Från Höganäs till Helsingborg

Hörreni, ni anar inte vilken jäkla pangdag jag haft!

Jag, Johanna och Emelie tog oss ut till Höganäs där vi startade vårt långpass. Enligt Skåneledens hemsida skulle sträckan vara 28km, men vis av erfarenhet var vi beredda på färre kilometer. Vi siktade i alla fall på distansrekord. Vi har alla sprungit halvmara, men inte mycket mer än så. Det vore ju trevligt med 25km i alla fall!

Vi startade turen som tog oss igenom Kvickbadet i Höganäs och vidare mot Lerberget och senare Viken. Solen strålade, svetten rann och vi hade vinden i ryggen hela vägen. Vi sprang längs med havet hela tiden och underlaget varierade mellan asfalt, sand och grus. Genom små hamnar, förbi glasskiosker och betande får. Så himla himla fantastiskt. Tänk vad bortskämda vi är som får bo såhär nära till allt. Nära till städer som Helsingborg, Helsingör, Malmö och Köpenhamn, men ändå nära till skogen och landet. Kände mig så himla tacksam hela dagen.

Extra tacksam kände jag mig när jag fick springa och snacka om allt och inget med två fina vänner, och sedan få snacka vidare på en hamnkrog med burgare och en kall cola zero. Efter 25km var vi väldigt nöjda och körde ett snabbt ombyte till torra kläder innan vi på stela ben promenerade bort till dagens välförtjänta lunch. Vilken jäkla pangdag alltså!

Och löpningen då? Jo, den kändes bra. Jag känner att jag verkligen behöver mala på med mer långpass och mer löpning rent allmänt. Härda kroppen och utsätta den för lite mer än vad den är van vid. Det har känts fortsatt tungt ett tag, både fysiskt och psykiskt, men jag försöker fokusera på allt det roliga. Som idag. Fy fan så kul att få springa på nya platser och göra löpningen till ett litet äventyr!

Annonser

Malmöloppet 10km – Race report

Igår sprang jag lopp, och det måste jag såklart berätta om!

Johanna och jag styr bilen mot Malmö. Vi är tidigt ute, för först ska vi hänga på låset på &otherstories. Det är sånt man passar på när man har vägarna förbi Malmö. Jag går loss totalt och hittar allt från crazy byxor till klänning som jag kan ha på Johannas bröllop senare i sommar. Fullträff!

Vi beger oss vidare mot Pildammsparken i förhoppningar om fler fullträffar. Vi ligger på en filt och käkar bra löparmat och glor på, vad som känns som, miljontals barn som springer Kalvinknatet. Vi ser både glada barn och ledsna barn och filosoferar lite över det här med att ”vi är gjorda för att springa”

Efter en stund kör vi ett snabbt ombyte i skogen. Vi kände inte oss helt bekväma att shoppa snygga kläder i loppoutfit. Så vi svidar om under en filt och börjar sedan värma upp. Efter ca 50m jogg inser vi att detta loppet kommer bli jävligt varmt att springa. Frågan är bara hur varmt, och hur pass kroppen orkar stå emot. Jag är inte här för att persa, det har jag inte i mig på långa vägar än. Jag vill bara springa ett bra lopp och fira att min pollensäsong är över. Johanna vill få en mental revansch efter hennes kollaps på Göteborgsvarvet, så vi bestämmer oss för att bara fokusera på att ha roligt och göra så gott vi kan. En ganska skön inställning faktiskt.

Stämningen i parken där starten går känns så fin. Lugnt och dämpat på något vis. Vi löpare står och trycker i skuggan vid träden och några minuter innan start går alla lugnt in i startfållan. Efter loppet försöker jag och Johanna reda ut just den här känslan som vi inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något med ljuset och värmen denna söndag. Som att det ligger ett slags filter över den. O.C-filter typ. Sorglöst, varmt, problemfritt, men ändå lite vemodigt på nåt jävla vis. Ljuset och värmen, och att vi gjorde vårt bästa fastän vi ville lite mer än vad värmen tillät.

I alla fall, starten går och vi kommer iväg. Både ben och andning känns bra. Tempot är jämt och redan här tar jag det lite lugnt pga värmen. Vi springer ner mot stranden och passerar hästtävling och strandmänniskor samtidigt som vi hela tiden ser Turning Torso.


– Har jag någonsin lyckats se såhär normal ut på en loppbild förut?!

Fram till första vätskestationen vid 4km känns allt okej och enligt plan. Jag snittar runt 4.55-tempo utan att slita. Men här någonstans känner jag att värmen är helt olidlig. Löpningen i sig känns bra, men något i kroppen vill inte vara i detta. Den vill ha kyla och svalka. Vattnet som jag sveper i mig är ljummet, nästan varmt, men det är ju inte så konstigt i den här Thailandsvärmen. När jag närmar mig 6km känns det som att solen tar i lite extra för att gassa på ordentligt och jag inser att det kommer bli alldeles jätteslitigt att försöka hålla samma tempo som innan, så jag slår medvetet av på takten. Det är ingen pers-dag, det är ingen jag-är-redo-är-gräva-i-källaren-efter-alla-krafter-jag-har-dag heller. Jag vill bara ha det lite härligt. Njuta av att springa lopp. Senast i Göteborg när allt kändes förjävligt kunde jag inte njuta alls, så jag tänker under tiden som jag passerar de centrala delarna av Malmö att jag faktiskt ska passa på att ta in det som händer runt banan. För idag är en sån dag. Så samtidigt som svetten svider i ögonen, och jag känner brännsåren uppstå på ryggen, så njuter jag och har kul. Det är nu jag inleder min springsommar på riktigt!


– Men kolla så glad?!

Vid 8km har arrangörerna utlovat vätskestation, men där finns ingen. Den kommer vid 9km istället. Jag tar det lugnt och går lite. Tappar säkert massor av sekunder, men idag bryr jag mig inte om jag springer på 51, 52 eller 53minuter. Det är inte så petnoga. Jag springer sedan i mål på 52.34 och känner mig trött, nöjd, glad och något överhettad. Värmen är extrem. Det gassar på i parken där målgången är och jag hivar i mig mer vatten än vad jag brukar göra. Svetten rinner och inom ett gäng minuter går Johanna i mål, också nöjd och glad trots värmen och lite långsammare tempo än vanligtvis.

Så vi styr bilen hemåt, käkar donken-pommes och är glada. En trevlig söndag i Malmö med O.C-filter och 10km rikare och väldigt mycket svett fattigare. Värt!

Fyra-två-ett

Hundrigar alltså. Fyrahundringar, tvåhundringar och hundringar.

Så passade jag på att fira nationaldagen, med olika intervaller på bana. Första banintervallerna för i år, men förhoppningsvis inte dem sista!

Och nu, när det verkar som att jag kommit ut på andra sidan av pollen-väggen, så känns det plötsligt så roligt och meningsfullt med att lägga tid och energi på sin träning igen. Jag vill helt plötsligt strukturera upp träningen ordentligt. Pyssla ihop veckans alla pass på bästa vis. Ha full koll på mängd-dos och tempo-dos. Planera och genomföra.

Men först; ett lopp för skojs skull på söndag.
Och sen: mata intervaller, springa långpass, öka träningsmängden och leva löparlife till fullo! (så att det kan gå undan på loppen sen!)

Onsdagens pass såg ut såhär:

3x400m i 4.00-tempo
4x200m i 3.30-tempo
5x100m på ca 16-18sek (klockan hänger inte riktigt med på så korta sträckor, haha)

Andetagen som hittade tillbaka

Jag hade tänkt att blogga redan förra veckan om passet där jag plötsligt kunde andas. Men jag ville inte jinxa något igen, så jag lät bli. Var också lite orolig att det faktiskt bara var en engångsgrej, men jag var glad, även om det kanske bara var en engångsgrej..

I söndags gav jag mig ut på långsamt långpass igen. Varmt och jäkligt, men kroppen fixade att jogga i 20km, utan andnöd, matt kropp och tunga ben. Seger igen!
Och så idag, gav jag mig ut mitt i strålande solsken och sprang tröskeltusningar med lätt känsla. Trots 23c och stekande sol. Jag njöt av djupa andetag och ganska pigga ben.

Så jag vågar nästan säga att pollenchocken är över för detta året. Det har ju varit likadant tidigare år – helt plötsligt bara vänder det. Och jag hoppas att vändningen nu sakta håller på att ske. Jag kräver ingenting av kroppen nu, jag bara njuter av att kunna träna som vanligt igen och känna att kroppen kan ta till sig träningen.


– Såhääär glad!

På söndag drar jag och Johanna till Malmö och springer millopp. Noll krav och förväntningar, bara glädje att kunna springa och träna som vanligt igen. Efter en formsvacka och motgångar är man ju glad för det lilla 😉

Återhämtning och långpanna

Veckan efter det helvetiska Göteborgsvarvet har gått i återhämtningens tecken! Jag har sprungit lugnt och kort och lugnt och långt. Benen känns fortfarande inte riktigt pigga och det går tungt att andas ännu (det beror inte på Göteborgsvarvet utan förmodligen pollen i luften). Jag undrar frustrerat när detta egentligen ska vända..

Jag insåg tidigare i veckan att jag inte längre kan streta emot, utan måste börja anpassa löpningen efter rådande omständigheter. Tung andning = tunga ben = för hög puls.
Att springa med för hög puls på varje pass är inte bra i längden. Det sliter och stressar kroppen. Så i slutet av veckan har jag anpassat mig rejält. Kapitulerat och ägnat mig åt riktiga myspass med enda fokus att ha kontroll på pulsen och ansträngningsnivån. Det innebär att jag får tassa fram försiktigt och så fort det blir sådär slitigt och obehagligt så har jag promenerat en bit. Det verkar faktiskt fungera.

Idag gav jag mig ut på ett långpass. Sprang så långsamt som möjligt och gick i alla uppförsbackar. Jag trodde faktiskt att jag skulle behöva gå mer, men när jag väl hittat pulsnivån och det låga tempot kunde jag faktiskt springa långa sträckor utan avbrott. Jag hittade äntligen den där evighetskänslan som jag inte känt på hur länge som helst, och rundan blev en riktig höjdare. Under tiden som passet gick kollade jag inte på klockan alls, men efteråt såg jag att det blev totalt 100min och 16km.

Insåg att jag verkligen behöver och vill springa fler sånna här pass. Inte kolla på klockan, bara lyssna in kroppen och vara i nuet. Njuta av att vara ute. För under passets gång funderade jag på att just detta är en av anledningarna till varför jag springer – för att jag vill ut och vara i naturen. Att få utvecklas, bli snabbare och starkare än en faktor som är viktig och som driver mig i min löpning. Men det allra mest grundläggande för mig är att få vara ute i skogen. Inte stressa, bara vara här och nu och låta rundan få ta den tid det tar.

Så himla, himla viktigt!

Men hur svårt ska det vara?

Det här med att bli bra på bild är faktiskt inte helt lätt. Lyckligtvis brukar jag kunna hålla ihop kropp och ansikte så att det blir någon publicerbar bild efter ett lopp. Men kamerarullen i telefonen fylls alltid med bilder som är som dessa nedan. Jonatan har lärt sig att knäppa jättemånga bilder, så slipper han ta om tusen gånger. Blir en kortare process så..  Men alltså, hur svårt ska det va?

Alltså, hahahah!
Hur är det med er, sätter ni det på första försöket eller?

Annat från Varvet!

En hel löparhelg får ju såklart inte plats i en lopprapport. Så här kommer en sammanfattning om allt annat. Högt och lågt!

  • Jag fick inte ett enda skavsår! Det har aldrig hänt tidigare, att jag gått helskinnad ur en halvmara. Jag tejpade visserligen ryggen där jag brukar få mina mystiska brännsår, och jag tog en klick vaselin på insidan av låren. Men noll blåsor, noll blånaglar, noll brännsår. Jag som var inställd på skrikdusch efteråt?
  • Jonatan höll pers-traditionen vid liv, för sjätte året i rad. Sprang i mål, ”otränad” (inte löptränat specifik alls utan bara cyklat som en tok hela våren) på 1.28.16 och persade därmed med 3 sekunder. 3 viktiga sekunder!

  • Johanna fick däremot uppleva ett riktigt jävla skitvarv! Först råkade hon hoppa in i fel startgrupp och blev tyvärr diskad efteråt och sen havererade hennes mage halvvägs någonstans. På kvällen deppade vi lite tillsammans för att sen försöka börja skämta om det hela. Det brukar ju hjälpa. ”Vi hade i alla fall tur med vädret”

    – Magkrångel och diskad. Men fan vad hon är värd den där medaljen ändå!

  • Vi käkade traditionell hamburgare efteråt, men jag kan rapportera att pers-burgare eller fira-bra-lopp-burgare är mycket godare än vad-i-helvete-hände-burgare
  • Som ni märker gäller det ju att hålla på sina traditioner och även i år gick jag ut från mässan med ny tischa. Exakt samma märke och modell som alla mina andra, men i ny färg. Omväxling förnöjer?
  • Förutom att loppet inte var så himla kul att springa i år, så var det ändå himla fint att få starta i grupp 6. Jag tyckte det var stor skillnad mot 12an som jag startat i tidigare. Lite luftigare mellan löparna, lite jämnare fart och kanske något snabbare tempo. Den här dagen var det ju tyvärr jag som var stoppklossen. Ber om ursäkt såhär i efterhand!
  • Som avslutande fråga: Blir det ännu ett varv 2019?
    Njä, det här får nog bearbetas lite först. De färska såren måste läka lite. Vi får se..

Göteborgsvarvet 2018 – Race report

Det ÄR tråkigare att skriva om ett lopp där det mesta kändes skit, men jag ska försöka. Skriva, sen släppa och gå vidare.

Jag trodde att vinden hade vänt, att allergitabletterna kickat in och saker och ting började ordna upp sig. Men dagarna innan varvet känns benen tunga som bly igen och i bakhuvudet känner jag tvivlet. Vill inte ha samma känsla som på Springtime för två veckor sedan. Ska göra allt jag kan för att springa så klokt som möjligt. Inte måla fan på väggen. Vara mentalt stark, tänka rätt tankar. Göra det bästa av situationen.

Så vi vaknar upp på lördagen, en kvarts promenad från startområdet. Vi gör allt som planerat – samma frukost som alltid, klunkar lite resorb och vatten, mjukar upp kroppen och laddar upp mentalt. Nu ska vi ha en rolig dag. Det är ju varvet och solen strålar från klarblå himmel!

Starten går och jag känner direkt att låren är som klumpar. Andningen är tung, näsan rinner och slemmet i munnen får snabbt den där äckliga hinnan som jag antar är pollen. De första två kilometerna gör jag allt jag kan för att hitta flyt. Pressar inte, försöker känna in ett bra löpsteg, sicksackar inte mellan löpare utan håller rak och jämn kurs framåt. Jag går inte ut för hårt, jag vet att 5.10-tempo inte ska vara svårt för mig.
Säldammsbacken som jag de andra tre åren studsat uppför är nästan hemsk. Jag känner redan där hur pulsen rusar upp på ett konstigt sätt, hur benen stumnar ännu lite mer och andningen blir tyngre.

Fanfanfan. Helvetehelvetehelvete.

Göra det bästa av det. Tänka rätt tankar. Ha perspektiv.
Kroppen vill inte springa. Benen vill definitivt inte springa. Men här hasar jag mig fram, på min favoritsträcka på ett av mina favoritlopp. Det borde vara kul, men det är inte kul. För jag inser att varvet 2018 kommer bli brutalt jobbigt att ta sig igenom. Och det kommer bli en jävla kamp att övertyga mig själv om att fortsätta.

Ändå fortsätter jag. Jag vet inte riktigt hur, men jag lyckas hålla mig springandes hela vägen fram till andra bron. Jag stannar och går vid varje vätskestation istället, tillåter mig en liten paus, för tiden är ändå sekundär en dag som denna. Försöker bara göra resan så icke-brutal som möjligt. Ute på Hisingen provar jag lite olika lösningar. Allt från att ändra tempo och löpsteg till att mentalt fokusera på olika saker. Det mesta fungerar sådär. Det är ungefär lika jobbigt att springa i 5.10-tempo som i 5.40.  Jag försöker även att ta in stämningen, tänka att det ju i alla fall är ett roligt lopp, men allt känns bara tråkigt och jag känner mig sur och besviken. Funderar på vad i helvete som kan vara fel i kroppen om det nu inte skulle vara pollenallergin som spökar, men lägger ner dem tankarna rätt fort, för det blir ju bara ännu deppigare.

På vägen upp för andra bron börjar krafterna sina på riktigt. Både mentalt och i benstyrka. Jag ser ju att den där bron inte är så himla brant, egentligen, men benen vill verkligen inte mer nu. Från att mest ha varit trötta börjar dem nu göra ont på riktigt. Det spränger i låren och jag känner mig helt dränerad på energi. Jag får vika ner mig och gå i korta omgångar. När utförslöpan kommer försöker jag hitta jämnt tempo och sänka pulsen, men inte ens en lång nedförsbacke gör att saker och ting känns lättare idag.

Efter vänstersvängen in på Avenyn samlar jag ihop alla krafter jag har. Vill bara avverka skiten så fort som möjligt. Ta mig i mål och låt plågan vara över. Jag får vika ner mig några gånger på väg mot Poseidon, kroppen bara lägger av. Det känns förjävligt att behöva gå, för jag har inte sprungit vårdslöst på något vis, jag har hållit mig exakt till planen och ändå tvingas jag gå. Vilken förnedring. Vid 17km´s passeringen får jag en ny kompis. En glad göteborgare frågar om han får hänga på mig, och en annan dag, när jag hade haft fullt fokus på att kuta i rätt tempo hade jag säkert inte varit så trevlig, men nu blir jag faktiskt bara glad. Vi snackar lite och peppar, och det ger faktiskt energi. Det blir lite mindre tråkigt där mitt i misären.

Sista biten är verkligen misär. Från 19km till mål vet jag inte om det jag håller på med ser ut som löpning, men jag är ju inte den enda. Längs sista sträckan passerar jag minst fyra löpare som har kollapsat. Värmen har inte knäckt mig idag, men den har ju verkligen inte gjort saker och ting bättre om man säger så..

Allra sista biten vill jag stanna och gå i varje steg, men nån jäkla måtta får det ju vara. Jag hasar mig i mål på 1.58.37 och känner bara att det är skönt att det är slut på eländet. Jag har så djävulskt ont i låren och samtidigt som jag inte orkar känna och tänka så mycket är jag så himla besviken, ledsen och sur. Och kanske lite likgiltig mitt i allt.

För löpning är ju inte allt i livet. En dålig dag, ett dåligt lopp, en dålig pollenallergi. Livet rullar vidare ändå. Men samtidigt vill jag känna. Precis som jag vill känna euforin, den totala lyckan och glädjen efter ett bra lopp, precis så vill jag också kunna känna det motsatta. Inte trycka undan utan låta mig få känna allt det där som känns.

Löpning ÄR inte livet, men löpning är SOM livet.

Avslutar ändå med en glad bild, för jag kommer att ta revansch. En annan dag kommer benen pinna på utav bara helvete, och då känns allt annorlunda. Nu ska jag bara härda ut den här björkallergin. Snart är jag ute på andra sidan och då jävlar blir det andra bullar. Jag överlevde ändå 21 098m med betonglår, utan att helt ge upp. Jag stod ut med skiten i två timmar. Det är jag faktiskt nöjd med!

Varvet, varvet, varvet..

Det är visserligen bara måndag, men jag är redan peppad på att få packa ihop mina grejer och styra bilen mot Göteborg på fredag. Vad är det egentligen som är så speciellt med detta loppet?

Det blir mitt fjärde år i rad som jag startar, och jag kan blicka tillbaka på tre ganska olika Göteborgsvarv. Debuten var smärtsam och fruktansvärd (rapport från 2015), andra året var förväntningarna otroligt låga men jag fick uppleva den mest otroliga runners high jag någonsin varit med om (rapport från 2016), och förra året hade jag lite högre krav på mig själv och lyckades inte riktigt hålla ihop det hela vägen och gick i mål på dödströtta ben (rapport 2017)

Jag har sänkt sluttiden för varje år (2.11- 1.59 – 1.52) och på lördag vill jag ju hemskt gärna varvet-persa igen för att inte förstöra statistiken..
Samtidigt vill jag såklart ha rimliga mål på mig själv och loppet. Även om det känns som att pollenallergin lugnat ner sig den senaste veckan, så vill jag ändå ha i åtanke att löpningen känts ganska bedrövlig den senaste månaden. Det är ett tag sedan jag sprang långpass, och uthålligheten i ganska tufft distanstempo är inte riktigt där än. Men samtidigt; när nummerlappen väl sitter på bröstet, man high five;ar med massa ungar, springer gemensamt med tusentals andra och känner energin från musiken och människorna runt banan, ja då brukar i alla fall jag orka så mycket mer än vad man först kan tro..

– Förra året fina varvet-bränna + pappmuggsstänk på benen!

Vinden som vänt!

Efter ett par veckor med enbart skitpass pga pollenastma så verkar det som att medicinen börjat verka och halterna av björkpollen gått ner. Jag kan äntligen andas igen!

Eller så är det bara så att dippen varit så otroligt djup att det bara var tvunget att vända uppåt igen. Förra helgens dödstunga lopp följdes upp av ett lika brutalt tungt distanspass i tisdags. Prick ingenting stämde. Svinvarmt, betonglår, andnöd och allmänt jättetrött och matt. Men så kom onsdagen och jag drog ut och körde ett av mina favoritpass med 1x1min. Från ena dagen till den andra hade benen blivit jättepigga. Andningen funkade och jag sprang mitt snabbaste pass på mycket länge. Det kändes galet!

I fredags sprang jag ett lite längre distanspass i hyfsat bra tempo och benen pinnande på. Och idag toppades veckan med ett lite modifierat tröskelpass med go känsla.


– Svettig och klar med tillhörande ansträngsningsådra i pannan

Sååå, från att förra veckan ha tänkt att det där stundande Göteborgsvarvet inte ska ha så höga förväntningar på sig, till att få någon slags vittring på en bra prestation ändå.

Löpning alltså! Jag blir så glad av att tänka på vilken payback man kan få bara om man biter ihop och stretar på när det går tungt och trögt. Känslan av lätthet och harmoni är lika oslagbar varje gång!