Bloggen goes insta!

Jag är kluven alltså. Jag gillar att breda ut mig ordentligt här. Skriva rejäla lopprapporter och grotta ner mig i träningsdetaljer. Men det tar emot för mycket!? Jag går ju inte in här och skriver tillräckligt ofta. Jag nästan lite dåligt samvete, för ni som hänger här inne och kommenterar, vi blir ju liksom ett gäng!

Instagram har ju sina för och nackdelar. Det blir lite korthugget och så, men det är ju så himla snabbt och smidigt. En grej som väger upp är att det är lättare att se vilka som är ”med på tåget” och inte. Här på bloggen känns det så tyst så fort ingen kommenterar något. Och jag vet ju själv när man läser en blogg att man tänker att man ska kommentera, men så blir det bara inte av. Jag tänker att sånt kanske blir lättare på insta?

Vi testar och ser!

Löpningen & jag blir instagram alltså. Ses vi där?

Annonser

Revanschen!

Jag och blogg är tydligen ingen bra kombo längre. Jag vill gå in här och rapportera, men har liksom noll motivation och tröskeln känns så omöjligt hög att kliva över. Men igår hade jag så roligt att jag bara måste få logga in och berätta..

Jo, såhär – för några veckor sedan konstaterades det hos läkaren att det var astma jag hade och har. En klockren astma, sa hon. Så jag fick kortison utskrivet och på bara någon vecka kände jag skillnaden. Det blev såklart inte som förr, men det tog inte tvärstopp längre. Första veckan sprang jag bara på löpbandet inomhus, och andra veckan vågade jag mig ut på kortre turer. Det gick fortfarande tungt att andas, men som sagt, det tog aldrig tvärstopp.

Mitt i allt detta vet jag ju inte riktigt vad som är försämrad kondition, vad som är astma, och vad som bara sitter i skallen på mig. Det kommer nog ta ett tag att förstå sig på det här. Men jag springer, försöker lyssna på kroppen mer än annars, och känner mig ganska hoppfull ändå.

Så efter några pass utomhus utan att dö valde jag att prova starta i ett lokalt triathlonlopp igår. Bara på kul. Bara för att få känna mig som en slags idrottsmänniska igen. Jag har simmat en gång sedan förra sommaren, precis blivit hooked på MTB (loppet gick mestadels på grusväg så racern fick bli hemma) och löpningen vet ni ju hur den varit. Jag skulle bara ha kul, och det lyckades jag verkligen med!

För det var så enormt kul! Jag njöt mig igenom mjölksyra i benen och jag njöt av att få pressa mig igen. För kroppen funkade. Den sköljde bort mjölksyran som kom och jag hade kontroll på andningen och pulsen rakt igenom. Den avslutande löpningen var 4,6km på, ett för mig, inte snabbt underlag. Och första halvan gick nästan bara svagt uppför. Men benen bara pinnade på och i mål kom jag som andra tjej och med ett snitt på 5.10 på löpningen. Gissa hur nöjd och glad jag var? Eller ja, ni ser ju..

Tänk att ett litet motionslopp kan få en att känna sig som värsta världsmästaren?
För det kan det ju! För jag känner mig nästan så. Ändå sedan i april/maj har det mesta känts skit med träningen och jag har varit jävligt ledsen över att inte få göra det som jag tycker är allra roligast. Nu fick jag äntligen vara med igen, och att kroppen klarade av att göra sitt allra bästa med den träningen som blivit av gjorde mig så jävla lycklig!

Ännu en rapport från eländet

Detta har hänt sedan förra inlägget:

  • Testade att försöka springa efter förkylningen och fick andnöd efter 500m. Försökte gå och jogga om vartannat men det blev tvärstopp på andningen och jag fick panik.
  • Satt och böla en hel kväll för att jag på riktigt började inse att alla lopp jag planerat att springa inte skulle bli av. Och om dem mot förmodan skulle bli av skulle jag inte kunna springa dem på det sätt jag tänkt mig.
  • Jagat fatt i rätt vårdcentral med ”astma-team” och fått en tid. Måndag kl 8.00 är det dags!
  • Fått ”löpförbud” av sjuksköterskan som jag pratat med, men även gett mig själv löpförbud. Det går ju ändå inte att springa..
  • Ägnat två veckor åt styrketräning! och därmed levt med väldigt mycket träningsvärk..

Ungefär så! Inte sprungit ett enda löpsteg på två veckor, vilket känns förjävligt på vissa sätt. Benen känns så ofantligt pigga på att springa (trots träningsvärk efter alla benövningar!) men samtidigt känner jag ju att jag inte kan andas normalt när pulsen höjer sig ett par slag. Så förutom att styrketräna och så att säga, göra det bästa av situationen har jag fått jobba mentalt. Acceptera läget. Försöka luta mig tillbaka och inte streta emot. Vara klok. Se på eländet ur ett större perspektiv. Det har ändå gått över förväntan. För två veckor sedan var jag helt förtvivlad. Nu känns det ok. För på måndag får jag veta mer om läget, ett första steg i rätt riktning. Jag hoppas såklart på en bra utredning och att snabbt få rätt medicin, men förhoppningarna och förväntningarna på att snart kunna springa igen försöker jag tänka bort. En sak i taget!

Rapport från löpareländet!

Hejhejhallå!

Varför skriver jag inte på bloggen?
Jo, för att det är skittråkigt att skriva om ett löparliv som går åt skogen pga en så tråkig sak som andningsbesvär/allergi/astma eller vad fan det nu kan vara som bråkar med mig.

Sedan i april någon gång har löpningen inte alls gått som jag har tänkt mig. Allting har bara blivit sämre sedan dess, trots ihärdiga försök till att både förbättra och upprätthålla någon slags form. Kroppen i sig känns bra. Mina gamla besvär med höften och ryggen verkar hålla sig borta helt. Efter 3 års rehab har jag nu inte ont någonstans (applåd?) men då får jag istället en hals som inte kan ta rejäla andetag och syresätta kroppen i högre tempo än 5.30…

Jag har försökt vara detektiv och förstå mig på vad tusan det är som strular. Det känns ju som allergi, eftersom allting blev märkbart sämre av att sluta med allergitabletterna. Så jag knaprar på för jag vågar inget annat. Jag har också försökt få hjälp på vårdcentralen som sa att jag kanske kunde få en tid i november om jag ville göra en utredning för allergi, för det var inget som dem prioriterade (fick jag däremot en förkylning eller annan sjuka var jag välkommen att boka tid för det..Mmm fuck you..)
Jag funderar på om det kan vara någon form av astma, för det är precis så det känns. Jag får ju ingen luft när jag springer, och det fungerar mycket bättre att andas när jag kör inomhus på löpbandet.

Och samtidigt, så tror jag att jag bara inbillar mig allting. Överdriver, tolkar fel, bara är dåligt tränad. Tills jag är ute på en ny springtur och knappt kan ta mig hemåt efter två intervaller i lite högre tempo än vanligt. (och nu snackar vi inte 4-minuters tempo utan mitt gamla halvmara-tempo på strax över 5min/km.)

Så jag är jättebitter.
Jätteledsen.
Jättefrustrerad.

Och jag har lagt ner alla tankar, drömmar och planer på denna sommarens löpträning.
Det kommer inte bli milen på 45min eller halvmaran på 1.45
Jag ska nog bara vara nöjd om jag kan lulla runt i 5.30-tempo utan att halvdö. Och på något vis känns det bara så himla meningslöst? Jag vet ju att det inte är meningslöst, för det finns tusen andra scenario som skulle kunna vara värre.

Men just nu hjälper det inte att tänka så. Det kanske känns bättre om ett tag, men just nu känns allt bara åt skogen.

Som grädde på moset åkte jag på en förkylning på vår semester i Norge, som nu hållit i sig en vecka. Där uppe hade jag tänkt springa kravlösa rundor i fantastisk natur och bara tänka bort alla snabba pass och njuta av annat. Det blev EN springtur, sen kom halsontet från helvetet. Kuuuuuul :))))))))

Så, så ligger läget till. Inget kul att blogga om eftersom jag bara är bitter och sur. Inga roliga pass att skriva om för det är inte roligt att få andnöd på vart och vartannat pass, och inte veta anledningen till det. Och det är såklart inte roligt att känna sig sämst i världen.

Men hörreni! Har ni några erfarenheter av astma eller andra tankar om detta så är jag jättetacksam om ni skriver. Jag har bokat en tid hos en privat öron-näsa-hals-läkare i september, men jag vågar ändå inte hoppas för mycket. Då ska jag i alla fall få veta om/vad det är för allergi. Det kan ju vara en bra start i alla fall..

 

Från Höganäs till Helsingborg

Hörreni, ni anar inte vilken jäkla pangdag jag haft!

Jag, Johanna och Emelie tog oss ut till Höganäs där vi startade vårt långpass. Enligt Skåneledens hemsida skulle sträckan vara 28km, men vis av erfarenhet var vi beredda på färre kilometer. Vi siktade i alla fall på distansrekord. Vi har alla sprungit halvmara, men inte mycket mer än så. Det vore ju trevligt med 25km i alla fall!

Vi startade turen som tog oss igenom Kvickbadet i Höganäs och vidare mot Lerberget och senare Viken. Solen strålade, svetten rann och vi hade vinden i ryggen hela vägen. Vi sprang längs med havet hela tiden och underlaget varierade mellan asfalt, sand och grus. Genom små hamnar, förbi glasskiosker och betande får. Så himla himla fantastiskt. Tänk vad bortskämda vi är som får bo såhär nära till allt. Nära till städer som Helsingborg, Helsingör, Malmö och Köpenhamn, men ändå nära till skogen och landet. Kände mig så himla tacksam hela dagen.

Extra tacksam kände jag mig när jag fick springa och snacka om allt och inget med två fina vänner, och sedan få snacka vidare på en hamnkrog med burgare och en kall cola zero. Efter 25km var vi väldigt nöjda och körde ett snabbt ombyte till torra kläder innan vi på stela ben promenerade bort till dagens välförtjänta lunch. Vilken jäkla pangdag alltså!

Och löpningen då? Jo, den kändes bra. Jag känner att jag verkligen behöver mala på med mer långpass och mer löpning rent allmänt. Härda kroppen och utsätta den för lite mer än vad den är van vid. Det har känts fortsatt tungt ett tag, både fysiskt och psykiskt, men jag försöker fokusera på allt det roliga. Som idag. Fy fan så kul att få springa på nya platser och göra löpningen till ett litet äventyr!

Malmöloppet 10km – Race report

Igår sprang jag lopp, och det måste jag såklart berätta om!

Johanna och jag styr bilen mot Malmö. Vi är tidigt ute, för först ska vi hänga på låset på &otherstories. Det är sånt man passar på när man har vägarna förbi Malmö. Jag går loss totalt och hittar allt från crazy byxor till klänning som jag kan ha på Johannas bröllop senare i sommar. Fullträff!

Vi beger oss vidare mot Pildammsparken i förhoppningar om fler fullträffar. Vi ligger på en filt och käkar bra löparmat och glor på, vad som känns som, miljontals barn som springer Kalvinknatet. Vi ser både glada barn och ledsna barn och filosoferar lite över det här med att ”vi är gjorda för att springa”

Efter en stund kör vi ett snabbt ombyte i skogen. Vi kände inte oss helt bekväma att shoppa snygga kläder i loppoutfit. Så vi svidar om under en filt och börjar sedan värma upp. Efter ca 50m jogg inser vi att detta loppet kommer bli jävligt varmt att springa. Frågan är bara hur varmt, och hur pass kroppen orkar stå emot. Jag är inte här för att persa, det har jag inte i mig på långa vägar än. Jag vill bara springa ett bra lopp och fira att min pollensäsong är över. Johanna vill få en mental revansch efter hennes kollaps på Göteborgsvarvet, så vi bestämmer oss för att bara fokusera på att ha roligt och göra så gott vi kan. En ganska skön inställning faktiskt.

Stämningen i parken där starten går känns så fin. Lugnt och dämpat på något vis. Vi löpare står och trycker i skuggan vid träden och några minuter innan start går alla lugnt in i startfållan. Efter loppet försöker jag och Johanna reda ut just den här känslan som vi inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något med ljuset och värmen denna söndag. Som att det ligger ett slags filter över den. O.C-filter typ. Sorglöst, varmt, problemfritt, men ändå lite vemodigt på nåt jävla vis. Ljuset och värmen, och att vi gjorde vårt bästa fastän vi ville lite mer än vad värmen tillät.

I alla fall, starten går och vi kommer iväg. Både ben och andning känns bra. Tempot är jämt och redan här tar jag det lite lugnt pga värmen. Vi springer ner mot stranden och passerar hästtävling och strandmänniskor samtidigt som vi hela tiden ser Turning Torso.


– Har jag någonsin lyckats se såhär normal ut på en loppbild förut?!

Fram till första vätskestationen vid 4km känns allt okej och enligt plan. Jag snittar runt 4.55-tempo utan att slita. Men här någonstans känner jag att värmen är helt olidlig. Löpningen i sig känns bra, men något i kroppen vill inte vara i detta. Den vill ha kyla och svalka. Vattnet som jag sveper i mig är ljummet, nästan varmt, men det är ju inte så konstigt i den här Thailandsvärmen. När jag närmar mig 6km känns det som att solen tar i lite extra för att gassa på ordentligt och jag inser att det kommer bli alldeles jätteslitigt att försöka hålla samma tempo som innan, så jag slår medvetet av på takten. Det är ingen pers-dag, det är ingen jag-är-redo-är-gräva-i-källaren-efter-alla-krafter-jag-har-dag heller. Jag vill bara ha det lite härligt. Njuta av att springa lopp. Senast i Göteborg när allt kändes förjävligt kunde jag inte njuta alls, så jag tänker under tiden som jag passerar de centrala delarna av Malmö att jag faktiskt ska passa på att ta in det som händer runt banan. För idag är en sån dag. Så samtidigt som svetten svider i ögonen, och jag känner brännsåren uppstå på ryggen, så njuter jag och har kul. Det är nu jag inleder min springsommar på riktigt!


– Men kolla så glad?!

Vid 8km har arrangörerna utlovat vätskestation, men där finns ingen. Den kommer vid 9km istället. Jag tar det lugnt och går lite. Tappar säkert massor av sekunder, men idag bryr jag mig inte om jag springer på 51, 52 eller 53minuter. Det är inte så petnoga. Jag springer sedan i mål på 52.34 och känner mig trött, nöjd, glad och något överhettad. Värmen är extrem. Det gassar på i parken där målgången är och jag hivar i mig mer vatten än vad jag brukar göra. Svetten rinner och inom ett gäng minuter går Johanna i mål, också nöjd och glad trots värmen och lite långsammare tempo än vanligtvis.

Så vi styr bilen hemåt, käkar donken-pommes och är glada. En trevlig söndag i Malmö med O.C-filter och 10km rikare och väldigt mycket svett fattigare. Värt!

Fyra-två-ett

Hundrigar alltså. Fyrahundringar, tvåhundringar och hundringar.

Så passade jag på att fira nationaldagen, med olika intervaller på bana. Första banintervallerna för i år, men förhoppningsvis inte dem sista!

Och nu, när det verkar som att jag kommit ut på andra sidan av pollen-väggen, så känns det plötsligt så roligt och meningsfullt med att lägga tid och energi på sin träning igen. Jag vill helt plötsligt strukturera upp träningen ordentligt. Pyssla ihop veckans alla pass på bästa vis. Ha full koll på mängd-dos och tempo-dos. Planera och genomföra.

Men först; ett lopp för skojs skull på söndag.
Och sen: mata intervaller, springa långpass, öka träningsmängden och leva löparlife till fullo! (så att det kan gå undan på loppen sen!)

Onsdagens pass såg ut såhär:

3x400m i 4.00-tempo
4x200m i 3.30-tempo
5x100m på ca 16-18sek (klockan hänger inte riktigt med på så korta sträckor, haha)

Andetagen som hittade tillbaka

Jag hade tänkt att blogga redan förra veckan om passet där jag plötsligt kunde andas. Men jag ville inte jinxa något igen, så jag lät bli. Var också lite orolig att det faktiskt bara var en engångsgrej, men jag var glad, även om det kanske bara var en engångsgrej..

I söndags gav jag mig ut på långsamt långpass igen. Varmt och jäkligt, men kroppen fixade att jogga i 20km, utan andnöd, matt kropp och tunga ben. Seger igen!
Och så idag, gav jag mig ut mitt i strålande solsken och sprang tröskeltusningar med lätt känsla. Trots 23c och stekande sol. Jag njöt av djupa andetag och ganska pigga ben.

Så jag vågar nästan säga att pollenchocken är över för detta året. Det har ju varit likadant tidigare år – helt plötsligt bara vänder det. Och jag hoppas att vändningen nu sakta håller på att ske. Jag kräver ingenting av kroppen nu, jag bara njuter av att kunna träna som vanligt igen och känna att kroppen kan ta till sig träningen.


– Såhääär glad!

På söndag drar jag och Johanna till Malmö och springer millopp. Noll krav och förväntningar, bara glädje att kunna springa och träna som vanligt igen. Efter en formsvacka och motgångar är man ju glad för det lilla 😉

Återhämtning och långpanna

Veckan efter det helvetiska Göteborgsvarvet har gått i återhämtningens tecken! Jag har sprungit lugnt och kort och lugnt och långt. Benen känns fortfarande inte riktigt pigga och det går tungt att andas ännu (det beror inte på Göteborgsvarvet utan förmodligen pollen i luften). Jag undrar frustrerat när detta egentligen ska vända..

Jag insåg tidigare i veckan att jag inte längre kan streta emot, utan måste börja anpassa löpningen efter rådande omständigheter. Tung andning = tunga ben = för hög puls.
Att springa med för hög puls på varje pass är inte bra i längden. Det sliter och stressar kroppen. Så i slutet av veckan har jag anpassat mig rejält. Kapitulerat och ägnat mig åt riktiga myspass med enda fokus att ha kontroll på pulsen och ansträngningsnivån. Det innebär att jag får tassa fram försiktigt och så fort det blir sådär slitigt och obehagligt så har jag promenerat en bit. Det verkar faktiskt fungera.

Idag gav jag mig ut på ett långpass. Sprang så långsamt som möjligt och gick i alla uppförsbackar. Jag trodde faktiskt att jag skulle behöva gå mer, men när jag väl hittat pulsnivån och det låga tempot kunde jag faktiskt springa långa sträckor utan avbrott. Jag hittade äntligen den där evighetskänslan som jag inte känt på hur länge som helst, och rundan blev en riktig höjdare. Under tiden som passet gick kollade jag inte på klockan alls, men efteråt såg jag att det blev totalt 100min och 16km.

Insåg att jag verkligen behöver och vill springa fler sånna här pass. Inte kolla på klockan, bara lyssna in kroppen och vara i nuet. Njuta av att vara ute. För under passets gång funderade jag på att just detta är en av anledningarna till varför jag springer – för att jag vill ut och vara i naturen. Att få utvecklas, bli snabbare och starkare än en faktor som är viktig och som driver mig i min löpning. Men det allra mest grundläggande för mig är att få vara ute i skogen. Inte stressa, bara vara här och nu och låta rundan få ta den tid det tar.

Så himla, himla viktigt!

Men hur svårt ska det vara?

Det här med att bli bra på bild är faktiskt inte helt lätt. Lyckligtvis brukar jag kunna hålla ihop kropp och ansikte så att det blir någon publicerbar bild efter ett lopp. Men kamerarullen i telefonen fylls alltid med bilder som är som dessa nedan. Jonatan har lärt sig att knäppa jättemånga bilder, så slipper han ta om tusen gånger. Blir en kortare process så..  Men alltså, hur svårt ska det va?

Alltså, hahahah!
Hur är det med er, sätter ni det på första försöket eller?