Veckans träning, v12

Stänger härmed ned den tolfte veckan för året och känner mig både väldigt nöjd och lite sliten.

Under den här veckan har jag samlat ihop 37km fördelat på tre pass, jag har sprungit det kanske bästa intervallpasset någonsin, jag har sprungit årets längsta långpass, jag har styrketränat två pass och jag har invigt racern och premiärcyklat i vårsolen. Ingen dålig vecka alltså!

Dessvärre börjar jag känna mig enormt sliten i kroppen. Möjligtvis i skallen också då jag känner mig smått stressad och irriterad utan att egentligen ha anledning till det. Jag har fått små, små känningar i högersidan. Mina ben är allt annat än pigga och skallen är inte så sugen på att pressa på, alls. Därför har jag bestämt mig för att nästa vecka ska vara en annorlunda vecka med mycket vila och enbart lugna aktiviteter. Det känns lite läskigt, att liksom göra annorlunda. Våga vila. Men samtidigt är jag otroligt förväntansfull på hur kroppen ska återhämta sig och ta till sig vilan. Jag vill ju gärna bli belönad med riktigt pigga ben i slutet på nästa vecka..

Såhär blev vecka 12:
Måndag – 8x1000m i farter runt 4.45 (12km totalt)
Tisdag – Styrketräning med fokus på ben
Onsdag – Styrketräning med fokus på överkropp
Torsdag – Löpning i progressiv fart (7km totalt) och premiärtur på racern (13km)
Fredag – Vila
Lördag – Långpass med Johanna (18km)
Söndag – En cykelrunda med Jonatan som sällskap (17km)

 

New Balance Boracay v2

När de senast köpta skorna gått 30mil kan man väl få smyga in ett nytt par på hyllan va?

Sedan några år tillbaka har jag ju blivit ganska hooked på New Balance löparskor. Mina fötter gillar dem. Jag har framför allt sprungit i modellen som heter Zante, och även om dem nog alltid kommer vara favoriterna var jag nu lite nyfiken på modellen som heter Boracay. Skillnaderna är inte så jättestora, men känslan i skon skiljer sig ändå lite. På foten känns Boracay inte riktigt lika snabb, men det återstår att se hur det känns att springa i den. Min tanke är att detta är en sko att nöta många mil med. Ska det springas snabbt så är det Zante 1980 (v1) eller den riktigt tunna 1600 som får ställa upp. Men de allra flesta pass går ju inte så snabbt, då behöver man ett eller två par riktigt trogna skokompisar!

Det blev ett par blå! Våga-vägra-tjejfärg-kampanjen fortsätter.. 😉

Premiärturen!

När jag vaknade imorse hade jag ingen aning om att dagen D var här. Att dagen när vädret var tillräckligt snällt, med värme och obefintlig vind, äntligen var kommen. Men under förmiddagens löptur (som gick att springa utan vindjacka och vantar!) insåg jag att jag nog kunde ta ut cykeln och rulla lite idag.

Löpturen blev en kenyan med totalt 7km. Jag funderade först på att ta en lite längre runda, men efter en stunds springande kände jag att kroppen var ganska sliten. Andningen var dock bättre än någonsin, låg puls och knappt andfådd, men den där extra växeln fanns inte idag och jag ville inte trycka på heller. Skallen pallade inte sånt idag. Så jag nynnade på Let it be och kände mig ändå nöjd med löparlivet!

Efter lunch drog det ihop sig för premiärturen. Det är ju alltid lite pirrigt att ge sig ut på årets första cykelrunda. Ännu pirrigare blir det när ma har en sprillans ny cykel som man bara testat i ett par hundra meter tidigare.
Eftersom man är lite mer beroende av asfalterade vägar när man ska ut och cykla, jämfört med löpning, så gillar jag inte riktigt starten på våra alternativa vägar från huset. Alla går nämligen uppför. Jag tog den trevligaste vägen mot Rösa och Stidsvig, och den bjuder på uppförskörning i ca 2km innan det börjar bli lite mer rimliga med och motlut. Även om jag tog det rejält lugnt så pangade mjölksyran i låren på ganska omgående. Min hatkänsla. Som om låren sväller flera centimeter ju. Segade mig uppför innan jag kunde trampa lätt och få bort skiten. Men sen så! Sen var det ganska så trevligt, faktiskt. Benen känns ju klart ovana, och jag är fortfarande inget proffs med växlarna, men det här ska nog ändå bli bra med tiden. Den här cykeln känns lite mer kompis. Den är lagom stor, den är gjord för girls(!) och växlarna är sådär smoooth och härliga. Hade ju kunnat önska att den var lite snabbare, men antar att det hänger mer på föraren än cykeln..

Ni cyklister, har ni varit ute och rullat än?

Dagens stora fråga är ändå: HUR kan alla andra cykelgirls se så himla coola ut med hjälm å kit? Själv ser jag ju ut som töntarnas tönt hur jag än gör..

Nytt i garderoben

För ett par år sedan hade jag väldigt svårt för shorts. Sprang nästan alltid i långa tights hur varmt det än var. Nu vill jag inget hellre än att springa med bara ben, och under vintern är mitt värsta att jag tvingas springa med långa tights för att inte dö av kyla..

Igår fick jag hem en beställning från sportsshoes.com
Efter att jag börjat hitta till engelska nätshoppar har jag blivit snål. Varför köpa träningskläder (framför allt skor, shorts och t-shirt) till fullpris i Sverige när man kan beställa från England, med gratis frakt dessutom. Vissa saker har jag inga problem med att lägga pengar på. Jag gillar verkligen miljötänket hos många märken som tex Naturkompaniet säljer. Och jag funderar mycket över min egen konsumtion
– eller rättare sagt, att den ska vara så låg som möjligt. Men det känns väldigt snett när samma par skor som du kan beställa från tex England kan kosta det tredubbla i Sverige..

Hur som helst! Här är vad som låg i mitt paket:
Tre par shorts från Adidas och ett par strumpor från Smartwool. De mörkblå shortsen och de med lite mer retrokänsla kostade 114kr st, och de marmorfärgade (med hög midja – SÅ härligt!) gick loss på 258kr.

Jag blev riktigt förälskad i både retroshortsen och de med hög midja. Kan knappt vänta tills jag får inviga dem! Retroshortsen lyckades jag knipa sista exemplaret av, och när jag googlar efter dem verkar dem vara svåra att få tag på. Men de med hög midja finns kvar om ni precis som jag älskar hög midja på shorts och tights. Så himla skönt ju!

Nu väntar jag bara på ett par nya skor från Prodirectrunning, (för 550kr) sen är jag riktigt kittad inför våren!

.

Intervallvånda och superpass!

Jag har lovat mig själv att inte springa mina intervallpass på ett sätt så att jag blir osugen på att göra det igen. Jag vill avsluta varje pass med positiv känsla och glada tankar. Och jag tycker faktiskt att jag lyckats med det hittills.

ÄNDÅ kan det vara svårt att ta sig ut för ett intervallpass. Kroppen vet att det kommer bli lite jobbigt. Jag slingrar mig. Klär på mig långsamt. Borstar tänderna i en evighet och fixar håret lite extra slött. Som tur är, är hjärnan fullt inställd på vad som komma skall. Jag är ändå helt inställd på att få springa årets hittills tuffaste intervallpass. Så även om det tar en kvart extra (ehm, halvtimme) att ta på sig skorna och kliva ut genom dörren så vet jag att det kommer bli av. Jag tar den där extra tiden till att ladda upp mentalt. Förbereda kropp och hjärna på tuffa grejer.

För tuffa grejer blir det! På schemat står 8x1000m + uppvärmning och nerjogg, och vad jag kan minnas så har jag aldrig orkat springa så många tusingar förr. Jag har på sin höjd pallat med 5st, typ. Min plan är att ha 2min gåvila mellan intervallerna. Rent tekniskt vore det lättare att springa detta pass på löparbanorna. Men för mig är det mentalt lättare att springa en runda längs grusvägarna. Att hela tiden få ta mig framåt. Det som är lite jobbigare är dock alla backar som kommer lite titt som tätt..
Några snittider har jag inte spikat helt. Det enda jag vet är att jag vill ligga precis under 5.00, och att jag inte ska gå ut för hårt och bränna krutet i början. Åtta stycken är många intervaller i min värld, så här gäller det att springa klokt.

Så jag och kroppsångesten joggar iväg. Hjärnan är stark och positiv, men kroppen känns lite mer tveksam. Det ger nog med sig tänker jag, och det gör det. När jag startar intervall-timern på klockan och första kilometern rullar igång vaknar även kroppen till liv. Jag kommer upp i steget. Det där snabba steget, som är så annorlunda mot långpasslöpsteget. Jag känner mig lång, som om jag vore 1,75 istället för 1,66. Steget är kort och rappt och fötterna landar liksom under kroppen på det där sköna sättet. Jag håller medvetet igen lite på tempot för att verkligen spara på krafterna men första intervallen landar på 4.46 och spontant känns det ju lite snabbt. Intervallerna fortsätter och även nästa hamnar runt 4.45. Jag försöker att inte tänka på tiderna utan lägger bara fokus på känslan och löpsteget. Under en intervall tappar jag rytmen och sjunker ner i höften. Det blir direkt mycket jobbigare i hela kroppen och tiden visar sig sedan spegla känslan – passets långsammaste km-tid blir därmed 4.55.

Jag tragglar vidare, med kilometrar, backar och vind. Helt fokuserad på att göra allt så bra som möjligt. Inte spränga kroppen och hamna på fel sida om tröskeln, men inte heller slöa till och bli långsam i steget. Det är en balansgång och jag är så inne i löpningen att jag inte har tid att tänka på något annat. På de två sista intervallerna är jag trött men håller ändå ihop det. Jag är otroligt förvånad över tiderna. En enda intervall som stack ut åt de långsamma hållet (4.55) och en snabbing på 4.37, resten låg i spannet mellan 4.41-4.46. Här hittar ni passet i siffror!

Toknöjd. Förvånad. Tacksam. Glad. Pirrig. Trött.

När jag sedan lunkar hemåt och kollar postlådan får jag direkt belöning för mödan – ett paket med beställda grejer från en engelsk nätshop. Finfina grejer som dessutom passar utmärkt. Måste få visa er i nästa inlägg!

– Riktigt såhär fint väder var det ju inte idag, men vi kan ju låtsas. Här sprangs det i alla fall också tusingar!

Veckans träning, v.11

Ännu en vecka utan käppar i hjulen. Ingen sjuka, förkylning, skador och skit. Bara att tuta och köra, och det är jag djupt tacksam för. Det är ju såhär det ska vara!

Den här veckan har ”bara” innehållit tre löppass, men jag har ändå lyckats få ihop 30km. Tror aldrig det hänt innan. Passen har alltså varit lite mastigare, men samtidigt har jag fått desto mer återhämtning mellan passen. Tror det kan vara ett vinnande koncept. Skita i dem där små passen utan tydligt syfte och istället göra det ordentligt när jag väl gett mig ut. Tex samla fler kilometer genom uppvärmning och nerjogg i samband med intervallpass, eller spara krafterna till ett långpass. Utöver löpningen har jag styrketränat ett pass (som gav träningsvärk såklart) och fått till ett simpass. Det är jag himla nöjd med!

Solen och vårvädret har inte riktigt visat sig denna veckan, så jag får längta ännu lite till efter min riktiga premiärtur på nya racern. Jag har bestämt mig för att vänta in en riktig bra vårdag med lite vind och värmande sol. Snart så, hoppas vi!

Så ungefär såhär såg veckan ut;
Måndagstusingar och styrketräningstisdag. Vilodag på onsdag och distanspass i skogen på torsdagen. Fredagsvila och träningslördag med både simning och längre distanspass. Söndag innehöll massa annat men ingen träning.

Fin vecka! Nästa vecka blir nog lite liknande. Tre löppass och ett styrkepass. Får jag ihop det blir jag glad. Resten är bonus!

 


  – Klicka på bilden för att komma till min träningsdagbok på jogg.se

En lördagsrapport

Jag brukar vara sugen på att träna när jag ska träna. Igår var dock ett undantag. Jag och Jonatan inledde vår lördag med att dra till simhallen. Noll sugna båda två. Men strax efter nio kröp vi ner i 25meters bassängen och simmade totalt 1000m. Det gick lite knaggligt för mig emellanåt. Lite andfådd i början och så, men ibland hittade jag rytmen lite bättre. Det var ju några veckor sedan jag fick till ett simpass och det kändes faktiskt lite ringrostigt. Efteråt var jag vimmelkantig i vanlig ordning, men också himla nöjd med att tagit mig till bassängen och gjort det där som jag från början inte var så himla sugen på.


– Invigde ny mössa!

Lördagen fortsatte med att Jonatan grejade med vår ovanvåning som vi håller på att göra beboelig, och jag fick besök av vår härliga toastmadame för att snacka lite om bröllopet. Vi har börjat komma igång med planering och framför allt inbjudan nu, och jag känner mig helt orimligt peppad. Hela gårdagskvällen ägnades sedan åt att jag och Jonatan gick loss på Spotify och Youtube och brainstormade helt. Så himla kul!

På eftermiddagen var planen att springa. Jag ville springa ett längre distanspass för att få ihop en tremilsvecka och Jonatan följde med som sällskap. Jag kände mig trött efter morgonens simning, och lite däst efter kärleksmums-fika osv. Tänkte mig att det skulle gå tungt att springa och kände mig sådär osugen igen. Men vi kom iväg och efterhand mjuknade kroppen och pinnade på väldans bra. Jonatan var en bra farthållare och när vi kom tillbaka hade vi fått ihop 12km. Ibland är det bara till att stänga av hjärnan och sätta en fot framför den andra. Efteråt är man extra nöjd med bedriften då den kändes smått orimlig vid starten.

Ännu en stulen lista

Sara körde som vanligt en rolig lista, och i vanlig ordning snor jag den rakt av. Temat är jobb!

Vad ville du bli när du var barn?
Ridlärare..

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Proffsryttare. Mm hybris.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen i skolan?
Sämst, och då menar jag verkligen sämst – matte och företagsekonomi. Var ingen höjdare på rättskunskap heller. Däremot har jag haft MVG i svenska från första betyget i åttan tills jag tog studenten.

Vilket var ditt allra första jobb?
När jag var tolv och tretton spenderade jag hela sommarlovet på att slava i ett stall med 15 hästar i utbyte mot träningar. Var där från morgon till kväll och gjorde allt från att mocka och fodra till att måla staket.

Vad har du haft för olika betalda jobb?
Förutom några hästskötarjobb (som såklart varit svartjobb, vad annars i den branschen?) så har jag jobbat på lager, jobbat i matbutik och nu inom träningsbranschen.

Vad har du gått för utbildning?
Ett år på högskola och en PT-utbildning

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?
På det ena jobbet, som är mitt extrajobb, så är jag en liten kugge i det stora hjulet som får kläderna på Boozt.com att snurra. Packar ordrar, tar emot returer, hänger in kläder på lagret eller förbereder plagg för fotografering. På mitt andra jobb hjälper jag människor att hålla kroppen i form. Fast i många fall handlar det också om att må bra psykiskt. Det hänger ju ihop det där. Jag hjälper mammamagar att återfå styrka och funktion och jag hjälper folk att springa lite bättre och ha kul på vägen dit.

Vilka är dina starka respektive svaga sidor på jobbet?
Vad svårt att svara på! Inom mitt PT-yrke tror jag att jag är bra på att känna av och ta in människor. Lyhörd liksom. Jag hoppas att jag inte har några ”svaga” sidor som påverkar mina kunder. Däremot kan jag ibland ha svårt för att jobba hemifrån och styra över min egen arbetstid. På mitt extrajobb är jag en sån som går dit och gör exakt det jag ska men absolut inte mer än så..

Nämn något som du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb?
Alltså, jag kommer inte på något storslaget alls. Men alla gånger där min roll varit avgörande för en människa på något vis är speciellt. När jag hjälpt någon att utvecklas, nå resultat, fått personen att må bra. Det är fantastiskt att få hjälpa!

Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget?
Fysioterapeut!

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Allt med ekonomi eller att sitta på ett kontor. Eller ett jobb där man kan påverka sin egen situation väldigt lite.

Vad gör du om fem år?
Då är jag fysioterapeut, och gärna med eget företag!

– Tänk att en tid i livet ägnades helt åt hästar!

Loppen i sikte

Jag älskar att springa lopp! Att få testa kroppen, ha nummerlapp på tröjan, ta ut sig lite extra, och vara pirrig och redo inför. Men jag har också kommit på att det näst roligaste är att träna inför loppen. Att kunna träna på ett sätt som gör att man faktiskt känner sig helt redo för att tävla och testa sig. Det ska vara kul att stå på startlinjen, men det blir liksom extra roligt när man känner att man är i form för att göra ett rättvist resultat. Så, även om jag på ett sätt vill springa lopp ofta, så vill jag ändå inte alls det. Jag vill stå väl förberedd i starten, och om det är lopp varje helg så hinner man ju knappt träna emellan (eller göra annat roligt på helgerna). Så den här säsongen vill jag välja mina lopp med omsorg. Inte springa lopp hej vilt utan mer vara en lite kräsen finsmakare. Det finns ju så himla mycket att välja på!

Här är loppen som jag planerar att springa i april och maj:

Det är alltid intensivt med lopp i maj. De andra åren har Springtime, Varvet och Änglamilen legat helgerna efter varann, men i år går Springtime en vecka tidigare vilket jag verkligen uppskattar! I juni och juli blir det lite lugnare (förhoppningsvis byter jag ut springloppen mot triathlon!). Sommaren är min bästa period på alla sätt och jag vill träna så mycket det bara går!

Hur går era lopptankar? Och ses vi någonstans?

Tusingarnas återkomst!

Om vi bortser från dem där lutande tusingarna som jag sprang för några veckor sedan så var det väldigt längesedan jag sprang just tusenmetersintervaller. Idag tyckte jag det var dags igen!

Passet i siffror blev ungefär såhär:
1,5km uppvärmning
6 x 1000m med 2min gåvila emellan
1,4km lätt jogg/promenad som nedvarvning
Tiderna på intervallerna låg runt 4.42-4.45 förutom en sträcka som stack ut och hamnade på 4.34 (vad fasen hände?)

Passet i känslor låter ungefär såhär:
Underbart! Jobbigt men överkomligt! Kontrollerat!
Jag  antar att jag inte ensam om att hatälska tusingar. Det är liksom lika jobbigt som underbart utmanande. Under tiden svävar man alltid lite mellan hopp och förtvivlan. Förr om åren sprang jag tusingar lite mer dumt än vad jag gör nu. Jag gick alltid ut jättehårt, hade blodsmak genom hela passet och kroknade såklart på slutet eller gav upp helt. Med tiden lär man sig såklart, och idag tänker jag lite annorlunda inför tusingar eller andra intervaller. Jag vinner oerhört mycket genom att klappa kroppen medhårs, både mentalt och fysiskt. Givetvis ska intervaller vara tuffa och utmanande, men för mig är det ändå väldigt viktigt att känna att jag ändå kan springa avslappnat och kontrollerat. Det främsta syftet för mig med intervaller är att lära mig att springa i ett högre tempo, och successivt kunna överföra det till mer sammanhängande sträckor. Att jag utmanar hjärta och lungor och hela den biten kommer i andra hand. Det har hänt många gånger jag fått sänka tempot på mina intervaller för att jag varit lite väl optimistisk inför passet. Till en början såg jag det som ett misslyckande, att jag liksom fick vika ner mig, men under förra året släppte jag de tankarna helt. Kroppen vet bäst. Och efterhand lär man sig också mer vad som är rimligt att förvänta sig av sig själv. Öva, öva öva.

Idag kände jag verkligen att den där formen börjar komma smygandes. Kroppen börjar kännas lätt. Jag kommer upp på ett helt annat sätt i steget nu och den där känslan som jag så ofta hade i somras, att benen springer helt av sig själva under kroppen, den börjar komma tillbaka. Och den är så efterlängtad!