Annat från Varvet!

En hel löparhelg får ju såklart inte plats i en lopprapport. Så här kommer en sammanfattning om allt annat. Högt och lågt!

  • Jag fick inte ett enda skavsår! Det har aldrig hänt tidigare, att jag gått helskinnad ur en halvmara. Jag tejpade visserligen ryggen där jag brukar få mina mystiska brännsår, och jag tog en klick vaselin på insidan av låren. Men noll blåsor, noll blånaglar, noll brännsår. Jag som var inställd på skrikdusch efteråt?
  • Jonatan höll pers-traditionen vid liv, för sjätte året i rad. Sprang i mål, ”otränad” (inte löptränat specifik alls utan bara cyklat som en tok hela våren) på 1.28.16 och persade därmed med 3 sekunder. 3 viktiga sekunder!

  • Johanna fick däremot uppleva ett riktigt jävla skitvarv! Först råkade hon hoppa in i fel startgrupp och blev tyvärr diskad efteråt och sen havererade hennes mage halvvägs någonstans. På kvällen deppade vi lite tillsammans för att sen försöka börja skämta om det hela. Det brukar ju hjälpa. ”Vi hade i alla fall tur med vädret”

    – Magkrångel och diskad. Men fan vad hon är värd den där medaljen ändå!

  • Vi käkade traditionell hamburgare efteråt, men jag kan rapportera att pers-burgare eller fira-bra-lopp-burgare är mycket godare än vad-i-helvete-hände-burgare
  • Som ni märker gäller det ju att hålla på sina traditioner och även i år gick jag ut från mässan med ny tischa. Exakt samma märke och modell som alla mina andra, men i ny färg. Omväxling förnöjer?
  • Förutom att loppet inte var så himla kul att springa i år, så var det ändå himla fint att få starta i grupp 6. Jag tyckte det var stor skillnad mot 12an som jag startat i tidigare. Lite luftigare mellan löparna, lite jämnare fart och kanske något snabbare tempo. Den här dagen var det ju tyvärr jag som var stoppklossen. Ber om ursäkt såhär i efterhand!
  • Som avslutande fråga: Blir det ännu ett varv 2019?
    Njä, det här får nog bearbetas lite först. De färska såren måste läka lite. Vi får se..
Annonser

Göteborgsvarvet 2018 – Race report

Det ÄR tråkigare att skriva om ett lopp där det mesta kändes skit, men jag ska försöka. Skriva, sen släppa och gå vidare.

Jag trodde att vinden hade vänt, att allergitabletterna kickat in och saker och ting började ordna upp sig. Men dagarna innan varvet känns benen tunga som bly igen och i bakhuvudet känner jag tvivlet. Vill inte ha samma känsla som på Springtime för två veckor sedan. Ska göra allt jag kan för att springa så klokt som möjligt. Inte måla fan på väggen. Vara mentalt stark, tänka rätt tankar. Göra det bästa av situationen.

Så vi vaknar upp på lördagen, en kvarts promenad från startområdet. Vi gör allt som planerat – samma frukost som alltid, klunkar lite resorb och vatten, mjukar upp kroppen och laddar upp mentalt. Nu ska vi ha en rolig dag. Det är ju varvet och solen strålar från klarblå himmel!

Starten går och jag känner direkt att låren är som klumpar. Andningen är tung, näsan rinner och slemmet i munnen får snabbt den där äckliga hinnan som jag antar är pollen. De första två kilometerna gör jag allt jag kan för att hitta flyt. Pressar inte, försöker känna in ett bra löpsteg, sicksackar inte mellan löpare utan håller rak och jämn kurs framåt. Jag går inte ut för hårt, jag vet att 5.10-tempo inte ska vara svårt för mig.
Säldammsbacken som jag de andra tre åren studsat uppför är nästan hemsk. Jag känner redan där hur pulsen rusar upp på ett konstigt sätt, hur benen stumnar ännu lite mer och andningen blir tyngre.

Fanfanfan. Helvetehelvetehelvete.

Göra det bästa av det. Tänka rätt tankar. Ha perspektiv.
Kroppen vill inte springa. Benen vill definitivt inte springa. Men här hasar jag mig fram, på min favoritsträcka på ett av mina favoritlopp. Det borde vara kul, men det är inte kul. För jag inser att varvet 2018 kommer bli brutalt jobbigt att ta sig igenom. Och det kommer bli en jävla kamp att övertyga mig själv om att fortsätta.

Ändå fortsätter jag. Jag vet inte riktigt hur, men jag lyckas hålla mig springandes hela vägen fram till andra bron. Jag stannar och går vid varje vätskestation istället, tillåter mig en liten paus, för tiden är ändå sekundär en dag som denna. Försöker bara göra resan så icke-brutal som möjligt. Ute på Hisingen provar jag lite olika lösningar. Allt från att ändra tempo och löpsteg till att mentalt fokusera på olika saker. Det mesta fungerar sådär. Det är ungefär lika jobbigt att springa i 5.10-tempo som i 5.40.  Jag försöker även att ta in stämningen, tänka att det ju i alla fall är ett roligt lopp, men allt känns bara tråkigt och jag känner mig sur och besviken. Funderar på vad i helvete som kan vara fel i kroppen om det nu inte skulle vara pollenallergin som spökar, men lägger ner dem tankarna rätt fort, för det blir ju bara ännu deppigare.

På vägen upp för andra bron börjar krafterna sina på riktigt. Både mentalt och i benstyrka. Jag ser ju att den där bron inte är så himla brant, egentligen, men benen vill verkligen inte mer nu. Från att mest ha varit trötta börjar dem nu göra ont på riktigt. Det spränger i låren och jag känner mig helt dränerad på energi. Jag får vika ner mig och gå i korta omgångar. När utförslöpan kommer försöker jag hitta jämnt tempo och sänka pulsen, men inte ens en lång nedförsbacke gör att saker och ting känns lättare idag.

Efter vänstersvängen in på Avenyn samlar jag ihop alla krafter jag har. Vill bara avverka skiten så fort som möjligt. Ta mig i mål och låt plågan vara över. Jag får vika ner mig några gånger på väg mot Poseidon, kroppen bara lägger av. Det känns förjävligt att behöva gå, för jag har inte sprungit vårdslöst på något vis, jag har hållit mig exakt till planen och ändå tvingas jag gå. Vilken förnedring. Vid 17km´s passeringen får jag en ny kompis. En glad göteborgare frågar om han får hänga på mig, och en annan dag, när jag hade haft fullt fokus på att kuta i rätt tempo hade jag säkert inte varit så trevlig, men nu blir jag faktiskt bara glad. Vi snackar lite och peppar, och det ger faktiskt energi. Det blir lite mindre tråkigt där mitt i misären.

Sista biten är verkligen misär. Från 19km till mål vet jag inte om det jag håller på med ser ut som löpning, men jag är ju inte den enda. Längs sista sträckan passerar jag minst fyra löpare som har kollapsat. Värmen har inte knäckt mig idag, men den har ju verkligen inte gjort saker och ting bättre om man säger så..

Allra sista biten vill jag stanna och gå i varje steg, men nån jäkla måtta får det ju vara. Jag hasar mig i mål på 1.58.37 och känner bara att det är skönt att det är slut på eländet. Jag har så djävulskt ont i låren och samtidigt som jag inte orkar känna och tänka så mycket är jag så himla besviken, ledsen och sur. Och kanske lite likgiltig mitt i allt.

För löpning är ju inte allt i livet. En dålig dag, ett dåligt lopp, en dålig pollenallergi. Livet rullar vidare ändå. Men samtidigt vill jag känna. Precis som jag vill känna euforin, den totala lyckan och glädjen efter ett bra lopp, precis så vill jag också kunna känna det motsatta. Inte trycka undan utan låta mig få känna allt det där som känns.

Löpning ÄR inte livet, men löpning är SOM livet.

Avslutar ändå med en glad bild, för jag kommer att ta revansch. En annan dag kommer benen pinna på utav bara helvete, och då känns allt annorlunda. Nu ska jag bara härda ut den här björkallergin. Snart är jag ute på andra sidan och då jävlar blir det andra bullar. Jag överlevde ändå 21 098m med betonglår, utan att helt ge upp. Jag stod ut med skiten i två timmar. Det är jag faktiskt nöjd med!

Varvet, varvet, varvet..

Det är visserligen bara måndag, men jag är redan peppad på att få packa ihop mina grejer och styra bilen mot Göteborg på fredag. Vad är det egentligen som är så speciellt med detta loppet?

Det blir mitt fjärde år i rad som jag startar, och jag kan blicka tillbaka på tre ganska olika Göteborgsvarv. Debuten var smärtsam och fruktansvärd (rapport från 2015), andra året var förväntningarna otroligt låga men jag fick uppleva den mest otroliga runners high jag någonsin varit med om (rapport från 2016), och förra året hade jag lite högre krav på mig själv och lyckades inte riktigt hålla ihop det hela vägen och gick i mål på dödströtta ben (rapport 2017)

Jag har sänkt sluttiden för varje år (2.11- 1.59 – 1.52) och på lördag vill jag ju hemskt gärna varvet-persa igen för att inte förstöra statistiken..
Samtidigt vill jag såklart ha rimliga mål på mig själv och loppet. Även om det känns som att pollenallergin lugnat ner sig den senaste veckan, så vill jag ändå ha i åtanke att löpningen känts ganska bedrövlig den senaste månaden. Det är ett tag sedan jag sprang långpass, och uthålligheten i ganska tufft distanstempo är inte riktigt där än. Men samtidigt; när nummerlappen väl sitter på bröstet, man high five;ar med massa ungar, springer gemensamt med tusentals andra och känner energin från musiken och människorna runt banan, ja då brukar i alla fall jag orka så mycket mer än vad man först kan tro..

– Förra året fina varvet-bränna + pappmuggsstänk på benen!

Vinden som vänt!

Efter ett par veckor med enbart skitpass pga pollenastma så verkar det som att medicinen börjat verka och halterna av björkpollen gått ner. Jag kan äntligen andas igen!

Eller så är det bara så att dippen varit så otroligt djup att det bara var tvunget att vända uppåt igen. Förra helgens dödstunga lopp följdes upp av ett lika brutalt tungt distanspass i tisdags. Prick ingenting stämde. Svinvarmt, betonglår, andnöd och allmänt jättetrött och matt. Men så kom onsdagen och jag drog ut och körde ett av mina favoritpass med 1x1min. Från ena dagen till den andra hade benen blivit jättepigga. Andningen funkade och jag sprang mitt snabbaste pass på mycket länge. Det kändes galet!

I fredags sprang jag ett lite längre distanspass i hyfsat bra tempo och benen pinnande på. Och idag toppades veckan med ett lite modifierat tröskelpass med go känsla.


– Svettig och klar med tillhörande ansträngsningsådra i pannan

Sååå, från att förra veckan ha tänkt att det där stundande Göteborgsvarvet inte ska ha så höga förväntningar på sig, till att få någon slags vittring på en bra prestation ändå.

Löpning alltså! Jag blir så glad av att tänka på vilken payback man kan få bara om man biter ihop och stretar på när det går tungt och trögt. Känslan av lätthet och harmoni är lika oslagbar varje gång!

Springtime Helsingborg – Race report!

Hoppet lever om att kunna andas normalt. Pollenallergin har slagit till med full kraft och träningen har gått uselt inför detta lopp. Men hoppet är visst det sista som lämnar en.

Starten går och jag fokuserar på jämt tempo och bra syre. Blir jag för andfådd måste jag sänka tempot. Kroppen matar på och jag hittar flyt. Det känns bra. Jag vet att de två första kilometerna går lite fort, men det kostar inte på. Jag vet också att hela tredje kilometern går uppför, det kommer bromsa upp naturligt.

Och det gör det verkligen. Själva backen går över förväntan, och när det väl planar ut väntar jag på att den mjölksyra jag dragit på i benen ska släppa, så som det alltid annars gör. Men det händer aldrig. Andningen är under kontroll men mjölksyrahelvetet släpper inte..

Jag passerar 4km och ser att jag snittar en bit under 5min/km. Det känns ju fint. Även om benen är som betongblock så har tempot inte klappat ihop helt och hållet, än. Tänker att känslan i benen nog snart släpper. Men vid 5km sitter det fortfarande i. Betonglåren som ger noll studs i steget.

Vid halva sträckan tänker jag att jag har två alternativ:
1. Ge upp. Inse att det nog inte kommer gå att ta sig i mål med hedern i behåll. Jag kan ju skylla på pollenallergin. Sänka tempot, gå lite i backarna, dricka vatten, och ta mig i mål på 53-ish.
2. Inte ge upp. Kämpa vidare och ha det fruktansvärt jobbigt. Inte skylla ifrån sig på någonting. Jag har ca 30sekunder att tappa och ändå kunna ta mig i mål under 50min.

Och det blir ju så jävla tråkigt efteråt om man har gett upp. Inte gjort sitt allra bästa. Känna sig missnöjd. Så jag väljer att stå ut med betonglåren och kämpa för att upprätthålla tempot. Jag springer mitt fulaste, men jag springer (eller hasar mig fram rättare sagt). Och jag har tagit fram mitt hårdaste pannben någonsin.

Under tiden som jag tar mig igenom banan så fattar jag varför det dröjt tre år sedan jag sprang 10km här senast. Banan har så många sega partier. Det lutar lätt uppför på flera ställen, och så toppas det hela med Pålsjöbacken på tredjekilometern och Långvinkelbacken strax efter sju. Långvinkeln är inte superlång, men tillräckligt brant och seg för att slänga på ännu lite mer mjölksyra och pulshöjning. Men runt hela banan står där så mycket folk och hejar, och även om jag inte riktigt kan ta in sånt just idag, så ger det energi. Mitt i allt det tråkiga med tunga ben och sämsta tänkbara löpsteg, så blir det ändå lite roligt att folk hejar och är glada.


– Jamen ni ser ju. Lyfter jag ens på foten..? 

Efter åttonde kilometern kommer det en ganska lång utförslöpa innan de två raksträckorna mot målet, och här tror jag nog att mjölksyran lättar lite för första gången på hela loppet. Jag kan höja tempot något och vid nionde kilometern inser jag att jag kommer kunna ta mig i mål under 50min. Vilken lättnad, och vilken belöning. Det blir ingen spurt mot målet, för det finns inte i kroppen idag. Men klockan stannar på 49.39 och jag känner mig nöjd. Nöjd för att jag inte gav upp, nöjd för att jag fortsatte kämpa trots tråkiga ben, nöjd för att jag inte hittade undanflykter och nöjd för att kunna springa på enbart pannben och vilja.

– Ändå nöjd!

I efterhand tänker jag också att om jag kunde springa detta ganska tuffa loppet med så dålig känsla i kroppen, och ändå kunna ta mig i mål på 49.39, så kommer det framöver finnas riktigt fina tider att hämta ut. De dagar då benen är med mig och löpsteget håller ihop. Under loppet hade jag aldrig några problem med andningen, för benen satte stopp så lågt tidigare, men jag vet också att det hänger ihop med pollenallergin. Jag har aldrig tidigare haft problem med att låren blivit såhär trötta på just detta sättet. Jag har aldrig tidigare upplevt att inte kunna transportera bort syran efter en backe såhär..

Nu ser jag framemot fortsatt träning, låga eller minimala halter av björkpollen och ett Göteborgsvarv om två veckor. Önskar mig pigga ben och ett lopp att njuta av då!

– Uppstälning! Dags för pre-lopp-bild!


– Johanna som gjorde ett grymt lopp!

Pollenallergin och jag

Jag har försökt att leva i förnekelse den senaste tiden. Försökt intala mig själv att jag inte alls är pollenallergiker. Tänkt att inget är så mäktigt som tankens kraft osv.

Det har gått sådär.

Allra sämst har det gått att springa. Jag får fan inte luft. Halsen kloggar igen och jag låter som Sir Väs (eller som en sån typ av person som jag brukar störa mig på på lopp. Som flåsar så att man tror att personen ska dö) och efter löpturen mår jag skit, allt från illamående till extrem trötthet och allmän sjukdomskänsla.

Att som vanlig människa leva med pollenallergi, det kan jag ta. Men att vara löpare och inte få luft är så otroligt frustrerande. Luft och syre är liksom hela grejen.
Jag har också börjat inse att de senaste årens mars-april-maj-löparform antagligen präglats mer av pollenallergin än av för lite träning. Jag känner mig aldrig i bra form på våren. Alltid trött, tunga ben, motsträvig kropp.

Så de senaste veckornas träning har inte alls gått bra. Och på lördag ska jag springa lopp.
Jeej.

Så nu är planen: fortsätta ta medicinen jag tagit den senaste veckan, peppra på med kortisonspray och ta ett gäng doser av inhalatorn innan varje löppass.
För i måndags och idag kände jag att det nog vänt lite. Jag kunde syresätta lite bättre. Det tog inte tvärstopp. Men loppet på lördag handlar bara om att transportera runt kroppen efter bästa förmåga. Pers blir det inte. Jag ska bara försöka springa och komma i mål med någon sorts värdighet..

Valborgsfirande längs Skåneleden

Sedan 2013 har vi haft en slags tradition att skippa festandet och istället springa på Valborgsmässoafton. En rätt bra grej, faktiskt. Gött att springa, gött att få somna i tid och gött att få ägna lediga 1:a maj till annat än bakfylla och tröttma.

Igår tog vi oss till Klåveröd och följde sedan skåneleden mot Klövahallar. Enligt internet ska sträckan vara typ 15-16km, men vi fick faktiskt bara ihop 12km. Har vi genat någonstans eller vad fan hände? Jaja, 12 är väl alltid bättre än 0.

Förutom riktigt härlig natur och fina stigar blev jag påmind om att jag inte är så skillad på det här med terrängunderlag. Jävlar vad sakta det går, även om det känns som att jag pinnar på allt vad benen håller. Det är nästan fascinerande hur långsam man kan vara, och vilken stor skillnad det är på att ta sig fram på platt grusväg och steniga stigar.
Men, när det ska äventyrspringas så är ju hela grejen att skita i tiden och allt annat. Bara njuta och ha det gött!

Efter äventyret körde vi hem och lagade spagetti och köttfärssås med massa västerbottenost och kollade finalen av Mästarnas Mästare. Bästa tänkbara Valborg om jag får välja, och det får jag ju!

Träningsrapport!

Ni kan ju inte beskylla mig för att pumpa ut för många blogginlägg i alla fall..

Därför tycker jag det är på sin plats för en liten rapport om hur träningen går. Tackar som (inte) frågar! (skoja, det gör inget!)

Men jo, det rullar på! Toppformen är långt borta, precis som den alltid är på våren. Det går segt, men solen och värmen ger hopp om livet och löpningen ändå, så jag harvar på och gör vad jag ska. Trösklar, backintervaller, nöter teknikövningar, långpass och så en del hederliga distanspass. Farten finns inte riktigt i kroppen än. Jag känner mig stapplig och ringrostig när jag ska växla upp. Men det kommer väl!

Igår körde jag ett backpass där jag även passade på att öva teknikövningar. Sånt man aldrig annars gör, känns det som? Backen var kort men brant och jag tog tio vändor upp. Efteråt var jag mör i benen men nöjd. Något som däremot inte var så nöjd med backe var min stortå. Den har fortsatt att trilskas och gör ont från och till. Eftersom jag jobbar på helt rätt ställe där i princip varenda kollega kan svara på vad som är felet med den så fick jag veta att det förmodligen är stortåsenan som hoppat över någon knöl (därför det gjorde ont från ett steg till ett annat). Den kan vara lite irriterad efter det och smärtan hänger kvar. Jag avlastar den vad jag kan med tejpning och så hoppas jag den ger med sig snart. (Ps. det gör inte särskilt ont när jag springer, mest bara på morgonen eller när jag trycker ner den i skon i början)

Idag var tanken att göra en repris på förra söndagens långa snabbdistans, men att korta ner passet lite. Planen var 12km med 8-9km på mitten i lite högre distanstempo.
Det började ganska okej. Kände mig lite flåsig, men annars kändes det bra. Jag har ju känt mig just flåsig den senaste tiden, men det har varit under kontroll. Förra året höll jag ju på att gå under av pollenallergi i april, men sen gav det sig fort igen. Och det var inte förrän idag jag på riktigt mindes hur jävligt det var och är. Jag fick fan inte luft? Jag sprang inte jättefort men allt vara bara så satans jobbigt. Fick typ mjölksyra i armarna, och jag harklade och hade mig för att skapa plats i halsen. Det slutade med att jag fick gå i backarna. Gav inte upp helt utan försökte hänga i, men efter 8-9km gav jag upp och försökte bara jogga hemåt – vilket var jobbigt nog. Efteråt var jag helt slut och lite uppgiven. Hur länge ska nu detta hålla i sig? Tänk om jag bara inbillar mig och bara helt plötsligt fått sjukt dålig kondition och inte alls grejar att springa lite fortare? (kanske inte helt logiskt, men ni vet ju hur man ibland tvivlar på sig själv!) Och hur fan ska det gå på Springtime och Varvet? Som det kändes idag tar jag mig ju inte ens runt?!

I veckan ska det komma regn, så det lär väl visa sig om det är jag som från en dag till en annan blivit sämst på att springa eller om det bara är björkpollenmög som kloggat igen lungorna på mig!

Ha en skön söndag allesammans!

– Mitt under rådande andnöd!

Ungefärlig tävlingskalender 2018

Det är nu det roliga börjar! 

Med 18 dagar till årets första lopp kommer pirret. Hur är formen egentligen? Hur har vinterns träning egentligen gått? Vad kommer denna säsong bjuda på? Vad är kroppen egentligen kapabel till? Är det stopp nu, eller finns det mer att hämta?

Denna säsong har jag tänkt lägga allt fokus på milen och halvmara. Skiter i allt annat. Jag försöker välja lopp med lite eftertänksamhet. Inte för ofta, inte för få. Finsmaka. För rent spontant vill man ju vara med på allt, men i verkligheten vill jag inte tävla ihjäl mig och bli mätt.

Så följande lopp är de som jag vill stå på startlinjen på. Vissa är mer spikade än andra såklart;

  • Springtime 5 maj – 10km
  • Göteborgsvarvet 19 maj – 21,1km
  • Malmömilen 10 juni – 10km
  • Falkenbergs stadslopp 28 juli – 10km
  • Prinsens Minne 11 augusti – 10km
  • Helsingborg Halvmara 1 september – 21,1km
  • Köpenhamn Halvmara 16 september – 21,1km
  • Lidingöloppet 29 september – 15km

Det ser ju ut att bli ganska saftigt där på slutet. Två halvmaror med två veckors mellanrum och sen Lidingö efter det. Så Lidingö är tveksam, men Jonatan ska förmodligen dit och springa 30km, och då är jag ju ändå på plats och hur svårt är det att hålla sig då? Jaja, vi får se!

Men annars? Ganska lagom va? Många millopp att få sin chans att persa på. Och de tre halvmarorna känns ju som världens roligaste lopp!

Och slutligen den viktigaste frågan; Var ses vi??

Söndagsgörat

  1. Check på att ha anmält mig till årets första lopp. Det blir Springtime i Helsingborg om tre veckor. Hetsträning börjar nu. Skoja!
  2. Springa tuff långdistans. 15km totalt varav 11,5 i hårdare distanstempo än vanligt. Inte skitjobbigt, men ändå rätt obekvämt, och långt. Men antagligen nyttigt och lite nödvändigt. Känslan efteråt är bäst. Kändes som jag hade tjockt pannben och bra ben. Däremot mindre bra lungor, men svårt att avgöra om det var för att pulsen låg lite högre eller om det är pollen?!
  3. Hade sovmorgon till 6.34 – vi är fan helt hopplösa! Varför kan vi inte sova längre? Men bra på andra vis, tex att vi kan åka och handla i ottan när Ica är tomt och ännu inte utplockat.
  4. Glo på Mästarnas Mästare! Har tyckt att de senaste årens säsonger bara blivit sämre och sämre, men det nya konceptet blev verkligen ett lyft!
  5. Äta kvällsmiddag hos svärföräldrarna! Nästan obligatorisk och lika mysigt varje gång.

Så! Ganska så redo för måndag och ny vecka alltså. Den innehåller jobbjobbjobb och förhoppningsvis många kilometers löpning. Det bästa är att jag inte behöver ägna så många tankar åt att plugga på högskoleprovet. Det skrevs i lördags så nu passar jag på att pausa den delen av hjärnan ett tag framöver!

Bra helgmat har jag också ätit!