En blick framåt

Den här sommaren går ruggigt fort.

Jag är såklart inte förvånad. Tiden rusar. En nästan fullbokad kalender betyder alltid att känslan av tid som rusar infinner sig. Både kul och skrämmande. Min tid varvas just nu mellan träning, jobb, bröllopsplanering och sociala grejer.

Så nu tänkte jag blicka framåt på kommande lopp och livshändelser. Senast jag skrev om lopp var ju det mesta bara väldigt preliminärt. Nu tycker jag att det mesta känns spikat. Det blir lättare att spika grejer ju närmre i tiden dem är.

v.30 – här och nu!
Jag varvar PT-kunder med egen träning och någonstans däremellan ska vi ha möte med prästen som ska viga oss. Jag ska hämta ut min klänning och vi ska besöka vår vän och toastmadame i Karlskrona. På fredag åker vi till Skummeslöv för ännu ett kompishäng och möjligtvis springer jag ett millopp på lördag. Söndagen lär säkerligen ägnas åt bröllopspyssel där jag hyr in min mamma till hjälp.

v.31
Förhoppningsvis jobbar jag på extrajobbet i början av veckan och torsdagen ägnas åt jobb med PT-kunder. Mitt i veckan ska vi ut på vandring med Calle & Lina och deras barn. Att vandra i barn-tempo med fikastopp och gött snack känns ju hur kul som helst! På fredagen har jag bokat in mig hos fysioterapeuten som gärna får serva kroppen inför helgens triathlonsprint i Malmö (!!) För yes, det är dags igen!

v.32
Inleder veckan med två dagars jobb innan jag går på semester. Semester alltså, vilken grej! Den här veckan ska håret fixas en sista gång innan bröllopet och i övrigt hoppas jag att det mesta med bröllopet fallit på plats. På lördagen den 12 är det dags för årets tredje halvmara, Prinsens Minne i Halmstad! och jag ljuger inte när jag säger att jag längtat att få springa detta lopp igen sedan förra året då jag gick i mål där.

v.33 & v.34
Dessa två veckor är helt öronmärkta till bröllopsfix. Det kommer att få gå före allt annat.

v.35
Vi skippar lång och dyr bröllopsresa och designar den lite mer efter oss. Måndagen efter bröllopet styr vi milen mot Gotland och en stuga som vi hyrt där. Vi tar med racercyklarna och utforskar ön på det viset. Springa, cykla, sova, äta, umgås. Fan vad jag ser fram emot denna vecka! Visserligen missar vi stafetten på Helsingborg maraton i år igen, men detta känns ändå som ett bättre alternativ gånger tusen. Gotland alltså, åh!

Längre fram än såhär kan jag inte riktigt se. Det är jobb och vardagsliv och lite Köpenhamn halvmara. Men det tar vi sen!


Veckans träning v.29

Fick till ännu en pangvecka med löpning. Har jag sagt att jag älskar juli?

Efter förra helgens ”skitpass” med efterföljande smärta och knagglighet har jag denna veckan lagt mycket krut på ”preppen” inför varje löppass. Jag har även varit hos fysion som satte nålar i ryggen och hjälpte mig att klura ut vad det är som strular. En muskel på ryggens högersida är överansträngd och samma muskel på vänstersidan anstränger sig inte ett skit. Därav känns ryggen krokig och jäklig. Det går ju att springa ändå, men jag gissar på att saker och ting kommer kännas lättare framöver när jag får igång vänstersidan och allt rätar ut sig.

 

Veckan blev en bra blandning av pass!
En lugn mil i måndags med negativ split och riktigt bra känsla. Backintervaller med gänget i tisdags och tröskelpasset, som jag tidigare skrev om, sprangs i torsdags. Fredagen bjöd på intervaller på banan och idag har jag sprungit ett långpass på 17km. På mina ”vilodagar” har jag cyklat med racern och trampat loss benen lite.

Fem dagars löpning på en vecka och fem mil totalt.
Två pass på cykel, och därmed träning varje dag.

Det är en rejäl dos för min del. Men, juli är juli. Jag mår prima på sommaren. Jag sover 9-10 timmar per natt just nu. Jobbar färre timmar än vanligt (lågsäsong på extrajobbet), stressar minimalt och mår helt enkelt himla bra. Både kroppen och jag verkar fixa detta galant. När livet i övrigt inte kräver så mycket av en finns där plötsligt massor av energi till träning, men också väldigt mycket tid för återhämtning mellan passen. Känns så himla lyxigt. Och kul!

Jag sneglar tillbaka på förra sommarens träningsdos och tänker såklart på att inte köra kroppen i botten, så som det blev då. Det snedsteget jag gjorde då var att varje pass var lite för hårt. För att hålla koll på det försöker jag titta på hur stor del av träningen som är ”hård vs lätt”. Den här veckan blev det ungefär 12km i ”hårt” tempo och resterande lugnt, dvs 24% tufft. Jag försöker ligga runt 80/20, så det känns ju under kontroll!

Så tack vecka 29. Kanske årets bästa träningsvecka hittills! 

Vem fan är Tröskel?

Efter en del filosoferande om min löpning den senaste tiden har jag kommit fram till att jag behöver fler pass i s.k tröskeltempo. Förr har det räckt för mig att springa intervaller upp till 1000m för att få upp tempot. Det har liksom varit överförbart till de andra passen/loppen. Att varva distans, långpass och snabba intervaller. Den senaste tiden har det inte känts som att pusslet där gått ihop lika bra. Jag har kunnat springa snabba intervaller, men det är ju inte intervaller som jag ska bli bra på i slutändan, och varför ska jag slita runt med tuffa intervaller när det inte känns som att det ger något till de andra bitarna? (alltså, jag kommer ju att springa intervaller framöver ändå, men kanske inte lägga lika mycket fokus där)

Därför tänkte jag att jag nog behöver nöta mer i tempot som är snabbare än distanspassen, men inte alls så snabba som intervallerna. Att hitta ett högt men kontrollerat tempo som jag orkar hålla under längre tid. Där har vi det!

Jag googlar ”tröskelpass”, ”tröskeltempo” & ”trösklar löpning” osv.
På ett sätt så tror man ju sig veta vad det innebär. Men jag vill gräva djupare, och när jag väl försöker gräva blir jag bara galet förvirrad. Att ett så vedertaget begrepp som ”trösklar” kan innebära så vitt skilda förklaringar och teorier?! Vissa menar på att tröskeltempo är snabbare än tävlingstempo på milen, vilket då rimmar jävligt illa med förklaringen ”den farten du orkar hålla i exakt en timme”. I så fall ska jag alltså persa duktigt på milen och samtidigt springa minst 2km extra.. Samtidigt läser jag om teorier som menar att tröskeltempo inte ens finns. Att det inte är något magiskt tempo som ska prickas och att det är omöjligt att avgöra när mjölksyra börjar bildas. Om det nu ens gör det. Och så hittar jag tabeller och diagram som rimmar dåligt med min löparverklighet.

Jahaja.

Så jag stänger ner alla förvirrande texter och åsikter. Försöker tänka utifrån mig själv.
Vad är det jag känner att jag behöver bli bättre på? Och hur ska jag träna på det? Vilka viktiga faktorer har jag att ta hänsyn till? Vad brukar jag göra för misstag?

För mig handlar det om att springa klokt. Att inte gå sönder och skada mig. Att ha tålamod. Att lyssna på kroppen. Och lite om att tygla den där viljan på rätt sätt. Men framför allt känslan. För känslan säger så mycket mer än de exakta tiderna. Även om en tabell säger att mitt s.k tröskeltempo borde vara på ett sätt, så om det känns fel så är det väl fel?

Om jag nu ska försöka tänka utifrån tider så känns det som att jag borde öva på att springa i ett jämt tempo under en längre tid som är en bit över mitt tänka miltempo (en bra dag vill säga). Min drömmil ska gå på precis under 5.00-tempo, och när jag tänker tillbaka på alla pass under de senaste året, så vet jag med mig att det börjar bli lite jobbigt runt 5.10, så jag gissar, om det nu ens finns något s.k tröskeltempo, så kan det vara runt 5.10-5.15

Så jag ger mig ut. Tänker att passet för dagen får bli ett experiment. Jag ska prova mig fram. 2km uppvärmning och sen 3x10min i tröskeltempo med ca 500m joggvila emellan. Jag biter mig i tungan för att inte gå ut för hårt. Tänker att jag ska kunna känna att jag ska hålla detta tempo i hela 30min, plus joggvila. Och förvånansvärt nog så landar alla tre på samma snitt på 5.11-5.12. Och det känns tokbra! Lite trött mot slutet, men absolut inte knäckt. Inga problem med att hålla jämt tempo, och även om allt är lite jobbigt så är den övergripande känslan lätt, och kul. Det känns som att jag prickat rätt, i känsla och tempo.

Så det här får jag ju fortsätta med, tycker ja. För det känns rätt i kroppen. Trösklar eller inte. Men att springa klokt i ett tempo som jag annars brukar missa. Håll en tumme för utveckling va. Det vore ju kul!


– PS. Att springa med denna keppa var nog bästa beslutet på länge. Skitgo! Bjuder på att man ser lite rolig ut dock..

Backintervaller med sällskap

Igår gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge – jag sprang backintervaller!

Eftersom just backintervaller är en sån sak som är otroligt tråkigt (jobbigt) att göra själv så hade jag lyxen att kunna dra ihop ett gäng kompisar. Lina, Johanna och Emelie ställde upp och tillsammans sprang vi olika sorters intervaller i en lång och ganska brant backe.

Jag minns inte ens senast jag sprang ett pass med bara fokus på backar. Så länge sedan är det. Ändå har jag tänkt tanken, att jag borde göra det, varenda gång pulsen dragit iväg eller benen blir stumma i en backe under ett löppass. Men ni vet, när det gäller jobbiga grejer är sträckan från tanke till handling ibland ganska lång..

Det fina med backlöpning är ändå att löpsteget känns ganska bra. Till en början i alla fall. Knät kommer upp, man sträcker på sig och får skjuta ifrån ordentligt. Däremot såg det nog annorlunda ut mot passets slut. Vi blev rätt trötta och säckade ihop, och den där kraften i benen som varit där i början var slut. Fast då kändes det i alla fall fint att fått ta ut sig.

Men att dra ihop tjejlöpargänget och springa backe, vilken grej ändå!


 

Hårdrockare i löparskor

Igår blåste det här i Skåne. Mycket mer än vanligt. Och vad jag förstått genom sociala medier så var det inte bara i denna delen av landet som vinden tog i. Håll-i-hatten-väder liksom, om man nu har hatt.

Själv har jag en himla massa hår som behöver hållas i styr i vinden. När jag var ute och sprang störde jag mig på allt småhår som liksom klistrades längs min svettiga kind, eller envisades med att krypa in i munnen eller ögonen på mig. Det enda fina med motvind däremot, är ju att håret blåser bakåt och inte stör. Kan för övrigt inte komma på en enda mer grej som är bra med motvind..

Hur som! Jag sprang 10km (som kändes himla, himla bra!) och precis efter halva sträckan kände jag hur hela min fläta löstes upp. Stannade upp och glodde efter min hårsnodd som jag förstod att jag måste ha tappat, men orkade inte vända om och leta. Den kunde ju ligga var som helst. Så jag fortsatte framåt med håret helt löst. Det kändes HELT galet. Jag har aldrig riktigt förstått mig på varken löpare eller ryttare som inte sätter upp eller flätar håret. Det både ser galet ut och är galet. Hur jobbigt är det inte med hår i ansiktet? Och hur trassligt blir det inte efteråt?

När medvinden kom på en sträcka blåste håret framåt och la sig som ett täcke över hela ansiktet. Det är nog enda gången i livet som jag längtat efter motvind..

Väl hemma glodde jag i spegeln och konstaterade att jag såg ut som en hårdrockare som headbangat sig genom en hel konsert. Alternativt en islandshäst. Båda två har ju ganska vilda hårsvall.

Hädanefter: alltid en extra hårsnodd i alla små löparfickor!

Veckans träning v.28

Det blev totalt 32 kilometer sprungna den gångna veckan! Och TVÅ styrkepass (!!)

Av veckans alla löpass kändes alla, utom ett, skitbra. Lördagens pass kändes kass, och jag var rätt irriterad efteråt. Varför kan kroppen inte leverera lite? Varför går det inte bättre? Har jag tränat helt jäkla fel, eller?

Dagen efter hade ryggen och höften ”låst sig” och jag blev återigen påmind om att det inte går att pressa fram något. Istället fick jag krypa till skamvrån och rehabba och ha mig, som tröst och omplåstring. En halvtimmes stretchande och vridande, och en halvtimmes aktivering av muskler som tackat för sig.

Tålamod alltså. Jag tycker att jag har tålamod, men ibland behövs tydligen oändligt mycket mer tålamod än vad jag är beredd att ge. Kanske för att det är så djävulskt roligt när allt väl stämmer. Och att jag bara vill att saker och ting ska funka när kroppen ”bara” är 27 och inte 75.. Men jaja. Som tur är så går världen inte under för att jag har ett dåligt löppass 😉

Jag gläds åt alla bra pass den gångna veckan! Samtidigt låter jag det sämre passet få mala lite i huvudet, för det utvecklar mig. Att analysera, än en gång lära sig att tyda kroppen och lyssna därefter är lika nyttigt som att vara glad åt allt annat som gick bra!

Att kanske ändå inte springa lopp

Fördelen med att inte vara anmäld till ett lopp, utan bara tänka på det lite i smyg, är ju att man kan ångra sig helt plötsligt utan att förlora en krona. För igår kom jag på att det där Varbergsloppet nog blir så himla bökigt.

  1. Vi har 14 mil, enkel väg dit. Jag hatar att åka bil långt.
  2. Det kostar 400spänn att efteranmäla sig. (Jag brukar inte vara snål, men såhär i bröllopstider RINNER pengar iväg)
  3. Tänk om vi åker dit och så är loppet fullt? Har mejlat och frågat men inte fått svar.
  4. Starten går kl 16 och vi ska vara på middag i Helsingborg på kvällen och vill helst inte komma hur sent som helst.

Jamen ni ser ju. Lite väl mycket bök för ingenting. Däremot börjar jag snegla mot Falkenberg Stadslopp som går den 29 juli, samma dag som Citadelloppet i Landskrona, men som verkar vara ett roligare alternativ. Dit vill jag nog åka!

När jag igår bestämde mig för att skippa Varberg tänkte jag att man väl kan göra ett eget millopp hemma. Gratis. Fast det ÄR ju ändå något speciellt med att ha en nummerlapp på magen och folk som hejar sidan om. Man biter ihop på ett helt annat sätt än om man springer ensam i skogen. Men jag bortser från det faktum och tänker ändå göra ett eget genrep. Får väl hyra in folk som står och hejar på mig i skogen. Någon frivillig?

Hur som helst. Jag letar fram min plattaste runda* och lånar Jonatan som får agera hare. Det ska springas fort, och det ska byggas pannben. Helt gratis utan stök och bök. Och så kommer vi i tid till Johanna och Björn på kvällen, nyduschade och fina dessutom!

 


* I senaste avsnittet av podden Ewerlöv och Månström upprepas myten om att Skåne är så platt att man knappt kan backträna inför Lidingöloppet. Eh, öh? Möjligtvis att det är lite plattare i Lundatrakten än på andra ställen av detta landet, men Skåne är ganska mycket mer än en stad. Jag har skitsvårt för att hitta en platt runda här omkring, och på lördag kommer jag få springa tre varv på en 3km runda för att slippa backar. Tror folk på riktigt att Skåne är helt platt eller är det bara människor med dålig koll som slänger sig med det? x)

Att kanske springa lopp

Måndag och ny vecka. Och juli. Jag älskar juli!

Jag sitter och fnular på veckans träning. Skissar en plan och gör utrymme för förändringar på vägen. Jag har fortfarande trötta vader efter lördagens intervallpass, så idag blir det bara en lugn och kort runda..

På lördag går Varbergsloppet på 10km och jag funderar på att spontant dra dit och springa. Jag brukar ju vilja spika lopp i förväg men både detta lopp och Citadelloppet om några veckor låter jag ligga öppna. Tänkte låta lusten avgöra. Känns benen pigga denna vecka så åker jag gärna dit. Jag är sugen på att springa fler millopp, men vill gärna göra det utan press och krav. Har fått för mig att milen inte riktigt är min distans, men det sägs ju också att man blir bra på det man gör. Därför vill jag göra!

Något som däremot är spikat är Malmö Triathlon den 6 augusti. YAY!!


– En skymt av Varbergsloppet 2015

Veckans träning v.27

Idag är det vilodag och därmed har jag gott om tid för rapportering om veckans träning!

Och vilken vecka alltså. Jag skulle nog vilja kalla detta för en optimal träningsvecka, i alla fall ur löp-synpunkt. Jag skulle ju vilja kunna klämma in både cykel och simning varje vecka, men då får jag istället dra ner på löpningen på något vis då tiden inte räcker till för allt man vill göra. Gissar att jag inte är ensam när det kommer till att tvingas prioritera.. haha!

Men en perfekt löpvecka alltså!

Såhär; 40km totalt (mycket för att vara mig!), och av dessa 40km har ca 8km gått i högt tempo, och resterande i distanstempo eller långsammare. 20% tufft, 80% lugnt. Känns som en himla bra deal!


Det som är ”cykel” den gångna veckan är dessvärre inte landsvägscykel, utan det är när jag cyklat på vår ganska tunga, men härliga, Kronan-cykel tillsammans med Jonatan som sprungit. Känns faktiskt som det är bra återhämtning för benen mellan löppassen. Ut och trampa, men inte ta i alls. Förutom i uppförsbackarna då. Att dessutom komma ut i skogen och umgås samtidigt som vi gör något vettigt är ju himla härligt!

Och ser ni? Ett styrkepass har smugit sig in där på fredagen. Kors i taket liksom. Hoppas kunna fortsätta i samma stil hela juli!

Nu ska jag ta hand om gårdagens kroppsliga sviter. Mina ben är hur möra som helst efter intervallerna, och jag har till och med träningsvärk i magen. Det ni! haha

Hoppas ni har en riktigt go söndag! 

 

Intervaller på bana


Dagens träning har varit extra rolig, och lite annorlunda!

Strax efter nio-snåret joggade jag hemifrån med sikte på löparbanorna. Väl där mötte jag upp ett gäng kompisar (och min mamma också!) och så körde vi ett gemensamt intervallpass med några teknikövningar som uppvärmning. Det stod korta intervaller på schemat och dagens upplägg såg ut såhär:

  • 2x400m
  • 4x200m
  • 6x100m

Låter kanske inte skitjobbigt, men för ett par ben som inte sprungit i dessa farter på mycket länge, kändes det redan på tvåhundringarna. Lite stapplig, lite yvig, och lite trött. Men så himla härligt att springa i tunna skor på hårda löparbanor, äntligen. Det här tycker jag att vi får göra oftare!

Tider och sånt där kan ni som vanligt glo på här!

Förresten så måste jag verkligen rekommendera att dra ihop ett gäng och springa tillsammans. Så himla mycket roligare! Och lättare att hålla sin plan och genomföra alla intervaller som man tänkt sig. Och visst tar man i lite extra när allihop jagar samma mållinje?

Tack för idag tjejer, det gör vi om! (och hoppas på att både Johanna och Dessi kan vara med då!)