Veckans träning v.37

Icke att förglömma! Förra veckans träning såklart!

Eftersom det var lopp på söndagen tog jag det lugnare än vanligt i veckan. Enda passet som var tufft var måndagens tröskelpass där jag kände mig lite sliten efter söndagens löpning. Torsdagen och lördagens distanspass var mest bara för att hålla igång benen och känslan inför loppet. (och att samla kilometer såklart)

Så 46km ihopskramlade. Med kanske livets härligaste halvmara inklämt. Jag är nöjd!

Den här veckan kommer det däremot inte springas så många kilometer, tyvärr. Jag löpvilar helt fram till torsdag, och sen ska jag bara lunka igång kroppen igen lite mjukt. Jag och Jonatan ska dessutom smyga igång med styrketräning den här veckan. Nu är säsongens viktigaste lopp över och det är verkligen dags att göra rena styrkepass igen. Vi har tänkt lägga det på en otroligt låg nivå till en början. Bara köra rörelser med kroppsvikt och ”komma igång”. Efter en alldeles för lång tid utan styrkepass lär jag ju få riktigt äcklig träningsvärk efter typ 3 knäböj. Men ibland vet ni.. get shit done. Efter gårdagen är jag ju rätt sugen på att få uppleva fler pers och magiska lopp och då gäller det väl att unna kroppen styrka och stabilitet!

Annonser

Köpenhamn Halvmara – Race report

Den här rapporten kommer nog att handla lika mycket om vädret som mitt nya pers och fina splittar. Och det är inte för att vädret i allmänhet är ett av mina favoritämnen (hehe), utan för att Köpenhamns väder var något av det sjukaste jag upplevt under och efter loppet. Jag tror att jag kommer minnas det här loppet för evigt, självklart pga bra prestation, men kanske allra mest för vädret ändå.

Eftersom jag och Jonatan åkte iväg till Köpenhamn själva, och att vi båda sprang, så är det lite bildfattigt från min sida. Efter loppet låg hela målområdet under vatten och det enda man tänkte på var att komma undan regnet och och få på sig torra kläder. Så jag har lånat lite bilder från loppets egen hemsida för att fylla ut lite.


Vi tar tåget över bron och följer sedan strömmen med löpare till start och målområde. Jag känner mig ganska opirrig. Har inte laddat upp riktigt, inte peppat och tänkt så mycket på loppet inför. Det enda jag vill är att springa bättre och smartare än tidigare halvmaror. Lyckas med det jag inte riktigt lyckats med tidigare – att få känna mig stark på slutet. Och att få undvika dem där tok-tunga benen som brukar dyka upp efter 14-15km. Sluttiden har jag inte riktigt tänkt på. Allt under 1.50 är för mig världsrekord. Under 1.55 känns också mer än godkänt, så länge jag vågar springa på det sättet som jag tror krävs för att uppnå den där känslan jag vill åt.

Jag har gjort en ny profil på klockan. Den har två displayer som man kan växla mellan. Den ena visar enbart tidtagning, men skulle jag få panik så har jag en backup, för med bara ett knapptryck kan jag växla över till en annan display som visar distans och snittid. Det känns safe!

Vi kommer iväg och jag njuter av breda och platta asfaltsvägar. Det är mycket folk, men jag upplever ändå ingen direkt trängsel. Visst får jag kryssa mig fram lite i början innan alla hittat sitt tempo, men det är aldrig stopp eller blockerat så som det är på Varvet. Banan bjuder på långa raksträckor och väldigt få höjdmeter, jag kan stänga av helt och bara ta in energin från publiken. För publiken är grym! Jag hör en hes, och eventuell lite småfull danska skrika att vi ska ha en PISSEGO TUR! Och jag tänker att jajamen, det ska jag fanimej ha!

Kilometerna flyter på. Jag får aldrig någon panik över att inte kunna se snittet. Det känns bara skönt att inte veta. Matematiskt har jag det väldigt lätt, för när jag passerar kilometerskyltarna slår det om till en ny minut. Jag passerar första fem på följande tider; 5.12 – 10.00 – 15.00 – 19.57 – 25.01. Och så fortsätter det, typ. Jag håller i princip samma tempo hela tiden. Det som får sekunder att rinna iväg är att jag stannar och tar vatten och energi. Jag tappar ca tio sekunder på energistationen vid 8km som jag nästan lyckas springa ikapp igen, men sen tappar jag lite till på stoppet vid 12km, så när jag passerar 15km så ligger jag 32 sekunder över 5min-tempot. Det är inget jag aktivt försöker ”springa ikapp”. Tänker bara att jag ska försöka hålla jämt tempo, och tar en kilometer i taget. För förutom att jag behövt stanna för att ta dricka, som kostar ett gäng sekunder, så håller jag ett nästan exakt tempo när jag väl springer. Det är som att jag ställt in en farthållare på benen. Passerar 16km på 1.20.32 och 17km på 1.25.34.

Jag har ju förberett mig på att det kommer bli tuffare att springa efter 14-15 kilometer. Är mentalt beredd på att få börja kriga och bita ihop. Men dippen kommer aldrig riktigt. Visst börjar vissa ställen av kroppen gnälla lite, men känslans över lag är stark. Andningen är helt under kontroll, benen håller tempot uppe. Enda stället som känns av är fötterna och vristerna. Kanske för att dem fått tugga jämn och fin asfalt bra länge nu.

Här någonstans, vid 16-17km, ser jag de väldigt mörka molnen på himlen. Hittills har vädret varit helt optimalt som löparväder. Soligt, med hög och krispig septemberluft. Men snart börjar det mullra, och det dröjer inte länge förrän jag ser de första blixtarna. Som från ingenstans har vi plötsligt värdens oväder rakt ovanför oss. Jag ser en blixt, och en millisekund senare mullrar åskan. Och det är inte den där åskan som mullrar lite mysigt på avstånd. Nej det här liksom vibrerar i bröstet på mig. Det känns i hela kroppen. Till en början är det väldigt.. effektfullt. Men sen tänker jag på dem personer som är väldigt rädda för sånt här väder. Vad gör dem nu? Jag hinner också tänka om jag själv borde vara rädd, men jag har nog aldrig varit rädd för oväder, och har inte riktigt tid eller fokus på att känna mig rädd nu. Obehag kan jag känna, men aldrig rädsla. Jag tänker att det säkert drar över och försvinner. Vid 19e kilometern kommer regnet. Det är som att himlen öppnar sig. Stora, hårda droppar och jag är dyngblöt efter bara någon minut. Jag försöker fokusera på att springa. Efter 19km bryr man sig inte särskilt om att bli blöt. Jag vill bara i mål nu. Mellan regndropparna känner jag efter; är jag trött? Är det läge att trycka på nu? Jag har ju krafter kvar. Så när jag passerar 20km väljer jag att släppa loss all samlad energi. Regnet öser ner, åskan mullrar och blixtarna slår hejvilt omkring oss. När jag svänger in på målrakan (som är den längsta någonsin) möts jag av en flod. Det står så mycket vatten på vägen att jag inte ser trottoarkanten. Jag ser att de flesta springer ute längs med kravallstängslet  i kanten, men i mitten av vägen ser det ut att vara lite mindre vatten så jag håller jag till en början där. Men sen börjar mina skor försvinna under vattnet, och när jag tittar ner ser jag hur vattnet verkligen strömmar emot oss. Något flyter i vattnet också. Vita små stenar? Jag tvingas svänga in mot kanten för vattnet är alldeles för djupt nu. I kanten stockas det då folk trippar fram och jag blir sjukt stressad. Jag måste få komma i mål. Jag har en skitbra tid på gång. AKTA ER! Och så ser jag drivorna med hagel i kanten av vägen och förstår att dem vita stenarna som flyter i vattnet är hagel. Is. Inte konstigt att mina fötter domnat bort och fått brainfreeze. Det smärtar otroligt mycket i fötterna och jag tror faktiskt att jag skriker rakt ut.

Copenhagen Half Marathon 2017

Men så går jag i mål. Sneglar på klockan som visar 1.46-nåt och hinner inte riktigt reflektera över det just nu. Känner bara att jag måste komma undan detta. Regnet, vattnet, folket. Vi slussas framåt. Regnet öser fortfarande ner och det är en sån jäkla dimma från alla varma kroppar i det kalla regnet. Det ångar till och med från brunnarna i marken. Det känns som värsta krigsstämning. Och jag tänker att jag måste hitta Jonatan och få på mig torra kläder. Parken där väskinlämningen är står under vatten. Lera och iskallt vatten. Visserligen var jag inte där, men jag associerar till Roskilde 07. Min väska ligger halvt i en vattenpöl och vissa kläder är helt blöta. Mobilen är fuktig men verkar ha överlevt bra ändå. Jag hittar Jonatan i vimlet och vi bara skakar på huvudet och skrattar. Sjukaste någonsin, säger vi.



Vi försöker komma ifrån målområdet och hitta en torr plats att byta kläder på. Efter ett tag spricker det upp och blir sol igen. Och på väg från mål hör vi speakern säga att loppet måste avbrytas pga vädret (fattade senare att det var pga att två löpare blev träffade av blixten). Jag tänker att det ju var en jäkla tur att jag fick hinna komma i mål. Tänk att inte få gå i mål när man sprungit så bra?

På tåget hem skickar jag med Johanna (Tack för så fint pepp och stöd, både Johanna och Lina, ni är bäst! <3) och hon printscreenar mina splittar från live-resultaten. 1.45.55 har tiden stannat på och det är inte förrän då det börjar sjunka in hur bra det faktiskt gick. Tror knappt det är sant? Är jag kapabel till att snitta nära på 5min/km i över två mil?? Blir också så himla sentimental när jag tänker på min första halvmara för drygt två år sedan som gick på 2.11 och jag trodde att jag skulle dö i varje steg. Älskar min kropp som ställer upp på allt och bara levererar. Blir stolt över mig själv som faktiskt lyckats utvecklas trots att jag inte är en sån där lätt liten löpartalang som springer sin första mil på 50-ish. Att allt tragglade ger resultat. Och att jag faktiskt vågade göra annorlunda och använda klockan på ett nytt sätt för att nå ett nytt resultat.

Såg på hemsidan idag att dem ändrat min tid till 1.46.02, men det stör mig inte så mycket. Hade det inte varit för en jävla flod med vatten och folk-stockning för att ens komma i mål så hade jag ju kommit in under 1.46
Så vi kan väl säga 1.45.59, deal? hahah!

Men tack Köpenhamn Halvmara. Det var en jävla upplevelse! 
Och tack kroppen för 1.46 som nytt pers. Det trodde jag nog inte i min vildaste fantasi att vi var kapabla till!



Enda återstående frågan: Kommer mina f.d vita Zante v3 någonsin bli sig själva igen efter detta äventyr? Det kommer i alla fall ta en vecka innan dem är torra igen..

Att kanske göra annorlunda

På söndag åker vi till Köpenhamn för att springa halvmara, igen. Det blir första gången i Köpenhamn, men den fjärde halvmaran för mig i år. Jag bläddrar i kalendern och ser att det nu passerat fyra veckor sedan senaste halvmaran i Halmstad. Jag summerade den med lite blandade känslor. Glad och pirrig för nytt pers och att lyckas gå i mål under min drömgräns 1.50 – men också oerhört jäkla trött av att ha tagit ut mig totalt, och samtidigt lite knäckt av känslan att långa distanser är så himla kluriga för mig. 21,1km känns precis lika evighetslångt varje gång..

På fyra veckor har det ju hänt många roliga grejer i övriga livet. Tankarna och känslorna har fokuserat på annat än bara löpning och kommande lopp, och det medför att jag inte riktigt vet vad jag vill åstadkomma i Köpenhamn. Jag har ju tänkt att detta lopp kommer där långt borta i september nångång, som i ett annat liv, men så plötsligt är det så nära och jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Inte hunnit bygga upp några förväntningar.

Och med den senaste halvmaran ganska så färskt i minnet så funderar jag nu på att göra lite annorlunda denna gång. Även om jag är ganska så disciplinerad och i vissas ögon kanske lite fyrkantig när det kommer till min löpning så är ändå det viktigaste för mig att få känna efter och sedan styra målen därefter. Och just nu känner jag mig inte så sugen på att plåga skiten ur mig för att putsa perset ytterligare. Rent formmässigt och fysiskt tror jag nog det skulle kunna gå vägen, särskilt med tanke på att loppet är platt och ”snabbt”, och att löpningen känts otroligt bra den senaste tiden. Men känslomässigt så känner jag inte för att pressa så hårt denna gång. Samtidigt vill jag inte bara lulla mig igenom ett lopp utan en plan och ett mål. Då hade jag ju lika gärna kunnat springa en runda i skogen och bespara mig både tid och pengar. Så nä, nån slags riktning måste där finnas!

Så jag funderar såhär:
Jag vill springa snabbt och känna mig stark och lätt, men den här gången vill jag ha ett kortare krig. Jag vill att loppet ska kännas kortare. Jag vill inte känna trötthet redan vid 14e kilometern. Jag vill springa mer på känsla och mindre på pannben.

Så jag fantiserar i tanken att springa utan GPS och därmed inte kunna se vad jag har för snittid. Det har jag aldrig gjort förut, och det känns spontant lite läskigt. Nästan galet faktiskt. För mig är kilometertider något positivt och något som gör att jag håller fokus framåt. Det är alltså inget jag mår dåligt av på något vis, men jag funderar på att bara springa med ”tidtagarur” på armen och därmed inte veta exakt på sekunden hur jag ligger till. För jag tänker att jag på detta vis kommer kunna springa mer på känsla. Enda invändningen mot att göra detta läskiga är att klockan är min snuttefilt där i kriget i slutet av loppet. När jag är trött har klockan sporrat mig att fortsätta kämpa, att hålla tempot uppe och hålla ihop det hela vägen in i mål. Hur kommer det att bli när jag är trött och inte har klockan som morot?

Antagligen bra, väl?

Det roliga är ju att jag i början kommer kunna räkna lika bra som klockan. Ingen spänning alls liksom.
Det som är mer spännande är ju när jag börjar bli trött och trög i skallen. Huvudräkning är ju inte min vassaste egenskap, och när tröttheten kommer blir jag ju ännu sämre. Men det kanske sporrar mig ännu mer när jag räknar fel och tänker att jag kommer persa med flera minuter? haha

Reflektioner på detta? ;D

Målspurt på senaste halvmaran i Halmstad!

Veckans träning v.36

Veckosummering is back!

Semester och härlighet är slut och jag är tillbaka i vardagen på riktigt. Harvar på med löpningen och har det fint. Den här veckan samlade jag ihop 44km varav 9km var i hårdare tempo, håller 80/20 ganska bra alltså. Så trots ganska många sprungna kilometer, för att vara jag, så var de flesta i behagligt tempo. Känslan har varit riktigt bra hela veckan. Kroppen har känts som en maskin där man bara tryckt på ”start” och sen har den levererat i princip exakt det jag planerat. Enda motiga känslan var på tisdagens trösklar där benen kändes lite diffust tunga, men tiderna låg där dem skulle ändå och jag valde att inte pressa något extra alls utan bara nöja mig med vad jag fick.

En tanke slog mig på dagens kortare långpass att kroppen varit helt smärtfri en väldigt lång tid nu. Jag tror nog att det är längsta sammanhängande tiden på flera år. Inga känningar, inga efterdyningar på de tuffare passen, ingen höft som tjorvar och ingen rygg som gnäller. Jag är obeskrivligt glad för det. Tacksam och lite stolt. Stolt att jag liksom håller den där rehaben hårt i handen och klappar medhårs. Hoppas bara att jag inte jinxar nåt nu när jag skriver såhär, så ta i trä och sånt!

Bröllopet – Vigseln

Det var inte helt självklart att vi skulle gifta oss i kyrkan. När det gäller fester och högtider är jag ibland lite tvär och vill inte göra som alla andra, utan eftertanke och ”bara för att”. Dessutom är varken jag eller Jonatan särskilt troende. Jag är inte ens konfirmerad och har inte läst en enda rad i Bibeln..
Samtidigt tycker jag det känns så sjukt meckigt att hitta en bra alternativ plats att ha en vigsel på. Spontant tänker jag ju på någon fin plats i skogen, men att dra ut 70 personer i skogen känns.. bökigt? Och om jag inte varit nojig med vädret innan så hade jag ju definitivt varit det om vi planerade att gifta oss utomhus. Jag hade inte kunnat tänka på annat än vädret då.

Så det blev kyrkan! En kyrka som ligger i den lilla byn där jag gått både i dagis och grundskola och den kyrka som jag varit i flest gånger i mitt liv. Vi fick en jättebra präst som jag gillade skarpt och som själv beskrev sig ungefär som ”icke särskilt högtravande och allvarlig” och som förstod precis vilken typ av vigsel vi ville åt. Lättsam, bra musik och lite ös på slutet!

 

Varken jag eller Jonatan var särskilt nervösa inför vigseln, men när vi väl stod utanför och väntade, och såg skymten av alla gäster inne i kyrkan dunkade mitt hjärta så. jävla. hårt. Ruset i kroppen där och då var som sockerdricka i ådrorna. Men nervositet är ingen negativ känsla för mig, och jag försökte njuta och insupa varje sekund. Mest nervös var jag nog för att typ bryta ihop när låtarna skulle spelas eller om jag skulle se någon närstående tårögd. Det är ju fint om en tår rinner lite stillsamt, men jag är mer en sån som fulbölar. Det är liksom allt eller inget, haha. Väl inne i kyrkan var jag bara så fylld av glädje att tårarna faktiskt höll sig borta!

 

Jag har aldrig gillat orgelmusik. Det skär lite i mig på något vis. Så vi önskade piano rakt igenom, och kantorn som spelade under vigseln var verkligen hur grym som helst. Utöver kantorn hade vi två solister som vi känner, Linus och Amanda. Och deras röster alltså.. ah! så magiska! Vi gick in till Visa vid vindens ängar och direkt när vi kommit in rev Amanda av Varje gång jag ser dig med Lisa Nilsson. Efter en stund sjöng Amanda också Lena PHs Kärleken är evig som varit ”vår låt” sedan vi träffades. Varken jag eller Jonatan minns hur det blev så egentligen, men vi båda minns att vi sagt för flera år sedan att vi ska ha den på vårt bröllop. Mot slutet sjöng Linus Ted Gärdestads Come give me love. Om ni inte hört den så lyssna här. Vi älskar den, och under sommaren har vi lyssnat på den och fnissat lite och fantiserat om hur den kommer att låta i kyrkan när vi står där. Det blev så himla himla bra. Som utgångslåt hade vi Fly on the Wings of love och det blev så himla lyckat när alla stod upp och klappade när vi gick (sprang? haha) ut.


Väl ute ur kyrkan blev det kramkalas med alla gäster och sen åkte vi iväg i en gammal tjusig bil mot festlokalen där kapitel två av dagen skulle dra igång!




Löpning på Gotland

Veckan på Gotland var härlig! Även om det alltid tar emot att lämna katten hemma för att resa iväg, så behövde vi nog komma hemifrån och smälta allt som hänt de senaste veckorna. 

Jag har aldrig varit på Gotland tidigare, men v.35 är tydligen första veckan på lågsäsongen och det märktes verkligen. Ön kändes nästan folktom och många fik och restauranger i de mindre samhällena var stängda för säsongen. Visserligen var det tråkigt med stängda fik, men däremot var det väldigt skönt att cykla längs vägarna då det var väldigt få bilar. Att kunna hyra en fin stuga till halva priset jämfört med veckan tidigare kändes också som en bra deal. Både jag och Jonatan avskyr trängsel, folksamlingar och att köa i onödan. Det var inga problem att få bord på vilken resturang som helst i Visby när man gick dit för kvällen. Kan tänka mig att det inte riktigt är så under sommaren..

Men löpning då! Jag ska väl ärligt säga att jag inte är världsbäst på att ta mig an nya platser på jorden i löparskorna. Jag är inte helt bekväm i att bara sticka ut och ”upptäcka nya ställen genom löpningen” som det alltid så fint står i varje hälsotidning du kan köpa since 1997. Jag är nog sämst på att springa utan att veta vart jag ska. Måste först kolla kartor på eniro och bestämma runda osv. Ser liksom ingen tjusning i att upptäcka nya vägar utan plan. Återvändsgränder är ju det tråkigaste som finns. Det är ju döden att behöva springa tillbaka samma sträcka som man precis sprungit..
Samtidigt vill man ju att löpning ska vara enkelt. Att man bara ska kunna snöra på sig skorna och sticka ut.

Därför la vi oss till viss del i motionsspårens händer. Valde att följa en utstakad runda som var snitslad och där man slapp tänka. Hur gött som helst. Att det sen visade sig vara en helt otroligt fin runda gjorde ju inte saken sämre!

Löpning 1: Vi var förbi Klintehamn och testade deras väl gömda spår. Efter ca 200m sprang jag åt fel håll och tappade bort Jonatan. Sprang sedan hela varvet och tänkte ”han kommer väl snart ikapp mig”, och Jonatan själv sprang åt något annat håll och letade efter mig. Efter 3km hittade jag honom på samma ställe som jag tappade bort honom. Sådär lite irriterad och härlig, haha! Totalt blev det 5,6km.

Löpning 2: Vi bodde i vid Tofta Strand och tog en tur ner mot havet och ett annat håll tillbaka hem. Benen var möra efter en dag på cykeln och jag var ganska hungrig, men det blev ändå 7,4 härliga kilometrar.


Löpning 3:
Vi åkte till Kinnerstugan vid Lummelunda efter att ha läst om det i Sveriges bästa motionsspår.
14km spår skojar man ju inte bort, och verkligen inte detta spår. Det var verkligen fantastiskt fint. Vi lyckades även pricka in fint väder. Dessvärre var mina ben väldigt trötta efter två dagars cykling, så på andra halvan fick jag gå och springa om vartannat. Terrängen med rötter och stenar gjorde ju inte saken bättre för mig som inte är så hemma på knixigare underlag Höften blev rejält trött och jag var törstig, men jag försökte natur-njuta istället. Det var inte så svårt. Jonatan fick hålla lite högre tempo så han sprang iväg, och sprang sedan tillbaka och mötte mig några gånger och fick på så sätt ihop hela 18km.



Var springer ni på Gotland?

Bröllopet – lokalen!

Jag har ju inte berättat så himla mycket om bröllopsplanerna här i bloggen. Snacket inför bröllopet har mest ägt rum IRL med kompisar, och på sätt och vis är ju det roligast. Men nu blir det svårare här i bloggen. Var börjar man liksom? Men jag antar att det bara är att köra på. Skriva om det som jag själv skulle vilja veta och läsa om hos någon annan! För att göra det lite lättare tänkte jag dela in det hela i olika kategorier. Vi börjar med själva lokalen!


Vi valde att gifta oss i slutet på augusti, närmare bestämt den 26e. Vi valde medvetet ett datum i slutet av sommaren då vi kände att vi behövde hela sommaren på oss att förbereda allting, men också för att jag tänker mig att augusti känns mer stabilt vädermässigt. Men hah! om det är något som den här sommaren inte varit så är det ju just stabil. Jag bestämde mig ändå tidigt att försöka bry mig så lite som möjligt om vädret. Nöjd med allt som inte innebar regn eller blåst.

Vår bröllopslokal är ett ganska nybyggt växthus som tillhör en gårdsbutik som främst säljer hemmaodlade gurkor, men som också har försäljning av blommor och växter i början av säsongen. Detta växthus är alltså inte alls byggt för att vara en festlokal, men vi tänkte ändå att det kunde bli bra. Det kändes roligare än en bygdegård eller mörk lada (som vi ändå inte hittade). Eftersom det är Jonatans kusin som äger och driver gårdsbutiken så tänkte vi att vi ju kunde fråga ifall vi fick lov att vara där och vi fick ja som svar i princip direkt. Det är vi väldigt tacksamma för!

När vi startade vår ”förvandling” av växthuset kunde jag inte alls se framför mig hur slutresultatet skulle bli. Och vi var alla oroliga för värmen, för trots bra ventilering i lokalen så blir växthus kokheta när solen står på. Så veckorna inför började vi ändå noja lite över vädret, men nu handlade det mer om att vi ville ha så molnigt som möjligt utan att det kom regn.

Vi fick enormt mycket hjälp av våra föräldrar. Ärligt talat hade det nog inte blivit så mycket festlokal utan deras hjälp och handlingskraft. Själv yrade jag mest runt, kändes det som. Det blev långa dagar för att få rätt på lokalen, timmarna bara flög iväg, och vissa kvällar var jag så trött att jag knappt kunde formulera meningar.

Såhär ser lokalen ut i sin vanliga utstyrsel när där inte är fullt med blommor:



Ja ni ser, ganska rough och inte så bröllopig. Jag tänkte ju direkt på vitt tyg och mycket blommor, men när jag kollat upp hur mycket pengar vi skulle behöva lägga på vitt tyg så.. fick vi tänka om. Vi fick tips om potatisväv – ni vet sånt vit tyg som man ibland ser ligga på åkrar för att skydda potatis eller andra grödor(?). Sånt ja! Det klädde vi in hela lokalen i. Min bror fixade från någon bonde som han kände så det kostade i princip ingenting. Potatisväven var tunn och skir och en rulle innehöll gigantiskt många meter tyg. Jag tror att vi nog bara har en enda rulle i hela taket + väggen som vi satte upp mot ena fönstersidan. Efter att väven kommit upp pimpade vi med ljusslingor, pompoms, trasmattor och blommor. Det blev skitbra! Se här bara:

 




Kanske det viktigaste med att gå på fest är ju att få vara social och få prata och umgås med folk. Kanske lära känna någon ny människa också. Därför valde vi att ha runda bord då det känns som att det då är lättare att faktiskt prata med de människor som man blir placerad med. Vi struntade helt i det här med att sitta varannan kille/tjej och satte gästerna bredvid någon vi faktiskt trodde att de hade mycket att prata om. Det enda vi förhöll oss till var att man skulle känna minst en person vid bordet sedan tidigare och att man inte skulle vara placerad vid samma bord som sin partner, och att ingen skulle sitta med ryggen mot oss och ”talarhörnan”. Jag tror det blev en lyckad bordsplacering, och runda bord verkade vara en hit. Nu vill jag själv gå på en fest med runda bord, haha!
 

Tillbaka till verkligheten!

Men hej hallå! Det var ju inte igår va!

På stappliga ben vandrar jag in i vardagen igen. Med bröllop och Gotlandsvecka färskt i bagaget.
Augusti blev fantastiskt. Bröllopet blev sådär himla bra som vi hade hoppats på, och veckan på Gotland satt precis där den skulle. Återhämtning, rörelse, upplevelser och en himla massa mat och fika.

Men nu är jag mer än redo för vardag igen. Jag suktar efter rutiner och vardagslunk. Och löpfokus förstås.
För även om jag faktiskt har sprungit ett gäng kilometer varje vecka så har tankarna varit på annat håll. Nu längtar jag tillbaka till strukturen, helheten och blicken framåt. Om knappt två veckor är det dags för halvmara igen, och rent spontant känns det ju både skitlångt och skitjobbigt.

Gotlandsveckan bjöd på 15mils cykling och 27km löpning, men det hade jag tänkt berätta mer om i ett eget inlägg.
Och bröllopet, det förtjänar väl också lite mer uppmärksamhet kanske. Om ni vill se alltså?

Veckans träning v.33

Right in time, den här gången!

Den här veckan var minst sagt lite annorlunda mot andra löparveckor. Såhär vid summering känns det nästan som ett mirakel att det faktiskt landade på 30km ändå. Det trodde jag inte i torsdags när jag hade sprungit 13km sammanlagt och kände att jag inte orkade ge mig ut och springa en enda gång till förrän om några veckor när hela den här bröllopshysterin är över. För oj vad jag var stressad tidigare i veckan. Löpning brukar ju fint nog kunna bota det mesta. Har man mycket i huvudet är det ju nio gånger av tio bara skönt att ge sig ut och rensa huvudet. Men jag var bortom den där känslan. Kände mest att jag behövde ägna alla sekunder och minuter till att få ordning på vad som var mest bråttom och vad som kunde göras dagen senare. Skitstressad alltså. Att ge sig ut och springa gjorde mig nästan bara mer stressad.

I fredags sprang jag 300m hemifrån, sen vände jag hemåt för att det kändes skit. Inte i kroppen, men rent känslomässigt. Blev bara mer och mer stressad av tanken på att bara lämna allt. Undrar om det någonsin kommer hända igen, att jag ombytt och klar, löpandes, ångrar mig och vänder hemåt igen? Jag reggade inte dem där 600 meterna..

Igår var vi ute i lokalen som vi kommer att vara i på lördag och påbörjade förvandlingen. Helt plötsligt började allt falla på plats i mitt huvud och jag kunde se allt framför mig på ett mycket bättre sätt. Tusen orosmoment dunstade och när vi åkt hem framåt eftermiddagen kom löplusten tillbaka. Vi stack ut i skogen och sprang och kroppen i princip dansade fram. Jag sprang 1x1minutare och det kändes lekande lätt. Samma sak idag. Stack ut för att köra ett tröskelpass, som också var sådär roligt och lätt. Trösklarna gick fortare och fortare med bibehållen lätt känsla och efteråt kände jag mig sjukt lycklig. Sippar på den känslan nu!


 

Nästa vecka får bli som den blir. Jag har en ambition om att hinna med två löppass, men det kanske rentav blir noll. Det får kvitta i så fall. Jag (och vi) ska göra allt vi kan för att bara få den bästa veckan, och bästa helgen, i vårt liv. Jag tänker ju att jag ska glida in som en jävla queen i kyrkan på lördag, så jag har ju alltså då en hel del mod att samla ihop, hehe.

Gissar att det kommer eka tomt här i bloggen kommande vecka, men @covetous på instagram håller nog ställningarna 😉

Veckans träning v.32

Ni kanske gett upp hoppet om veckosummeringen såhär dags? Men bättre sent än aldrig..

Förra veckans träning innehöll bara lätta pass, förutom helgens halvmara som kändes allt annat än lätt. Jag försökte njuta av formen så mycket det gick. Sippa på den lätta känslan och snabba benen. Det gick i korta stunder. De andra stunderna var jag orolig för att allt det roliga skulle ta slut, haha.

Drygt 44km in i träningsdagboken för vecka 32. Finfint!

De kommande 2-3 veckorna kommer löparlivet att se annorlunda ut. Jag är mitt uppe i någonstans bröllopshysteri (därav den väldigt sena uppdateringen om förra veckans träning) och därför kommer löpningen mest bara försöka underhållas framöver. Det känns både bra och mindre bra, att släppa lite på löpningen. Men vi tar det senare i ett eget inlägg!