Vardagsmaten – Pastalåda med chorizo & pankokrisp

Längesen jag slängde upp vardagsmatsrecept här så nu är det väl dags när jag också hittat en ny goding!

En otroligt enkelt rätt med korv och pasta + lite extra grötiga grejer. Men det bästa är ändå att det går snabbt som attan att laga..

Det här behövs + olivolja, hackad persilja och lite flingsalt. Panko är typ som ströbröd fast lite grövre. Hittade det på den ”utländska hyllan” på ica.



Gör såhär:

  1. Koka pastan
  2. Skiva korven och stek så den  får lite yta
  3. Ner med korv och pasta i en form och häll över pastasåsen
  4. Blanda västerbottenost med panko + olivolja, hackad persilja & flingsalt
    (ca 1dl av allt utom olivoljan där jag tog 1/2 dl)
  5. Lägg röran som ett täcke över pastan och korven
  6. In i ugnen på 225C i ca 15min

Veckans träning v.16

En dag för sent, men igår var det ju fullt fokus på att skriva race report!

Vecka 16 blev lite annorlunda med tanke på loppet. Bara två pass lätt löpning i veckan, men desto mer pyssel och rörlighet med kroppen och väldigt mycket mer promenader än annars. Skönt att hålla igång benen liksom.

Såhär såg veckan ut:



Idag vilar jag från träning helt. Kroppen är fortfarande rätt mör efter lördagens lopp. Gårdagen var rätt gnällig. Jag hade träningsvärk i benen och vaderna var helt mos. Men det ska väl kännas att springa halvmara när man inte gjort det på många många månader..

Nu är det två veckor kvar till 5km på SpringTime och fyra veckor kvar till Göteborgsvarvet!
Här emellan vill jag hinna med, utöver vanliga distanspass, några fartpass/intervaller och ett längre kvalitetspass där jag vill känns på den tänkta tävlingsfarten men ligga ett gäng sekunder över på varje kilometer. Det får Jonatan hjälpa mig med som hare eller sidan om på cykel. Sen är det bara att hålla i rehaben och inte glömma styrkan. Viktigt viktigt!

Höganäs Halvmaraton – Race report

Kort sammanfattat: helvete vad det blåste!
Men jag antar att ni som klickar er hit vill ha den långa versionen, så okej då!

Vi drar till Höganäs. Med mig har jag mamma och Johanna. Jonatan har fullt upp med att tävla i duathlon, så för en gångs skull får jag klara mig utan hans support. Men mamma och Johanna är väldigt värdiga ersättare. Dem tycker typ att jag är bäst i världen oavsett hur det går, och så skriker dem jättehögt när dem hejar på mig längs banan och in mot mål, så ja, bättre support kan man väl inte ha?



Varenda människa som står vid starten vid Kickbadet i Höganäs denna dag kan konstatera att det blåser. Ganska så mycket också. Själv försöker jag tänka positivt – det blåser ju trots allt medvind på sträckorna som man springer längs med havet, dvs första 3-4km och de sista från km 16-19. Kanske får man så mycket gratis av medvinden att det jämnar ut sig när man sen får motvind?

Vi kommer iväg strax efter 13-tiden och vinden i ryggen är riktigt härlig. De tre första kilometerna ligger strax under 5.00-tempo och det känns alldeles lagom. När vi sedan vänder in mot land kommer det lite vind på sina ställen och tiderna ligger strax över 5min. Vi löpare försöker ligga på led så man kan hjälpas åt med att ta vinden och jag tänker att blir det inte värre än såhär så kommer ju detta gå kanon. Jag tycker mig ha hittat flyt i steget och löpningen känns lätt. Jag har valt att gå ut ganska hårt, för att våga och se hur långt det håller. Drömmen är såklart sub 1.50, men allt under 2 timmar är bra i min värld. Jag vill ha så lätt känsla som möjligt, så långt in i loppet som möjligt. Så gränsen är hårfin mellan att gå ut för hårt och att fega. Men nästan halvvägs så tycker jag ändå att jag gjort den avvägningen rätt bra.


Jag passerar milen på 51min-nåt, och strax därefter börjar helvetet.

Vi lämnar villakvarter, gator och bebyggelse och kommer ut på en landsväg. Det är åkrar åt alla håll och den där överjävliga vinden får verkligen chansen att gå loss på oss löpare. Inte nog med att det blåser full storm, vi springer i exakt motsatt riktning där vinden kommer ifrån. Trots att vägen svänger lite då och då så varvar vi motvind med sidvind, och det är lika jävigt båda två. Motstånd. Och som att någon ruskar om en hela tiden. Vid 12,2 kommer andra vätskestationen, och när jag tar min mugg med vatten mot munnen så blåser allt innehåll ut ur koppen. Vattnet b-l-å-s-e-r ur muggen!!

Jag vet inte om det är jag som är en urkass motvindslöpare jämfört med andra, men jag tar mig knappt framåt. Funderar på att gå, för det känns som att det kommer gå i ungefär samma tempo som det jag för stunden springer i. Eller springer och springer. Jag springer nog inte lägre, jag hasar mig fram med förmodligen den säckigaste löptekniken någonsin. Jag känner hur jag kryper ihop för att stå emot vinden, får riktigt dålig hållning och kraften i steget finns inte längre där. När jag svänger tvärt runt en gård längs vägen håller jag på att trilla baklänges när vinden tar fart och det är så jobbigt att jag inte ens orkar bli irriterad. Fokuserar bara på att ta mig framåt springandes och tänka så lite tankar som möjligt.

Sträckan med den jävliga blåsten är från km 11 till 16, om jag inte minns helt fel. Och från att ha sprungit på tider strax över 5.00-tempo blir tiderna här ute 5.48, 6.15, 6.20, 6.00, 5.44. Mitt guldmål är raderat (det fattar jag redan vid 11-12km och inser vad jag har framför mig) och jag väljer att fokusera på annat än sluttiden. Typ överleva vinden och psykandet i att se två kilometer framåt med öppna fält åt alla håll. Jag vet att jag kommer klara 2 timmar med god marginal om jag bara håller mig löpandes, och helt ärligt så skiter jag i om jag springer på 1.54 eller 1.58 en dag som denna.

Efter km 16 kommer vi ut till havet igen, och vi vänder tillbaka och får vinden i ryggen. Om det inte vore för att jag var så trött i kroppen skulle det kännas magisk. Nu känns det bara rättvist. Efter kriget på åkrarna förtjänar vi verkligen medvinden. Jag försöker hitta tillbaka till någon form av hållbar löpteknik och flyt, men jag är otroligt trött i kroppen. Kilometertiderna återgår till lite mer rimliga siffror runt 5.30 och jag stänger av hjärnan och krigar på. En fot framför den andra och tanken på att snart vara i mål. Kroppen känns tungt. Höften krampar lite. Chipet runt vrister skaver.



Jag går i mål på 1.56.12 och jag känner inte så mycket för resultattiden där och då. Mer; jahaja.
Förutom att kroppen känns stel och trött mår jag bra. Min kropp tål nog halvmaror numera och reagerar inte så kraftigt som den gjorde dem första gångerna. Jag möter upp mamma och Johanna, varvar ner och får i mig energi innan vi åker hemåt igen.



Löpmässigt blev loppet inte riktigt vad jag hade hoppats på. Man kommer ju verkligen av sig helt när förutsättningarna ändras sådär mitt ute på ett öppet fält, men väder och vind kan ingen styra över. Jag irriterar mig sjukt mycket mer på att springa fel på ett lopp för att arrangörerna skyltat dåligt, eller att banan är på tok för kort. Vinden kan ingen ta ansvar för.

Och även om vinden tog ganska många minuter på sluttiden, så kände jag på mig att toppformen inte är i kroppen helt än. Jag hade nog inte sprungit sub 1.50 även om det varit vindstilla. Jag har mer att slipa på, och det ser jag verkligen framemot att få göra också. Utan vinden hade jag kanske sprungit i mål runt 1.52-1.53, och det är ju typ samma sak som 1.56 i min värld. Halvmaror är precis lika roliga som jobbiga att springa. Det krävs väldigt mycket mer taktik och rutin än att bara springa sträckor upp till milen, enligt mig, och det är det som gör det spännande och roligt. Det känns fint att ha en halvmara i kroppen redan nu, och fyra veckor kvar till varvet!

Loppet i sig var väldigt väl arrangerat. Många funktionärer längs med hela banan, generöst med energi vid målet och många människor som hejade längs med hela banan. Jättetrevligt! Men nästa år önskar jag mig en något mindre aggressiv vind..

Torsdagstankar

Högt och lågt. Löpning och icke-löpning. Löparlivet och det andra livet. Lösryckta tankar en torsdag alltså:

  • Startgrupperna för Göteborgsvarvet har kommit ut och jag hamnade i grupp 12 detta år. Egentligen är det ju skit i vilket, men ju tidigare start ju mer tid har jag till återhämtning (läs frossa, eventuella spyor, skrikduschar pga skavsår osv) innan vi på kvällen drar till ett bra hamburgerhak och njuter av 21,1km i benen.
  • Vi är i full gång med planering av vårt bröllop i augusti. Det har gått så himla smidigt med allt hittills, och det har varit och är så himla kul. Inbjudningskorten har nu landat i brevlådorna hos gästerna och om några veckor så får jag hämta ut min utprovade klänning. iiiih!
  • Glöm det där jag sa om allergitabletterna förresten. Dem gör mig trött och konstig. Funderar på att skita i att ta dem nu några dagar framöver och se vad som händer. Hellre snuvig än överjävligt trött..
  • Anna skrev ett intressant inlägg om att jobba med träning vs inte jobba med träning. Jag kände igen mig mycket i hennes resonemang. Det är något jag funderar mycket på men aldrig skriver om. Kanske ska göra ett undantag?
  • Idag tänker jag ge mig ut i skogen och köra lite löpskolning och stegringslopp. Röra på benen och känna på känslan inför helgen. Knata ett par små kilometer i lagom tempo. Och i huvudet spika kvällens upplägg för Löpargruppen!

Vad har ni för torsdagstankar?


– På tal om bröllopsklänning liksom!

Veckan innan lopp

Vissa saker som hör till veckan innan lopp glömmer man bort under årets andra veckor som inte innehåller lopp. Typ såhär håller jag på;

  • Kollar SMHI´s hemsida tre gånger per dag. Knappar in ”Höganäs” och ”Lördag”. Just nu ska det vara sol, 8+ och blåsa nordvästlig vind 10m/s och 15 i byarna. ”Kul”. Mitt önskemål är att det ska regna hela natten till lördag för att minimera pollen och när det är dags att springa får det gärna vara sol och 8+, men vinden kan väl gå och gömma sig någon annanstans i Skåne så länge?
  • Funderar på outfit. Oavsett väder så blir det shorts. Så att man kan sträcka ut steget ordentligt, och slippa känna sig klaustrofobisk i långa tights. Om jag så ska behöva ha vindjacka, vantar, buff och pannband så blir det ändå shorts på benen. Basta!
  • Trots att jag så sent som i fredags kände att jag verkligen tränat helt rätt de senaste månaderna så vacklar just den känslan nu dagarna innan lopp. Tänk om formen är puts väck efter en lättare vecka? (alltså, noll logik, men ändå)
  • Sväljer tre gånger extra för att få bort inbillningen om halsont. Sprayar coldzyme för glatta livet.
  • Väljer ut rätt tankar för att skapa rätt känsla i kropp och skalle. Vill komma in i den där zonen där man är sjukt ödmjuk inför 21,1km men samtidigt tror på sig själv och vågar springa hårt. Fantiserar om fina kilometertider och riktigt go känsla.

Det känns som att det var tusen år sedan jag sprang lopp. Jag brukar ju alltid smyga igång säsongen med 5km eller andra mindre lopp. Nu är det pang på halvmaran direkt. Känns lika läskigt som spännande..

– Såhär såg det ut senast efter målgång på en halvmara. Var så trött att jag knappt orkade le, och samtidigt var jag så nöjd och lite chockad över ett nästintill perfekt lopp att det enda jag ville göra vara att le!

Veckans träning, v.15

Ännu en träningsvecka att se tillbaka på. Känns som att det enda jag gör är att skriva dessa inlägg? 

Vecka 15 var en ganska enformig vecka på det stora hela – det blev bara löpning, och prep inför löpning. Ja, prep är mitt namn på det där som jag måste göra inför varje löppass för att hålla mig på den säkra sidan och inte skada mig. En slags rutin med stretch, uppmjukning och aktivering av diverse muskler. Känns lika självklart som själva löpningen nu.

Jag har gjort mina tuffare pass, enligt plan, och jag har tagit det lugnt och fått självförtroende i löpningen. Det återstår ju att se om detta är rätt, men det känns så just nu i alla fall. Pollen spökar fortfarande lite i kroppen och nu i helgen har jag känt mig ganska slö och har haft en riktigt jobbig huvudvärk. Men eftersom jag är rookie på det här med allergi så har jag svårt att avgöra vad som är vad..

Hur som helst! Det blev en riktigt härlig löparvecka med fyra pass och 33,5km totalt. Jag har sprungit intervaller, snabbdistans, ett kvalitetspass med ett väldigt specifikt syfte med att känna på tävlingsfart, och så avslutas veckan med 7km lugn distans. Styrketräningen har återigen fått stryka lite på foten, vädret har varit alldeles för kasst för en solskenscyklist och simhallen har jag inte orkat besöka. Men så får det va, för en vanlig motionär med stora löpardrömmar! Det är halvmaran som hägrar just nu..

Hoppas ni har och har haft en fin påsk!

 


Genrepet!

Sista ”tuffa” passet innan halvmaran är nu genomfört och nu ska jag bara försöka göra allt det där andra så rätt och så bra som möjligt. Äta lagom, sova mycket, träna lätt, vara glad osv. Efter dagens pass känner jag mig både lugn och hoppfull. Formen är nog precis där den ska vara och jag väljer att se det som att jag nog tränat rätt och förnuftigt de senaste månaderna. Det är ju trots allt inte så längesedan som jag knappt kunde springa pga kotan i ryggen som strulade och höften som återigen gnällde.

Dagens pass landade på 11,5km där de första 3km var uppjogg, efterföljande 7km i tävlingsfart (nja, kanske lite snabbare) och sedan 1,5km lätt jogg tillbaka hemåt. Min tanke med detta var att samla ihop lite fler kilometer, och samtidigt få känna på hur det kändes att trycka upp tempot. På dem där 7km ville jag komma åt en viss känsla. Den där känslan som jag vill ha på en halvmara – högt tempo men kontrollerat. Hitta takt, rytm och andning. Komma upp i steget och springa energisnålt, och utan att det för den sakens skull går för långsamt. Det är en himla liten zon ändå, en gömd växel som bara kan nås om tankarna lirar riktigt bra med resten av kroppen. Ditåt ville jag idag. Nosa på den känslan.

Till min hjälp hade jag med mig Jonatan som hare och mentalt stöd. (Han cyklade nio mil i förmiddags.. snällt att dra med honom ut va?)
Efter de första tre kilometerna räckte jag honom min klocka och sa att jag ville ligga någonstans mellan 5.10 och 5.20, men om jag fick feeling så fick jag gärna ligga ner mot 5.00 också. Men bara om det kändes bra och icke-slitigt. Om jag låg en bit under 5.00 fick han varna mig, för det visste jag att det var för fort. Att springa sådär utan klocka var lite läskigt och samtidigt härligt. Tempot sitter i kroppen ändå, och jag kunde gissa ganska rätt hur jag låg till.

 

Efter 7km var jag lite lagom trött och endorfinstinn, och snittet landade på 5.05.
Tiden känns suverän gentemot känslan i löpningen. Steget var lätt. Rytmen och takten var på plats och eftersom det regnat och pollenskitet därför var dämpat så hade jag lungor stl XL. Galet skön känsla!
Jag slet inte, det var lagom jobbigt, och passet gav ett enormt självförtroende inför den kommande veckan och loppet nästa helg. Jag förstår att snittet såklart är i lägsta laget. På en halvmara kan mycket hända. Men jag har nu i alla fall en känsla av vilka tider jag kan förvänta mig av kroppen.

Vi firade med våfflor extra allt. Ja, nutella, sylt och glass. Jevla gott!


Plötsligt händer det

När man minst anar det, eller hur?

Kutade intervaller på löpbandet igår och undvek därmed halv storm och pollenhelvetet som härjade utanför dörren. Det gick ganska fort på intervallerna (femhundringar & tvåhundringar) men den där lätta känslan kom aldrig. Försökte mixtra lite med tekniken men fötterna landade tungt hur jag än gjorde.

Jag har inbillat mig den senaste veckan att formen inte riktigt är där. Samtidigt är det svårt att säga vad som är pollenbesvär och vad som är eventuellt ”dålig” form. Jag tror att jag hittat en allergitablett som funkar hyfsat nu, så den senaste veckan har jag tagit en Desloratadine Sandoz varje dag, och jag har faktiskt inte tokdäckat en enda gång så som jag gjorde med Cetirizin. Ögonen rinner inte lika mycket, men det känns fortfarande som att jag har lungor i stl xs när jag springer. Bara att stå ut va?

Så idag, efter en lång jobbdag i tunga stålhättekängor (alltså, vem uppfann sånt mög?) ville jag ut och rasta benen och bara känna på läget. Inga krav, bara låta benen gå i det tempot de ville. Och då händer det såklart, när man minst anar det. Farten kommer liksom till mig. Benen pinnade på, steget var lätt, pulsen låg och även om lungorna känns mindre än vanligt och luften är lite tungandad så kändes det ändå okej. Jag tittade så lite som möjligt på klockan och lät kroppen helt bestämma tempo. Det roligaste är att det faktiskt gick hyfsat fort fastän det kändes lätt. Snittet landade på 5.12 efter 7km och jag var så himla himla nöjd och hög på den lätta känslan.

Detta behövde jag!

– Bild från en annan dag då jag minns att allt kändes lätt!

Veckans träning, v.14

Gårdagen var så otroligt slapp och kravlös att jag inte ens orkade bemöda mig med att skriva ihop ett inlägg om veckans genomförda träning. Så det kommer nu istället. 

Det blev totalt tre pass löpning under veckan som gick, och det blev hela 39km sprungna. Utöver löpningen så håller jag fortsatt hårt i rehaben och det allmänna kroppspysslet, och fick denna veckan också till ett hederligt styrkepass med benövningar. En bra vecka i stort. Jag hade velat springa ett fjärde pass, men tiden fanns inte riktigt till. Och eftersom tiden var lite knapp så hann jag inte med någon cykling eller simning heller. Så blir det ibland..

Kroppen håller ihop bra, mycket tack vare att jag sköter om den som jag ska. Höften tjorvade lite efter torsdagens pass som blev tuffare än nödvändigt. Eftersom det var så kämpigt med andningen fick jag slita ganska mycket på slutet och det kändes direkt dagen efter. Inget alarmerande ont, men lite befogat gnäll från höften ändå. Jag ser på det med positiva ögon. Det är bra att den påminner mig, så att jag inte glömmer bort att göra det där nödvändiga. Som tack fick jag springa 2mils-passet helt utan känningar. Det är jag himla glad för!



Veckan som kommer ser ut att bjuda på både pollenväder och rejält mycket blåst, så jag siktar faktiskt på att köra några pass på löpbandet. Den här veckan vill jag försöka göra tuffa och genomtänka pass som ger självförtroende inför veckan därpå. Då är det ju nedtrappning och lopp som gäller!

Tvåmilakliv

Igår kom Johanna hit igen och vi drog iväg på ännu ett långpass.

Vilken himla fin vår vi haft, med våra långpass. Vi började på 12km i slutet av februari och har successivt ökat distansen. Johanna har slagit distansrekord varje gång, och jag har hittat tillbaka till den där härliga långpasskänslan. Det känns som att långpassen gjort stor nytta för hela löpningen och fyllt sin funktion. Lugnt och långsamt är ibland lika härligt som passen med mer tempo. Och att springa med bra sällskap är guld och lite till!

Igår slog vi på stort och sprang 20km. Johanna hade en lite kämpigare dag med pollenbesvär, vilket jag tydligen var skonad från för en gångs skull. Jag mutade med dumlekola och saft och efter drygt två timmar var vi hemma igen. Jag var lite stapplig i steget och stel i knäna, men annars kändes det helt ok. Två mil är fortfarande långt i min värld, och halvmaror har jag stor respekt för. Men jag tror i alla fall att jag ska överleva loppet i Höganäs om två veckor.

.