Milen på dryga femtio!

Jag och tävling alltså. Jag vet inte vad som händer riktigt, men jag bara måste prestera. Och det ÄR ju så roligt när man får kämpa och krama ur alla kroppens krafter. Det där med att njuta, springa för ”en kul grej” eller bara ta sig runt på en ”okej” tid är inget för mig. Jag målar upp jäkligt fina sluttider i mitt huvud, och sen är det bara till att jaga, jaga, jaga.

Loppet var roligt, såhär i efterhand. Men just där och då så var det riktigt kräkjobbigt. Det är sånt man glömmer i samma sekund som man går i mål. Första 3 kilometerna var så galet trångt. Smala skogsstigar och tvära svängar som gjorde det otroligt svårt att springa förbi stoppklossarna. Jag gjorde en miss i mina beräkningar på kilometertiderna. Trodde att jag låg bra till, tills jag insåg att banans markeringar och min RunKeeper i öronen inte stämde helt överens. Så vid femte kilometern fick jag börja jaga ikapp. Min pulsmätare skenade iväg och jag fick springa alldeles för många minuter på 97% av min maxpuls. Men är det tävling så är det. Det fick gå ändå och ända in i mål kom jag på ca 51 minuter. (Vet inte tiden exakt än. Får veta imorgon)

Kul att äntligen få tävla igen. Även om det bara var mot mig själv så var det rätt skön känsla att springa förbi folk 😉

IMG_8728[1]
Annonser

8 comments

    1. Tack Sara! 🙂
      Ja, jag får väl vara nöjd med tiden ändå. Ville så gärna under 50, men det får vi ta nästa gång (eller nästa igen 😉 )

      Gilla

  1. Härligt sprunget! Det är underbart hur man får alltid lite extra krafter av ordet tävling/test eller så!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s