Triathlon den 2 augusti


Någon som är sugen på att höra hur gårdagen gick eller?

Jag var hellugn innan loppet. Noll press, jag skulle ju bara genomföra. Innan loppet var det så himla mysig stämning, alla hälsar på alla och gör sig i ordning. En del mer nervösa än andra.

20140803-113930-41970353.jpg – Jag och Hanna värmer upp

Simningen: Hopp i plurret och min simning skiter sig totalt efter två längder. Fick vatten upp i näsan som gjorde att andningen inte funkade. Jag sprallade på för mycket vilket bara gjorde mig än mer andfådd och bara tappade allt. Fan också.

20140803-113928-41968748.jpg

Växling till cykel: HAHA! Det här med att dra på sig ett par kompressionsbyxor när man är dyblöt. Har ni provat det nån gång? Nä, inte jag heller. Skitsvårt. Och så skulle nummerlapp med nålar också fås på. Och strumpor och skor, och pulsklocka och hjälm. Tog minst fem minuter innan jag kom iväg på cykeln..

20140803-113929-41969510.jpg

Cyklingen: Jahapp, bara att börja trampa då. Jag visste att jag i alla fall hade en tjej bakom mig och att jag inte var helt sist. Den första halvan var helt brutal. Kass asfalt, bara uppförsbackar och kurvor. Det enda jag tänkte på var varför jag gjorde detta. Varje uppförsbacke som uppenbarades framför mig skrek jag rakt ut. Ja, för jag var ju helt ensam där mitt ute i ingenstans. Jag försökte tänka på Charlotte Kalla och min PT-kund Hanna, som också var med i tävlingen (nä inte Kalla, utan Hanna då ;) ). Sånna som aldrig ger upp utan bara kör vidare. Efter första milen fick jag syn på en annan cyklist långt framme och något slags hopp tändes. Efter några kilometer körde jag om henne, och i samband med detta tryckte jag i mig två nötkräm och fick raketfart på benen. Även här tappade jag min vattenflaska från cykeln och tog beslutet att jag inte pallade stanna och plocka upp den. Det var ju bara 1,5 mil kvar.. Efter detta fick jag i alla fall ett enormt flyt och låg på 35-45km/h på raksträckorna och aldrig under 30 i uppför heller. Rätt stor kontrast till första halvan då jag sniglade mig upp för backarna i typ 12km/h.

Under hela cyklingen låg jag galet högt i puls. Min mjölksyratröskel ligger ungefär vid 89-90% av max när jag springer. Under hela cyklingen som tog ca 1 timme och tio minuter snittade jag 88% av max. Aotch..

20140803-114808-42488209.jpg

Löpningen: Efter 3,1 mil cykling kom jag fram till växlingsområdet. Hoppade av cykeln och började jogga (?) till min fålla. Någon borde filmat det där alltså. Det var den sjukaste känslan någonsin. Mina ben var mjuka spaghetti och efter ett par steg tänkte jag: ”Men fan, jag kommer ju trilla nu?” Jag trillade inte, men det måste sett sjukt kul ut. Jag slängde av mig hjälmen och cykeln och började kuta iväg på löparbanan. Nu i efterhand tänker jag att det vore smart att kanske stanna, dricka, få ner pulsen. Men där och då är man inte särskilt smart. Löpningen började med en brant nerförsbacke till en raksträcka och sedan två helt BRUTALA uppförsbackar. Det var som att springa rakt in i en vägg. Jag ville så gärna hålla igång men benen löd inte och jag fick gå stora delar av terrängbanan. Andra halvan var asfalterad cykelväg med stekande sol. Som en vägg även där, även om jag kunde springa den sträckan nästan alla de fyra varven. 6,5 kilometer löpning tog 47 minuter enligt resultatet. Det är ju helt sjukt långsamt, men många av de där minuterna stod jag och drack saft eller gick i uppförsbackar. När jag väl sprang gick det rätt bra, men grejen var ju att jag knappt kunde springa. Jag har aldrig i mitt liv haft så mycket mjölksyra. kroppen lydde inte ett skit. Det gick bara inte att pressa. Den var helt slut på energi, helt tom. Jag har förut bara varit med om att psyket, det mentala ger upp först, men nu var det tvärtom. Jag ville springa, men det gick nästan inte.

20140803-113929-41969140.jpg 20140803-113931-41971222.jpg

Jag kom i mål, och det var målet. Och jag kom inte sist heller.
Men det kvittar. För jag gjorde det, jag tog mig igenom detta trots så lite träning och förberedelser. Jag tycker nästan synd om min kropp som måste blivit så himla chockad av längden, mängden och den enorma mjölksyran. Min kropp har fått träna tunga saker, explosiva saker och teknik i rörelser, och så plötsligt ska den hålla på med tre helt enformiga saker i över två timmar? Benen ska trampa cykel i uppförsbackar i över en timme, och dessa ben har cyklat otroligt lite i sitt liv. Den ska simma i en bassäng på ett sätt den aldrig gjort tidigare. Lungorna får inte ta sitt andetag på det sättet som dom vill och sen efteråt ska den springa i uppförsbackar, värme och med mjölksyra över allt.

20140803-115005-42605129.jpg

När jag kommit i mål gick alla omkring och pratade och det hölls så småningom prisutdelning. Jag började må riktigt dåligt efter ett tag. Ljudet försvann några gånger, ni vet sådär som när man är på väg att svimma. Jag kände för att spy och mådde illa.
När vi väl kom hem och skulle lasta av cyklarna från bilen spydde jag, och även lite senare när jag legat i soffan ett tag och skulle upp och gå. Jag har aldrig i hela mitt liv spytt av utmattning, men om det var någon gång det skulle hända så var det efter gårdagens tävling!

Idag då? Jag orkar inte ens tänka på träning eller motion. Det enda jag orkar tänka på är att jag till nästa år kommer ha möjlighet att prestera så mycket bättre tidsmässigt. Och det enda jag orkar göra är så lite som möjligt. Jag har ingen träningsvärk, men varje rörelse känns energikrävande. Idag är återhämtningens dag. Och så firar jag min stackars kropp som pallade så bra ändå. Att allt tog längre tid än för de som tränat mer spelar ingen roll.

 Och TACK! För alla fina ord, stöttning och det där. Tack till mamma och pappa som var med och hejade på. Och till alla ni som var på plats och hejade. Det betyder så himla mycket. Och tack till världens bästa Jonatan som presterade skitbra och som stått ut med mig när vi tränat inför detta. Jag är inte alltid så trevlig när något är jobbigt. Men att få träna ihop är något av det bästa jag vet. Att dela detta med dig är det bästa! ❤

20140803-113933-41973276.jpg
Annonser

19 comments

  1. Så grym du är! Det kan verkligen inte vara helt lätt att lägga upp ett sånt här lopp ”smart” när en aldrig gjort det förut. Nu är du en (riktigt cool) erfarenhet rikare!

    Gilla

    1. Tack Maria! Nej det var verkligen inte lätt, jag hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera eller vad som skulle vara mest optimalt. Till nästa gång har jag mycket bättre koll 😀

      Gilla

  2. Aahhh vilken insats alltså!!! Impad är bara förnamnet! Och vilken underbar bild på dig och mannen, den borde ni rama in. Blir ett kul minne när ni båda kommer briljera på tävlingar i framtiden 😉

    Gilla

    1. Tack Sigrid! 😀
      Haha, vi är också rtt nöjda med den. J som annars alltid är sjukt stel så fort en kamera kommer fram ser ju ut precis som vanligt för en gångs skull ;D Den ska ramas in och skänka pepp till kommande tävlingar!

      Gilla

  3. ÅÅååh vad ni impar! Blir typ såhäääär liiite sugen (?!(!)!(!(!====???) på att göra ett lopp någon gång. Är väl den självdestruktiva sidan som lockar. Eller snarare min brutala men sjukt hemliga tävlingsinstinkt som spökar 😉 Grymt bra jobbat! Stor kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s