Formtest inför helgen & mental spärr

Dagens träning har bestått av 4km löpning i någon form av tröskelfart. Målet var att testa både ben och pannben idag och känna av hur formen känns inför lördagens Maraton-stafett. Och jo, bra kändes det. Pigga ben och hyfsat pigga lungor. Tempot som jag höll är för snabbt för att kunna hållas i en hel mil, men jag fick ett kvitto på att kroppen faktiskt kan springa lite snabbare än vad jag trott.

IMG_5198.JPG

På lördag kommer det mesta faktiskt handla om mitt pannben. Likaså på kommande Lidingöhalva. Jag börjar ju känna mig pigg i kroppen igen (den där b12-bristen verkar gå åt rätt håll) men jag har funderat kring den där andra känslan som liksom fastnade som en spärr i mitt huvud efter sommarens triathlon.

Det är bara en teori, men jag tror att det där med att spy av utmattning satte sig lite i huvudet på mig. Det var obehagligt att vara så trött och det var så oskön känsla med all den mjölksyran under så lång tid. Att kroppen inte svarade alls på slutet.
Jag har aldrig någonsin varit med om det tidigare, inte på det viset. Så jag tänker att det nog satt sig som en mental och fysisk spärr. Så fort jag närmat mig den känslan, om så bara ens lite, så har jag backat. Sänkt tempot, börjat om, tagit det lugnare. Fast jag vet inte, jag tror jag måste igenom det på något vis. Pressa på och se vad som händer. Våga utmana, fastän det kanske känns läskigt. Det är ju så en tar sig över hinder.

Kan ni känna igen er i detta på något vis?

 

Annonser

5 comments

  1. Som jag känner igen den där tröskeln! Nu har jag i och för sej aldrig tagit i så jag spytt men det är som en irrationell rädsla ändå: Att jag ska spy, svimma eller något ännu värre och därför saktar jag ned när det börjar kännas obehagligt. Samtidigt kan ju kroppen så mycket mer än en tror. Jag ska verkligen försöka komma över min tröskel, vet inte riktigt hur bara? Kanske genom att bara göra det, springa fortare och se att jag inte dör? Lite som kognitiv terapi liksom? Kommer du på några dundersätt får du gärna hojta 🙂

    Gilla

  2. För att bli stark måste man våga vara svag! Jag fick också uppleva det fast under helgen som var när jag bara bröt ihop under ett grapplingpass. Det sitter så många spärrar men man måste ta sig över dem och förbi dem, annars kommer dem hindra en för att utföra MÄSTERVERK! 😀

    Gilla

  3. Jo att det som en spärr kan jag förstå. Man vill ju inte må så dåligt igen. Men sen vet man ju inte det va ju kanske en dålig dag på den där triathlonen. Hade du gjort det nu kanske känslan hade varit helt annorlunda.
    Om jag tänker på mig själv så fegar jag nog rätt mycke och pressar nog inte mig fullt ut så ofta som jag borde🙈.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s