En oundvikligt bitter & besviken race report

Det var ett rent nöje att få skriva rapporten efter triathlon för några veckor sedan. Allt var happyhappy och gick enligt planen med prestation utöver förväntan och målgång på slutet som det bör vara. Den här rapporten innehåller ingen målgång ens, och bitterheten och besvikelsen kommer säkert genomlysa hela denna text, men jag ska försöka vinkla det något så när positivt. Om det nu finns något positivt med en stukad fot, kryckor, ingen målgång, och tidig hemresa från semestern man längtat efter sedan i vintras?

Vi börjar från början ändå.
Lördag morgon och vi fyra som ska springa är peppiga och nervösa. Frågan är hur tuffa backarna kommer vara, och hur långt dessa 22km egentligen kommer att kännas. Solen strålar, fjälluften är frisk och vädret hade liksom inte kunnat vara bättre. Väskorna är packade med obligatorisk utrustning, och energi och vatten.

 
  
– Grabbsällskapet som allihop sprang på kanontider!


Starten går och startfältet lunkar iväg i lagom takt. Det börjar snabbt gå uppför, och vissa löpare tar sig framåt mer långsamt än nödvändigt, men stämningen är schysst och ingen trängs eller knuffas (som på tex Lidingöloppet) De första 5km är i princip bara uppför. En rejäl stigning dessutom. Ingen som jag ser springer utan alla lunkar på i gångtakt. Pulsen är ändå hög, som om jag sprang i 5.30-tempo och andningen är rätt ansträngd. Jag fattar redan från början att detta lopp inte kommer kunna jämföras med något annat. Sista stigningen innan vi kommer upp på första toppen är så pass brant att jag får hjälpa till med händerna mot stenar. Trots att jag varit i rörelse hela sista kilometern stannar tiden på dryga kvarten. Men väl uppe känns det magiskt.

 
  

Efter femte kilometern är det dags att börja knata på i någon form av jogg. Benen känns som bly till en början. Som om jag kört en timmes benpass och sen ska börja springa, så jag tar det lugnt. Håller fokus på var jag sätter fötterna och kommer till slut in i någon slags rytm. Väl inne på den sjunde kilometern, där jag känner att loppet börjat på riktigt så trillar jag. Det går så sjukt fort att jag knappt hinner registrera vad som hände. Det knäcker till i foten och knät på ett konstigt vis, och jag råkar slå i armbågen i en sten. Stannar och känner efter, men det känns inte så farligt så jag knatar vidare. En liten tanke viskar att tänk om en sån liten vurpa ska göra att jag inte kan ta mig i mål. Ignorerar, förnekar och springer. Ju fler meter jag springer ju mer ropar foten där nere att det gör ont. Jag känner hur illa den landar, och hur usel min teknik och mitt löpsteg blir. Foten landar platt, ger ingen kraft till steget och alla varningsklockor blinkar. Helvete.
Jag börjar fantisera hur det kan kännas att bryta ett lopp. Får en klump i magen. Jag har sprungit i mål på alla lopp jag startat. Hur bryter man ens ett lopp? Försöker ändå känna efter om det kanske ändå kan vara så att smärtan håller på att gå över. Men nej, det blir bara värre och värre. Det är 2,5 kilometer ner till vätskekontrollen, så jag tänker att jag i alla fall får ta mig ner dit. Drar om en linda runt foten och haltar neråt. De här dryga två kilometerna är nog de jobbigaste jag ”promenerat” någonsin. Att gå/jogga nerför med två friska fötter hade varit nog så jobbigt, men att halta och inte kunna stödja på foten är helt vansinnigt jobbigt.

Så, så var det slut på det roliga. Knappt 3 kilometer fick jag jogga, resten var klättring och haltande nerför. 10,5 km blev det, och besvikelsen var total. Jag är så ovan vid att helt få avbryta det jag tagit mig för och planerat. Det känns så sjukt snöpligt, meningslöst och värdelöst. Jag hade planerat att åka ifrån Bydalen med helt utpumpade ben, energilös och kanske lite kramp här och där. Jag skulle dricka den där Puckon i kylväskan och njuta av känslan av att ha gått i mål. Resten av dagen skulle vi ägna åt att prata igenom loppet, tankarna och känslorna. Och så skulle jag njuta av den där bottenlösa hungern som alltid kommer efter att man pressat kroppen och tagit ut dig helt.

Men istället fick jag halta mig nerför en stig och få skjuts tillbaka till målet av en snäll funktionär.
Så. Jävla. Fail.

Jaja. Foten då? Jo, smärtan eskalerade totalt under lördagseftermiddagen och jag mådde till och med illa så ont det gjorde. Kunde knappt stödja på den och blev kallsvettig av att ens försöka ta mig framåt. Söndag var planerad vila och foten kändes inte särskilt mycket bättre. Idag, måndag, skulle vi gett oss ut på vandring, men jag insåg läget och igår kväll tog jag nattåget ensam hem till Skåne igen. Bitter, besviken, förbannad. Foten är bättre idag, jag kan nu gå utan kryckor och försöker röra på den så gott det går. Jag har stukat insidan av foten och bak mot hälsenan, så det är ingen klassisk stukning. Vet ännu inte om det är bra eller dåligt..


Jag brukar alltid försöka fokusera på det positiva, men samtidigt kan det stundvis kännas så förljuget. Om jag är bitter, förbannad, besviken och arg, så måste det få kännas så också. I alla fall en stund. Sådana känslor ska liksom inte tryckas undan. Nu gör jag det bästa av situationen; kramar katten här hemma som annars skulle få vara utan sällskap, sover hur länge jag vill och gör hur lite jag vill. Det är ju sånt man annars kan önska i vardagen att man hade tid med. Jag hade hellre vandrat och tältat i Vålådalen såklart. Men, thats life.

Kram och tack för all pepp och omtanke

Annonser

11 reaktioner till “En oundvikligt bitter & besviken race report

  1. Gud. Tack för det här inlägget. Har precis dragit på mig någonting fuffens i foten. Från att ha satsat på att springa milen sub40 tar det plötsligt dubbelt så lång tid att gå till affären. Det går inte att springa överhuvudtaget och jag känner mig så ofantligt deppig, besviken, arg och förtvivlad. Det suger, helt enkelt. Det är kanske lite dumt att känna så, men samtidigt – skönt att inte vara ensam. Krya på foten i alla fall, det kommer fler fjällopp!

    Gilla

  2. Usch så himla tråkigt och värdelöst att det blev såhär. Lider med dig! Men det kommer fler lopp, du har ett helt liv på dig att springa. ❤️ KRAM!

    Gilla

  3. Nej fy vilken otur! Jag vet precis hur surt det känns, stukade själv foten nu i somras och sen ville jag ju givetvis ingenting annat än att springa. Men jag kan ju bara föreställa mig hur extremt mycket surare det måste vara att dessutom stuka den på ett efterlängtat lopp 😦

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.