Maratonstafett i Helsingborg 2015

Jag traskar omkring här hemma med post-löplopp-känsla idag, en bra sådan. Eller traskar.. jag ligger mest ner för jag är trött och har en konstig träningsvärk i ben och höfter. Mest härligt alltså.

– Peppade tjejer!

Igår var det då dags för stafett på Helsingborgsmaraton. Pirriga och förväntansfulla åkte vi in till stan och kollade på starten för maratonlöparna. En timme senare skickade vi iväg Lina på första sträckan och började sen gå mot min växling vid Fredriksdal. Vi fick se herrvinnaren komma som en raket förbi arenan. Herregud alltså, hur är det möjligt att springa så fort och snyggt och så långt?! Jag förstår bara inte.. Djupt imponerad i alla fall. Inte bara av vinnaren utan av alla ni som springer så långt.


Både Lina på första sträckan, och Calle på andra, sprang kanonbra. Lina som inte kunnat träna så mycket och som känts sig ur form sprang superbra och passerade milen på 55-nåt. Jag tänkte att om jag lyckats knata på utan smärta någonstans så kan det kanske gå att slå förra årets totala tid. Calle växlar över till mig och jag kommer iväg.

Jag känner direkt att benen är pigga och att andningen är helt med mig. Benen känns så otroligt lätta, och som vanligt har jag noll fartkänsla. Innan första kilometertiden dyker upp i klockan tänker jag att jaha, dessa tusen meter kan ha gått på 5:00 eller 5:50, I have no idea. Klockan stannar på 5:13 och eftersom allt känns så otroligt lätt så tänker jag bort klockan och fokuserar på den lätta känslan och tekniken. Tiden får ändå bli vad den blir. De fem första kilometerna går som en dans. Tiderna ligger runt 5:15-5:20, utan att det känns som att jag pressar på ens, och det känns ju på sätt och vis rätt osannolikt när jag tänker på måndagens runda där 5:50-tempo var dödens jobbigt. Adrenalin och loppstämning ska verkligen inte underskattas alltså.

Den sjätte och sjunde kilometern är lite mer kämpiga, som alltid när jag springer milen. Jag får en sträcka med lite mer backar och lite mer vind, plus en vätskekontroll där jag tar några extra sekunder för att få ner lite vatten. Tiderna sticker iväg till 5:35 och 5:48. Hittills har allt känts så bra, är det nu jag ska krokna? Gick jag ändå ut för hårt, trots allt? Jag både tänker och känner efter och bara; neeej? Jag ÄR ju inte helt slut. Där finns så himla mycket mer i kroppen, och det är ju inte alls långt till målet. Jag tänker extra mycket på tekniken och väljer ut ett par ryggar som jag ska ta mig förbi. Benen byter ut den senaste kilometerns jogg till spring och jag får nya krafter. De två sista kilometerna känns superbra och innan jag växlar över till Jonatan säger klockan att den senaste gick på 4:40-nåt. Min klocka stannar på 54:05, och jämfört med förra årets tid på 53:19 känner jag mig himla nöjd, och samtidigt.. med dagens känsla så hade det kunnat gå ännu lite snabbare om jag bestämt mig för det från början. Det är ju så himla lätt att säga efteråt, och om jag bestämt mig för det hade sträckan säkerligen inte blivit lika trevlig som den nu var. Men känslan var verkligen suverän. Höften hölls uppe, foten landade fint och gav kraft i steget, benen var pigga och andningen var helt med mig. Jag fick pepp och hejarop från alla längs med banan och stämningen var precis lika magisk som förra året. Fantastiskt!

 

Jag, Lina och Calle står vid målrakan och hejar på när Jonatan dundrar förbi. Vi skriker att han måste kuta sista 200m om vi ska slå förra årets tid, för det känns som att det är på håret. Han har sprungit fyra minuter snabbare än förra året, passat på att persa på milen, och gått i mål på 3:30:51. Det är 31 sekunder bättre än förra årets tid. Vi grejade det alltså, trots låga förväntningar, och trots att både jag och Lina var lite långsammare än förra året (tack grabbar!) 😉


Herregud så kul det är att springa lopp som dessa. Jag vill bara ha mermermer. Idag kan jag inte tänka på annat än träning, lopp och drömtider att springa på. Efter gårdagen känns det som att kroppen har så himla mycket mer i sig. Den känslan kan visserligen ändras snabbt, men jisses vad man kan gå runt och mysa med den en hel dag när senaste springet kändes kanon!

Next: Eventuellt ett 5km´s lopp på lördag, och Lidingö 15 km om två veckor. LÄNGTAR!

 

Annonser

13 thoughts on “Maratonstafett i Helsingborg 2015

    1. Spring med goa kompisar som mest bryr sig om sin egen insats så är det lugnt 😉 Och så beror det ju på hur man lägger fokus såklart. Vi gjorde det för att ha kul främst. Då blir det skitkul hur som 😀

      Liked by 1 person

  1. Visst är det härligt med lopp! Förväntningarna innan, frågan VARFÖR? medan man håller på, och lyckoruset efter 🙂
    Så här dagarna efter mitt marathon känns det onekligen i kroppen men huvudet är redan på gång och letar nya lopp!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s