Den väldigt subjektiva löparskallen

I måndags sprang jag sista riktiga passet inför helgens 15km på Lidingö. Benen var, som ni redan läst, väldigt tunga på lördagens mil, och jag ville mest känna efter om den där känslan satt kvar eller om den lämnat tillsammans med träningsvärken fån förra veckan. Alltså; var betongbenen början på en tung period eller var det bara sämre dagsform?

Mitt guldmål inför helgen är att springa loppet på 1:25 – det ger en snittid på 5:40. Det låter inte så överdrivet fort i mina öron, om det är en bra dag så är det inte orimligt. Men då är mina referenser ganska platta rundor. Lidingös backar är jobbiga och kan sluka många sekunder. Är det däremot inte en bra dag, och om backarna knäcker en, kommer den tiden kännas omöjlig (därför har man både plan B och C). Under passet i måndags ville jag mest känna på hur fort/jobbigt/icke-jobbigt 5:40 känns just nu.

Jag begav mig mot skogen i härligt solsken. Startade klockan och stack iväg. Första kilometern kändes bra och snabb, men gick enligt klockan långsamt (5:50). Tänkte direkt att jahapp, benen vill fortfarande inte. Om det känns såhär tungt på lördag kommer jag ju inte ens orka springa hela loppet. Jag försökte att inte tänka för mycket, och malde vidare. Lät det vara lite jobbigt och tänkte extra mycket på tekniken. Höften, hållning, armpendling, fotisättning. Allt kändes himla bra – förutom att benen var långsamma. Ni vet känslan när man försöker springa i vatten, man trycker på men det är omöjligt att vara kvick och lätt. Och på tal om vatten; mitt i allt började det ösregna, som från ingenstans. Och det var inget litet ösregn heller utan mer som en rejäl dusch. Jag tog det som en mental prövning och alla andra kilometertiden låg runt 5:30. Den sista gick något fortare, med nedförsbacke, ösregn och hemlängtan. Väl hemma såg jag ut som en väldigt blöt katt.

Jag är en löpare som springer väldigt mycket på känsla. Kilometertider är sekundära, i viss mån. Jag jämför ofta känslan gentemot tiderna. Men ibland kan jag tycka att jag lägger för stor vikt vid just känslan. Eller i alla fall att känslan får ha för stor inverkan på hur jag lägger mitt fokus. Jag kommer aldrig bli någon tidsfascist, det är inte riktigt min grej, men jag tror att jag ska försöka känna efter lite mindre ibland. Inte lägga så stor vikt vid att benen är tunga, bara konstatera och sen släppa. I lördags sa Lina en smart grej när jag gnällde över benen, och det var att leta upp det som känns lätt i kroppen och bara fokusera på det. Så himla klokt! Det finns ju alltid något som känns lätt, hur tungt det än går. Allt från armpendling, till andning, till tanken på målet, eller belöningen efteråt.

Och som svar på frågan i första stycket – Jag väljer att tro att det var sämre dagsform i lördags och att det satt kvar som en mental spärr i skallen till måndagens pass. Ibland kan tanken på att man har tunga ben just ge tunga ben. Eller hur?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.