En flåsare i nacken

Idag sprang jag med hörlurar för första gången på länge. Jag skulle bara ut på ett långsamt myspass och kände att jag ville ha nåt att lyssna på. Det blev senaste avsnittet av löparsnack.

Under tiden funderade jag lite på det här med att springa med eller utan lurar + musik/pod. Jag har förr varit en sån som ”inte kunde” springa utan att lyssna på något. Nuförtiden är det lite tvärt om. Jag kan knappt springa med musik. Undantagen har varit långpass där jag lyssnat på pod – då har tempot varit lagom för att jag ska kunna ta in det som sägs och trivas med att lyssna. Musik har jag inte sprungit till på väldigt länge. Senast var nog på Skanneloppet förra hösten då allt var jobbigt och musiken bara kändes så sjukt irriterande. Det kom liksom fel låt hela tiden, och det blev ett stort störningsmoment i själva löpningen.

När jag slutade springa med lurar fick jag en stor aha-upplevelse i löpningen. Jag började lyssna till min andning och jag övade på att hantera den där känslan av att vara uttråkad. Istället för att distrahera mig med musik/prat så började jag lyssna till mina egna tankar, eller njuta av tillståndet där man liksom inte tänker så himla mycket. Man bara är. Det var också fantastiskt befriande att slippa ha telefonen på armen och obekväma sladdar runt halsen. Och så var det skönt att vara många kilometer från sin telefon som lämnades hemma.

Jag känner mig som en friare löpare utan lurar i öronen, faktiskt.

Jag har dessutom en spaning på det här med löpare med hörlurar. När jag sprungit lopp har jag reflekterat över löpare som flåsar som om dom håller på att dö. Senast på Lidingöloppet var det tre olika människor som sprang precis bakom min axel och flåsade helt fruktansvärt mycket. Jag överdriver inte när jag säger att jag på riktigt trodde att den hade någon form av astma-anfall. Den andra stönade som om hon höll på kånka en tung soffa upp till femte våningen, och den tredje sprang och flåsade så nära mitt öra att jag kände andetagen på kinden. Alla dessa sprang med hög musik.

Är det kanske så att man lättare springer för snabbt för sin egen förmåga när man inte kan höra sin andning? Hade min andning varit sådär ansträngd hade jag sänkt farten, för jag tror jag hade insett att jag inte hade kunnat springa en mil på så hög ansträngningsnivå utan att gå in i väggen. Jag började till slut lyssna efter folk med hög och ansträngd andning under loppet, och alla jag registrerade som flåsande hade lurar i öronen.

Det är min spaning. Kan jag ha rätt eller är jag ute och cyklar? 

IMG_7912

Annonser

4 reaktioner till “En flåsare i nacken

  1. Jag har precis lärt mej att springa MED musik istället, fast jag gör det bara ibland, när jag liksom vill ha öite extra oumf:-) Håller med om att det är härligt att bara springa i tysthet, en reflekterar på ett annat sätt då. Tror verkligen att det kan ligga något i din teori! Har ju hört om människor som alltid sprungit med musik och sen blivit helt chockade av sin egen andning 😀

    Gilla

  2. Hmm… Jag springer oftast med musik, men försöker vänja mig till att vara utan. Orsaken är nog just för att slippa höra på mitt eget flåsande 🙂 Jag inbillar mig iaf att jag springer snabbare med musik, för springer jag utan så hör jag så mycket av mitt flåsande och så börjar jag fundera så mycket på det. ”Är jag inte lite väl trött nu, borde kanske sakta ner…” Fast jag kanske egentligen inte alls är trött, utan då bara att pannbenen ger vika.

    Gilla

  3. Du har säkert en poäng där.
    Nu springer jag aldrig med lurar, men kan ändå tänka mig att det får lite motsatt effekt också. Hör man inte sitt flåsande, kan man kanske intala sig själv att man inte är så trött…? (Som man egentligen är)? 🙂

    Kram M

    Gilla

  4. Jag tror att du har SÅ rätt. Det här är något jag också tänkt på! Jag är precis som du, sprang ALLTID med musik förr, nu – not so often… Det händer, om jag ”bara” ska mysspringa. Men mina mer målinriktade pass kör jag helst utan lurar i öronen då jag anser mig själv få en mycket finare kontakt med löpningen utan.
    Flåsar gör jag definitivt mer kontrollerat när jag hör de egna andetagen. Gud (och alla som sprungit i min närhet?) vet hur jag låter med lurar i…

    Gillar spaningen!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.