Comeback som löpare

Hej på er!

Två veckors tystnad här på bloggen, men ännu är suget inte helt och hållet tillbaka. Men jag skriver ändå? Jo, för jag är så himla sugen på att få berätta om framstegen med löpningen de senaste veckorna.

Den 16e januari sprang jag de första stapplande stegen på löpbandet. Jag sprang en eller två minuter åt gången innan det var dags för en lika lång gångpaus. I lördags joggade jag 11km (ja, jag vill inte riktigt kalla mitt 6.30-tempo för löpning, då det verkligen är det långsammaste jag förmår. Obs! Om andra har 6.30 som löptempo är det jätteokej. Okej?)  E-l-v-a kilometer!! Om jag skulle läsa om någon annan som gör en sån kraftig ökning på ca fyra veckor, alltså från att springa en minut i taget till att springa 11km helt utan gångpaus, så hade jag nog funderat på om det inte var lite väl mycket? Men nu kommer vi till dom där grymt fina löpar-insikterna jag har kommit fram till under dessa fyra veckor;

  • Det är tempot som dödar först
  • Lyssna på kroppen till 100% – att glo på klockan är bara en kul bonus
  • Gör det inte ont så lita på den känslan
  • Lära sig skillnad på smärta, känning och känsla
  • Tänk logiskt
  • Hålla sig till planen
  • Var snäll

Ja, för om det känns okej att springa, så borde det ju rimligtvis vara det. Är det relevant att springa fort och gå efter klockan? Nja inte alls faktiskt. Så jag har joggat sakta – för att vänja alla små delar i kroppen som påverkas av att jag springer. När man väl börjar lyssna riktigt ordentligt så kan man faktiskt höra vad kroppen berättar. Den om någon borde ju ha svaren.

Min plan har alltså varit att 1. Springa totalt prestationsfritt, 2. Lyssna ordentligt på kroppen under tiden, 3. Vara extremt noga med uppvärmning, aktivering och återhämtning, och 4. Lära mig att tolka smärta, känning och känsla.

Den sista punkten är den absolut svåraste. Jag har haft smärta både i foten, vaden och höften till och från i perioder. Hur vet man var gränsen går? Hur ont får det göra? Vad betyder smärtan? Jag har bestämt mig för att få vara petig och lite gnällig nu sedan jag drog igång. Det har jag inte varit på samma sätt tidigare. Jag är inte särskilt självplågande av mig, och enda gången jag sprungit med extrem smärta var under GöteborgsVarvet när höften ballade ur helt. Sprickan i foten gjorde inte ens i närheten av så ont att springa med. Och det är ju just det som är så klurigt.

Nu när jag sprungit har jag lagt all kraft till att lyssna och tolka under tiden som jag springer. När det inte finns tider att jaga finns det plötsligt mycket utrymme för sådant istället. När man inte jämför kilometertid med känsla utan istället tolkar och tar in enbart känslan. Så, under löpturerna har jag varit som en ettrig reporter i skallen; ”Hur känns det? Var känns det?” och sen trettioelva följdfrågor på det. Det som förvånat mig lite är hur ”smärtkänningar” gjort sig till känna för att sedan försvinna efter en halv kilometer. Under en runda på sju kilometer hann jag känna ett stick i foten, en stramande vad, en tajt höftböjare och en klen glutens medius. Inte alla på samma gång, utan en i taget. Vissa bara några steg, en annan kanske någon minut. Men alla känningar försvann. Hade känslan blivit mer och mer intensiv under tiden hade jag tolkat det som mer allvarligt. Men kroppen sa aldrig att jag borde stanna (så som den fullkomligt SKREK under Göteborgsvarvet). Ibland pratar man ju om smärtminne, att smärtan liksom ligger kvar i nervsignalerna, och jag tror mycket på att det kan vara så i detta fallet.

Hur som helst; Jag känner mig som en löpare igen! Det gör mig så jävla glad. I min skalle cirkulerar det många roliga målsättningar, både sådana som har med tider att göra, men mest är det mål som handlar om att genomföra och känna.

På torsdag ska jag göra en löpanalys hos en löpcoach (oerhört spännande!) och jag kommer fortsätta med hjälp från sjukgymnast. Det är värdefullt att få hjälp, men det är också värdefullt att förstå att jag själv gör det stora jobbet. Jag tänker lite på det där citatet som säger att om man gör som man alltid gjort och ändå förväntar sig ett annat resultat så är man en idiot. Typ. Därför måste jag göra annorlunda 😉

Annonser

6 reaktioner till “Comeback som löpare

  1. Låter som ett klokt upplägg!
    Håller med om att det är svårt att skilja smärta och ”smärta”. Igår när jag sprang och fick liiite känningar tänkte jag: ”Det GÖR inte ont, det GÖR inte ont. Det funkade förvånansvärt bra. Som sagt, mycket handlar nog om ”smärtminne”… Hjärnan är en komplicerad typ.

    Kram M

    Gilla

Lämna ett svar till hopihopi Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.