Annorlunda långpass

Förra fredagen sprang jag ett långpass på 17km. Snittiden på rundan landade på 5.47, vilket känns helt okej i min värld. Långpass ska inte gå särskilt fort, är det ju sagt. Men känslan på det passet varockså otroligt tung. Kroppen gjorde förvisso vad den skulle, benen var kanske lite trötta, men det som var allra tröttast var nog ändå mitt pannben. Jag kände att jag blev uttråkad.

I våras när jag sprang mina långpass kändes det skönt att springa med intentionen att tiderna fick bli vad dom blev. Det var gött att det fick gå långsamt. Och så tänker jag att det borde kännas nu också – det kan väl vara skönt att springa långsamt? Men efter förra veckans pass har jag reflekterat lite över detta. Saker och ting har ju förändrats i löpningen sedan i våras, och nu känns det liksom lättare att springa i 5.30-tempo än 6.00. Det kan ju låta konstigt, men om jag låter kroppen springa på skönast vis så landar tiderna där någonstans..

Jag har också tänkt lite på hur 8-9-10 kilometer kan kännas när jag bara springer en runda som är så lång, gentemot känslan när jag passerar de distanserna och ska springa vidare. Alltså känslan vid 10km när jag vet att det är sju kvar och känslan när jag avslutar ett pass vid 10km. Det är stor skillnad, och det sitter ju bara i huvudet, tänker jag. Mina distanspass/fartpass känns så roliga och motiverande, men så fort jag vet om att passet ska bli lite längre så känns det annorlunda.

Så igår försökte jag göra annorlunda. Ändra om, tänka annat.
Jag fick med mig Jonatan, och bara det gör ju sitt. Att springa med bra sällskap är grymt. Tiden går fortare på något vis, och det är trevligt att göra saker tillsammans. Men jag försökte också tänka att jag sprang ett vanligt distanspass med en twist på slutet. Ett distanspass + några extra kilometer. Alltså sprang jag också fortare än vad jag tänkt att jag bör göra på långpassen. Jag lät kroppen ligga på, låta den ha det lite jobbigt emellanåt, och tänka rätt tankar. Jag visste inte om kroppen skulle kunna orka tempot hela vägen, men man måste ju få prova!

Vår runda blev 15km, och snittet på kilometertiderna blev 5.23 (egentligen 5.20, för min klocka fick damp på slutet och tiden tickade iväg utan att det hände något på GPSen. Viktigt, haha!) Det känns väldigt förvånande på ett sätt, men också otroligt roligt att det höll ihop hela rundan runt. Känslan var bra rakt igenom. Det enda som var jobbigt var nog att det kändes ovant, att kroppen inte sprungit såhär fort, såhär långt tidigare. Vid sista kilometern kändes det som att jag hade kunnat springa vidare i ungefär samma tempo i några kilometer till. Det känns som att det är jobbigare att sänka tempot än att pinna på i samma som tidigare. Och det känns så himla coolt!

Tänk vad häftigt det är att få experimentera själv! Testa nya sätt, tänka utefter sin egen kropp och sin egen känsla. Under tiden vi sprang igår slog också tanken mig hur otroligt tacksam jag är för att ingenting längre gör ont när jag springer. Jag kan koncentrera mig på att bara springa, och inte oroa mig för om höften tjorvar, knäet svider eller vristen gnäller. SÅ. JÄVLA. GÖTT.

Annonser

9 comments

  1. Du är så inspirerande!! Jag blir pepp och glad av din blogg. Har själv senaste året dragit ner på löpningen för att träna lite mer gym och bli stark. Kände att jag sprang för mycket på ett sätt som varken var bra för kropp eller knopp. Jag älskar ju löpning och just därför vill jag kunna hålla länge och inte springa sönder mig själv vid 25 års ålder.

    Tycker du är så inspirerande som fått en så fin omstart med löpningen efter skador och rehab. Du utstrålar styrka och träningsglädje. Jag hade så gärna velat att du gjorde ett inlägg med tips på hur man ska tänka för att ”göra om och göra rätt”, liksom våga ändra sina mönster och gå tillbaka till rehab och prehab för att kunna hålla länge och utvecklas. Har du tips på bra rehab och prehabövningar?

    Heja dig! Kram

    Gilla

  2. Härlig känsla! Som sagt, du har blivit en riktig racerbil 🙂
    Igår fick jag ett sånt där hallelujmoment när jag lyckades avsluta ett lopp (förvisso i nedförsbacke men sandigt/rötter/stenar så ändå) i under 5-minutersfart. Det är JÄTTEFORT för att vara jag. Vilken känsla! Hjälp vad händer? liksom.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s