Återhämtning och kroppspyssel

Efter förra helgens halvmara mådde jag oväntat bra. Förutom vaden och en lite kinkig höftböjare kändes kroppen opåverkad, nästintill fräsch. Så jag sprang en liten nätt runda på 5km i onsdags, lugnt och fint bara. Och så sprang jag 7km i torsdags. Tänkte att det var dags att kicka igång kroppen. Kroppen tyckte däremot annorlunda. Den hälsade att jag borde se över höften ordentligt genom att steget blev tungt och den där välkända känslan av ”höftpunka” kom fram. Den hälsade också att jag borde vila lite mer genom att pulsen låg tio slag över det vanliga trots att jag sprang långsammare än vanligt. Mitt förnuft hälsade också att jag borde chilla, vara ödmjuk, och pallra mig in i gymmet och kroppspyssla med alla svaga länkar igen.



Så det är vad jag gjort under helgen – kroppspysslat. (Jag sprang visserligen dryga 2km i fredags, men jag kunde inte låta bli när det stod sprillans nya löparskor i hallen som ville invigas). Men annars har jag löpvilat och gjort min bakläxa. Största fokus har legat på höften. Det är som att handbromsen fastnat. Det vill säga; höftböjarmusklerna (i detta fall tensor fascia latae för er muskelnördar) har liksom knutit ihop sig, blivit stel och förkortat sig. Det i sin tur gör att musklerna på rumpan inte kan jobba rätt, eller inte jobba alls, så dom kopplar liksom ur och så går det himla tungt och långsamt att springa. När höften stelnar till såhär så kan jag även få känningar i knät. Muskeln som löper längs utsidan av låret ner mot knät blir tajt och stel, men blir bättre av att mjukas upp av foam roller och tennisboll.

Det här är min form av yoga. Jag håller på i timmar med att få de stela områdena att släppa efter och slappna av, och aktivera de musklerna som liksom loggat ut. Det är mentalt jobbigt att ge sig på område som är känsliga och sköra. Att till exempel sträcka ut framsidan av höften får det att krypa i hela kroppen på mig och instinktivt vill jag fly. Men när det väl börjar ge efter och mjukna är det en stor seger. Det finaste med allt detta är att jag numera vet hur och vad jag ska göra åt saken. Förut gick jag bara runt och hade ont och var orolig för att det gjorde ont.

Idag gav jag mig ut på ett distanspass på 8km för att testa om helgens pyssel gjort någon nytta. Jag var nästan lite nervös innan passet. Väl ute på rundan kände jag direkt att det blivit bättre. Löpsteget var återigen bättre, höften i position och fotisättning där den skulle. Ingen smärta alls, men andningen kändes fortfarande lite tung, men det är inget jag är orolig för. Det har varit en lyx att nästan dansa fram genom löppassen denna sommar, det är helt ok att ha lite tyngre känsla ibland. Så länge ingenting gör ont.

Skönt att kroppen svarar på pyssel, kärlek och stretch ❤

Annonser

7 thoughts on “Återhämtning och kroppspyssel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s