När löphjärtat får babbla på

För ett tag sedan fick jag en himla fin kommentar från Helena, och jag tänkte direkt att jag ville snacka vidare om det här med att starta om, göra om och göra rätt, och förändra sitt eget sätt att träna. Detta är något jag funderar på nästan varje gång jag tränar eller ska träna, så det känns relevant att även skriva ner sina tankar här. Hoppas det är intressant för fler än bara mig och Helena 😉

”Du är så inspirerande!! Jag blir pepp och glad av din blogg. Har själv senaste året dragit ner på löpningen för att träna lite mer gym och bli stark. Kände att jag sprang för mycket på ett sätt som varken var bra för kropp eller knopp. Jag älskar ju löpning och just därför vill jag kunna hålla länge och inte springa sönder mig själv vid 25 års ålder.

Tycker du är så inspirerande som fått en så fin omstart med löpningen efter skador och rehab. Du utstrålar styrka och träningsglädje. Jag hade så gärna velat att du gjorde ett inlägg med tips på hur man ska tänka för att ”göra om och göra rätt”, liksom våga ändra sina mönster och gå tillbaka till rehab och prehab för att kunna hålla länge och utvecklas. Har du tips på bra rehab och prehabövningar?

Heja dig! Kram”

Jag känner redan nu att detta inlägg kan springa iväg åt alla olika håll och kanter så jag tänkte dela in det i olika delar. Vi börjar med den mer flummiga delen.

Känslorna och tankarna:

I vintras när jag hade total löpvila pga sprickan i foten funderade jag väldigt mycket på mig och min löpning. Jag försökte fronta allt det som jag gjorde mindre bra. Allt från själva löpningen, till kontinuiteten i träningen till min inställning till hela grejen. Vad kände jag egentligen för att springa? Varför ville jag springa över huvud taget? Och varför kände jag som jag gjorde? Det låter kanske som värsta deep shit nu, men fan vad viktigt det var. Svaren på frågorna rotade sig på något vis och jag blev övertygad om att jag på något vis älskade löpningen och inte ville vara utan den, även om jag kände mig kluven till mina egna prestationer. Eller ja, det var ju inga prestationer att tala om, och det var det som var själva grejen. Jag ville så gärna vara bättre än vad jag var, och när jag väl drog igång så bestämde jag mig för att låta mig vara ”dålig”. Tider och resultat fick framöver ha noll betydelse och jag valde att bara fokusera på den där kärleken och glädjen till att bara kunna springa. För jag tänker lite såhär, att om motivationen och drivkraften till att springa bara bygger på tider och prestationer så är det för skört för att hålla i längden. Som ett svajigt korthus som lätt blåser omkull. Jag ville ha en stadig grund att stå på, och därefter få leka med bättre tider. För om de där bättre tiderna kom, men även försvann, så skulle jag ha min stadiga grund att stå på oavsett.

Det var i alla fall min tanke i huvudet och min känsla i bröstet och magen. Löpkärleken skulle vara störst, och alltid större än tider på klockan. Rent konkret betyder detta att jag hade tålamod med kroppen hela våren. Jag tvingade inte den till något alls. Jag peppade den till mycket, men pressade aldrig särskilt hårt, och det kändes som en form av läkningsprocess. Det var ett evigt jäkla ”känna efter”, men det var tvunget med tanke på höften/vaden/vristen/foten. Jag planerade allt efter känslan efter och inför varje löppass. Sprang aldrig två dagar på rad och lyssnade väldigt noga på kroppen.

Och det fina är ju att ju bättre man lär sig att lyssna, ju tydligare hör man också vad som sägs.

img_5470

Det konkreta och fysiska:

Jag har haft grym hjälp av min sjukgymnast! Utan den hjälpen hade jag antagligen gett upp löpningen och inte lärt mig något om kroppen. Han har förklarat problemen på ett väldigt bra sätt, svarat på varenda fråga och framför allt lyssnat på mig och hur jag upplever problemen. Det är så sjukt viktigt! Jag har ju utfört all rehab själv, hittat på egna varianter och nördat ner mig ordentligt och därmed lärt mig väldigt mycket, men att ha en person med tusen gånger mer kunskap om kroppen än en själv är guld och lite till. Min högra höft har varit grundproblemet. Den är något mer utåtroterad än den vänstra och musklerna på framsidan av höften vill gärna knyta ihop sig och dra bäckenet framåt, vilket i sin tur gör att musklerna på baksidan inte kan jobba som dom ska. Utan fungerande rumpmuskler blir det jäkla taskigt driv i steget.. När höften mår sämre sjunker jag ner mer i steget på högersidan vilket i sin tur ger en himla taskig fotisättning. Foten landar platt och jag får då ont i vaden. Om båda höfterna varit lika kassa kanske jag inte märkt av detta så tydligt, men i och med att det bara är på ena sidan blir det väldigt snedbelastande. Det känns som att springa med punka på ena benet. Förr kunde jag vara helt slut i högerbenet medan vänsterbenet hade kunnat springa en mil till, till exempel.

Jag har nog ett bibliotek på ett femtiotal olika varianter på rehabövningar, och egentligen delar jag himla gärna med mig av tips och övningar, men grejen med rehab är ju att träna utefter din egen kropp och dina egna problem. Vi har alla olika rörelsemönster, och övningar som funkar super för mig kanske har noll effekt på dig. Så jag tycker det är lite lönlöst att göra blogginlägg med tips och ”gör-såhär-så-blir-din-höft-också-bra”, så det skippar vi. Mitt bästa tips är istället att hitta en sjukgymnast som 1. är duktig 2. lyssnar noga på dig 3. som du klickar med

Träningen och tänket

Det finns väldigt mycket vetenskap om löpning. Det finns ”regler” om tempo, distans, intervaller, kontinuitet osv. Även om det inte är regler så finns det saker som man kanske bör göra som löpare. Det är bara att googla och se hur extremt många program det finns att följa. Jag tycker mest att sånt är skit. Jag har följt program och olika förutbestämda upplägg förut, men jag har alltid tappat bort mig själv. Jag är lydig, och står det tuffa intervaller på schemat så kör jag tuffa intervaller, och om jag inte gör det så har jag istället fått dåligt samvete och mått dåligt över det istället. I takt med att lyssna bättre på kroppen har jag också vågat testa mig fram. Att bara ha mig själv som referensram har gjort att allt blivit så mycket enklare. Mitt mål har ju varit att bli snabbare, vilket jag tycker att jag lyckats med. I jämförelse med många andra är jag fortfarande långsam, men jämfört med mig själv för ett år sedan är jag snabbare, och det är ju det enda relevanta. Jag har inte blivit snabbare genom att träna hårdare och mer, utan bara genom att träna smartare. Utformat passen efter kropp och känsla. Det är skitkul att få springa fortare, att få trycka på och känna hur kroppen är med på det. Jag älskar att få nörda kilometertider, för jag vet att det inte avgör om passet var bra eller dåligt – bara hur fort det gick. Om det är ett bra eller mindre bra pass är det skallen och känslan som avgör. Viktig skillnad tycker jag!

Nu vet jag inte om du fick svar på det du ville Helena, men jag hoppas det blev någon form av svar i alla fall. Detta hade kanske gjort sig bättre i en pod där jag fått babbla på och hålla tråden bättre, men jag har ingen pod och vet inte hur man gör heller, så nu fick det bli blogginlägg istället 😉

Annonser

5 comments

  1. Bra inlägg! Jag har också ändrat om min träning helt, jag är i startgropen ännu, men jag hoppas att det ska ge resultat. Bevisligen har det som jag gjort tidigare inte fungerat så bra, så jag hoppas att ett helt nytt upplägg ska fungera bättre.

    Gilla

  2. Ett sånt spännande inlägg! Jag känner att jag i och med graviditet och förlossning nu kommer att behöva starta om med min löpning också. Jag vill också göra rätt! Du är grym och jag ser dig som en stor inspiration på min väg till en starkare löpare igen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s