Textblaj

Om en dryg timme går startskottet nere i Skanör, och istället för att vara där dräller jag runt här hemma och funderar på om jag orkar samla ihop mig för att ens ta mig ut på en långsam promenad. Det var ju inte alls såhär det skulle vara. Egentligen ska jag stå där nere, i mina kortaste shorts som inte kasar och i mina tunnaste, snabbaste löparskor. Med nummerlapp på bröstet och glädje in därunder.

Istället ligger jag i sängen med pulsklocka på armen för att försöka klura ut min vilopuls. Gör det där ortostatiska testet som jag läst om (att ligga avslappnad med låg puls och sedan resa sig och kolla av pulsen igen) och ser hur skiten skenar iväg. Funderar på hur fan jag mår egentligen och hur det kunde bli såhär.

Efter att under gårdagen pratat med en klok och kunnig person som hade helt andra aningar än kassa järn eller b12-värde har jag börjat fundera i andra banor. När allt går spikrakt uppåt och framåt, när allt är så vansinnigt roligt, när allt får lov att handla om löpning och allt annat blir mindre viktigt, så kan den där viljan få lite för stort utrymme. Viljan liksom passerar förmågan. Och sen rinner bägaren över, balansen vinglar till och kroppen gör allt den förmår för att få den puckade kroppsägaren att börja fatta.

Kanske är det så. Kanske inte. 
Det enda jag egentligen vet är att kroppen just nu klappar ihop av för mycket fysisk ansträngning. Att en kilometer löpning går långsammare än långsammast, att kroppen är som kola, att hjärtat dunkar hårt och att mjölksyran lamslår systemet. Lusten försvinner lite. Backar av. För det är ju inte kul med kolakropp, mjölksyra och hårda hjärtdunkar. Kanske att det är kul efter ett pers på en halvmara. Men inte alls kul efter enbart tusen meter.

Jag funderar lite på vad andra ska tycka. Att man kanske bara hittar på. Inbillar sig. Överdriver. Fast samtidigt – det kvittar ju vad andra tycker eller tänker. Det spelar ingen roll. Det är inte dom som sprungit i mina skor, ätit min mat, tränat mina timmar, fått mina lyckorus, eller känt mina euforiska känslor efter lopp och träningspass. Det är ingen annan som upplevt den totala förändringen från ena dag till nästa, så som jag gjort. Och det är ingen annan som tvingats lomma hem efter mitt försök till intervallpass med sus i öronen och illamående bakom revbenen. Det är ju bara jag. Och det vore ju som ett hån mot sig själv att förminska alla dessa känslor och upplevelser. Jag förtjänar inte att hånas. Allra minst av mig själv.

Det ser ut som att vila kommer bli en vettig sysselsättning ett tag framöver. Fastän jag egentligen bara skulle vilja springa. Allra helst med nummerlapp på bröstet. Men jag tänker mig att det kanske också kan ses som en form av styrka; att utföra det som en egentligen inte vill göra. Inte samma typ av styrka som att kunna pressa sig själv till max på milen. Men styrka är ändå alltid styrka. Och stark är alltid mycket roligare än svag.

Tack för att ni lyssnar ❤

Annonser

8 comments

  1. Det ÄR en styrka att se situationen för vad den är! Att inse att det inte är läge. Att man behöver vila. Att det bara är ett lopp. När du har vilat och fått vad det nu är du har i kroppen att försvinna, då har du all tid i världen att komma tillbaka igen.
    Krya nu på dig och kom igen! En sak i taget, en fot framför den andra. Men först vila.

    Gilla

  2. Åh Erika, något är inte som det ska och vad det än är så lyssnar du ju inåt. Att inte ställa sig på startlinjen måste kännas skittradit men din kropp ger ju dig tydliga besked och du följer. Det är nog helt naturligt att tänka som du gör men skit i alla andra och lyssna på dig själv. Du har känt din kropp länge och ni ska hänga ihop länge till ju. Livet är som en berg och dalbana, du kommer vara på väg upp igen när kroppen är färdig i dalen och redo att ta sig upp för berg igen❤️

    Gilla

  3. Åh jobbigt. Skit fullständigt i vad andra tycker. Kan nog garantera att ingen ser dig som svag iallafall. Alla har svackor, det hade varit konstigt annars. Och lyckligtvis brukar man komma upp ur dem också, oavsett vad de beror på. Hoppas svackan snart är över! Kram.

    Gilla

  4. Ta hand om dig! Håller tummarna för att du får känna dig piggare snart. Men viktigast av allt är att du bara har en kropp och ni ska hänga ihop hela livet. Vet att det känns (super)surt nu. Men det kommer bli bra. Man måste våga tänka på det. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s