Det blir bra en dag

Hallå gänget!

Veckan har rullat på och så även vilan. Jag har lullat omkring, klappat katten, gått långsamma promenader och gjort andningsövningar. Det verkar göra susen. Kroppen bara; meen-åh tack ❤

I måndags var jag hos läkaren som inte heller trodde på järn eller b12-brist. Vi tog prover ändå, när jag ändå pallrat mig dit, men mer än så hände inte. Vi konstaterade väl mest att kroppen antagligen fått utstå lite för mycket. För mycket av det enda, för lite av det andra. Så kan det ju bli ibland.

Men ingen kommer kunna svara på om det är så eller inte. Inga prover kan konstatera att det är så. När jag var hos fysioterapeuten förra veckan sa han att det hela lät som överträning. Och ju mer jag tänkt på det, och ju mer jag läst om det, så låter det ju rimligt. Men, det här med överträning är fan det mest luddiga begrepp jag någonsin läst om. Och jag tror inte heller att jag vill kalla detta för överträning, för så allvarligt tror jag inte det är i mitt fall. Jag vet att jag var i toppform den 13 augusti när jag sprang halvmara. Veckan efter det gick allt snabbt utför och jag fattade att något var fel. Även om jag dumt nog kämpade på ett tag i tron om att det bara var en dålig dag. Förutom att kroppen visar en del stressymptom så känner jag mig pigg och glad. Stabil i skallen så att säga. Det är kroppen som är slutkörd och jag lyssnar och agerar.

Jag vet exakt var det har gått snett. Vilka delar jag slarvat med. Och varför det blivit såhär.
Jag känner mig sjukt klantig, och jag är lite förbannad på mig själv för att jag lät detta hända. Men samtidigt; jag visste inte där och då det jag vet nu. Det är meningen att man ska lära sig av sina egna misstag. Det som inte dödar det härdar osv.

Jag tycker det är lite svårt att skriva om detta just nu. När man är mitt uppe i nåt så har man liksom inga perspektiv. Tankarna och funderingarna vandrar fritt och jag vill liksom inte säga att ”så här är det”, för jag vet för lite om hur det verkligen är. Om jag kommer tillbaka fort så var det antagligen bara en lättare överansträngning, men om detta kommer ta längre tid, så var det kanske allvarligare än vad jag tänkt mig. Svaret finns alltså bara i framtiden.

Det enda jag vet just nu är att det känns som att kroppen börjat lugna ner sig. Det går lättare att andas för varje dag som går. Pulsen kör inte rodeo i bröstkorgen och luften svider inte lika mycket i halsen längre. Inatt sov jag ganska bra och frukosten var god. Jag grämer mig fortfarande för att ha varit slarvig och klantig, men fokus ligger framåt och jag vet att det finns värre saker i livet än att inte få trycka plattan i mattan och missa ett lopp.

Det blir nog bra det här!


Annonser

3 comments

  1. Det blir jättebra för du är en av de klokaste personerna jag vet, så bra att du verkligen lyssnar på kroppen! Det är ju när det är för roligt som det är svårt att bromsa, och även om det suger att det gick såhär långt så tänker jag att du nu har lärt dig något av det här som du kommer ha enorm nytta av i framtiden ❤

    Gilla

  2. Åh. Bra att du tar dig tid att känna efter och ta det lugnt. Jag vet precis hur det är att orsaken till varför man mått dåligt är så himla tydligt när man ser tillbaka på det i backspegeln, men medan man är inne i det kan man inte se det.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s