Tvärtom-jag

Dagens löpning; lugn distans i skogen i behagligt tempo.

Visst låter det ganska gött? Bara rulla på, låta tiderna bli lite vad dom vill osv.
Enligt all logik borde ju dessa passen kännas lätta. I alla fall lättare än intervaller och pass i högre tempo. Men nä, jag är tydligen tvärtom jag. Om jag fått välja hade jag valt tusingar före dessa pass alla dagar i veckan. Så jobbigt är det att försöka springa i 6.00-tempo och hålla pulsen under 180..

Som idag – jag pinnar iväg med go känsla. Benen känns sådär lätta och härliga. Första kilometern går på 5.59 och det känns alldeles lagom. Någonstans mellan 5.45-6.00 borde kilometertiderna landa, och pulsen ska inte vara så hög, typ 175-180 (min maxpuls ligger runt 215). Hur svårt kan något så här lätt vara egentligen? Tydligen jättesvårt. Benen tuffar vidare och jag låter kroppen dra på lite. Kilometer två och tre ligger runt 5.30 och det tycker jag är lite för snabbt för passets syfte och om det ska hålla hela rundan runt. Försöker sänka tempot och pulsen under nästa kilometer och så pang – mjölksyrakänsla, puls som går crazy och stumma ben. Får stanna, få ner pulsen och börja om. Rundan blir 9,5km och gångerna som jag fick stanna för att gå tappade jag tillslut räkningen på.

Att det är såhär för mig beror i huvudsak på min höft. Det är svinjobbigt att springa långsamt. Inte svinjobbigt som i att kuta tusingar så att lungorna håller på att sprängas i bröstet, utan svinjobbigt som i att ligga i en yin-yoga-position, typ. Ni vet den där kliande känslan i kroppen, där kroppen själv vill ändra position bara för att slippa ha det så jobbigt. Där det liksom kryper under skinnet på en, och kroppen vill fly. Bort från det jobbiga, bort från det onda. Så känns det att försöka springa långsamt för mig.

Rent konkret är det såhär, att min höft är ju en klenis (det vet ni nog vid det här laget). Det är främst dem stabiliserande musklerna som inte vill göra sitt jobb. När jag sänker tempot ställer jag högre krav på dem. Foten är längre tid i marken och eftersom jag inte springer fortare och därmed med mer kraft och power så är det deras jäkla jobb att se till att arbeta. Vilket dem helst av allt inte vill. Om jag ökar tempot blir det mesta mycket lättare. De större och mer kraftfulla musklerna fixar sitt jobb ganska bra. Dem är vana att få jobba extra, vilket gjort dem ganska starka. Man blir bra på det man tränar på. Därför kan jag lättare hantera det jobbiga i tusingar än det jobbiga i att tvinga de stabiliserande musklerna få jobba.

Det är alltså svinjobbigt att springa långsamt. Och det tråkigaste är ju att jag inte ens får de där knarkiga endorfinkänslorna efteråt som jag får av jobbet när både puls och muskler får pumpa på ordentligt.
Tråk rätt igenom alltså.

Om man vill bli snabb, vafan ska man då springa långsamt för?
Den frågan känns ju ganska relevant. Vad tusan ska man springa långsamt för om det går lättare att springa snabbt? Men jag har ju redan testat det här med att bara springa relativt snabba pass. Det slutade med symptom på överträning och jag kunde inte springa alls på flera veckor. Väldigt osmart. Grejen med löpning och konditionsträning är ju att majoriteten av passen ska vara väldigt aerob och icke-slitsam. Mitt mål är ju dessutom att på längre sikt ha en högre veckomängd i kilometer, och då är de just dessa passen som ska bygga den mängden.

Efter ett sånt här pass, som idag, känns det lite hopplöst. Jag är helt slut i kroppen och högerskinkan är helt darrig av jobbet den tvingats göra. Tankarna tänker att om det känns såhär jobbigt att ta sig runt knappa milen i långsamt tempo, hur fan ska man då kunna springa det snabbt? Men det går ju, det har jag bevisat. Växlar jag upp både trycket i steget och pulsen så går det bättre. Men det är inget hållbart sätt att träna på. Det sunda förnuftet säger; Jag ska övervinna detta! Öva, öva, öva. Var klok. Lirka och fjäska för kroppen. Jobba med, inte emot. Hitta egna vägar. Våga!

Okej då.


Annonser

4 reaktioner till “Tvärtom-jag

  1. Lite intressant faktiskt. Min höft pajade efter en hård smäll för ett antal år sen, och jag känner fortfarande av den om jag promenerar långt eller står upp hela dagar, men inte om jag springer. Undrar om det är nåt liknande ditt fall, att det är de muskler som jobbar i ”lightläget” som inte är starka nog.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.