Tusingarnas återkomst!

Om vi bortser från dem där lutande tusingarna som jag sprang för några veckor sedan så var det väldigt längesedan jag sprang just tusenmetersintervaller. Idag tyckte jag det var dags igen!

Passet i siffror blev ungefär såhär:
1,5km uppvärmning
6 x 1000m med 2min gåvila emellan
1,4km lätt jogg/promenad som nedvarvning
Tiderna på intervallerna låg runt 4.42-4.45 förutom en sträcka som stack ut och hamnade på 4.34 (vad fasen hände?)

Passet i känslor låter ungefär såhär:
Underbart! Jobbigt men överkomligt! Kontrollerat!
Jag  antar att jag inte ensam om att hatälska tusingar. Det är liksom lika jobbigt som underbart utmanande. Under tiden svävar man alltid lite mellan hopp och förtvivlan. Förr om åren sprang jag tusingar lite mer dumt än vad jag gör nu. Jag gick alltid ut jättehårt, hade blodsmak genom hela passet och kroknade såklart på slutet eller gav upp helt. Med tiden lär man sig såklart, och idag tänker jag lite annorlunda inför tusingar eller andra intervaller. Jag vinner oerhört mycket genom att klappa kroppen medhårs, både mentalt och fysiskt. Givetvis ska intervaller vara tuffa och utmanande, men för mig är det ändå väldigt viktigt att känna att jag ändå kan springa avslappnat och kontrollerat. Det främsta syftet för mig med intervaller är att lära mig att springa i ett högre tempo, och successivt kunna överföra det till mer sammanhängande sträckor. Att jag utmanar hjärta och lungor och hela den biten kommer i andra hand. Det har hänt många gånger jag fått sänka tempot på mina intervaller för att jag varit lite väl optimistisk inför passet. Till en början såg jag det som ett misslyckande, att jag liksom fick vika ner mig, men under förra året släppte jag de tankarna helt. Kroppen vet bäst. Och efterhand lär man sig också mer vad som är rimligt att förvänta sig av sig själv. Öva, öva öva.

Idag kände jag verkligen att den där formen börjar komma smygandes. Kroppen börjar kännas lätt. Jag kommer upp på ett helt annat sätt i steget nu och den där känslan som jag så ofta hade i somras, att benen springer helt av sig själva under kroppen, den börjar komma tillbaka. Och den är så efterlängtad!


 

Annonser

10 thoughts on “Tusingarnas återkomst!

  1. Haha, du lyckas få tusingar att låta härliga! Och det är de ju egentligen om man springer kontrollerat och inte tokmax. Jag springer alltid så och brukar älska det när jag väl gör det. Sen hinner jag glömma det och får alltid den där tusing-ångesten inför nästa gång…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.