Änglamilen 2017 – Race report

Sometimes you win, sometimes you learn.

Jag var riktigt taggad på att springa igår. Jag hade en plan i huvudet.
Jag hade också ett Göteborgsvarv i kroppen, som jag trodde var ur systemet, men som jag nu i efterhand är mer tveksam till om det verkligen var så eller inte. Och så den lilla detaljen – 27 grader och riktigt stekande sol från klarblå himmel.


– Pigga ben innan start!

Starten går och den första kilometern går i skogen som bjuder svalkande skugga. Mina ben är riktigt pigga och löpsteget känns skitbra. Det går rätt fort, men det känns inte som att jag trycker på. Vi fortsätter ut på asfalt där solen står på lite mer och jag noterar att det känns rätt varmt, men luften rör sig och tempot håller i sig. Allt känns bra. Vi springer över en liten bro och svänger vänster. Springer vidare längs med havet och här har jag tänkt att det säkert komma blåsa från havet. Men nej, det gör det inte. Vallen mot stranden gör att luften står helt jävla stilla och det börjar kännas som att huvudet kokar.

Jag sänker tempot en aning. Börjar mer och mer inse hur varmt det faktiskt är.
Vid kilometer 4 börjar jag känna att kroppen börjar bli långsammare och långsammare, och jag tror det är vid kilometer 5 som kroppen bara klappar ihop helt. Jag har dunkat in i den berömda väggen. Försöker vara mentalt stark. Tänka bra tankar. Tankar som ska göra att jag biter ihop och springer vidare. Reviderar planen på pers helt och hållet. På bara några minuter har jag gått från jakt på pers till att bara ta mig springandes i mål, men inser efter en liten bit att jag nog inte kommer klara det heller.

Strax innan 6km ser jag Jonatan stå och vänta på mig. Han har en tuff vecka i ryggen och har sagt att han ska starta loppet och se om allt känns bra, och känns det inte bra ska han vänta in mig och hjälpa mig att hålla tempot. Jag hade verkligen önskat att han skulle kunna hjälpa mig att hålla 5.00-tempo, men istället får han hjälpa mig att bara ta mig framåt. Det handlar om allt annat än 5.00-tempo..

Vi kämpar på. Säger inte så mycket. Min kropp slutar springa emellanåt. Det är inget aktivt beslut i tanken, men benen bara slutar att springa. På Göteborgsvarvet var jag riktigt trött i låren och det var superjobbigt. Men det här är så långt bortom just den tröttheten. Jag är bara helt slut, helt tömd på energi. Hade jag släppt efter så hade jag liksom lagt mig i diket och inte rest mig på länge. Det är en helt sjuk känsla, att knappt kunna ta sig framåt.

På något vis kommer jag i mål. Fem minuter senare än jag tänkt, men just där och då skiter jag i vilket. Det känns som ett stort misslyckande alltihop, men på ett sätt så tar jag ändå tacksamt emot det som ny kunskap. Jag har aldrig dunkat in i väggen så ordentligt på ett lopp, men någon gång måste ju vara den första.
Utmed banan hade jag en liten, liten tanke på att kanske bryta loppet. Men kom inte på en enda vettig anledning. Den enda anledningen till att bryta loppet var att slippa ha en ”dålig” resultattid och få skämmas lite över sig själv. Jag kan ju bättre. Men en ”skämmig” tid på ett millopp får man fan stå upp för. Det hör till löpningen. Det kan inte gå bra varje gång. Och egentligen skiter jag ju i vad andra tycker och tänker, om dem nu ens tycker och tänker. Och sen när springer jag för att imponera på andra liksom? Since never. Så det var bara till att lubba i mål, sidan om Jonatan.







Redan idag kan jag skratta åt eländet. Vem går för pers i stekhet sommarvärme? Hål i huvudet ju! Fascineras också  lite över hur extremt mycket jag svettades igår. Jag som i vanliga fall svettas otroligt lite kunde liksom inte duscha på flera timmar efter loppet för att det aldrig slutade rinna. Och så ser jag fram emot en hel månad med bara träning och fokus på triathlon. Milpers tar vi en annan gång alltså!


– Trött?


– Svetten som aldrig slutade rinna


– Fler än jag som hade det kämpigt idag 😉

Annonser

11 thoughts on “Änglamilen 2017 – Race report

  1. Bra kämpat! Jag hade en liknande upplevelse förra året också på ett millopp. Det var stekhett, det fanns ingen kraft i kroppen. Jag ville bara lägga mig ner och än idag förundras jag över att jag inte avbröt loppet.

    Gilla

  2. Ja jösses, den här värmen alltså!
    På sätt och vis bra att din kropp ”sa ifrån” annars kanske du hade tuppat av eller så… 😦
    Men grymt kämpat! Och nej, aldrig springa för någon annan skulle än du själv. Men det vet du ju redan. 🙂

    Kramar!

    Gilla

  3. Ja fy fasen vad tungt det var att springa igår! Jag hade inget lopp men sprang själv, men jag kan ärligt säga att jag nog aldrig har behövt gå så mycket under en vanlig jogg som jag behövde igår. Helt overkligt tungt. Hade planerat 15 km men redan efter 5 km gav jag upp den tanken och såg bara till att ta mig tillbaka fortast möjligt :-S

    Gilla

    1. Ja det var ju verkligen hemskt :0 Men visst måste det också vara så att vi är ovana vid värmen? För jag kan inte minnas att jag brukar tycka att värme är SÅ jobbigt att springa i. Vet att du inte riktigt trivs att springa på sommaren ju, men det måste ha lite med att vi inte hunnit acklimatisera oss än väl? 😉

      Gilla

  4. Pingback: Sommarens lopp |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s