Reflektioner om löpkänslor

De senaste dagarna har jag reflekterat över helgens triathlon.

Lördagen och söndagen bjöd mest på känslor så som eufori, nöjdhet, tacksamhet och glädje. Det tar ju ett tag innan det där färska lägger sig. Man är helt enkelt lite hög på känslorna. Sen följer alltid en liten tid av tveksamhet och skepsis. Typ att det kanske inte alls var så himla bra som man tänker sig. Att man kanske fått hybris. Att man överdriver och skryter.

På ett sätt är ju dessa känslorna lite tråkiga, men samtidigt nödvändiga. De håller mig ödmjuk i det stora hela. De gör så att jag inte tar så lätt på saker till nästa gång. Gör så att jag fortsätter ha respekt för kroppen och dess prestationer. Och så inser jag att detta mest bara är stort för mig och ingen annan (kanske mina närmaste, såklart, men inte resten av världen). Det är liksom bara en start i ett litet triathlon som inte gick åt helvete. haha! Samtidigt låter jag det hela ha stor betydelse för mig själv. Det är väl sunt?

Hur som helst! Det jag tänkte komma till var, att trots dem där tvivlande känslorna, så håller ändå den där fina känslan i sig. Särskilt när jag tänker tillbaka på min löpsträcka. Det är bara positiva tankar och känslor.

 

För såhär; den här våren har känts knagglig med löpningen på vissa sätt. Jag springer visserligen så som jag ”ska”. Kroppen levererar och jag utvecklas och har kul. Det räcker väldigt långt för mig. Ändå kan jag inte låta bli att jaga den där känslan som jag hade under förra våren och sommaren. Den där känslan av att kroppen bara matar på, utan större ansträngning, och att jag springer snabbare än vad jag förstår. Just den känslan har jag aldrig riktigt uppnått. Jag har varit nära, men ändå inte helt där. Ändå har jag sprungit två halvmaror med god marginal under två timmar, vilket jag för bara ett år sedan trodde var ouppnåeligt. Jag har persat på 5km och sprungit många kvalitativa intervallpass där kroppen fixat riktigt snabba tider för att vara mig. Men det har aldrig flutit på sådär som under förra året.

Jag har reflekterat en del över detta och kommit fram till att allt förmodligen handlar om förväntningar. Det sitter i huvudet. Förra året startade jag om med hela min löpning. Började från grunden i början av året och fokuserade på allt annat än snabba tider. Fokus låg på att få rätt på kroppens svaga länkar och därmed kunde motorn kicka igång på allvar mot vårkanten när det där andra började falla på plats. Jag förväntade mig ingenting, och när klockan började visa tider som jag ansåg vara snabba så fick jag en sån enorm kick. Jag fortsatte med att hålla förväntningarna låga, vilket säkerligen bidrog till att jag presterade så bra på många av de lopp jag sprang.

Det ÄR svårare att hålla förväntningarna låga när jag numera vet vad kroppen är kapabel till. Det krävs mer för att ignorera klockan, men det är heller inget jag strävar efter. Däremot tror jag det är en bra lärdom och kunskap att ha – att den där känslan inte är något som man får gratis. Och att det inte handlar om formen i sig.

Men tillbaka till helgens löpning – för dem där 5 kilometerna genom Halmstad bjöd på den där efterlängtade känslan. Att kroppen bara matade på, att fastän jag var trött ändå hade kraft kvar. Att jag sprang snabbare än vad jag trodde och att allt var i balans. Det var magiskt. Och det var så jävulsk roligt att springa om folk, för det kändes som att jag sprang förbi utan ansträngning, och de andra löparna tog sig fram i ultrarapid. Jag vet exakt hur det känns att bli omsprungen när man själv är trött. Jag hatar att se någon annan med pigga ben och bra hållning, när jag själv hasar mig fram som Gollum utan att komma framåt. Det var så jävla skönt att äntligen få vara den där med pigga ben och bra hållning. Det var så längesen det kändes så!

Annonser

2 reaktioner till “Reflektioner om löpkänslor

  1. Ja, vara ödmjuk och ha respekt för kroppen är nog den bästa grundförutsättningen!
    Är sjukt imponerad av dig, ska du veta. Samtidigt kan jag uppleva dig som lite hård (mot dig själv ibland). Tolka inte det på fel sätt nu, fina du. Menar bara att du ska tänka fina tankar. 🙂 ❤

    Kramar!

    Gilla

    1. Men tack Malin, vad glad jag blir 🙂
      Det är nog mest bara i bloggen det kan verka så (hoppas jag!), jag har lätt för att snöa in helt vad gäller löpning och då är jag lite mer krass än vad jag är annars. Jag tycker ju att det är dödskul med löpning, och min stora drivkraft är ju att bli bättre och att utvecklas, men just den drivkraften är min glädje i det hela. För många år sedan värderade jag mig själv efter prestationer (vilket såklart tog bort all glädje i träningen) men så är det inte alls idag vilket är så himla härligt 😀

      Stor kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.