Race report – Falkenbergs Stadslopp 10km

Igår sprang jag mitt livs bästa millopp hittills. Ett lopp där allt stämde. Ett lopp som jag jagat, längtat och väntat på under flera års tid. Att utbrista ÄNTLIGEN! känns inte tillräckligt, men jag kan ändå inte komma på något mer passande ord för känslan. Eller jo, glada svordomar. För det är ibland så jag uttrycker mig när känslor tar över. Efter målgång lät det mest shit, jävlar, helvete och fyfan vad gött.

Men lite bakgrund för att beskriva gårdagens känslor lite bättre; År 2013 sprang jag mitt allra första lopp, 10km. Resultatet blev 51min blankt och jag var inte helt nöjd. Jag ville ju under 50min, för det lät bra. Hade ingen koll på kilometertider utan sprang bara mitt fortaste och tog ut mig totalt. Sprang på råstyrka och det tjockaste pannben jag kunde plocka fram. Åren efter detta har jag harvat runt på milen på 53-56 minuter. Aldrig fått till det. Haft en skadad höft med alla dess följdeffekter och en kropp som inte velat springa fortare än så. Ändå har den där längtan och drömmen om att få springa milen under 50minuter funnits där, hela tiden. Det har varit mitt stora mål, en inre drivkraft, en tanke som aldrig släppt taget, även under de perioder där jag helt struntat i att ens testa mig på milen. Förra året sprang jag två millopp (ej kontrollmätta) som gick på 51.17 och 51.30 (54min i mål då jag sprang fel..) och även om det är snabbt så kändes det ändå långt till den där 50-gränsen.

Men tillbaka till nutid!
Senaste månadens träning har gått exemplariskt. Jag har ökat veckomängden successivt och försiktigt. Haft koll på fördelningen mellan tuffa och lätta pass, och lyssnat på kroppen. Farten har kommit smygandes, som att jag hittat en helt ny växel där jag springer fort, men med full kontroll och avslappning. Den senaste veckan har varje pass känts magiskt. Som att glida fram utan ansträngning. Med lungor stora som oceaner. Just därför ville jag inte missa gårdagens lopp i Falkenberg. Jag såg det som min chans att äntligen få springa det där milloppet som jag väntat på så länge. Jag visste att formen var bättre än kanske någonsin. Ändå kan man ju inte ropa hej innan man är på andra sidan bäcken. Loppet ska ju göras också. Genom åren har ju det visat sig vara svårare än vad jag trott från början att ta sig under 50 minuter. Typ omöjligt många gånger. Men nu var dagen kommen!


Vi åker mot Falkenberg. Det regnar och är grått väder. Motorvägen och det halländska landskapet är en enda grå dimma. Men det bekommer mig inte. För idag ska jag springa fort, oavsett väder. Såhär i efterhand var det faktiskt bara väldigt skönt att det inte var tryckande sommarvärme. En stund innan starten ska gå slutar det regna. Det blåser friskt stundvis och temperaturen håller sig runt 18 grader. Perfekt löpväder.

Jag värmer upp och tar in stämningen. Sneglar på alla typer av löpare som cirkulerar och går sedan in i någon form av mental bubbla. Inte tänka, bara göra. Detta är ett lopp jag aldrig sprungit tidigare och jag har noll koll på hur banan egentligen ser ut. Men jag vill inte veta. Vill bara ta det som det kommer. Inte tänka, bara göra. Vid starten ställer man sig efter planerad snittfart. Ställer mig först vid 5.00-flaggorna men går sedan fram i 4.30 gruppen. Lite hybris får man väl ha ändå. Det blir ju lättare för mig att bli omsprungen än att behöva springa om folk..


Första 500m är alltid lite bökiga innan alla hittat sitt tempo. Vi springer på storgatsten vilket är lite jobbigt, men snart kommer vi ut ur centrum och det kommer fina breda vägar att springa på. Jag hittar ett jämt tempo och lovar mig själv att inte snegla så mycket på klockan. Vill känna tempot i kroppen och hitta rätt växel. Bara efter 2km är jag helt säker – idag kommer jag att springa i mål under 50 minuter.


Kilometerna tickar på. Vi tar oss upp på en bro och jag får direkt associationer till Göteborgsvarvet. Loppen har sina likheter. Det står människor överallt längs banan, även på tråkiga transportsträckor. Dem hejar skitbra. Det är feststämning. Och på ett ställe delar dem även ut gula tvättsvampar. Själv stannar jag inte på en enda vätskestation. Har varken tid eller behov för det idag, för idag har jag bråttom till målet. Jag har fullt fokus på att hålla jämt tempo och innerst inne njuter jag. Benen pinnar på, och när jag passerar 5km har det inte hunnit bli jobbigt än. Alla kilometertider har hållit sig jämna strax under 5.00 och när jag sneglar på snittet ligger det runt 4.54. Jag vet att 4.54 i snitt innebär en sluttid på 49min. Tänker att jag har marginal att tappa på slutet. Men vem vill tappa mot slutet när benen fortfarande levererar? Jag har full koll på allt, känns det som.

Strax efter den sjätte kilometern kommer första känslan av att farten nu börjar ta ut sin rätt. Första trötthetskänslan. Första gången jag hör att jag flåsar. Fram hit har jag knappt känt mig andfådd. Men jag vet att allt är som det ska. Det är nu loppet börjar, och då är det bara drygt 3km kvar. Det är visserligen långt när man är trött, men i mina tankar är 3km ingenting idag.

På den åttonde och nionde kilometern springer vi på bred stig längs med ån. Eftersom det regnat en del är där lerigt och många vattenpölar. Underlaget släpper för mig flera gånger och eftersom det är fler löpare än jag som är trötta springer flera stycken i vägen för mig. Tvärar in precis framför eller vägrar att  flytta på sig utan springer och vinglar mitt på stigen. Det börjar bli riktigt jobbigt nu. Känslan har kommit successivt vilket gör att jag kan hantera den bra. Värre vore det om den kom som en vägg.


Stigen tar slut och vi tar oss upp på en bro som leder oss in mot centrum. Det är inte alls långt kvar nu, men jag har tunnelseende. Mjölksyran spränger i hela kroppen och jag kämpar för att hålla ihop steget. Storgatstenen suger i benen och när det är 300m kvar till mål tar vi oss upp för en brant backe. Folk som står där SKRIKER och hejar högre än vad jag någonsin hört på ett lopp och det bär en upp för backen. Två kurvor kvar, sen uppenbarar sig målrakan. Jag kutar allt vad jag har fastän jag inte orkar och efter målgång får jag stå och kippa efter luft innan jag kan gå vidare och möta upp Jonatan.



När andningen blivit normal kommer endorfinkicken och den totala lyckan. Klockan har stannat på 48.55 och livet känns komplett. Jag var helt säker på att jag skulle klara det, det skulle bara göras. Nu var det gjort, med råge, och det var kul från start till mål. Mitt livs bästa millopp var genomfört!



Nya milperset är nu 48.53 och jag är så tokigt glad över det!
På något sätt visar det att man faktiskt kan bli bättre på nästan vad man vill, så länge man harvar på och försöker tillräckligt länge. Jag vill inte jämföra mig för mycket med andra, för då är den här tiden inget att hänga i granen. Det finns ju alltid så många som är bättre, liksom. Men när jag bara jämför mig med mig själv och utgår från mina förutsättningar så känns detta resultat så himla bra. Jag har ingen typisk löparkropp, jag har ett helt vanligt liv, jag har varit skadad och många perioder fått ont av att springa. Men jag har lyckats ta mig från 55-snåret på milen till 49-snåret, genom att ha kul, ha målsättningar och genom att traggla på. Det är väldigt stort för mig!


Annonser

12 comments

  1. Fasiken vad inspirerad jag blir av att läsa detta! Jag är som du, lite långsammare, men tragglar på och kämpar och drömmer om nytt milpers. Heja dig och grattis till en bra prestation!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s