Landets kanske piggaste löparben

Som motionär brukar det största dilemmat inför lopp vara att man känner att man inte tränat tillräckligt, att formen vacklar eller i alla fall kunde varit bättre. Själv sitter jag här med något slags lyxproblem. Efter gårdagens pass är jag istället orolig för att formen är så pass bra att jag får hybris och att allt skiter sig istället..

Efter helgens roligheter kändes kroppen knagglig. Höften mådde inte helt bra efter att ha kört all in på en hinderbana i en uppblåsbar hoppborg och släpat en 50kg tung docka längs golvet i ganska många minuter. Att leka sådär var tydligen inte höften och ryggen så glada för. Veckans inledande löppass kändes därför inte toppenbra. Däremot var benen sjukt pigga efter att ha vilat i flera dagar.

Istället la jag ett par halvtimmar i gymmet åt att rotera loss ryggen, trycka på triggerpunkter och aktivera småmusklerna. Jag börjar liksom bli ganska bra på sånt där efter ÅR av just denna aktivitet. Det släppte successivt och i tisdags valde jag att bara springa ett lätt pass. Känslan var jättebra under tiden. Däremot var ena vaden lite mör efteråt, och min vänstertå (ja, det tar aldrig slut), som har en såndär ofin hallux-knuta gjorde mer ont än vanligt. Den har trilskats en del den senaste tiden. Knäpper och värker. Men konstigt nog känns det ingenting när jag springer..

Efter fler halvtimmar i gymmet och en morgonpromenad med Lina gav jag mig ut på mitt något modifierade tröskelpass. Jag kortade ner trösklarna och därmed totala mängden kilometer också. Istället för att springa 3x10min sprang jag istället 1500m (knappt 7,5min) med 500m joggvila. Jag tänkte att jag skulle hålla igen lite, kanske 5.10-5.15 som snitt. Bara hitta en go känsla. Och ja, det gjorde jag. En riktigt go känsla i 4.55-tempo istället, med känsla av att kunna fortsätta en bra bit till. Lite som att kroppen bara flöt fram, med lätta steg, pigga ben, stora lungor. Så. Jävla. Magiskt!

Sista ”intervallen” stannade jag efter 1000m och tänkte att det räckte för dagen. Jag behöver inte jaga något kvitto på formen. Den finns där. Mitt framför näsan, och vinkar och viftar på mig. Så trots en tå som värker, en vad som tydligen jobbar heltid, en höft med triggerpunkter och en rygg som är lite lurig, så springer jag mitt bästa någonsin. Imorgon får fysion pyssla om ryggen, höften och tån lite, men i övrigt är jag nog så djävulskt fit for fight som man kan bli inför årets roligaste halvmara!

Jag ska njuta av varje steg på lördag. Hur jobbigt det än blir ska jag älska varje sekund av det!


 

Annonser

En reaktion till “Landets kanske piggaste löparben

Lämna ett svar till Trail och Inspiration Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.