Prinsens Minne 2017 – Race report

Det blev en tuff halvmara för mig igår. I alla fall sista halvan, och idag slickar jag såren på bästa vis. För skavsår det blev det, trots regelrätt tejpning. Det är liksom alltid lika (o)spännande att ställa sig i duschen efteråt, för på vilket ställe på kroppen kommer det svida till egentligen?

Formen har varit superbra den senaste tiden. Ändå var jag lite nojig inför loppet. Tänkte att jag absolut inte skulle ta för lätt på det hela. Det var ju ändå mer än två mil som skulle avhandlas. Var rädd för att gå ut för hårt och sen krokna. Rädd för att inte vara riktigt beredd på hur tufft det kunde bli. Det är svårt att måla upp det scenariot när hjärnan inbillar sig att kroppen är i mästerform.

 

Väl på plats blir jag lugn, som alltid. Längtar efter att få starta. Jag, Jonatan och Emelie som åkt med oss till Halmstad värmer upp, och precis när vi börjar jogga kommer första regnet. En rätt rejäl skur. Alltså, SMHI sa ju inget om nåt regn..? Eller just ja, det är sommar 2017. Man borde ha vant sig vid sånt här kanske? När vi ställer oss i startfållan blir det uppehåll och sedan kommer vi iväg. Lätta ben och fint flyt nästan direkt. Och nästan direkt kommer regnet igen. Ett strilande pissregn, typ. Och det ger sig inte förrän jag är någonstans vid 7-8km. Jag känner mig som en dränkt katt. Vet inte vad som är regn, svett, snor eller slem av allt det blöta i ansiktet, men det spelar kanske ingen roll heller. Tröjan klistrar sig mot magen och jag har inte en enda torr fläck på kroppen,  jag får associationer till klädsim..

Första halvan av loppet flyter på himla fint, trots ösregn. Visst känns det lite mentalt jobbigt med regnet. Det är inget mysregn precis. Men benen är pigga och andningen perfekt. Snittet ligger runt 5.03 och jag funderar flera gånger på om det är en för snabb start på loppet. Men när det går sådär lekande lätt känns det dumt att sakta in bara för att. Jag är ju knappt andfådd. Försöker känna ett lugn i löpningen istället och bara flyta med.

Vid 8-9-10km springer vi på vad som borde vara banans lättare parti. En asfalterad cykelväg med svag lutning neråt. Här borde det inte vara några problem alls med att hålla flyt och rytm. Men här känner jag min första trötthetskänsla. Jag noterar och lägger lite extra tankekraft att hålla ett bra steg och takt. Passerar milen på 50.40-nåt och ställer sedan in mig på att det är nu loppet börjar.

Vi vänder tillbaka mot Halmstad igen och banan ändrar karaktär från asfalt till grusstigar och mer kuperad terräng. Det går smått upp eller ner nästan hela tiden och banan varierar från öppna vyer till skogspartier. Det är verkligen en fin och kul bana, men jag får istället koncentrera mig på att behålla löpsteget och tänka bra tankar. Vid tolfte kilometer vill jag börja räkna ner km. Nio kvar. Det är alldeles för tidigt för att börja räkna ner, alldeles för långt kvar. Så jag stänger av de tankarna, tänker att nästa vätskestation får vara ett delmål. Och även om går lite tungt så håller jag ändå uppe tempot hyfsat. Varannan kilometer går strax över 5.00 och varannan ligger strax över 5.15. Så kilometerna tickar på, även om det känns som en evighet mellan dem. Vid 16 km tänds ett hopp om att målgången inte är alltför långt borta.

Sista 5-6km är benen blytunga. Höftböjarna och ljumskarna jobbar på ett sätt som dem inte borde. Armarna är trötta. Hållningen är kass. Ändå tar jag mig framåt springandes. Benen är så pass stumma nu att om jag stannar så blir det ett större projekt att komma igång igen än att bara fortsätta springa. Sista kilometern har jag tunnelseende. Kan inte riktigt relatera till hur långt 600m brukar kännas. Är det långt eller kort? Allt känns långt. Hinner tänka på varför jag ens springer halvmaror (fast det gör jag nog redan vid km 12). Det är ju skitlångt. Och varför känns dem alltid lika långa? Borde dem inte kännas kortare ju fler man springer?

 

När målrakan och publiken uppenbarar sig känner jag bara lättnad. Har tyvärr ingen extra växel att lägga i utan försöker bara sträcka lite på mig så att jag inte ser allt för förfärlig ut. Känner bara lättnad att det nu är slut på eländet. Nu ska jag få stanna och vila. Jag springer i mål på 1.48.43. Det är pers med nästan 1,5min. Det är under den magiska 1.50-gränsen. Med god marginal. Jag är skitglad långt där inne, men allra gladast är jag över att jag tog mig i mål och krigade på trots så tunga ben.


Jag vinglar omkring i målområdet och får bulle och saft. Möter upp Jonatan som gjort en bra tid han också. Nu ska vi ta oss bort till raksträckan innan mål för att heja på Emelie. Jag tänker att jag borde jogga ner lite, men jag kan knappt gå. Är dubbelhalt och gissar att det mer ser ut som att jag sprungit ett helt maraton än ett halvt. Nerjogg är fan en omöjlighet när man knappt ens kan gå! Så vi står still och bara efter någon minut kommer Emelie springandes på lätta ben. Hon springer i mål på 1.57.20 och har persat med nästan en halvtimme! Hur häftigt är inte det?!

 

Innan vi åker hem byter vi till torra kläder. Trots att det nu var länge sedan regnet öste ner så är alla kläder dyngsura. Mitt hår har förvandlats till ett kråkbo. Vatten och två mils viftande ger en viss tuperande effekt.. Fläta och keps nästa gång kanske?

 

Känslor idag då? Skitglad för ett så fint och betydelsefullt pers, men också lite tom. I början av året skrev jag att jag skulle fixa 23.45 på 5km, 50min på milen och 1.50 på halvmaran. Nu är det gjort, alltihop. Med ganska god marginal. Och jag är lite tom, men också fortsatt nyfiken på vad kroppen mer kan prestera på sikt. Jag känner också att den där euforin uteblev efter målgång igår, men det var nog för att det var så himla jobbigt mot slutet. Tiden blev sekundär när det plötsligt bara handlade om att ta sig framåt. Jag är inte helt nöjd med känslan på sista halvan, hade velat känna mig starkare. Men jag fick ju också betalt för kämpandet i form av ett pers, och det är jag mer än nöjd med. Jag kanske behöver smälta detta lite i några dagar framöver!

Nu ska kroppen få lite välförtjänt vila ❤

Annonser

11 thoughts on “Prinsens Minne 2017 – Race report

  1. Såå bra jobbat och vilket lopp! 😃 Behöver som du nog också några dagar att smälta allt, det fanns inte ens i mina tankar att jag skulle Kinna springa i mål på under 2 timmar…!
    Tack igen för allt igår, ert sällskap och pepp är ovärdeligt!! 😍😍

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s