Sviterna från Köpenhamn

Fyra dagar har gått sedan loppet. Fyra dagar som inte riktigt varit som mina tidigare post-halvmara-dagar. Kanske inte så märkligt ändå, då loppet i sig inte var som något jag tidigare sprungit;

  • Jag har känt mig så otroligt fräsch i kroppen. Det jämna tempot slet nog minimalt i jämförelse med tidigare lopp. Med tanke på kroppens ”svaga länkar” har jag ju alltid haft små-ont (eller ja, stor-ont också) efter de gångerna jag tagit ut mig och sprungit långt och fort. Denna vecka har jag inte haft ont någonstans. Det känns nästan surrealistiskt.

 

  • Men skavsår då? Det brukar jag ju få. Trots tejp och vaselin.
    Denna gång fick jag bara ett enda litet skavsår på ryggen, vid kanten av shortsen. Inga blåa tår, inga blåsor under foten, inga brännsår under sporttoppen. Har jag gått och fått läderhud eller??

 

  • Känslorna då? Ja, jag har verkligen gått runt och sippat på den fina känslan som loppet gav. Känt mig lite oövervinnelig. Tänkt att där ändå finns så himla mycket mer att hämta ut. Varit lycklig över resultatet i sig, men allra mest över själva genomförandet av loppet.

 

  • Vilka var egentligen sviterna då? Jo, lite stela ben dagen efter. Lite stramt ni vet. Och myrkrypningarna från helvetet när jag skulle sova på söndagskvällen. Tog två magnesium innan läggdags men fick ändå upp och springa en vända vid 23-00-tiden (hade inte kunnat somna innan det ändå). Benen pulserade och kittlade och hjärnan var klarvaken av adrenalin. Annars var nog de mest på tagliga efterdyningarna lyckokänslor..

 

Ja, tänk vad mycket kul löpningen ger livet!
Jag är otroligt motiverad till hösten och vinterns löpning. Jag vet att det kommer bli tufft som vanligt. Mörker, kyla och mer kläder är ju inte riktigt min kopp av te, men när jag tänker på vad som väntar så är jag helt redo att göra jobbet. Det handlar egentligen inte alls om blodsmak på tuffa pass, att leva i en dimma av slitenhet och pressa skiten ur sig på tusingar, inte alls. Jag tror att det handlar om, för mig, att springa mycket och ofta. Ha kontinuitet över längre tid. Vara skadefri. Lyssna på kroppen. Och träna klokt och smart. Utveckligen ligger inte alls i detaljerna, utan i helheten. Och att inte ha ont. Fan vad jag är lycklig över att inte ha ont.

Idag myser jag runt i min lopp-tischa som man fick, och som jag faktiskt sprang själva loppet med. Den klistrade sig fast på ett obehagligt sätt mot kroppen när ösregnet kom, men 1.46 sitter liksom kvar i funktionsmaterialet som en god ande. I can feel it!


– Keep going!

 

Annonser

8 reaktioner till “Sviterna från Köpenhamn

  1. Precis så var mina känslor efter Prinsens Minne, så himla skönt att inte ha ont eller skav och samtidigt veta att man gjort en riktigt bra prestation och att jobbet innan betalat för sig. Tycker det är ännu roligare och ännu mer motiverande att ge mig ut och springa oavsett väder nu, eftersom jag känner att jag mer kan njuta av att veta att jag ”gör rätt”. 😊 Härlig läsning med mycket igenkänning! Var stolt och glad över din prestation och håll kvar i den känslan! 😃😘

    Gilla

    1. Ja, när man verkligen får ihop ”hela biten” så blir man verkligen extra nöjd ju. Genomnöjd! 😀 Och jag håller med, bra prestationer föder verkligen ännu er inspiration. En påminnelse om att slitgörat kommer att betala sig 😀

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.