Framgångsfaktorer

Efter loppet i Köpenhamn, som gick så oväntat bra, kände jag mig lite som en sån där störig klasskamrat som alla säkert haft. Ni vet en sån som inför prov säger att åh, det kommer gå skitdåligt, jag har inte pluggat ett dugg. Och sen har personen ändå alla rätt. Visserligen, jag snackade inte ner mig jättemycket inför loppet, men jag hade ju mina tvivel. Som alltid inför evighetslånga halvmaror.

Men så har jag reflekterat en del efter loppet. Funderat över hur det kunde kännas så bra. Och på ett sätt är jag förvånad över att kroppen kunde hålla nästan 5-tempo rakt igenom loppet. I mitt huvud låter det fortfarande väldigt fort, för mig. Men å andra sidan, så är jag ju faktiskt inte förvånad alls – för det är ju exakt det här som jag har tränat för! Jag har ju fanimej gjort jobbet för att kunna fixa det. Jag har tragglat rehab sedan våren 2015, jag har tränat klokt med långsiktiga mål, jag har haft en riktigt bra kontinuitet över en längre tid, och kanske det viktigaste av allt; jag har haft så himla roligt på vägen hit!

Det är faktiskt inte så konstigt att saker och ting börjar falla på plats nu, att det sker en utveckling. Det är ju så, för alla, att tränar man något tillräckligt mycket så blir man förr eller senare bättre på det. Det gäller ju både dig och mig!

Men om vi bortser från det där grundläggande jobbet med rehab, långsiktiga mål, kontinuitet osv. så tänkte jag lista några grejer som jag ändrat i min träning de senaste halvåret som jag tror kan ha bidragit till förbättring i fart och uthållighet.
Nu hoppas jag inte att någon uppfattar detta som något slags skryt, för det är inte meningen. Jag vet att 49min på milen och 1.46 på halvmaran är jävligt mediokra tider i det stora hela. Men jag tycker att det är intressant att se vad som leder till utveckling och vad som inte gör det. Att analysera sin träning är nog lika viktigt att göra i framgång som i motgång. Och när jag hör någon berätta att den gjorde 2.15 på sin första halvmara, och två år senare springer på 1.45 så blir i alla fall jag jävligt nyfiken på hur den resan kan ha sett ut. Blir inte ni det?


 

Framgångsfaktorerna alltså; det som varit avgörande för att ta ett steg framåt istället för att stå och stampa på samma ställe;

  • Mängden! Det här året har jag försökt öka mängden löpning per vecka. Träningsdagboken är till stor hjälp då jag hela tiden får svart på vitt hur mycket det springs. När jag hade ont i höften fick jag hela tiden parera smärtan och pussla med pass och återhämtning. Nu är höften så pass stark att jag slipper pusslandet, och återhämtningen sköter sig nästan självt. (Kan också bero på att jag inte springer lika ”hårt” och återhämtningen därmed blir lättare) Under 2016 hade jag ett snitt på ca 2mil/vecka, ungefär 100mil på ett år. Igår passerade jag 100mil för detta året och ligger just nu runt 27km/vecka. Det är ingen gigantisk ökning, men grejen är ju att öka försiktigt, sakta men säkert. En drastisk ökning i mängd är ju som bäddat för skador.. Jag fortsätter i alla fall med en smygande ökning i veckomängd. För jag tror att det är en viktig nyckel till att utvecklas. Traggla, nöta, utföra. Bygga upp en bra grund och lära kroppen att tåla mer.

 

  • Skippat hårda intervaller! Det här är en punkt som är väldigt individanpassad efter mig själv. För egentligen – tuffa intervaller är bra skit! Men för mig, just nu, så stjälper dem mer än att hjälpa. Ungefär såhär; min kropp är duktig på att rekrytera stora muskler, att ta i med full kraft osv. För att höften ska få en chans att jobba rätt så behöver det istället rekryteras de mer stabiliserande musklerna, som inte jobbar med lika stor kraft. När jag då kutat intervaller i överfart så har min kropp spänt sig alldeles för mycket. Spänt = ont efteråt. Och även om den här typen av intervaller bidrar till hårt pannben, bättre vo2-max osv, så är det inte där jag behövt bli bättre. Eftersom det är milen och halvmara jag velat bli bra på så har jag blivit mer och mer klok på att det inte är detta som jag behöver lägga fokus på. Dessa passen har mest bara satt krokben för att kunna ha en högre veckomängd då dessa passen mest bara gjort mig sliten.

 

  • Införandet av trösklarna / zon-löpning! Ja, det är den här typen av löpning som jag ersatt de hårda intervallerna med. Trösklar är ju ett litet klurigt begrepp, så zon-löpning är ett ord jag hittat på själv (ifall ni inte hittar när ni googlar, hehe) och som beskriver känslan bra – att springa i rätt zon, i fart och upplevelse. När jag springer dessa typer av intervaller springer jag oftast längre sträckor än när jag sprang intervaller tidigare. Själva intervallen brukar vara på 1,5-2km, där jag springer i tröskel/zon-tempo. Tempot ska vara ganska högt (snabbare än mil-tempo), men mina hållpunkter är alltid att jag ska kunna springa avslappnat och med känslan av att kunna kontrollera andningen. När intervallen är slut ska jag orka jogga minst 500m. Har jag sprungit för hårt så vill jag bara gå eller stanna (eller lägga mig i ett dike) direkt när intervallen är slut. Det blir alltså lite mindre skiftningar, för hade jag haft gå eller ståvila mellan intervallerna hade jag säkert orkat hålla högre tempo på själva intervallen, men det är exakt det som jag också vill undvika. Det ger mig ingenting att spränga mig gång på gång. Det som verkligen ger mig något är att lära mig springa avslappnat i ett för mig högt tempo, men som jag kan hålla under längre tid. Jag tävlar ju i några intervallopp liksom..

Ja, ungefär så. Tröskelpassen har varit en slags revolution för mig. Även mängden. Och att våga skita i vissa saker för att något annat passar mig bättre. Jag är ju sjukt nyfiken på hur snabb (och uthållig!) jag kan bli. Och jag vill inte bara sitta och fantisera om det, jag vill veta på riktigt. Om några år är kanske allt annorlunda, då kanske inte farten lockar mig på samma sätt, men då vill jag heller inte tänka att jag borde tagit reda på det medan möjligheten fanns. TIDEN ER NO eller vad det nu är kidsen i Skam säger.
I ❤ löparlivet!

Annonser

3 reaktioner till “Framgångsfaktorer

  1. Oh vilket härligt blogginlägg! Tänk vilken lyx att hitta sina framgångsfaktorer. Du har ju hållt på länge och det är så himla kul att följa din resa och dina fina resultat. Jag är ju typ där du började nu och det är lite svårt att fatta att du kapat en halvtimme! Fast å andra sidan inte när man ser all träning som ligger bakom. Det får ju en själv att vilja hålla i och hoppas på nått mer (bättre känsla, bättre fart, starkare pannben, bättre uthållighet, starkare kropp eller kanske nått helt annat)längre fram❤️

    Gilla

    1. Du är ju på god väg Johanna 😀 Så som du genomförde ditt Göteborgsvarv var ju helt magiskt. Får du bara vara frisk nu, och att benet läker fint så är det bara att köra på. Känns så himla bra att vara med på varandras resor. Alltid fint att slippa vara ensam ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.