Pollenallergin och jag

Jag har försökt att leva i förnekelse den senaste tiden. Försökt intala mig själv att jag inte alls är pollenallergiker. Tänkt att inget är så mäktigt som tankens kraft osv.

Det har gått sådär.

Allra sämst har det gått att springa. Jag får fan inte luft. Halsen kloggar igen och jag låter som Sir Väs (eller som en sån typ av person som jag brukar störa mig på på lopp. Som flåsar så att man tror att personen ska dö) och efter löpturen mår jag skit, allt från illamående till extrem trötthet och allmän sjukdomskänsla.

Att som vanlig människa leva med pollenallergi, det kan jag ta. Men att vara löpare och inte få luft är så otroligt frustrerande. Luft och syre är liksom hela grejen.
Jag har också börjat inse att de senaste årens mars-april-maj-löparform antagligen präglats mer av pollenallergin än av för lite träning. Jag känner mig aldrig i bra form på våren. Alltid trött, tunga ben, motsträvig kropp.

Så de senaste veckornas träning har inte alls gått bra. Och på lördag ska jag springa lopp.
Jeej.

Så nu är planen: fortsätta ta medicinen jag tagit den senaste veckan, peppra på med kortisonspray och ta ett gäng doser av inhalatorn innan varje löppass.
För i måndags och idag kände jag att det nog vänt lite. Jag kunde syresätta lite bättre. Det tog inte tvärstopp. Men loppet på lördag handlar bara om att transportera runt kroppen efter bästa förmåga. Pers blir det inte. Jag ska bara försöka springa och komma i mål med någon sorts värdighet..

Annonser

2 reaktioner till “Pollenallergin och jag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.