Springtime Helsingborg – Race report!

Hoppet lever om att kunna andas normalt. Pollenallergin har slagit till med full kraft och träningen har gått uselt inför detta lopp. Men hoppet är visst det sista som lämnar en.

Starten går och jag fokuserar på jämt tempo och bra syre. Blir jag för andfådd måste jag sänka tempot. Kroppen matar på och jag hittar flyt. Det känns bra. Jag vet att de två första kilometerna går lite fort, men det kostar inte på. Jag vet också att hela tredje kilometern går uppför, det kommer bromsa upp naturligt.

Och det gör det verkligen. Själva backen går över förväntan, och när det väl planar ut väntar jag på att den mjölksyra jag dragit på i benen ska släppa, så som det alltid annars gör. Men det händer aldrig. Andningen är under kontroll men mjölksyrahelvetet släpper inte..

Jag passerar 4km och ser att jag snittar en bit under 5min/km. Det känns ju fint. Även om benen är som betongblock så har tempot inte klappat ihop helt och hållet, än. Tänker att känslan i benen nog snart släpper. Men vid 5km sitter det fortfarande i. Betonglåren som ger noll studs i steget.

Vid halva sträckan tänker jag att jag har två alternativ:
1. Ge upp. Inse att det nog inte kommer gå att ta sig i mål med hedern i behåll. Jag kan ju skylla på pollenallergin. Sänka tempot, gå lite i backarna, dricka vatten, och ta mig i mål på 53-ish.
2. Inte ge upp. Kämpa vidare och ha det fruktansvärt jobbigt. Inte skylla ifrån sig på någonting. Jag har ca 30sekunder att tappa och ändå kunna ta mig i mål under 50min.

Och det blir ju så jävla tråkigt efteråt om man har gett upp. Inte gjort sitt allra bästa. Känna sig missnöjd. Så jag väljer att stå ut med betonglåren och kämpa för att upprätthålla tempot. Jag springer mitt fulaste, men jag springer (eller hasar mig fram rättare sagt). Och jag har tagit fram mitt hårdaste pannben någonsin.

Under tiden som jag tar mig igenom banan så fattar jag varför det dröjt tre år sedan jag sprang 10km här senast. Banan har så många sega partier. Det lutar lätt uppför på flera ställen, och så toppas det hela med Pålsjöbacken på tredjekilometern och Långvinkelbacken strax efter sju. Långvinkeln är inte superlång, men tillräckligt brant och seg för att slänga på ännu lite mer mjölksyra och pulshöjning. Men runt hela banan står där så mycket folk och hejar, och även om jag inte riktigt kan ta in sånt just idag, så ger det energi. Mitt i allt det tråkiga med tunga ben och sämsta tänkbara löpsteg, så blir det ändå lite roligt att folk hejar och är glada.


– Jamen ni ser ju. Lyfter jag ens på foten..? 

Efter åttonde kilometern kommer det en ganska lång utförslöpa innan de två raksträckorna mot målet, och här tror jag nog att mjölksyran lättar lite för första gången på hela loppet. Jag kan höja tempot något och vid nionde kilometern inser jag att jag kommer kunna ta mig i mål under 50min. Vilken lättnad, och vilken belöning. Det blir ingen spurt mot målet, för det finns inte i kroppen idag. Men klockan stannar på 49.39 och jag känner mig nöjd. Nöjd för att jag inte gav upp, nöjd för att jag fortsatte kämpa trots tråkiga ben, nöjd för att jag inte hittade undanflykter och nöjd för att kunna springa på enbart pannben och vilja.

– Ändå nöjd!

I efterhand tänker jag också att om jag kunde springa detta ganska tuffa loppet med så dålig känsla i kroppen, och ändå kunna ta mig i mål på 49.39, så kommer det framöver finnas riktigt fina tider att hämta ut. De dagar då benen är med mig och löpsteget håller ihop. Under loppet hade jag aldrig några problem med andningen, för benen satte stopp så lågt tidigare, men jag vet också att det hänger ihop med pollenallergin. Jag har aldrig tidigare haft problem med att låren blivit såhär trötta på just detta sättet. Jag har aldrig tidigare upplevt att inte kunna transportera bort syran efter en backe såhär..

Nu ser jag framemot fortsatt träning, låga eller minimala halter av björkpollen och ett Göteborgsvarv om två veckor. Önskar mig pigga ben och ett lopp att njuta av då!

– Uppstälning! Dags för pre-lopp-bild!


– Johanna som gjorde ett grymt lopp!

Annonser

5 thoughts on “Springtime Helsingborg – Race report!

  1. Grymt jobbat!!!! 😀

    Samtidigt tänker jag; Är de inte de gånger man verkligen tar ut sig som man får den där känslan av jobbigt (antingen i andningen eller som mjölksyra?) Har man någonsin persat med superlätt känsla? Och om ja, har man gett ALLT då. (Ursäkta, tankar för dagen bara. Hoppas du förstår hur jag tänker). 🙂

    Kram M

    Gilla

    1. Skitbra fundering ju!
      Jag tänkte precis som du fram till förra sommaren. Då persade jag på milen två gånger, plus halvmaran i kph, som kändes lätt fast jag gav allt. Nu är ju detta säkert superindividuellt och väldigt subjektivt, men för mig handlar det mycket om löptekniken och löpekonomin. När jag springer ”rätt” hittar jag ett slags flow, nån harmoni i kroppen som gör att det känns ”lätt” fastän det är jobbigt som attan. På Springtime hade jag allt annat än flow utan det kändes som att benen stoppade långt innan mitt verkliga max.
      Kanske flummigt svar men så tänker jag 😅😬🤗

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.