Förändring på avbytarbänken

Mina vita trotjänare har snart sprungit 60mil med mina fötter. Dem överlevde tack och lov vattenkaoset i Köpenhamn, men på senaste tiden har dem känts lite trötta och nötta. Även om dem inte är så särskilt vita längre, så känns det som en dum färg att springa i  skogen i november med. Så jag har införskaffat ett par nya Zante v3;0r, men lite mer praktisk färg för höst och vinter-spring. Bättre studs i sulan än i dem vita, om man säger så..

Imorse invigdes dem rosa/blå med 7km i blåst och ösregn. En runda som antagligen inte blir så minnesvärd, men den blev gjord. Extra skönt att placera häcken i soffan och följa Vinterstudion och damernas åkning efter en sån runda!

Trevlig lördag!

Annonser

Veckans träning v.45

Ser ni?! TVÅ styrkepass denna veckan. Det var verkligen inte igår det hände. När jag bläddrade tillbaka i träningsdagboken ser jag att det skedde v.28 och v.22, så det var alltså flera månader sedan..

Löpningen rullar på, men den här veckan har jag känt mig lite allmänt sliten och osugen på att springa. Antar att det är dags för lite vila varvat med lättare pass.  Så även om det tar emot så kommer denna vecka innebära en mindre mängd löpning. Tror att det kan göra gott på sikt. Vill liksom känna mig sugen och motiverad när jag ger mig ut, inte som ett ont måste. Så får det ju kännas ibland, men när det sker vid varje pass i en hel vecka så är det dags att ändra om, tänker jag!

 

Loppen 2017 – Summering & sammanfattning

Årets sista lopp är avklarat och nu tycker jag det är dags att pränta ner mina egna reflektioner om loppen som sprungits under året. Tänker inte sticka under stol med att det är jävligt roligt att se tillbaka på mitt snabbaste år hittills, på alla distanser! Och icke att förglömma; mitt kanske mest skadefria år since skitlänge!


Lite om läget inför säsongen 2017:
Förra hösten och vintern gick min träning inte alls bra. Det började med att jag fick symptom på överträning (skrev lite om det i sammanfattningen av loppen 2016) som verkade bli startskottet för en höst och vinter med många omgångar av olika sjukor. Förkylningar, influensa, och en vända kräksjuka. Som om immunförsvaret fått sig en rejäl törn. Löpningen gick tungt och jag kände mig mer vinterdeppig än normalt. Runt jul fick jag riktigt ont i ryggen som visade sig vara något strul på ett kotutskott. Det gjorde skitont och kroppen ville inte springa. I februari åkte vi till Thailand i två veckor och jag valde att mentalt starta upp Löparåret när vi kom hem igen. Men det gick segt att komma igång och tillbaka till formen som jag haft sommaren 2016. Jag trodde nog att det skulle bli bra ganska snabbt när ryggen var bra igen, men även om jag var smärtfri så saknades den där grunden. Flera månader av sjukor, knagglig kropp och vinterdepp släppte inte så snabbt som jag ville. När våren väl kom kom även Pollen-skitet som inte gjorde saken bättre. Jag gnetade på ändå, och någonstans i juli började någon slags form leta sig tillbaka.

Men, here we go!

Höganäs Halvmaraton – 1.56.12
Det kanske var ett bra arrangerat lopp i sig, men det enda jag egentligen minns var blåsten. Motvinden och sidvinden från helvetet (eller Danmark? Kanske samma sak..). Jag och Johanna hade sprungit våra långpass flitigt under våren, och ändå kändes detta lopp dödslångt och tokjobbigt. Jag gick ut ganska hårt, men det var innan jag visste vilken motvind jag skulle möta på andra halvan. Jag kom liksom inte framåt och just där och då var löpning inte alls kul. Nu när jag ser tillbaka på det så tycker jag att det är ett jäkla mirakel att jag ändå kunde komma i mål på 1.56

Springtime Helsingborg 5km – 23.29
Årets enda lopp på 5km (mest för att jag inte pallar med den evighetslånga backen på deras 10km´s lopp). Om man ska försöka persa på 5km så är detta loppet inte alls optimalt. Det är barn överallt och där är två sjukt jobbiga backar som drar ner tempot rejält. Ändå sprang jag loppet för tredje året i rad? Under loppet frågade jag mig också detta – varför springer jag just detta loppet? Vet icke. Men det är alltid kul att gå i mål och vara snabbare än förra året. Tiden stannade på 23.29 och benen var som stolpar.

Göteborgsvarvet 21km – 1.52.40
Mitt tredje varv på raken och bästa Varvet-tiden hittills!
Årets Varv blev jobbigt. Jag var jättenöjd med tiden, men jag kände ändå att där fanns mer att hämta om jag bara kunde hållit ihop det bättre mot slutet. I början av Avenyn var jag så trött i benen att jag inte kunde förstå hur jag skulle kunna ta mig i mål. Första halvan kändes bra, men sen blev det bara jobbigare och jobbigare, och tiderna långsammare och långsammare. Efter loppet funderade jag på hur jag skulle kunna utvecklas på just denna distans. Var det bara att nöta mer långpass eller fanns det andra knep?

Änglamilen 10km – 54.55
Årets bottennapp utan tvekan! Och också årets enda högsommardag med 27grader och stekande sol. Jag gick ut skithårt och totalväggade någonstans vid 5km. Kanske mitt mest misslyckade lopp någonsin? Andra halvan fick jag gå och jogga om vartannat för att bara kunna ta mig framåt. Svettades i flera timmar efteråt. Men det bästa; jag lärde mig massor!

Halmstad Triathlon – 1.22.13
Efter Änglamilen la jag mer tid på att cykla och simma och inte bara springa. Det gav resultat, för under tävlingen i Halmstad kände jag för första gången på året hur formen började infinna sig. Det kändes så lätt att springa fort! Och så var det så himla roligt med hela grejen ju – att våga simma i läskigt vatten, att cykla sitt fortaste, och sen få avsluta med löpning som kändes så bra. Så himla roligt!

Falkenbergs Stadslopp 10km – 48.53
Under sommaren hade jag fått till många veckor med riktigt bra träning. Det kändes som att det hade lossnat rejält, och det var också här någonstans som jag började införa tröskelpass och därmed skippa hårda intervaller. Plötsligt kunde kroppen springa avslappnat i ett högre tempo och jag orkade därmed ”hålla ihop” det en hel mil. Att äntligen få klara sub50 efter alla dessa år var magiskt! Loppet i sig var också himla trevligt och jag kommer gärna tillbaka och springer detta lopp igen.

Prinsens Minne Halvmara – 1.48.43
Det här loppet hade jag längtat efter att få springa igen. Skulle jag kunna ta förra årets pers på 1.50.06 och därmed klara mitt mål under 1.50? Formen inför detta lopp kändes skitbra. Nästan så bra att jag var orolig. Det regnade rejält de första 7km på loppet och det tog lite på krafterna att bli så himla genomblöt och att stångas med en del vind. Jag tyckte att jag höll igen på tempot, men ändå blev jag väldigt trött alldeles för tidigt i loppet. Redan vid 12km började jag bli trött i benen och det var en hård kamp att hålla ihop kroppen och tempot. Jag klarade sub 1.50 med marginal, och det var jag förstås jätteglad för, men själva loppet kändes inte bra. Återigen kändes distansen så otroligt evighetslång. Skulle det aldrig bli lättare att ta sig igenom en halvmara?

Köpenhamn Halvmara – 1.46.02
Eftersom mina tidigare strategier på halvmaran inte fungerat jättebra och jag ändå alltid kroknat på slutet så bestämmer jag mig för att göra något helt nytt på detta lopp. Jag springer utan att få veta kilometertider och har enbart tidtagarur på armen. Resultatet av det blir att jag känner in mitt tempo och känsla i kroppen på ett helt annat sätt än tidigare. Jag fokuserar på en lätt känsla och ett jämt tempo och när jag börjar närma mig mål är jag ännu inte jättetrött. Det finns till och med krafter kvar till en rejäl fartökning på slutet. Mina 5km-splittar blir otroligt jämna och känslan genom hela loppet är fantastisk. Ja förutom det sjukaste vädret och regnet någonsin förstås, men det är ju en historia i sig..

VarvetMilen Halmstad – 46.47
Efter Köpenhamn känns formen jävligt bra och jag anmäler mig spontant till ett seedningslopp. Platt och bra, kanske pers? På dagen känner jag mig väldigt osäker och har ångest inför loppet. När starten väl gått tuffar kroppen på som en maskin och jag är inte sen att hänga på. Känslan för dagen är grym och jag springer min bästa mil hittills. Jämna tider och bra känsla, precis som i Köpenhamn. Jag tittar så lite som möjligt på klockan och återigen verkar det vara ett vinnande koncept. Resultattiden tar flera dagar att smälta och jag är så otroligt glad och tacksam att få kunna toppa säsongen med ännu ett milpers!

Skanneloppet 7,1km – 34.31
Detta lopp ligger ju ganska så färskt i minnet, men jag kan nog ändå säga att det var årets jobbigaste lopp (kanske just för att det ligger så färskt i minnet?). Backarna var tokjobbiga och det fina flytet fick jag aldrig njuta av, men trots det var jag nöjd efteråt. Det fick mig att se tillbaka till 2014 där jag sprang samma lopp på 39min – 40sekunder långsammare per kilometer. En bra påminnelse om vilken härlig utveckling jag haft de senaste åren. Det känns himla fint!


Sammanfattning: Det började segt och lossnade i slutet! När jag tittar tillbaka så var mina smartaste drag att införa trösklar och skippa hårda intervaller, och att sluta stirra på klockan på loppen. Det var nog det mest avgörande för de snabbaste tiderna. Men att traggla på i vardagen, att ha kontinuitet, att smyga upp veckovolymen och bara träna på vecka ut och vecka in är ändå det mest avgörande för utvecklingen.

Och att ha kul förstås! Att springa lopp är något av det roligaste jag vet och min drivkraft att faktiskt springa över huvud taget. Att få ett kvitto på om man tränat rätt eller inte, att få testa sig, och att få vara stolt och glad efteråt. Jävlar vad kul det är!

Tack 2017!

 

Veckans träning v.44

Ännu en vecka där det mesta rullat på utan käppar i hjulet. Jag är tacksam!

Veckan inleddes med en distansrunda på 7km. Tisdagen blev jag oplanerat ledig så jag gav mig ut på en lite längre distansrunda. Benen var tunga och kroppen seg. Under rundan kom jag på att det var fjärde dagen i rad som jag sprang, så det hade väl sina förklaringar. Onsdagen fick därmed bli en vilodag med promenad, och på torsdagen var kroppen fit for fight med ett gäng trösklar. Gårdagens lopp har ni ju redan fått höra om, och förvånande nog kändes benen rätt pigga när jag drog iväg på ett lugnt distanspass. Inga problem att pinna på och jag kände mig inte sliten alls. Skönt!

Och styrketräningen hörrni, den börjar kännas bra! Det kanske bara är en känsla (men nog så viktigt ju) men det känns som kroppen verkligen svarat på det lilla jag faktiskt utfört. Nu när det inte är lopp på länge att anpassa sig efter tänker jag försöka klämma in två pass per vecka. Ett per vecka börjar kännas fjuttigt. Heja heja!

Hur mycket styrketränar ni?


Nu laddar jag upp för kolla New York Maraton som sänds på EuroSport efter kl.15. Fram med tekopp och mörk choklad!

PS. Testade att springa med min Craft-väst idag. Skitbra! Väst är bäst helt enkelt!

Skanneloppet – Race report

Årets sista lopp! 

7,1 km i skogarna på Söderåsen. Ett höstdis med cirka 10 grader i luften, precis som det alltid är på Skanneloppet. Novemberväder, men långt ifrån den värsta sorten. Shorts och långärmad funkar som outfit efter en uppvärmning i varmare kläder. Kollar man runt vad för kläder de andra löparna har ser man allt från dunjackor och orienteringdressar till linne och minimala splitshorts. Det är fan inte lätt att klä sig som löpare i november ändå!

Min start går och efter knappt hundra meter kommer första uppförsbacken. Och om jag ska dra den korta versionen så känns det nog som att det där motlutet aldrig ger med sig förrän vid allra sista kilometern. Det här blir året tuffaste lopp utan tvekan!

För det är som jag tidigare tänkt; jag är inte så vass på att hålla högt tempo när underlaget inte är så snällt och när det lutar uppåt. Jag ställer alltså in mig på att det kommer bli kämpigt – och jag får rätt.

Loppet börjar med 3km på små grusvägar och terrängstigar. Grusvägarna är ganska steniga och ojämna och på stigarna är löven blöta och hala. Jag lägger mitt fokus på att hitta någon form av rytm och jämn takt, men det är verkligen en utmaning när det är så pass kuperat som det är. Efter de första 3km kommer vi upp på en landsväg. Första tanken är ”Åh, skönt med asfalt”, men som om det inte vore nog med motlut så kommer här banans absolut segaste backe. Den är inte tokbrant, men den är lång. Evighetslång. Tempot sjunker, lungorna skriker och benen är tunga. Här någonstans tappar min klocka sin GPS-signal, så jag vet inte riktigt hur tiderna är fördelade på kilometerna, men på sätt och vis tycker jag det är skönt att inte veta. Springa mitt bästa är det enda som gäller ändå.

Efter 1,5km på asfalt i ständigt motlut svänger vi in i skogen igen. Jag möter nya backar och hör hjärnan viska att det vore så himla skönt att bara skita i allt och gå lite. Överröstar viskningen med positiva tankar, det är ju inte så långt kvar nu. Och snart kommer det att plana ut och till och med luta nerför mot målet. Någonstans vid 5km står Johanna och Björn och hejar. På ett lopp nästan helt utan publik så får man verkligen energi av sånt, och extra mycket energi när det är ens kompisar som hejar på just mig!

Vid 5km´s skylten ser jag att klockan inte passerat 25min och inser då att jag håller ett tempo strax under 5min/km. Det är också målet för dagen. Innan loppet har jag tänkt att det kanske är lite högt satt, men under loppet känns det bara väldigt rimligt. Hade jag gasat på mer under loppet hade jag nog inte kommit i mål. Jag har gjort vad jag kan.

Sista lilla biten kvar till mål släpper jag på. Funderar lite hur man ändå kan klämma fram extra krafter när man verkligen inte känt att dem funnits där tidigare under loppet. Men det är kanske för att det äntligen lutar neråt och att hjärnan vet att plågan snart är över? Allra sista sträckan är en tokbrant nedförsbacke med slirigt grusunderlag och en tvär kurva. Jihaa alltså.. Jag lyckas parera kurvan på trötta ben och spurtar i mål på 34.31

Allt under 35min är godkänt för mig, och jag fixar det trots att hela loppet varit skitjobbigt. Om jag är nöjd med tiden så är jag ännu mer nöjd över hur jag lyckades hålla ihop det och kriga på. Snittet landar på 4.52 och jag tackar kroppen för att den fixade det!

Efter loppet konstaterar jag att det nog inte skadar med lite extra backträning i vinter. Men egentligen så var där inga direkta ”mördarbackar” på banan, det var bara det att det lutade konstant. Långa sega backar som aldrig tog slut, plus icke-snabbt underlag. Skitjobbigt i all sin enkelhet alltså..

Vinterfavoriter!

Höst- och vinterlöpning är ju inte min personliga favorit, men det blir ju lättare att genomlida skiten med bra kläder. Så jag tänkte tipsa om några favoriter!
Jag ogillar att ha massor av prylar, för mycket prylar behöver ju inte betyda bra prylar. Däremot gillar jag att hitta riktigt bra prylar som håller länge och som blir favoriter.
Här kommer några av mina:

  1. Strumpor i merinoull från Smartwool.
    Dessa funkar såklart att springa med året om, men på vintern springer jag nästan enbart med dessa. Lagom tunna, blir aldrig sådär äckligt blöta i och med merinoullen, och så gillar jag de lite högre skaftet så där inte blir någon glipa mellan strumpa och byxkant. Extra plus är att dem inte behöver tvättas efter varje pass då dem inte luktar illa alls!
  2. Underställs-shorts från Houdini.
    Dessa shortsen är så jäkla bra! Perfekta att ha under tunna tights när det är kallt. Jag har provat liknande från Craft men tycker inte att dem sitter lika bra som de från Houdini. Vill man inte springa i dem så är dem jäkligt goa att bara löka runt i också..
  3. Underställ i merinoull från Kari Traa.
    Kanske mitt bästa köp till vinterlöpning någonsin? Jag har två Tikse-tröjor från Kari Traa som jag haft i flera år nu. Under förra vintern använde jag tröjan på varje löppass från november till mars. Tikse+vindjacka är perfekt, oavsett om det är 5+ eller 10- eftersom ullen är så bra att svettas i och både värmer och andas. Jag reglerade istället värmen genom yttre grejer som pannband, buff och vantar. Skönt att slippa fundera på vad man ska klä på sig. Och som jag skrev ovan; extra plus att man bara hänger tröjan på tork och inte behöver tvätta efter varje pass!
  4. Bubblaren på listan: Väst från Craft!
    Jag har precis fått hem denna väst men inte hunnit testa den ännu. Det är 10+ idag och jag ska springa trösklar så det blir nog lite väl varmt med denna idag. Men jag tänker mig att den blir perfekt att ha när det blir lite kallare. Kanske de dagar då det är ganska vindstilla men kallt? Tikse+västen blir nog bra, för ibland känns det som en vanlig vindjacka ”stänger in” lite. Förutom att springa med den tror jag att den är bra att ha under min skaljacka när jag coachar löpargruppen eller varför inte när man står som supporter på ett lopp?

Vad har ni för favoriter som gör vinterlöpningen lite lättare att genomlida?

– Tikse-tröjan sprillans ny våren -15 😉

Alla dessa lopp!

Jag hoppas att ingen missat den roliga nyheten om att Helsingborg Maraton bygger ut och drar igång ett halvmara-lopp till nästa år. Äntligen kan man vara med på det roliga men ändå slippa undan att försöka lubba sig igenom ett helt maraton..

För jag är ju inte riktigt där än. Även om tankarna snurrat i dem banorna. Men efter min debut på Köpenhamn Halvmara känner jag att jag är tvungen att återvända nästa år, och jag är inte så sugen på att ha en debutmara kvar i benen då det bara är två veckor mellan loppen. Så, hur perfekt är det inte med en halvmara då? Jätteperfekt!

Jag fnular lite på nästa års loppsäsong redan nu. Gläds såklart över att det finns så stort utbud på lopp, men får också beslutsångest. Vill inte missa allt det roliga, men vill samtidigt inte tävla var och varannan helg och köra skiten ur mig, för det blir ju inte heller kul. Man får alltså vara finsmakare, sålla bort alla kanske och köra på de lopp som känns självklara. Helsingborg Halvmara känns självklart. Köpenhamn också. Och GöteborgsVarvet (men det får nog fasen bli det sista Varvet på några år nu). Och så är där ju Höganäs Halvmara och Prinsens Minne också. Och Lidingö där på höstkanten. Och så alla stadslopp på 10km som finns att välja på. Och Springtime, och Änglamilen, och så vore det ju kul med Triathlon i Halmstad igen.. och, och, och…

Finsmaka och välja klokt var det ja!

– Men vem vill inte må såhär efter målgång och känna lyckorus?

 

Årets sista lopp

På lördag springer jag årets sista lopp och kan därefter summera säsongen för 2017.

Loppet som ska springas är ett slags terränglopp i grannkommunen Åstorp. Orienteringsklubben Is Skanne är arrangörer och det dyker upp många orienterare och gamla löparrävar som springer detta lopp som enda lopp om året, som tradition. Det är alltså inte alls svårt att spana på träningsdressar anno 1983 och löparskor som är ungefär lika gamla. Jag tycker det är härligt! Blir så glad i hela kroppen när jag ser 30-talister komma lubbandes mot målgång jämsides med någon tös född 2011.

Distanserna som finns att välja på är 3,9 , 7,1 & 16,8. Jag kommer att springa sjuan, precis som jag gjorde 2014 när jag senast (och enda gången hittills) sprang loppet. Sträckan bjuder på varierande underlag, och vad jag minns är det ganska kuperat. Inte min starkaste gren alltså – backar och slirigt underlag brukar vara min värsta bromskloss. Gissar att det beror lite på höften då den kan kännas rätt instabil på underlag som inte är hyfsat hårda. Då vågar jag heller inte stå på utan fegar en del. Samtidigt vet jag att det också beror på att jag inte tränat så mycket på andra underlag än grus och asfalt. Och de gånger jag springer i terräng så springer jag bara lugnt och långsamt.

Så! Det är utgångsläget för helgen. Kanske inte mitt snabbaste jag, men jag ska ha kul, och försöka stå på där det går. Innan och efter loppet ska jag titta på folk och mysa över den där stämningen som alltid råder på mindre lopp. Sen packar vi ihop 2017 och tar sikte på löparåret 2018!

Veckans träning v.43

Det blev inte mycket bloggande denna veckan, men desto mer löpning!

Det obligatoriska styrkepasset blev av, och blev dessutom det styrkepass som känts bäst och roligast hittills denna hösten. Vi körde en hel del enbensövningar och bålövningar, och det känns faktiskt roligare än att behöva ta i som fan i basövningar, även om det på sätt och vis är lika jobbigt. Men roligheten väger liksom upp.

Löpningen slutade på 45km och en bra känsla hela veckan. Förra veckans tråk-känsla var förhoppningsvis bara tillfällig. Inledde veckan med långpass följt av löpbandsintervaller på onsdagen då vädret var sjukt ruggigt. I torsdags blev det ett distanspass och i lördags sprang jag och Jonatan ut till mina föräldrar där vi bjöds på mat. Med lite omväg blev det 10km och benen var pigga. Tempot dras upp lite när jag springer med Jonatan (det är inte han som gör det utan jag själv haha), men det kändes välbehövligt med ett lite tuffare distanspass då jag mest myser runt i 5.40-fart när jag springer själv. Nu stannade klockan på dryga 51min och en snittfart på 5.10, och det finaste med allt var att jag kunde snacka mig igenom hela passet. Lätt känsla!

Igår var det kallt som attan! Vi åkte ut än en gång till mina föräldrar där jag för första gången testade att rida på vår egen uppfödning som nu är 3år och inriden. Skritt, trav och galopp! Det var nästan ett helt år sedan jag red sist, så ni kan ju gissa hur mina ljumskar kändes efteråt? haha! Vi stack sedan hem och sprang men jag tog mig knappt framåt med stolpar till ben.. Tänk att man kan få sån träningsvärk av så lite ansträngning?

Veckans träning v.42

Den här veckan kan kort beskrivas som veckan då jag inte var särskilt sugen på att springa. Därför blev veckomängden betydligt mindre än vanligt. 20km totalt, och det är nog den lägsta siffran på mycket länge.

Jag var seg på onsdagens pass och sprang lite kortare än vad jag tänkt. På torsdagen var benen piggare och det kändes ganska kul att springa. Fredagspasset sket sig däremot totalt, vädret var ruggigt och jag var totalt osugen på att springa en endaste meter. Försökte muta och locka mig själv med allt möjligt men ingenting fungerade riktigt. Efter 5km på löpbandet gav jag upp. Det kändes bara tråkigt och meningslöst. Igår hade jag tid till att springa men ingen lust alls. Så jag tänkte att jag kapitulerar helt och gör något helt annat. Ägnade nog inte särskilt många tankar på löpning över huvud taget under gårdagen. Satte löparhjärnan på paus och loggade liksom ut.

Jag hoppas att det hjälpte. Jag ska snart ge mig ut på veckans första pass och önskar att suget är tillbaka. Det känns inte särskilt motigt att byta om och göra sig redo, så hoppas på det bästa! Kroppen får helt bestämma tempo idag och kraven är minimala. Jag ska bara ta mig ut tänker jag.

Analys? Ja. Hösten. Nu kommer skiten. Det är nog inte löpningen i sig som jag är trött på (även om jag tycker själva suget är viktigt att lyssna på och ta hänsyn till. Lika viktigt som fysisk trötthet) utan det är det plötsliga motståndet i klädval och kyligare temperaturer, och mörker. Varje jävla höst känner jag hur jag förändras och blir något som inte riktigt är jag. Har ungefär 50% mindre energi än tidigare som jag ska försöka hushålla med. Är trött, och blir trött på att vara trött. Får anstränga mig för att vara positiv. Och trött och negativ är ju inte riktigt vad jag brukar vara.

Så vi skyller på hösten. Det känns som en personlig kränkning varje gång den kommer. Som om den vill mig illa. Det ÄR ju inte så, men det KÄNNS så.

Livet och löpningen hör ju ihop. Det blir extra tydligt under sådana här veckor!