Ungefärlig tävlingskalender 2018

Det är nu det roliga börjar! 

Med 18 dagar till årets första lopp kommer pirret. Hur är formen egentligen? Hur har vinterns träning egentligen gått? Vad kommer denna säsong bjuda på? Vad är kroppen egentligen kapabel till? Är det stopp nu, eller finns det mer att hämta?

Denna säsong har jag tänkt lägga allt fokus på milen och halvmara. Skiter i allt annat. Jag försöker välja lopp med lite eftertänksamhet. Inte för ofta, inte för få. Finsmaka. För rent spontant vill man ju vara med på allt, men i verkligheten vill jag inte tävla ihjäl mig och bli mätt.

Så följande lopp är de som jag vill stå på startlinjen på. Vissa är mer spikade än andra såklart;

  • Springtime 5 maj – 10km
  • Göteborgsvarvet 19 maj – 21,1km
  • Malmömilen 10 juni – 10km
  • Falkenbergs stadslopp 28 juli – 10km
  • Prinsens Minne 11 augusti – 10km
  • Helsingborg Halvmara 1 september – 21,1km
  • Köpenhamn Halvmara 16 september – 21,1km
  • Lidingöloppet 29 september – 15km

Det ser ju ut att bli ganska saftigt där på slutet. Två halvmaror med två veckors mellanrum och sen Lidingö efter det. Så Lidingö är tveksam, men Jonatan ska förmodligen dit och springa 30km, och då är jag ju ändå på plats och hur svårt är det att hålla sig då? Jaja, vi får se!

Men annars? Ganska lagom va? Många millopp att få sin chans att persa på. Och de tre halvmarorna känns ju som världens roligaste lopp!

Och slutligen den viktigaste frågan; Var ses vi??

Annonser

Söndagsgörat

  1. Check på att ha anmält mig till årets första lopp. Det blir Springtime i Helsingborg om tre veckor. Hetsträning börjar nu. Skoja!
  2. Springa tuff långdistans. 15km totalt varav 11,5 i hårdare distanstempo än vanligt. Inte skitjobbigt, men ändå rätt obekvämt, och långt. Men antagligen nyttigt och lite nödvändigt. Känslan efteråt är bäst. Kändes som jag hade tjockt pannben och bra ben. Däremot mindre bra lungor, men svårt att avgöra om det var för att pulsen låg lite högre eller om det är pollen?!
  3. Hade sovmorgon till 6.34 – vi är fan helt hopplösa! Varför kan vi inte sova längre? Men bra på andra vis, tex att vi kan åka och handla i ottan när Ica är tomt och ännu inte utplockat.
  4. Glo på Mästarnas Mästare! Har tyckt att de senaste årens säsonger bara blivit sämre och sämre, men det nya konceptet blev verkligen ett lyft!
  5. Äta kvällsmiddag hos svärföräldrarna! Nästan obligatorisk och lika mysigt varje gång.

Så! Ganska så redo för måndag och ny vecka alltså. Den innehåller jobbjobbjobb och förhoppningsvis många kilometers löpning. Det bästa är att jag inte behöver ägna så många tankar åt att plugga på högskoleprovet. Det skrevs i lördags så nu passar jag på att pausa den delen av hjärnan ett tag framöver!

Bra helgmat har jag också ätit!

Drömmen om att kuta riktigt fort

Jag ställer mig ofta frågan om vad som är ett rimligt milpers och halvmara pers för mig. Rimligt så som i genetiskt och fysiskt. Rimligt så som i vad min egen hjärna vågar hoppas, tro och drömma om. Och rimligt så som i livssituation i stort och därmed hur pass mycket tid man faktiskt kan lägga på att träna.

Rimligt och orimligt. Förväntningar. Drömmar. Tvivel. Självförtroende. Jante. Jävlaranamma.

Allt sånt där spelar faktiskt in när man försöker måla upp ett mål att få jaga och härja omkring med. För jag vet med mig själv, att när jag väl målat upp den där sluttiden i skallen, så kommer jag göra mitt allra bästa för att nå dit. Jag vill inte ha någon flytande målbild. Jag behöver spika fast något konkret – sen kan jag mycket väl flyta omkring och flumma runt, men riktningen måste ändå vara tydlig i första hand.

Så nu har jag fått för mig att jag ska jobba för att springa 10km under 45min, och 21.1km under 1.45

Sub45 på milen. Sub1.45 på halvmaran.

Heeeeh. Jaaaa.

Ibland viskar en röst i mitt huvud att det där är att ta sig vatten över huvudet. Jag gissar på att den rösten heter Tvivel och Jante. Den påstår något om att jag inte har den rätta kroppen för att vara en-sån-som-springer-milen-under-45. Jag är säkert för tung, för långsam, för feg, för fel.

Och samtidigt så fullkomligt skriker en röst inom mig att det är fullt rimligt att våga tro att det kanske skulle gå ändå. Att det är värt uppoffring och engagemang att i alla fall försöka. Att statistiken (min genomförda träning de senaste åren, samt senaste säsongens resultat) pekar på att utvecklingen av min egen löpning går i den riktningen. Att om 54min på milen, med rätt träning, kunde bli 47min, så kan 47 också blir 45.
Jag gissar att de skrikande rösterna heter Självförtroende, Drömmar & Jävlaranamma.

Och vem lyssnar man på egentligen? Den som viskar eller den som skriker?

Så ja, nu kör vi! Mot nya pers och snabba tider!
Men ni som hängt med här länge vet också att jag tycker att vägen mot målet är minst lika rolig som själva målet i sig. Att få harva på med min träning, att få vara så pass egoistisk att man skiter i vad alla andra springer på för snabba tider och bara tänka och utgå från sig och sitt. Att få ha kul på vägen framåt. Allt det där är precis lika viktigt som att få drömma och jobba för de snabba tiderna!

Rapport från Klippan City Duathlon

Man borde kanske egentligen skynda sig lite med att skriva rapporter från lopp, men alltså.. vädret i Skåne igår var inte så datorvänligt alls. Det var sommarvärme. Årets första!

Här kommer rapporten i alla fall (om nu någon ens har längtat efter den, hehe).

I vanlig ordning så är det jobbigare än vad man först tänker sig med duathlon. Springa 5km, cykla 25km, springa 2,5km. Det är ju inte omöjligt på något sätt, men fan så jobbigt!

För man joggar ju inte genom den första löpningen direkt. Man vill ju skynda sig lite. Och sen vill man skynda sig på cykeln så att man kan få springa igen. Och under tiden pumpar mjölksyran i låren. Ungefär hela tiden.

Mina tankar och planer inför loppet var att göra det som ett riktigt bra träningspass. Köra igenom kroppen rejält. Testa formen och testa pannbenet. Det var bara jag och en tjej till som startade sprinten, och den andra tjejen var ju hur grym som helst på att cykla, så för min del fick jag bara fokusera på att genomföra så bra som möjligt.

Första löpningen: 5,2km på en tvåvarvsbana. En hel del mjukt underlag och en brutal backe på slutet av varvet. Jag hittade ett jämt och bra tempo ganska fort. Kunde pressa på bra men ändå känna var gränsen låg. Första vändan i backen gick bra. Pulsen och flåset gick upp men fick bort känslan av mjölksyra fort. Tempot sänktes något under andra varvet, men allt kändes ändå jämt. Tiden stannar på 26,25 och ger snitt på 5.05

Cyklingen: Växlingen, som annars brukar gå långsamt och vara förvirrad gick för första gången smidigt. Det kändes bra att börja trampa och den första milen gick ruggigt bra. För första gången i mitt liv klarade jag Bjärsgårdsbacken utan att det pep i luftrören (haha, helt sant alltså!) och jag växlade helt rätt. Fick värsta kicken! Under tiden försökte jag dock påminna mig själv om att man aldrig ens ska snudda vid tanken på att man är bra på att cykla. För om jag någonsin känner så, så är det bara medvind i ryggen som avgör, inte att jag är duktig som cyklist.. Och givetvis var det så även denna dagen. Efter 11km gör man en tvär högersväng och då kommer motvinden från helvetet. Det är SÅ. JÄVLA. FRUSTRERANDE. Från att ha snittat 28km/h med bra flyt och känsla möter jag en jäkla vägg av motvind och motstånd. Jag trampar som en galning men kommer inte framåt. Känns nästan som att jag rullar baklänges istället. Och sådär har jag det i nästan 15km. Jag inser att jag inte kan kämpa mot vinden utan får istället bara försöka hålla någorlunda jämn fart (i typ 20km/h) och istället trampa på ordentligt på de ställena där vinden är lugnare.

Cyklingen landar ändå på 26km/h i snitt, vilket är skitbra för att vara mig, och med tanke på att jag, förutom två rundor den senaste veckan, inte cyklat sedan augusti förra året. Men, det tråkiga med cykling; det snittet säger ju inte så mycket om att jag var bra eller dålig, eller hur mycket jag kämpade eller inte. Jag hade sjukt bra medvind den första halvan.. Kan man ta åt sig äran ändå? Att jag är en riktigt hyfsad medvindscyklist? (Fast vem fan rullar inte bra i medvind liksom?)

Andra löpningen: Benen har fått hantera mjölksyra länge nu, så löpningen blir lite stapplig i början. Jag ser på klockan att tempot ändå är hyfsat, men jag vågar inte trycka på en endaste millimeter, för då kommer jag krokna. Får bara fokusera på att hålla benen springandes i ett och samma tempo. 2,6km är inte långt, men efter motvindscykling känns det ganska brutalt i låren. Det hela avslutas såklart med backjäklen! Lungorna kippar efter luft och allt i kroppen gör bara ont. Men målgången känns fin och jag vet att jag gjort vad jag kunnat. 2,6km tar 13.46 med snitt på 5.15


– Jaja, lite konstigt fotoface, men jag frågar om målet är rakt fram och pekar..

Totala tiden blir 1.36.10 och det känns ju ändå ganska strongt att ha handskats med mjölksyra av och till så pass länge. En riktigt bra genomkörare inför vårens lopp. Och så fick jag ett litet formbesked på löpningen, att det är på väg åt rätt håll.

På kvällen har jag brutala myrkrypingar i benen, och igår var dem ömma. Med lite vila och kärlek tror jag ändå dem är redo för ett rejält tröskelpass på onsdag. Nu är säsongen inledd på riktigt!

– Man får choklad för besväret. Bra lopp!

– Glad när det är över, haha!

Nytt & fräsch pga vår

Det känns ju ganska trevligt att stega in i våren med nya grejer på kroppen.

Här kommer en efterlängtad leverans från Zalando (dem var billigast på nya Zante v4. Ändå lite förvånande?) Jag funderade på om jag skulle vänta och se om Zante v4 släpptes i fler färger, men nu kunde jag inte hålla mig längre så det fick bli svarta. Svart är ju ändå alltid rätt. Men förra årets v3;or som jag köpte i vitt var kanske snäppet fräsigare!

Så idag ska det invigas och provtestas v4:or. Jag är superspänd på att få känna på dem. Känns annorlunda på foten jämfört med treorna. Liksom djupare hälkappa och mer omslutande känsla runt hela foten. Jag tror det är positivt!

När jag ändå var i shopping-mode klickade jag hem ett par svarta shorts (hoppas inte att dem är för korta!) och två sporttoppar. Jag kör alltid stenhårt på Nike, men tyckte att New Balance ena modell såg lovande ut. Spontant känns den alldeles för mjuk och slapp, men min förhoppning är att den kanske inte skaver så som Nike gör på långpass. Om det nu är toppen som ger skaven på ryggen som jag får ibland? Har aldrig riktigt fattat hur jag får skavsår 3cm nedanför kanten på ryggen..

Jaja. Slut på shoppingrapport!

Genrep inför duathlon

Åh hej, åh hå, cykla på!

Cykla är fasiken svinjobbigt. Kommer man (jag) någonsin blir bra på det? (antagligen inte om man inte cyklarcyklarcyklar vilket jag såklart inte pallar när jag helst bara vill springaspringaspringa).

Igår gjorde jag ett litet genrep inför helgens duathlon. Cyklade rundan som kommer på loppet och sprang en kort runda efteråt. Foten som jag kände av i måndags är ännu inte helt hundra, men efter en ganska lång massage av både den överansträngda senan och hela foten och vaden så kändes den rätt fin igen. Det gick att springa i alla fall, och jag vet att det går över snart. Så 24km cykel och 4km löpning. Sen var jag trött.

På cykelturen kunde jag ha snitt runt 25km/h vilket för mig är jäkligt bra på en så pass backig runda, men eftersom jag är en ganska usel cyklist så hänger tempot ganska mycket på väder och vind. Blåser det mycket eller på fel håll på lördag så kommer tempot sjunka rejält..
Löpningen gick bra. Även om det var första cykel-löpningen för året känns det inte konstigt eller mer jobbigt. Lite mör i benen, men det känns inte alls sådär konstigt som det gjorde förr. Fint att något ändå går att vänja in!

Så status inför lördag: kötta på och var glad! Jag suger på att cykla men gillar att bli trött.


– Parkerad på trädäcket efter passet!

Påskens långpass

Söndagen började med långpass. Johanna kom hit och vi gav oss iväg. 

Det började lite segt för oss båda, men efter 7-8km började det lossna och vi hittade bra flyt. Efter dryga 20km var vi tillbaka hemma igen och drack obligatorisk saft och fikade på chokladbollar. Vi påminde oss båda hur det kändes att springa samma sträcka för nästan exakt ett år sedan och konstaterade att saker och ting ändå går framåt och blir lättare!

Idag samlade vi oss återigen, jag och Johanna samt Lina och Malin, och tog en runda i det väldigt välkomna vårvädret. Härligt spring, härligt snack (förutom en stortå som började trilskas lite idag!) och några kilometer in på löparkontot.

Resten av dagen har jag suttit med näsan vänd mot solen, och nu stänger vi ner denna väldigt härliga påskledighet med långkok i ugnen. Ser fram emot en ny vecka med både uppstart av löpargruppen och ett duathlonlopp!

Cykelpremiären

Så var den gjord. Cykelpremiären.

En ganska maffig sådan. 41km. Pang bom direkt liksom.
Jag och Jonatan fick sällskap av Therese och Håkan som är med i cykelgruppen som Jonatan cyklat med det senaste året. Alla är såklart supersnabba och jag.. ja. Inte så supersnabb. Men är man snabb så är man oftast snäll, så dem väntade in mig när jag inte hängde med riktigt och höll tempot nere för min skull.

Det gick ungefär som det brukar. Toppar och dalar. Det skiftar liksom hela tiden från att känna mig stark och ”med” till att halvdö och dippa i energin. Inga nyheter. På slutet var jag trött men höll ihop hyfsat. Kraven var ju inte så höga. Efteråt kände jag mig toktrött, men varm choklad till fika följt av tacos på kvällen fixade nog återhämtningen. Inatt har jag sovit nästan 10 timmar så förhoppningsvis fixar jag ett tröskelpass idag.

Idag har jag ont i röva och är lite mör i ryggen bara. Det går över. Nästa helgs duathlon kommer förhoppningsvis kännas som en sprint med bara 25km cykling i jämförelse med gårdagens 41km. Win!

Inledning av påsken

Oavsett när påsken kommer så kommer den alltid lägligt. Lediga dagar som kan fyllas med träning som man inte riktigt hunnit klämma in under vintervåren.

Så igår efter avslutat jobb i Helsingborg mötte jag upp Johanna för löp&lunch-dejt. Det blåste ruggigt kallt och SMHI sa något om klass 1 varning, men stigarna i Pålsjö låg tydligen i lä för de värsta vindarna. Så på smått hungriga magar tog vi oss an Springtime-backen (den var faktiskt inte så farlig som jag minns från 2014) och ett gäng stigar. Efteråt drog vi till Holy Greens och käkade go sallad.

En fantastisk inledning på påsken helt enkelt!


De andra påskplanerna ser ut som följande:

  • Försöka komma ut på en premiärtur på cykeln. Nästa helg anordnas det duathlon och jag tänkte vara med bara för skojs skull. Men det vore ju fint om man hunnit trampa något varv på cykeln innan man står på startlinjen..
  • Springa långpass med Johanna. Är det nu vi vågar oss på 20km?
  • Dra ihop springtjejgänget och springa korta intervaller!
  • Passa på att bara LÖKA hemma. Ha sovmorgon, göra ingenting, vara långsam, inte ha tider att passa, osv. Äta god mat och fika också förstås.
  • Plugga till högskoleprovet. Yep. Never ending story ni vet.

Typ så! Vad är era planer?

Löpträningen en tisdag i slutet av mars

Igår fick jag till ett sånt jävla pangpass!

Den senaste tiden har ju löpningen känts sådär. Både mentalt och fysiskt.
Jag inbillade mig att den där grundträningen som jag utfört så disciplinerat tidigare i vinter varit bortkastad pga senaste tidens dippar. Men igår ändrade jag mig.

Trösklar stod på schemat. Mitt vanligaste tröskelpass landar på 10km totalt. Förutom uppvärmning och lätt jogg sista biten hem innehåller det 3st sträckor på 1500m som direkt följs av 500m jogg. Jag brukar också gåvila en kort bit mellan dessa 2km.

Igår klämde jag in en 1000m intervall innan jag drog igång med trösklarna. Jag behöver liksom lite tid på att starta igång kroppen. Så den sträckan fick agera övergång mellan uppvärmning och första tröskelintervallen. Detta innebar också att jag fick några rejäla backar mitt på mina sträckor i tröskeltempo. För annars har jag ju så fint planerat in att joggvila eller gåvila just där..

Själva tempot på trösklarna var ungefär där det brukar vara. Men känslan var så himla bra i kroppen. Tekniken kändes så bra, känslan i kroppen var bra, och flåset och andningen var i perfekt synk med kroppen. Sista tröskeln gick lite fortare pga några nedförsbackar, men efteråt kändes det som att jag hade kunnat köra minst två omgångar till.

Fan vad härligt!

Jag har tvivlat lite på säsongens uppsatta tidsmål (är det ens möjligt? Vem fan tror jag att jag är?) men på hemvägen på gårdagens pass kändes det bara mmm BRING IT! Ge mig några millopp och halvmaror och de nuvarande persen ska ryka all världens väg!

Hehehe!

Återkommer om dem där nästan omöjliga målsättningarna. Sånt kräver ju sitt eget inlägg!

PS. Själva passet såg ut såhär i sin helhet:

1,5km uppvärmning jogg (inkl. några teknikövningar)
1km ”övergång” – högre tempo men inte trycka på. Ca 5.00-tempo för mig.
3 x 1,5km i tröskeltempo + 500m jogg  (Mina trösklar hamnade på 4.45-4.41-4.30 i snitt)
Ca 200-300m gåvila efter 500m jogg
Lätt nedjogg sista biten hem