cykel

Trampa, trampa, trampa


– Förlåt för omatchade strumpor..

Igår bjöd juni på en sån där magisk kväll som jag kommer att spara i minnet och försöka plocka fram någon gång i november när allt känns hopplöst. Det var varmt, sådär lagom varmt. Vindarna var ljumma och mjuka och ljuset, juniljuset, gör mig så lycklig hela vägen in i själen.

Jag och Jonatan krånglade på oss cykelkläder och drog ut. 27,4km längs skånska åkrar och med backar både uppåt och neråt. Jag trampade på, med en känsla av att något i den där cyklingen ändå utvecklats. Där är mer tryck i pedalerna nu och benen tokdör inte sådär som de så lätt gjorde förr. Jag inbillar mig att jag har bättre timing med växlarna och det hela känns nog en smula roligare än tidigare. Jag kan njuta mellan varven. Någonstans mellan motvindssträckor och uppförsbackar kan jag insupa känslan och omgivningen runt om. Det är trevligt, liksom.

Efteråt var benen skakiga men ändå redo för en kort sprint. Fullt ös. Fastän att benen är sådär skakiga så känns det som att cyklingen bygger upp ett jäkla tryck i låren. Den där känslan av att ha spaghetti-ben, som var väldigt påtaglig förr, är numera borta. Tänk att man kan lära kroppen så mycket ändå?

Snittet på cyklingen landade på 27km/h (kanske mitt snabbaste någonsin?) och springet 4.48 och 4.37 (också bra presterat för dessa benen!). Jag var så himla nöjd efteråt. Komplett tisdagskväll. Särskilt när vi toppade det hela med grillad kyckling med göttiga tillbehör.


– Återinvigde triathlondräkten inför lördag!

Återkomsten

Alltså, vilken envis jäkla förkylning jag åkte på va! Sju dagars total träningsvila krävde den. Rosslig hals, tung känsla i huvudet och snor i mängder. Jag vill ju dessutom vara duktig och vila bort den ordentligt innan jag anstränger mig igen, så även om jag nog hade kunnat göra någon lättare träning redan igår väntade jag till idag då jag kände att kroppen var fit for fight på riktigt.

I och för sig, inte hela kroppen ändå. I förmiddags plågades jag i tandläkarstolen med att laga en tand. Dubbel bedövning tog nästan sex timmar att släppa. Har ni provat att äta med halva ansiktet bedövat? Det gick knappt, så magen var rätt tom på dagens träningspass..

Ändå lyckades Jonatan dra runt mig på en fyramils runda på cykeln med en hel del sega backar. Med en mil kvar hade vi ett snitt på 25km/h och jag bestämde mig för att inte hamna under det när vi väl var hemma. Så jag låg på riktigt bra sista biten. Försökte ligga ”på rulle” bakom Jonatan och lyckades cykla riktigt snabbt, typ 35km/h (ungefär så snabbt som han gjorde i 30 jäkla mil förra lördagen! Ps. han grejade sub9!) och när vi kom hem var mina ben helt skakiga och vi hade jobbat upp snittet till 25,8. Yey! Jag kanske inte är så himla usel på att hålla tempot ändå?

Så, nu hoppas jag är tillbaka i träning igen. Imorgon kör vi ett träningspass med våra kompisar som kommer ner för att fira midsommar, och så hoppas jag att självaste midsommar inte blir så hård att jag får stå över träning på lördag 😉


Långledigt = långpass

Hur mycket gillas det inte att vara långledig?! 

Jag gillar det hur mycket som helst. Känns som vi hinner med så mycket ”måsten” här hemma, samtidigt som vi hinner träna, chilla och göra annat också.

Igår var det dags för ett regelrätt långpass för mig. Jag fick sällskap av Jonatan på cykel som också fick agera langare med saft och vatten. Jag kan knappt minnas när jag körde ett riktigt långpass utan sällskap senast, men det känns spontant himla tråkigt att inte ha någon att snacka med under dessa passen. Tur att jag har lyxen att kunna dra med mig fint sällskap ut!



Det var också längesedan jag gjorde ett riktigt långpass. Jag har mest velat springa snabbt den senaste tiden och jag känner i kroppen hur slitigt det blir i längden. Det är ju liksom meningen med hela grejen att variera och även springa långsamt ibland. Måndagens långpass landade på 17km, och till en början hade jag lite svårt att hitta tempot. Kroppen vill trycka på, särskilt i början när benen är pigga. Efter ca 9km började kilometertiderna stabilisera sig och jag var helnöjd med att hålla min plan och inte springa fortare än vad jag tänkt.





Imorse var det dags för ännu ett långpass, men denna gången på cykeln. Jag och Lina siktade in oss på dryga 4 mil med fikastopp, och när jag kom hem till dörren igen stannade min klocka på 5,4 mil. Det är nog mitt längsta pass på cykel..

Första halvan av rundan hade vi motvind, och det är såklart svinjobbigt. Men vi pratade på om allt mellan himmel och jord och liksom ignorerade vinden så mycket det bara gick. Struntade i att det gick lite långsamt och såg fram emot medvinden som vi skulle få på andra halvan. Och vilken medvind alltså! Vi susade fram och allt kändes så himla lätt. Efter ett fikastopp i Ljungbyhed hade vi bara en liten bit hem och det kändes verkligen inte alls som att vi cyklat så långt. Easy peasy!




Jag är också så himla nöjd med min cykel. Får inte ont någonstans och allt känns så himla bra bara. Hur härligt som helst!

Och som om det inte vore nog med träning och aktiviteter så drog jag och Jonatan iväg till Borgasjön för att simma, igen. Kanske var det bara nybörjartur för mig senast? Väl i vattnet (som var väldigt mycket kallare idag än senast) kändes allt bra och vi simmade 400m. Jag lyckades crawla rätt långa sträckor utan paus idag, och tyckte nog att jag simmade någorlunda rakt framåt. Känner mig inte alls så orolig för simningen i Halmstad längre. Förutom att man simmar med skitmånga andra sprattlande fölk omkring sig då..



Nu är jag trött! Mör i kroppen men glad i själen. Nu väntas några dagar med vila och mindre aktivitet. Känns som bra timing då det enligt SMHI ska ösa ner regn och blåsa halv storm kommande dagar. Nästan som om jag planerade träningen efter vädret.. 😉

Cyklat in helgen

Jag har ju cyklat otroligt lite denna våren, trots ny cykel och stort sug. Men det beror på två saker:

  1. Vädret har SUGIT! Är man fint-väder-cyklist så är man.
  2. All fokus har legat på löpningen.

Men nu vankas det triathlon om en månad och jag vill vässa cykelbenen så gott det går. Jag inser att jag nog aldrig kommer bli riktigt vass på cykeln (obs! beror på kluven inställning till hela grejen och att jag inte är 100% såld helt känslomässigt. Hade jag känt så som jag gör för löpningen hade jag säkert blivit bättre. Men jag har accepterat det och man behöver inte bli sitt bästa jag på allt) men jag gissar på att juni månad bjussar på hyfsat väder så att jag kan komma ut mycket, och så hägrar ju en tävling där borta. Det brukar räcka långt som motivation!

Så igår mötte jag upp Lina för att ta oss runt vår runda. Vi pratar nästan mer än att trampa, men igår hade vi vinden åt rätt håll och det rullade på i rätt bra fart för att vara oss. Så härligt!


– Efter-cykel-häng på dörrtröskeln!

Idag ska jag och mamma på jakt efter skor till bröllopet. Alltså, jag som älskar skor, det här kommer ju bli skitkul. Vet redan nu hur drömskorna ser ut och det är absolut inga vita pumps eller skor med pärlor på.

Cykelkänslor och sånt!

Mycket av mitt träningsliv handlar om löpning. Jag känner mig hemma där, bland intervaller, löparskor, teknikövningar, pulsklockor och shorts. Även om det finns en del mindre smickrande sidor hos löparkulturen så känns den ändå hemtrevlig på det stora hela. Jag känner mig som en löpare, oavsett vad.

När det kommer till cykelvärlden så känner jag mig däremot inte alls lika hemma. Även om jag nu trampat runt på olika landsvägscyklar i ett par år så känner jag mig fortfarande som värsta nybörjaren. Jag har liksom inte emrace;at hela grejen än. Har haft ett visst motstånd och inte ens orkat lära mig att pumpa däcken på cykeln. Ofta känner jag mig också ganska ful och fel i cykelkläder och på cykeln, men det är något jag vill ändra på. Jag tänker mig att det bottnar i okunskap och min tveksamma och lite splittrade känsla för hela grejen. Innan har jag tänkt att det säkert handlar om den något elitistiska kulturen runt cykelsporten. Alla stilregler hit och dit, och allt annat på själva cykel som man ska kunna. Fast jag tror nog att det i grund och botten handlar om att jag inte öppnat upp sinnet till 100%. Det finns ju snobbiga och dryga typer inom löpningen också, men dem rör mig aldrig i ryggen.

Så nu ska jag försöka öppna upp sinnet. Lära mig mer, och embrace the landsvägscykel liksom.

Att hitta bloggar som Elna Dahlstrand och Jessica Claren gör allt så mycket enklare. Kan ni inte tipsa mig om en riktigt bra cykelblogg som jag inte får missa?

Premiärturen!

När jag vaknade imorse hade jag ingen aning om att dagen D var här. Att dagen när vädret var tillräckligt snällt, med värme och obefintlig vind, äntligen var kommen. Men under förmiddagens löptur (som gick att springa utan vindjacka och vantar!) insåg jag att jag nog kunde ta ut cykeln och rulla lite idag.

Löpturen blev en kenyan med totalt 7km. Jag funderade först på att ta en lite längre runda, men efter en stunds springande kände jag att kroppen var ganska sliten. Andningen var dock bättre än någonsin, låg puls och knappt andfådd, men den där extra växeln fanns inte idag och jag ville inte trycka på heller. Skallen pallade inte sånt idag. Så jag nynnade på Let it be och kände mig ändå nöjd med löparlivet!

Efter lunch drog det ihop sig för premiärturen. Det är ju alltid lite pirrigt att ge sig ut på årets första cykelrunda. Ännu pirrigare blir det när ma har en sprillans ny cykel som man bara testat i ett par hundra meter tidigare.
Eftersom man är lite mer beroende av asfalterade vägar när man ska ut och cykla, jämfört med löpning, så gillar jag inte riktigt starten på våra alternativa vägar från huset. Alla går nämligen uppför. Jag tog den trevligaste vägen mot Rösa och Stidsvig, och den bjuder på uppförskörning i ca 2km innan det börjar bli lite mer rimliga med och motlut. Även om jag tog det rejält lugnt så pangade mjölksyran i låren på ganska omgående. Min hatkänsla. Som om låren sväller flera centimeter ju. Segade mig uppför innan jag kunde trampa lätt och få bort skiten. Men sen så! Sen var det ganska så trevligt, faktiskt. Benen känns ju klart ovana, och jag är fortfarande inget proffs med växlarna, men det här ska nog ändå bli bra med tiden. Den här cykeln känns lite mer kompis. Den är lagom stor, den är gjord för girls(!) och växlarna är sådär smoooth och härliga. Hade ju kunnat önska att den var lite snabbare, men antar att det hänger mer på föraren än cykeln..

Ni cyklister, har ni varit ute och rullat än?

Dagens stora fråga är ändå: HUR kan alla andra cykelgirls se så himla coola ut med hjälm å kit? Själv ser jag ju ut som töntarnas tönt hur jag än gör..

Hej Trek Lexa!

Nu strömmade det ju inte direkt in gissningar igår (fattar att ni är trötta på mina gissningslekar!), men
hopihopi var väldigt nära i alla fall. Födelsedagspresenten var en alldeles egen landsvägscykel!

Jag funderade redan förra våren på att köpa en ny då jag tyckte att min gamla begagnade inte kändes särskilt bra. Men så skulle min kompis Lina ha bebis till sommaren och inte använda sin cykel, så jag lånade hennes och sköt på mitt egna köp. Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska leta begagnat eller köpa nytt, och hur mycket pengar som är rimligt att lägga på en cykel. Ni som hängt med vet ju att jag har haft en rätt kluven inställning till cyklandet. Gillat det i korta stunder, men mestadels gnällt på mjölksyra i benen och trög hjärna som inte fattar hur den ska växla på bästa vis..

I höstas började dem där tankarna på triathlon att slå rot i min skalle och suget efter en cykel ökade. Jag vill ju tycka om att cykla. Det är liksom bara den där tröskeln man ska komma över. Och jag tänkte att det nog blir roligare med en alldeles egen cykel som funkar som den ska och som passar mig bra. Jag valde mellan Lexa 3 och Lexa 4, och det blev 4an till slut. Det blev lite dyrare än vad jag tänkt mig, men samtidigt så tror jag att detta blev den bästa affären ändå. Jag vill kunna ha denna cykeln länge, och så tänker jag se till att kostnad per användning blir låg, för då ser jag det som en bra affär. Sen vill jag ju inte ha rosa detaljer på min cykel heller..

Så, grattis på 27(!!!)-års dagen Erika, här ska det cyklas!