En vända ner i källaren

Okej, det var kanske inte skitsmart att ge sig på ett tröskelpass idag. Men jag gjorde det ändå. Efter en tid med bara härliga pass och pigga ben tror man (jag) ju plötsligt att man (jag igen) är superwoman, dag ut och dag in. Skönt då att kroppen kan påminna en om att så inte är fallet. Att man är en vanlig dödlig som inte har några superförmågor alls.

Jag vilade igår, dagen efter femmilaveckan. Trodde att det skulle räcka och att det bara var att köra på idag. Det var det som sagt inte. Under första tröskelblocket kändes benen jävligt tunga. Tiderna kryper ju sakta neråt och jag tänkte först att det var att jag gick ut lite väl hårt. Så inför andra omgången (1500m i tröskelfart + 500m joggvila) tänkte jag att jag skulle hålla igen på tempot ganska rejält. Hitta flyt och go känsla. Men benen stumnade helt efter bara 6-700m och jag valde att kasta in handduken och lunka hemåt i lugnare tempo.

Och alltså, det är ju inte konstigt alls att benen säger ifrån och att kroppen berättar för en att det behövs lite mer vila. Det roliga är väl att trots att jag mycket väl fattar vikten av vila och återhämtning, att jag tjatar på andra om att vila om kroppen behöver det, så tror jag tydligen ändå att det bara är att köra på? haha

Och samtidigt så tänker jag att toppen och botten inte är två ytterligheter på en skala, dem löper nog mer parallellt med varandra. Toppform och formflopp är millimeter ifrån varandra hela tiden. Som en kant att balansera på. Och utmanar man aldrig ödet så stampar man kanske på samma ställe hela tiden (vilket är helt fine om det är där man vill stå, såklart), men just nu vill jag framåt, och då får man öppna famnen för bakslagen också.

Så jag lubbade hemåt i 6minuters tempo, med ben som cementblock, klumpfötter och en känsla av att vara helt jävla dränerad på energi.

NU; langa in fin energi i form av rödbetsbiffar, lägga benen i högläge, glo på SVTs nya serie och bara ha det gött!

Annonser

Landets kanske piggaste löparben

Som motionär brukar det största dilemmat inför lopp vara att man känner att man inte tränat tillräckligt, att formen vacklar eller i alla fall kunde varit bättre. Själv sitter jag här med något slags lyxproblem. Efter gårdagens pass är jag istället orolig för att formen är så pass bra att jag får hybris och att allt skiter sig istället..

Efter helgens roligheter kändes kroppen knagglig. Höften mådde inte helt bra efter att ha kört all in på en hinderbana i en uppblåsbar hoppborg och släpat en 50kg tung docka längs golvet i ganska många minuter. Att leka sådär var tydligen inte höften och ryggen så glada för. Veckans inledande löppass kändes därför inte toppenbra. Däremot var benen sjukt pigga efter att ha vilat i flera dagar.

Istället la jag ett par halvtimmar i gymmet åt att rotera loss ryggen, trycka på triggerpunkter och aktivera småmusklerna. Jag börjar liksom bli ganska bra på sånt där efter ÅR av just denna aktivitet. Det släppte successivt och i tisdags valde jag att bara springa ett lätt pass. Känslan var jättebra under tiden. Däremot var ena vaden lite mör efteråt, och min vänstertå (ja, det tar aldrig slut), som har en såndär ofin hallux-knuta gjorde mer ont än vanligt. Den har trilskats en del den senaste tiden. Knäpper och värker. Men konstigt nog känns det ingenting när jag springer..

Efter fler halvtimmar i gymmet och en morgonpromenad med Lina gav jag mig ut på mitt något modifierade tröskelpass. Jag kortade ner trösklarna och därmed totala mängden kilometer också. Istället för att springa 3x10min sprang jag istället 1500m (knappt 7,5min) med 500m joggvila. Jag tänkte att jag skulle hålla igen lite, kanske 5.10-5.15 som snitt. Bara hitta en go känsla. Och ja, det gjorde jag. En riktigt go känsla i 4.55-tempo istället, med känsla av att kunna fortsätta en bra bit till. Lite som att kroppen bara flöt fram, med lätta steg, pigga ben, stora lungor. Så. Jävla. Magiskt!

Sista ”intervallen” stannade jag efter 1000m och tänkte att det räckte för dagen. Jag behöver inte jaga något kvitto på formen. Den finns där. Mitt framför näsan, och vinkar och viftar på mig. Så trots en tå som värker, en vad som tydligen jobbar heltid, en höft med triggerpunkter och en rygg som är lite lurig, så springer jag mitt bästa någonsin. Imorgon får fysion pyssla om ryggen, höften och tån lite, men i övrigt är jag nog så djävulskt fit for fight som man kan bli inför årets roligaste halvmara!

Jag ska njuta av varje steg på lördag. Hur jobbigt det än blir ska jag älska varje sekund av det!


 

Backintervaller med sällskap

Igår gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge – jag sprang backintervaller!

Eftersom just backintervaller är en sån sak som är otroligt tråkigt (jobbigt) att göra själv så hade jag lyxen att kunna dra ihop ett gäng kompisar. Lina, Johanna och Emelie ställde upp och tillsammans sprang vi olika sorters intervaller i en lång och ganska brant backe.

Jag minns inte ens senast jag sprang ett pass med bara fokus på backar. Så länge sedan är det. Ändå har jag tänkt tanken, att jag borde göra det, varenda gång pulsen dragit iväg eller benen blir stumma i en backe under ett löppass. Men ni vet, när det gäller jobbiga grejer är sträckan från tanke till handling ibland ganska lång..

Det fina med backlöpning är ändå att löpsteget känns ganska bra. Till en början i alla fall. Knät kommer upp, man sträcker på sig och får skjuta ifrån ordentligt. Däremot såg det nog annorlunda ut mot passets slut. Vi blev rätt trötta och säckade ihop, och den där kraften i benen som varit där i början var slut. Fast då kändes det i alla fall fint att fått ta ut sig.

Men att dra ihop tjejlöpargänget och springa backe, vilken grej ändå!


 

Intervaller på bana


Dagens träning har varit extra rolig, och lite annorlunda!

Strax efter nio-snåret joggade jag hemifrån med sikte på löparbanorna. Väl där mötte jag upp ett gäng kompisar (och min mamma också!) och så körde vi ett gemensamt intervallpass med några teknikövningar som uppvärmning. Det stod korta intervaller på schemat och dagens upplägg såg ut såhär:

  • 2x400m
  • 4x200m
  • 6x100m

Låter kanske inte skitjobbigt, men för ett par ben som inte sprungit i dessa farter på mycket länge, kändes det redan på tvåhundringarna. Lite stapplig, lite yvig, och lite trött. Men så himla härligt att springa i tunna skor på hårda löparbanor, äntligen. Det här tycker jag att vi får göra oftare!

Tider och sånt där kan ni som vanligt glo på här!

Förresten så måste jag verkligen rekommendera att dra ihop ett gäng och springa tillsammans. Så himla mycket roligare! Och lättare att hålla sin plan och genomföra alla intervaller som man tänkt sig. Och visst tar man i lite extra när allihop jagar samma mållinje?

Tack för idag tjejer, det gör vi om! (och hoppas på att både Johanna och Dessi kan vara med då!)





Intervalltips!

I tisdags sprang jag ett ganska tufft intervallpass som jag tänkte dela med mig av (innan jag glömmer bort att blogga om det som jag oftast gör, hehe). Det är en lite modifierad variant av det här passet som jag sprang tidigare i våras när jag fick värsta pollenchocken och knappt fick luft. Totalt landade passet på 10km, och när jag gör denna typ av pass så brukar jag springa en runda som jag i förväg vet hur lång den är.

Såhär såg upplägget ut:

  • ca 1500m uppvärmning
  • Intervall 1: 2000m (@5.10-tempo)
  • Intervall 2: 1500m (@5.00-tempo)
  • Intervall 3: 1000m (@4.50-tempo)
  • Intervall 4: 1000m (@4.50-tempo)
  • Intervall 5: 500m (@ 4.30-tempo)
  • Lätt jogg sista biten hem, ca 1500m

Tempo och tider gör man ju som man vill med, men här har jag utgått från att mitt önskade miltempo ligger runt 5min/km. Så den första går alltså i lugnare fart, nummer två i miltempo, och tusingarna i lite mer utmanande tempo. Detta upplägget kändes riktigt bra. Precis lagom tufft (att man just där och då vill dö lite, men ändå håller ihop det och är skitnöjd efteråt). Min svaghet är uthålligheten och att kunna springa riktigt avslappnat, så långa intervaller känns väldigt nyttigt. Vilan mellan intervallerna brukar jag inte hålla stenkoll på. Jag går sakta framåt längs vägen och börjar springa igen när pulsen gått ner och jag känner mig redo igen.


Trampa, trampa, trampa


– Förlåt för omatchade strumpor..

Igår bjöd juni på en sån där magisk kväll som jag kommer att spara i minnet och försöka plocka fram någon gång i november när allt känns hopplöst. Det var varmt, sådär lagom varmt. Vindarna var ljumma och mjuka och ljuset, juniljuset, gör mig så lycklig hela vägen in i själen.

Jag och Jonatan krånglade på oss cykelkläder och drog ut. 27,4km längs skånska åkrar och med backar både uppåt och neråt. Jag trampade på, med en känsla av att något i den där cyklingen ändå utvecklats. Där är mer tryck i pedalerna nu och benen tokdör inte sådär som de så lätt gjorde förr. Jag inbillar mig att jag har bättre timing med växlarna och det hela känns nog en smula roligare än tidigare. Jag kan njuta mellan varven. Någonstans mellan motvindssträckor och uppförsbackar kan jag insupa känslan och omgivningen runt om. Det är trevligt, liksom.

Efteråt var benen skakiga men ändå redo för en kort sprint. Fullt ös. Fastän att benen är sådär skakiga så känns det som att cyklingen bygger upp ett jäkla tryck i låren. Den där känslan av att ha spaghetti-ben, som var väldigt påtaglig förr, är numera borta. Tänk att man kan lära kroppen så mycket ändå?

Snittet på cyklingen landade på 27km/h (kanske mitt snabbaste någonsin?) och springet 4.48 och 4.37 (också bra presterat för dessa benen!). Jag var så himla nöjd efteråt. Komplett tisdagskväll. Särskilt när vi toppade det hela med grillad kyckling med göttiga tillbehör.


– Återinvigde triathlondräkten inför lördag!

Tröttmössan

Veckans inlednings med både långpass, långcykling och simning tog på krafterna. Igår var jag helt galet trött. Jag som annars alltid är morgonpigg kom knappt ur sängen och så höll det i sig hela dagen. Hade gott om tid till att komma ut och röra på mig men hade verkligen noll lust. Ibland kan man ju vara osugen men ändå ta sig ut på ren rutin, men igår hade kroppen ett så stort motstånd till träning att jag valde att skippa det helt. Brukar vara klokast de få gångerna som själva lusten är som bortblåst.

Idag däremot, då blev det ett riktigt bra löppass!

Tröttheten från igår har suttit i även idag men jag gav mig ut ändå. Jag ville liksom ut. Grundplanen var att ta en runda på 8km med 10 minuters uppvärmning följt av 5st tusingar och sedan jogg sista biten hem. För att ta mig ut fick jag dock revidera planen lite. Ni vet när man dealar med sig själv.

”Bara kör igång med uppvärmningen så får du avgöra sen hur det känns”
”Du kan ju ta en kortare runda om du vill”
”Känns det brutalt kan du ju bara jogga en runda”

Ja, ni kanske känner igen er?
Trots detta, eller kanske tack vare, så genomfördes ändå passet enligt grundplanen. Tusingarna sprangs idag lite långsammare än vanligt. Jag har kommit fram till att jag vill göra så ibland på de lite längre intervallerna. Skulle gärna vilja bli mer bekväm i mitt dröm-mil-tempo och kunna springa riktigt avslappnat där, få självförtroende och hitta rytmen. Att springa i överfart behövs såklart också för att bli snabb, men då jag gärna springer mer på kraft och lätt ”smäller på” behöver jag verkligen öva på att slappna av och springa energisnålt.

Ikväll chillar jag ihjäl mig i soffan. Jonatan är iväg på studentfirande och jag har käkat tacos i min ensamhet och smuttar på en cola. Även om våra kvällar tillsammans alltid är himla bra så känns det ju ibland lite lyxigt att ha en fredag för sig själv. Ensamhetsknarkare här!

Långledigt = långpass

Hur mycket gillas det inte att vara långledig?! 

Jag gillar det hur mycket som helst. Känns som vi hinner med så mycket ”måsten” här hemma, samtidigt som vi hinner träna, chilla och göra annat också.

Igår var det dags för ett regelrätt långpass för mig. Jag fick sällskap av Jonatan på cykel som också fick agera langare med saft och vatten. Jag kan knappt minnas när jag körde ett riktigt långpass utan sällskap senast, men det känns spontant himla tråkigt att inte ha någon att snacka med under dessa passen. Tur att jag har lyxen att kunna dra med mig fint sällskap ut!



Det var också längesedan jag gjorde ett riktigt långpass. Jag har mest velat springa snabbt den senaste tiden och jag känner i kroppen hur slitigt det blir i längden. Det är ju liksom meningen med hela grejen att variera och även springa långsamt ibland. Måndagens långpass landade på 17km, och till en början hade jag lite svårt att hitta tempot. Kroppen vill trycka på, särskilt i början när benen är pigga. Efter ca 9km började kilometertiderna stabilisera sig och jag var helnöjd med att hålla min plan och inte springa fortare än vad jag tänkt.





Imorse var det dags för ännu ett långpass, men denna gången på cykeln. Jag och Lina siktade in oss på dryga 4 mil med fikastopp, och när jag kom hem till dörren igen stannade min klocka på 5,4 mil. Det är nog mitt längsta pass på cykel..

Första halvan av rundan hade vi motvind, och det är såklart svinjobbigt. Men vi pratade på om allt mellan himmel och jord och liksom ignorerade vinden så mycket det bara gick. Struntade i att det gick lite långsamt och såg fram emot medvinden som vi skulle få på andra halvan. Och vilken medvind alltså! Vi susade fram och allt kändes så himla lätt. Efter ett fikastopp i Ljungbyhed hade vi bara en liten bit hem och det kändes verkligen inte alls som att vi cyklat så långt. Easy peasy!




Jag är också så himla nöjd med min cykel. Får inte ont någonstans och allt känns så himla bra bara. Hur härligt som helst!

Och som om det inte vore nog med träning och aktiviteter så drog jag och Jonatan iväg till Borgasjön för att simma, igen. Kanske var det bara nybörjartur för mig senast? Väl i vattnet (som var väldigt mycket kallare idag än senast) kändes allt bra och vi simmade 400m. Jag lyckades crawla rätt långa sträckor utan paus idag, och tyckte nog att jag simmade någorlunda rakt framåt. Känner mig inte alls så orolig för simningen i Halmstad längre. Förutom att man simmar med skitmånga andra sprattlande fölk omkring sig då..



Nu är jag trött! Mör i kroppen men glad i själen. Nu väntas några dagar med vila och mindre aktivitet. Känns som bra timing då det enligt SMHI ska ösa ner regn och blåsa halv storm kommande dagar. Nästan som om jag planerade träningen efter vädret.. 😉

Flygande distans

Igår kväll skulle vi bli bjudna på mat hemma hos mina föräldrar. Det brukar vara Jonatan som transportspringer dit, men efter tre dagars löpvila var det jag som var riktigt sugen på att springa (och Jonatan hade annat för sig). Både Jonatan och mamma frågade en extra gång om jag var säker på att springa? Det blåste halv storm, och dem känner mig så väl att dem vet mitt förhållande till just blåst. Men! Jag såg på träden utanför huset att det blåste åt helt rätt håll. Om jag kunde mina vädersträck rätt så skulle jag ha medvind i ryggen i princip hela sträckan.

Jag hade rätt!

Min tanke var bara att lunka i ett skönt tempo. Mina distanspass brukar hamna runt 5.30-tempo, och jag trodde verkligen att jag sprang i det tempot också. Klockan visade däremot på mycket snabbare tider. Allt kändes så galet lätt med den där medvinden i ryggen och jag tryckte inte på alls. Ändå fortsatte klockan att visa tider ner mot 5.00.

Den där medvinden fullkomligt bar mig hem till mina föräldrars hus och efter 9,5km stannade jag klockan som hade ett snitt på 5.08. HAH! Så himla galet. Nu ska jag bara försöka komma ihåg att det är okej att lägga på minst 20 sekunder per kilometer när jag brottas med motvinden istället..


 – Håret såg också lite galet ut efter 49 minuters blåst bakifrån.. haha!

Det fina med stålhättekängor

Helt spontant kan det ju vara väldigt svårt att se något positivt med ett par tunga  stålhättekängor. Ja förutom att dem kan rädda en fot om något väldigt tungt skulle trilla på den. Men på mitt jobb är den risken minimal, och därför känns skorna mest bara som pest och pina. Tunga, fula, varma och klumpiga.

Men jag har nu kommit fram till att det finns en bra fördel till, och det är att det verkar ske någon slags superkomensation efter en dag med dessa skor. Benen känns ju superlätta! När skorna åker av känns det som studsar jag fram.

Så det tog jag till vara på igår. Efter uppstigning 4.40 både tisdag och onsdag, plus väldigt många timmar i just dessa skor, så är första känslan att man är lite sliten. Tanken på löpning är ett steg längre bort än vanligt. Men det där Göteborgsvarvet närmar sig verkligen med stormsteg, och skulle jag hinna springa ett längre pass i ett något högre tempo så var det dags för det nu.


Till min lycka fick jag med mig Jonatan på cykel! Jag har inget emot att springa själv, men hans sällskap sätter lite extra guldkant på passet. Och så kunde han ju med egna ögon se hur bra det gick, och jag slapp förklara i euforiska ord efteråt. Ett bra ögonvittne är ju alltid bra, om man skulle tvivla på sin egen känsla eller så.

Fast efter detta pass kände jag inget tvivel. För det gick verkligen skitbra! Om det är stålhättekängorna, lördagens totala urblåsning på 5km, eller bara summan av hela vårens träning är ju svårt att säga. Det är kanske en kombo. Men formen är där. Löpsteget var sådär lätt. Jag hittade tidigt ett väldigt jämt tempo och jag kände hela tiden att där fanns en högre växel att att lägga in.

YAY!! 

Efter ett sånt här pass känner jag verkligen att jag kan luta mig bakåt den sista veckan och våga vila. Givetvis kan det ändå skita sig totalt på själva loppdagen, men det kommer inte bero på att jag tränat fel eller för lite. Så nu myspyser jag med denna känsla. Mmm mm mm!

Passet stannade på 14,5km och med ett snitt på 5.17