Från Höganäs till Helsingborg

Hörreni, ni anar inte vilken jäkla pangdag jag haft!

Jag, Johanna och Emelie tog oss ut till Höganäs där vi startade vårt långpass. Enligt Skåneledens hemsida skulle sträckan vara 28km, men vis av erfarenhet var vi beredda på färre kilometer. Vi siktade i alla fall på distansrekord. Vi har alla sprungit halvmara, men inte mycket mer än så. Det vore ju trevligt med 25km i alla fall!

Vi startade turen som tog oss igenom Kvickbadet i Höganäs och vidare mot Lerberget och senare Viken. Solen strålade, svetten rann och vi hade vinden i ryggen hela vägen. Vi sprang längs med havet hela tiden och underlaget varierade mellan asfalt, sand och grus. Genom små hamnar, förbi glasskiosker och betande får. Så himla himla fantastiskt. Tänk vad bortskämda vi är som får bo såhär nära till allt. Nära till städer som Helsingborg, Helsingör, Malmö och Köpenhamn, men ändå nära till skogen och landet. Kände mig så himla tacksam hela dagen.

Extra tacksam kände jag mig när jag fick springa och snacka om allt och inget med två fina vänner, och sedan få snacka vidare på en hamnkrog med burgare och en kall cola zero. Efter 25km var vi väldigt nöjda och körde ett snabbt ombyte till torra kläder innan vi på stela ben promenerade bort till dagens välförtjänta lunch. Vilken jäkla pangdag alltså!

Och löpningen då? Jo, den kändes bra. Jag känner att jag verkligen behöver mala på med mer långpass och mer löpning rent allmänt. Härda kroppen och utsätta den för lite mer än vad den är van vid. Det har känts fortsatt tungt ett tag, både fysiskt och psykiskt, men jag försöker fokusera på allt det roliga. Som idag. Fy fan så kul att få springa på nya platser och göra löpningen till ett litet äventyr!

Annonser

Återhämtning och långpanna

Veckan efter det helvetiska Göteborgsvarvet har gått i återhämtningens tecken! Jag har sprungit lugnt och kort och lugnt och långt. Benen känns fortfarande inte riktigt pigga och det går tungt att andas ännu (det beror inte på Göteborgsvarvet utan förmodligen pollen i luften). Jag undrar frustrerat när detta egentligen ska vända..

Jag insåg tidigare i veckan att jag inte längre kan streta emot, utan måste börja anpassa löpningen efter rådande omständigheter. Tung andning = tunga ben = för hög puls.
Att springa med för hög puls på varje pass är inte bra i längden. Det sliter och stressar kroppen. Så i slutet av veckan har jag anpassat mig rejält. Kapitulerat och ägnat mig åt riktiga myspass med enda fokus att ha kontroll på pulsen och ansträngningsnivån. Det innebär att jag får tassa fram försiktigt och så fort det blir sådär slitigt och obehagligt så har jag promenerat en bit. Det verkar faktiskt fungera.

Idag gav jag mig ut på ett långpass. Sprang så långsamt som möjligt och gick i alla uppförsbackar. Jag trodde faktiskt att jag skulle behöva gå mer, men när jag väl hittat pulsnivån och det låga tempot kunde jag faktiskt springa långa sträckor utan avbrott. Jag hittade äntligen den där evighetskänslan som jag inte känt på hur länge som helst, och rundan blev en riktig höjdare. Under tiden som passet gick kollade jag inte på klockan alls, men efteråt såg jag att det blev totalt 100min och 16km.

Insåg att jag verkligen behöver och vill springa fler sånna här pass. Inte kolla på klockan, bara lyssna in kroppen och vara i nuet. Njuta av att vara ute. För under passets gång funderade jag på att just detta är en av anledningarna till varför jag springer – för att jag vill ut och vara i naturen. Att få utvecklas, bli snabbare och starkare än en faktor som är viktig och som driver mig i min löpning. Men det allra mest grundläggande för mig är att få vara ute i skogen. Inte stressa, bara vara här och nu och låta rundan få ta den tid det tar.

Så himla, himla viktigt!

Vinden som vänt!

Efter ett par veckor med enbart skitpass pga pollenastma så verkar det som att medicinen börjat verka och halterna av björkpollen gått ner. Jag kan äntligen andas igen!

Eller så är det bara så att dippen varit så otroligt djup att det bara var tvunget att vända uppåt igen. Förra helgens dödstunga lopp följdes upp av ett lika brutalt tungt distanspass i tisdags. Prick ingenting stämde. Svinvarmt, betonglår, andnöd och allmänt jättetrött och matt. Men så kom onsdagen och jag drog ut och körde ett av mina favoritpass med 1x1min. Från ena dagen till den andra hade benen blivit jättepigga. Andningen funkade och jag sprang mitt snabbaste pass på mycket länge. Det kändes galet!

I fredags sprang jag ett lite längre distanspass i hyfsat bra tempo och benen pinnande på. Och idag toppades veckan med ett lite modifierat tröskelpass med go känsla.


– Svettig och klar med tillhörande ansträngsningsådra i pannan

Sååå, från att förra veckan ha tänkt att det där stundande Göteborgsvarvet inte ska ha så höga förväntningar på sig, till att få någon slags vittring på en bra prestation ändå.

Löpning alltså! Jag blir så glad av att tänka på vilken payback man kan få bara om man biter ihop och stretar på när det går tungt och trögt. Känslan av lätthet och harmoni är lika oslagbar varje gång!

Valborgsfirande längs Skåneleden

Sedan 2013 har vi haft en slags tradition att skippa festandet och istället springa på Valborgsmässoafton. En rätt bra grej, faktiskt. Gött att springa, gött att få somna i tid och gött att få ägna lediga 1:a maj till annat än bakfylla och tröttma.

Igår tog vi oss till Klåveröd och följde sedan skåneleden mot Klövahallar. Enligt internet ska sträckan vara typ 15-16km, men vi fick faktiskt bara ihop 12km. Har vi genat någonstans eller vad fan hände? Jaja, 12 är väl alltid bättre än 0.

Förutom riktigt härlig natur och fina stigar blev jag påmind om att jag inte är så skillad på det här med terrängunderlag. Jävlar vad sakta det går, även om det känns som att jag pinnar på allt vad benen håller. Det är nästan fascinerande hur långsam man kan vara, och vilken stor skillnad det är på att ta sig fram på platt grusväg och steniga stigar.
Men, när det ska äventyrspringas så är ju hela grejen att skita i tiden och allt annat. Bara njuta och ha det gött!

Efter äventyret körde vi hem och lagade spagetti och köttfärssås med massa västerbottenost och kollade finalen av Mästarnas Mästare. Bästa tänkbara Valborg om jag får välja, och det får jag ju!

Träningsrapport!

Ni kan ju inte beskylla mig för att pumpa ut för många blogginlägg i alla fall..

Därför tycker jag det är på sin plats för en liten rapport om hur träningen går. Tackar som (inte) frågar! (skoja, det gör inget!)

Men jo, det rullar på! Toppformen är långt borta, precis som den alltid är på våren. Det går segt, men solen och värmen ger hopp om livet och löpningen ändå, så jag harvar på och gör vad jag ska. Trösklar, backintervaller, nöter teknikövningar, långpass och så en del hederliga distanspass. Farten finns inte riktigt i kroppen än. Jag känner mig stapplig och ringrostig när jag ska växla upp. Men det kommer väl!

Igår körde jag ett backpass där jag även passade på att öva teknikövningar. Sånt man aldrig annars gör, känns det som? Backen var kort men brant och jag tog tio vändor upp. Efteråt var jag mör i benen men nöjd. Något som däremot inte var så nöjd med backe var min stortå. Den har fortsatt att trilskas och gör ont från och till. Eftersom jag jobbar på helt rätt ställe där i princip varenda kollega kan svara på vad som är felet med den så fick jag veta att det förmodligen är stortåsenan som hoppat över någon knöl (därför det gjorde ont från ett steg till ett annat). Den kan vara lite irriterad efter det och smärtan hänger kvar. Jag avlastar den vad jag kan med tejpning och så hoppas jag den ger med sig snart. (Ps. det gör inte särskilt ont när jag springer, mest bara på morgonen eller när jag trycker ner den i skon i början)

Idag var tanken att göra en repris på förra söndagens långa snabbdistans, men att korta ner passet lite. Planen var 12km med 8-9km på mitten i lite högre distanstempo.
Det började ganska okej. Kände mig lite flåsig, men annars kändes det bra. Jag har ju känt mig just flåsig den senaste tiden, men det har varit under kontroll. Förra året höll jag ju på att gå under av pollenallergi i april, men sen gav det sig fort igen. Och det var inte förrän idag jag på riktigt mindes hur jävligt det var och är. Jag fick fan inte luft? Jag sprang inte jättefort men allt vara bara så satans jobbigt. Fick typ mjölksyra i armarna, och jag harklade och hade mig för att skapa plats i halsen. Det slutade med att jag fick gå i backarna. Gav inte upp helt utan försökte hänga i, men efter 8-9km gav jag upp och försökte bara jogga hemåt – vilket var jobbigt nog. Efteråt var jag helt slut och lite uppgiven. Hur länge ska nu detta hålla i sig? Tänk om jag bara inbillar mig och bara helt plötsligt fått sjukt dålig kondition och inte alls grejar att springa lite fortare? (kanske inte helt logiskt, men ni vet ju hur man ibland tvivlar på sig själv!) Och hur fan ska det gå på Springtime och Varvet? Som det kändes idag tar jag mig ju inte ens runt?!

I veckan ska det komma regn, så det lär väl visa sig om det är jag som från en dag till en annan blivit sämst på att springa eller om det bara är björkpollenmög som kloggat igen lungorna på mig!

Ha en skön söndag allesammans!

– Mitt under rådande andnöd!

Söndagsgörat

  1. Check på att ha anmält mig till årets första lopp. Det blir Springtime i Helsingborg om tre veckor. Hetsträning börjar nu. Skoja!
  2. Springa tuff långdistans. 15km totalt varav 11,5 i hårdare distanstempo än vanligt. Inte skitjobbigt, men ändå rätt obekvämt, och långt. Men antagligen nyttigt och lite nödvändigt. Känslan efteråt är bäst. Kändes som jag hade tjockt pannben och bra ben. Däremot mindre bra lungor, men svårt att avgöra om det var för att pulsen låg lite högre eller om det är pollen?!
  3. Hade sovmorgon till 6.34 – vi är fan helt hopplösa! Varför kan vi inte sova längre? Men bra på andra vis, tex att vi kan åka och handla i ottan när Ica är tomt och ännu inte utplockat.
  4. Glo på Mästarnas Mästare! Har tyckt att de senaste årens säsonger bara blivit sämre och sämre, men det nya konceptet blev verkligen ett lyft!
  5. Äta kvällsmiddag hos svärföräldrarna! Nästan obligatorisk och lika mysigt varje gång.

Så! Ganska så redo för måndag och ny vecka alltså. Den innehåller jobbjobbjobb och förhoppningsvis många kilometers löpning. Det bästa är att jag inte behöver ägna så många tankar åt att plugga på högskoleprovet. Det skrevs i lördags så nu passar jag på att pausa den delen av hjärnan ett tag framöver!

Bra helgmat har jag också ätit!

Genrep inför duathlon

Åh hej, åh hå, cykla på!

Cykla är fasiken svinjobbigt. Kommer man (jag) någonsin blir bra på det? (antagligen inte om man inte cyklarcyklarcyklar vilket jag såklart inte pallar när jag helst bara vill springaspringaspringa).

Igår gjorde jag ett litet genrep inför helgens duathlon. Cyklade rundan som kommer på loppet och sprang en kort runda efteråt. Foten som jag kände av i måndags är ännu inte helt hundra, men efter en ganska lång massage av både den överansträngda senan och hela foten och vaden så kändes den rätt fin igen. Det gick att springa i alla fall, och jag vet att det går över snart. Så 24km cykel och 4km löpning. Sen var jag trött.

På cykelturen kunde jag ha snitt runt 25km/h vilket för mig är jäkligt bra på en så pass backig runda, men eftersom jag är en ganska usel cyklist så hänger tempot ganska mycket på väder och vind. Blåser det mycket eller på fel håll på lördag så kommer tempot sjunka rejält..
Löpningen gick bra. Även om det var första cykel-löpningen för året känns det inte konstigt eller mer jobbigt. Lite mör i benen, men det känns inte alls sådär konstigt som det gjorde förr. Fint att något ändå går att vänja in!

Så status inför lördag: kötta på och var glad! Jag suger på att cykla men gillar att bli trött.


– Parkerad på trädäcket efter passet!

Påskens långpass

Söndagen började med långpass. Johanna kom hit och vi gav oss iväg. 

Det började lite segt för oss båda, men efter 7-8km började det lossna och vi hittade bra flyt. Efter dryga 20km var vi tillbaka hemma igen och drack obligatorisk saft och fikade på chokladbollar. Vi påminde oss båda hur det kändes att springa samma sträcka för nästan exakt ett år sedan och konstaterade att saker och ting ändå går framåt och blir lättare!

Idag samlade vi oss återigen, jag och Johanna samt Lina och Malin, och tog en runda i det väldigt välkomna vårvädret. Härligt spring, härligt snack (förutom en stortå som började trilskas lite idag!) och några kilometer in på löparkontot.

Resten av dagen har jag suttit med näsan vänd mot solen, och nu stänger vi ner denna väldigt härliga påskledighet med långkok i ugnen. Ser fram emot en ny vecka med både uppstart av löpargruppen och ett duathlonlopp!

En vända ner i källaren

Okej, det var kanske inte skitsmart att ge sig på ett tröskelpass idag. Men jag gjorde det ändå. Efter en tid med bara härliga pass och pigga ben tror man (jag) ju plötsligt att man (jag igen) är superwoman, dag ut och dag in. Skönt då att kroppen kan påminna en om att så inte är fallet. Att man är en vanlig dödlig som inte har några superförmågor alls.

Jag vilade igår, dagen efter femmilaveckan. Trodde att det skulle räcka och att det bara var att köra på idag. Det var det som sagt inte. Under första tröskelblocket kändes benen jävligt tunga. Tiderna kryper ju sakta neråt och jag tänkte först att det var att jag gick ut lite väl hårt. Så inför andra omgången (1500m i tröskelfart + 500m joggvila) tänkte jag att jag skulle hålla igen på tempot ganska rejält. Hitta flyt och go känsla. Men benen stumnade helt efter bara 6-700m och jag valde att kasta in handduken och lunka hemåt i lugnare tempo.

Och alltså, det är ju inte konstigt alls att benen säger ifrån och att kroppen berättar för en att det behövs lite mer vila. Det roliga är väl att trots att jag mycket väl fattar vikten av vila och återhämtning, att jag tjatar på andra om att vila om kroppen behöver det, så tror jag tydligen ändå att det bara är att köra på? haha

Och samtidigt så tänker jag att toppen och botten inte är två ytterligheter på en skala, dem löper nog mer parallellt med varandra. Toppform och formflopp är millimeter ifrån varandra hela tiden. Som en kant att balansera på. Och utmanar man aldrig ödet så stampar man kanske på samma ställe hela tiden (vilket är helt fine om det är där man vill stå, såklart), men just nu vill jag framåt, och då får man öppna famnen för bakslagen också.

Så jag lubbade hemåt i 6minuters tempo, med ben som cementblock, klumpfötter och en känsla av att vara helt jävla dränerad på energi.

NU; langa in fin energi i form av rödbetsbiffar, lägga benen i högläge, glo på SVTs nya serie och bara ha det gött!

Landets kanske piggaste löparben

Som motionär brukar det största dilemmat inför lopp vara att man känner att man inte tränat tillräckligt, att formen vacklar eller i alla fall kunde varit bättre. Själv sitter jag här med något slags lyxproblem. Efter gårdagens pass är jag istället orolig för att formen är så pass bra att jag får hybris och att allt skiter sig istället..

Efter helgens roligheter kändes kroppen knagglig. Höften mådde inte helt bra efter att ha kört all in på en hinderbana i en uppblåsbar hoppborg och släpat en 50kg tung docka längs golvet i ganska många minuter. Att leka sådär var tydligen inte höften och ryggen så glada för. Veckans inledande löppass kändes därför inte toppenbra. Däremot var benen sjukt pigga efter att ha vilat i flera dagar.

Istället la jag ett par halvtimmar i gymmet åt att rotera loss ryggen, trycka på triggerpunkter och aktivera småmusklerna. Jag börjar liksom bli ganska bra på sånt där efter ÅR av just denna aktivitet. Det släppte successivt och i tisdags valde jag att bara springa ett lätt pass. Känslan var jättebra under tiden. Däremot var ena vaden lite mör efteråt, och min vänstertå (ja, det tar aldrig slut), som har en såndär ofin hallux-knuta gjorde mer ont än vanligt. Den har trilskats en del den senaste tiden. Knäpper och värker. Men konstigt nog känns det ingenting när jag springer..

Efter fler halvtimmar i gymmet och en morgonpromenad med Lina gav jag mig ut på mitt något modifierade tröskelpass. Jag kortade ner trösklarna och därmed totala mängden kilometer också. Istället för att springa 3x10min sprang jag istället 1500m (knappt 7,5min) med 500m joggvila. Jag tänkte att jag skulle hålla igen lite, kanske 5.10-5.15 som snitt. Bara hitta en go känsla. Och ja, det gjorde jag. En riktigt go känsla i 4.55-tempo istället, med känsla av att kunna fortsätta en bra bit till. Lite som att kroppen bara flöt fram, med lätta steg, pigga ben, stora lungor. Så. Jävla. Magiskt!

Sista ”intervallen” stannade jag efter 1000m och tänkte att det räckte för dagen. Jag behöver inte jaga något kvitto på formen. Den finns där. Mitt framför näsan, och vinkar och viftar på mig. Så trots en tå som värker, en vad som tydligen jobbar heltid, en höft med triggerpunkter och en rygg som är lite lurig, så springer jag mitt bästa någonsin. Imorgon får fysion pyssla om ryggen, höften och tån lite, men i övrigt är jag nog så djävulskt fit for fight som man kan bli inför årets roligaste halvmara!

Jag ska njuta av varje steg på lördag. Hur jobbigt det än blir ska jag älska varje sekund av det!