Alla dessa lopp!

Jag hoppas att ingen missat den roliga nyheten om att Helsingborg Maraton bygger ut och drar igång ett halvmara-lopp till nästa år. Äntligen kan man vara med på det roliga men ändå slippa undan att försöka lubba sig igenom ett helt maraton..

För jag är ju inte riktigt där än. Även om tankarna snurrat i dem banorna. Men efter min debut på Köpenhamn Halvmara känner jag att jag är tvungen att återvända nästa år, och jag är inte så sugen på att ha en debutmara kvar i benen då det bara är två veckor mellan loppen. Så, hur perfekt är det inte med en halvmara då? Jätteperfekt!

Jag fnular lite på nästa års loppsäsong redan nu. Gläds såklart över att det finns så stort utbud på lopp, men får också beslutsångest. Vill inte missa allt det roliga, men vill samtidigt inte tävla var och varannan helg och köra skiten ur mig, för det blir ju inte heller kul. Man får alltså vara finsmakare, sålla bort alla kanske och köra på de lopp som känns självklara. Helsingborg Halvmara känns självklart. Köpenhamn också. Och GöteborgsVarvet (men det får nog fasen bli det sista Varvet på några år nu). Och så är där ju Höganäs Halvmara och Prinsens Minne också. Och Lidingö där på höstkanten. Och så alla stadslopp på 10km som finns att välja på. Och Springtime, och Änglamilen, och så vore det ju kul med Triathlon i Halmstad igen.. och, och, och…

Finsmaka och välja klokt var det ja!

– Men vem vill inte må såhär efter målgång och känna lyckorus?

 

Annonser

Årets sista lopp

På lördag springer jag årets sista lopp och kan därefter summera säsongen för 2017.

Loppet som ska springas är ett slags terränglopp i grannkommunen Åstorp. Orienteringsklubben Is Skanne är arrangörer och det dyker upp många orienterare och gamla löparrävar som springer detta lopp som enda lopp om året, som tradition. Det är alltså inte alls svårt att spana på träningsdressar anno 1983 och löparskor som är ungefär lika gamla. Jag tycker det är härligt! Blir så glad i hela kroppen när jag ser 30-talister komma lubbandes mot målgång jämsides med någon tös född 2011.

Distanserna som finns att välja på är 3,9 , 7,1 & 16,8. Jag kommer att springa sjuan, precis som jag gjorde 2014 när jag senast (och enda gången hittills) sprang loppet. Sträckan bjuder på varierande underlag, och vad jag minns är det ganska kuperat. Inte min starkaste gren alltså – backar och slirigt underlag brukar vara min värsta bromskloss. Gissar att det beror lite på höften då den kan kännas rätt instabil på underlag som inte är hyfsat hårda. Då vågar jag heller inte stå på utan fegar en del. Samtidigt vet jag att det också beror på att jag inte tränat så mycket på andra underlag än grus och asfalt. Och de gånger jag springer i terräng så springer jag bara lugnt och långsamt.

Så! Det är utgångsläget för helgen. Kanske inte mitt snabbaste jag, men jag ska ha kul, och försöka stå på där det går. Innan och efter loppet ska jag titta på folk och mysa över den där stämningen som alltid råder på mindre lopp. Sen packar vi ihop 2017 och tar sikte på löparåret 2018!

Pre-lopp-feelings

Först och främst; fredagsfeeling såklart!

Men så peppar jag lopp också. Imorgon åker jag till Halmstad och springer seedningslopp till Göteborgsvarvet. Jag springer egentligen inte av den anledningen, att seeda mig alltså, utan mer för att jag för två veckor sedan kände att jag var i storform och därför blev jättesugen på att springa 10km på en flack bana.

Idag – not so much storform alltså. Har inte riktigt tränat på som vanligt eftersom benen varit tröttare än tröttast. Jag har vilat. Och nu är benen ganska pigga igen, men kroppen känns lite matt. Skallen nojjar och ja, det råder verkligen ingen hybris denna gången. Men det kanske är ett vinnande koncept?

Imorgon ska jag försöka hitta Köpenhamnskänslan. Jämt tempo, rytm, glädje. Glo så lite som möjligt på klockan. Hitta bra tempo första halvan, och låta andra halvan successivt bli jobbig. Så lätt att säga, och ibland så svårt att utföra..

Tills dess: Be för pigga ben, stora lungor och starka tankar.
Och kränga hemmalagad pizza med en jävla massa ost.

Senast jag sprang seedningslopp såg det ut såhär. Mars 2015.
På den tiden sprang med mobil på armen och musik i öronen..!

Ett lite annorlunda lopp

I min kommun finns ett litet gäng som anordnar olika former av löp- och triathlontävlingar. I början av året, oftast i slutet av april är det Duathlon. Springa, cykla, springa. Under sommaren vankas det klassisk triathlon med simning-cykling-löpning och de senaste höstarna har det varit renodlad löpning som kallas Monothlon. Där har man kunnat välja milen eller halvmaran.

I år har dem valt att göra Monothlon lite annorlunda. Istället för ett klassiskt lopp med en given sträcka så har dem nu lagt tävlingen på en slinga på ca 1,6km som man ska ta sig runt på en given tid som minskar för varje varv. Såhär:

Till en början har man ju all tid i världen. Första varvet är ju nästan promenadtempo, och varv 2 och 3 kan jag nog gå i alla backar och ändå ha marginal att komma i mål innan tiden gått ut. Men sen blir det nog lite svårare där vid varv 7 och 8. Då är man ju trött. Och om jag inte har raketbränsle i benen den där dagen så åker jag definitivt ut på varv 9. 4.40-tempo är snabbt för mig, men inte omöjligt. Det som däremot gör att det känns omöjligt är backarna. På slingan finns en rejäl mördarbacke, och inför den går det också en del uppför. Backar är ju inte min starkaste gren, men det här blir ju världens bästa träningspass! Minst sju gånger uppför mördarbacken ska jag, lördag den 7 oktober.

Ni som bor här i krokarna; häng på! Det blir kul! Och så fikar vi lite efteråt 😉

Här anmäler ni er och får mer info!

Att kanske göra annorlunda

På söndag åker vi till Köpenhamn för att springa halvmara, igen. Det blir första gången i Köpenhamn, men den fjärde halvmaran för mig i år. Jag bläddrar i kalendern och ser att det nu passerat fyra veckor sedan senaste halvmaran i Halmstad. Jag summerade den med lite blandade känslor. Glad och pirrig för nytt pers och att lyckas gå i mål under min drömgräns 1.50 – men också oerhört jäkla trött av att ha tagit ut mig totalt, och samtidigt lite knäckt av känslan att långa distanser är så himla kluriga för mig. 21,1km känns precis lika evighetslångt varje gång..

På fyra veckor har det ju hänt många roliga grejer i övriga livet. Tankarna och känslorna har fokuserat på annat än bara löpning och kommande lopp, och det medför att jag inte riktigt vet vad jag vill åstadkomma i Köpenhamn. Jag har ju tänkt att detta lopp kommer där långt borta i september nångång, som i ett annat liv, men så plötsligt är det så nära och jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Inte hunnit bygga upp några förväntningar.

Och med den senaste halvmaran ganska så färskt i minnet så funderar jag nu på att göra lite annorlunda denna gång. Även om jag är ganska så disciplinerad och i vissas ögon kanske lite fyrkantig när det kommer till min löpning så är ändå det viktigaste för mig att få känna efter och sedan styra målen därefter. Och just nu känner jag mig inte så sugen på att plåga skiten ur mig för att putsa perset ytterligare. Rent formmässigt och fysiskt tror jag nog det skulle kunna gå vägen, särskilt med tanke på att loppet är platt och ”snabbt”, och att löpningen känts otroligt bra den senaste tiden. Men känslomässigt så känner jag inte för att pressa så hårt denna gång. Samtidigt vill jag inte bara lulla mig igenom ett lopp utan en plan och ett mål. Då hade jag ju lika gärna kunnat springa en runda i skogen och bespara mig både tid och pengar. Så nä, nån slags riktning måste där finnas!

Så jag funderar såhär:
Jag vill springa snabbt och känna mig stark och lätt, men den här gången vill jag ha ett kortare krig. Jag vill att loppet ska kännas kortare. Jag vill inte känna trötthet redan vid 14e kilometern. Jag vill springa mer på känsla och mindre på pannben.

Så jag fantiserar i tanken att springa utan GPS och därmed inte kunna se vad jag har för snittid. Det har jag aldrig gjort förut, och det känns spontant lite läskigt. Nästan galet faktiskt. För mig är kilometertider något positivt och något som gör att jag håller fokus framåt. Det är alltså inget jag mår dåligt av på något vis, men jag funderar på att bara springa med ”tidtagarur” på armen och därmed inte veta exakt på sekunden hur jag ligger till. För jag tänker att jag på detta vis kommer kunna springa mer på känsla. Enda invändningen mot att göra detta läskiga är att klockan är min snuttefilt där i kriget i slutet av loppet. När jag är trött har klockan sporrat mig att fortsätta kämpa, att hålla tempot uppe och hålla ihop det hela vägen in i mål. Hur kommer det att bli när jag är trött och inte har klockan som morot?

Antagligen bra, väl?

Det roliga är ju att jag i början kommer kunna räkna lika bra som klockan. Ingen spänning alls liksom.
Det som är mer spännande är ju när jag börjar bli trött och trög i skallen. Huvudräkning är ju inte min vassaste egenskap, och när tröttheten kommer blir jag ju ännu sämre. Men det kanske sporrar mig ännu mer när jag räknar fel och tänker att jag kommer persa med flera minuter? haha

Reflektioner på detta? ;D

Målspurt på senaste halvmaran i Halmstad!

Att kanske ändå inte springa lopp

Fördelen med att inte vara anmäld till ett lopp, utan bara tänka på det lite i smyg, är ju att man kan ångra sig helt plötsligt utan att förlora en krona. För igår kom jag på att det där Varbergsloppet nog blir så himla bökigt.

  1. Vi har 14 mil, enkel väg dit. Jag hatar att åka bil långt.
  2. Det kostar 400spänn att efteranmäla sig. (Jag brukar inte vara snål, men såhär i bröllopstider RINNER pengar iväg)
  3. Tänk om vi åker dit och så är loppet fullt? Har mejlat och frågat men inte fått svar.
  4. Starten går kl 16 och vi ska vara på middag i Helsingborg på kvällen och vill helst inte komma hur sent som helst.

Jamen ni ser ju. Lite väl mycket bök för ingenting. Däremot börjar jag snegla mot Falkenberg Stadslopp som går den 29 juli, samma dag som Citadelloppet i Landskrona, men som verkar vara ett roligare alternativ. Dit vill jag nog åka!

När jag igår bestämde mig för att skippa Varberg tänkte jag att man väl kan göra ett eget millopp hemma. Gratis. Fast det ÄR ju ändå något speciellt med att ha en nummerlapp på magen och folk som hejar sidan om. Man biter ihop på ett helt annat sätt än om man springer ensam i skogen. Men jag bortser från det faktum och tänker ändå göra ett eget genrep. Får väl hyra in folk som står och hejar på mig i skogen. Någon frivillig?

Hur som helst. Jag letar fram min plattaste runda* och lånar Jonatan som får agera hare. Det ska springas fort, och det ska byggas pannben. Helt gratis utan stök och bök. Och så kommer vi i tid till Johanna och Björn på kvällen, nyduschade och fina dessutom!

 


* I senaste avsnittet av podden Ewerlöv och Månström upprepas myten om att Skåne är så platt att man knappt kan backträna inför Lidingöloppet. Eh, öh? Möjligtvis att det är lite plattare i Lundatrakten än på andra ställen av detta landet, men Skåne är ganska mycket mer än en stad. Jag har skitsvårt för att hitta en platt runda här omkring, och på lördag kommer jag få springa tre varv på en 3km runda för att slippa backar. Tror folk på riktigt att Skåne är helt platt eller är det bara människor med dålig koll som slänger sig med det? x)

Att kanske springa lopp

Måndag och ny vecka. Och juli. Jag älskar juli!

Jag sitter och fnular på veckans träning. Skissar en plan och gör utrymme för förändringar på vägen. Jag har fortfarande trötta vader efter lördagens intervallpass, så idag blir det bara en lugn och kort runda..

På lördag går Varbergsloppet på 10km och jag funderar på att spontant dra dit och springa. Jag brukar ju vilja spika lopp i förväg men både detta lopp och Citadelloppet om några veckor låter jag ligga öppna. Tänkte låta lusten avgöra. Känns benen pigga denna vecka så åker jag gärna dit. Jag är sugen på att springa fler millopp, men vill gärna göra det utan press och krav. Har fått för mig att milen inte riktigt är min distans, men det sägs ju också att man blir bra på det man gör. Därför vill jag göra!

Något som däremot är spikat är Malmö Triathlon den 6 augusti. YAY!!


– En skymt av Varbergsloppet 2015

Tankar inför Halmstad Triathlon

Då var det mesta packat och klart. Cykeln är putsad och löparskorna utvalda. 

Vi kan väl köra den klassiska sportfrågan först; hur känns det?
Jo, det känns nog ganska bra, och det beror säkerligen på att jag inte har några höga förväntningar eller hårda målsättningar. Samtidigt känner jag mig inte helt inne i den där härliga zonen. Den där förkylningen ställde verkligen till det i min planering och på ett sätt känner jag mig väldigt oförberedd och osäker på hur formen är. Därav är förväntningarna ganska låga. Jag vill genomföra, göra mitt bästa och ha kul. That´s it.

Att ha en plan inför något som ska genomföras är viktigt för mig. Det sitter kanske i sedan tiden med hästar och banhoppning, eller är det bara sån jag är. Plan A och Plan B ska vara spikade, och sen ska man helst ha ett gäng till i bakfickan, eller vara bra på att ta det som det kommer. Men, plan A ser i alla fall ut ungefär såhär;

Simning: Bara överleva och komma upp ur Nissan efter 400m. Jag räknar med att det kommer vara riktigt stökigt i vattnet och jag får se hur jag kommer att kunna ta mig framåt. Målet är ju att kunna crawla så bra jag kan, men jag räknar med många störningsmoment. Även om jag bara simmat i mörkt vatten två gånger så är det inte själva vattnet som skrämmer mig längre. Det är eventuell panik när det är skitmånga människor runt omkring. Men äh, det ska nog gå bra ändå. Skönt att ha simningen som första moment, så behöver man inte oroa sig för något under resten av loppet.

Växling sim-cykel: Jag har inte övat alls på hur man ska få av sig en våtdräkt på något smidigt sätt. Så jag vet inte riktigt hur man gör, men jag tänker att jag inte ska stressa, för det vinner man ingenting på som nybörjare. Av med skiten och på med hjälm och skor. Hur svårt kan det va?

Cykling: Väl ute på cykeln vill jag faktiskt våga trycka på. Det har gått förvånansvärt bra på cykeln de senaste passen och det hade varit roligt att få den känslan även på tävling. Det ska inte blåsa alls mycket enligt SMHI och det gör mig lugn. Att slippa stångas med motvind gör mig peppad. Två mil på cykeln är ju ingenting.

Växling cykel-löpning: Av med skor och hjälm och på med Zante v1. Easy! Gärna lugnt och metodiskt utan att slöa.

Löpning: Här är det ju lätt att få hybris. Löpning kan jag och man kan känna lukten av målgång nu. Men min plan är ändå att våga hålla igen på första kilometern och låta kroppen komma in i det. Därefter vill jag våga springa riktigt hårt. Våga och vilja ha det tufft. Och kanske försöka njuta lite också. Annars får jag väl spara det till efter målgång.

Summa summarum – det är en jäkla balansgång mellan att våga trycka på och samtidigt ta det lugnt och hålla sig ödmjuk. Jag vill prestera, känna att jag gör mitt allra bästa och lite till. Våga tro på mig själv. Samtidigt tycker jag om när förväntningarna inte är så höga. Det är ju så roligt att överraska sig själv..

Ni som följer mig på instagram (@covetous) lär säkert få updates där under morgondagen. Kanske kan jag ha Johanna som reporter på stories?

Loppnojan

Jodå, den har varit närvarande hela veckan. Nojan inför morgondagens lopp. 

Plötsligt börjar jag tänka på att jag bara hunnit simma ynka två gånger i mörkt vatten.
Att jag varit förkyld och inte riktigt hittat tillbaka efter det. Tränat för lite. Inte motionärs-formtoppat så som jag brukar. Aldrig simmat i mörkt vatten med skitmånga andra sprattlande och vevande människor. Och hur ska jag ens få av mig våtdräkten sådär snabbt och smidigt som andra kan göra, utan att jag trillar omkull och gör bort mig?
Har jag inte lite ont i halsen också..?

Det är alltså precis som det ska vara!

Imorgon är det dags för mitt första riktiga triathlon, om än i motionsklass, men ändå. Lite senare idag ska jag försöka pränta ner lite mer realistiska tankar inför loppet. För även om jag nojar och målar upp skrämmande scenarion i huvudet så ska det bli så jävulsk roligt. Om ni inte har något annat vettigt för er imorgon så tycker jag att ni ska ta er till Halmstad och glo på allt folk som simmar, cyklar och springer. Ni kan käka på Spis & Deli och käka glass när ni ändå är i krokarna liksom 😉

– Förra året i Halmstad när Jonatan kommit i mål efter 11.3 (halv Ironman-distans)

Tankelista inför Varvet

Nu börjar det närma sig på riktigt och de sista passen är gjorda. Givetvis med den där tveksamma känslan – är formen där eller inte? Hur som helst så beger vi oss mot Göteborg redan imorgon eftermiddag. Mässan, nummerlappsuthämtning och pizza står på schemat.

Såhär vandrar tankarna just nu:

  • Jag är verkligen den sista att klaga på sommarvärmen som precis kommit. Jag älskar den villkorslöst. Men det oroar mig lite att det ser ut att bli varmt på lördag. Jag kan räkna mina träningspass  som sprungits utan underställströja och pannband på ena handen..
  • Igår sprang jag ett lätt fartpass med ett gäng 1x1minutare. Idag hade jag inte tänkt springa alls, men eftersom det är sommarvärme och jag hade massor av ledig tid stack jag ut i skogen ändå. Tänkte att det ändå vore bra att försöka acklimatisera sig vid värmen. Det är SÅ annorlunda att springa i värme och kroppen känns så ovan. Det är inte helt omöjligt att det tar några extra minuter att transportera sig runt Varvet på lördag..
  • För att fortsätta på värme-temat; Är det töntigt att springa i ett par vanliga solbrillor? heehee. Tänker mig att det ändå skuggar huvudet lite. Jag äger ingen keps men annars vore det kanske det bästa? (och fulaste)(obs. på mig)
  • Min kropp har droppat det där sista kilot som gör att jag inbillar mig att det blir lättare att springa utan. (förresten, vi snackar inget hetsande och bantande osv nu. Det handlar om knappt 2,5kg sen jag kom hem från Thailand som kroppen fått sköta lite av sig själv) Jag har visserligen ätit väldigt bra och kanske lite snålt de sista veckorna, så nu gäller det att tanka in med massor av bra energi så att benen orkar pinna på som tusan. Vill vara racerbil!
  • Eftersom Johanna åker med och bor med oss i helgen har jag en alldeles privat flätare till hands. Jonatan är ju helt obrukbar när det kommer till sånt, så gissa hur lyxigt detta känns. Kommer säkerligen få de bästa fightingflätorna någonsin!