Lopptankar

Att kanske ändå inte springa lopp

Fördelen med att inte vara anmäld till ett lopp, utan bara tänka på det lite i smyg, är ju att man kan ångra sig helt plötsligt utan att förlora en krona. För igår kom jag på att det där Varbergsloppet nog blir så himla bökigt.

  1. Vi har 14 mil, enkel väg dit. Jag hatar att åka bil långt.
  2. Det kostar 400spänn att efteranmäla sig. (Jag brukar inte vara snål, men såhär i bröllopstider RINNER pengar iväg)
  3. Tänk om vi åker dit och så är loppet fullt? Har mejlat och frågat men inte fått svar.
  4. Starten går kl 16 och vi ska vara på middag i Helsingborg på kvällen och vill helst inte komma hur sent som helst.

Jamen ni ser ju. Lite väl mycket bök för ingenting. Däremot börjar jag snegla mot Falkenberg Stadslopp som går den 29 juli, samma dag som Citadelloppet i Landskrona, men som verkar vara ett roligare alternativ. Dit vill jag nog åka!

När jag igår bestämde mig för att skippa Varberg tänkte jag att man väl kan göra ett eget millopp hemma. Gratis. Fast det ÄR ju ändå något speciellt med att ha en nummerlapp på magen och folk som hejar sidan om. Man biter ihop på ett helt annat sätt än om man springer ensam i skogen. Men jag bortser från det faktum och tänker ändå göra ett eget genrep. Får väl hyra in folk som står och hejar på mig i skogen. Någon frivillig?

Hur som helst. Jag letar fram min plattaste runda* och lånar Jonatan som får agera hare. Det ska springas fort, och det ska byggas pannben. Helt gratis utan stök och bök. Och så kommer vi i tid till Johanna och Björn på kvällen, nyduschade och fina dessutom!

 


* I senaste avsnittet av podden Ewerlöv och Månström upprepas myten om att Skåne är så platt att man knappt kan backträna inför Lidingöloppet. Eh, öh? Möjligtvis att det är lite plattare i Lundatrakten än på andra ställen av detta landet, men Skåne är ganska mycket mer än en stad. Jag har skitsvårt för att hitta en platt runda här omkring, och på lördag kommer jag få springa tre varv på en 3km runda för att slippa backar. Tror folk på riktigt att Skåne är helt platt eller är det bara människor med dålig koll som slänger sig med det? x)

Att kanske springa lopp

Måndag och ny vecka. Och juli. Jag älskar juli!

Jag sitter och fnular på veckans träning. Skissar en plan och gör utrymme för förändringar på vägen. Jag har fortfarande trötta vader efter lördagens intervallpass, så idag blir det bara en lugn och kort runda..

På lördag går Varbergsloppet på 10km och jag funderar på att spontant dra dit och springa. Jag brukar ju vilja spika lopp i förväg men både detta lopp och Citadelloppet om några veckor låter jag ligga öppna. Tänkte låta lusten avgöra. Känns benen pigga denna vecka så åker jag gärna dit. Jag är sugen på att springa fler millopp, men vill gärna göra det utan press och krav. Har fått för mig att milen inte riktigt är min distans, men det sägs ju också att man blir bra på det man gör. Därför vill jag göra!

Något som däremot är spikat är Malmö Triathlon den 6 augusti. YAY!!


– En skymt av Varbergsloppet 2015

Tankar inför Halmstad Triathlon

Då var det mesta packat och klart. Cykeln är putsad och löparskorna utvalda. 

Vi kan väl köra den klassiska sportfrågan först; hur känns det?
Jo, det känns nog ganska bra, och det beror säkerligen på att jag inte har några höga förväntningar eller hårda målsättningar. Samtidigt känner jag mig inte helt inne i den där härliga zonen. Den där förkylningen ställde verkligen till det i min planering och på ett sätt känner jag mig väldigt oförberedd och osäker på hur formen är. Därav är förväntningarna ganska låga. Jag vill genomföra, göra mitt bästa och ha kul. That´s it.

Att ha en plan inför något som ska genomföras är viktigt för mig. Det sitter kanske i sedan tiden med hästar och banhoppning, eller är det bara sån jag är. Plan A och Plan B ska vara spikade, och sen ska man helst ha ett gäng till i bakfickan, eller vara bra på att ta det som det kommer. Men, plan A ser i alla fall ut ungefär såhär;

Simning: Bara överleva och komma upp ur Nissan efter 400m. Jag räknar med att det kommer vara riktigt stökigt i vattnet och jag får se hur jag kommer att kunna ta mig framåt. Målet är ju att kunna crawla så bra jag kan, men jag räknar med många störningsmoment. Även om jag bara simmat i mörkt vatten två gånger så är det inte själva vattnet som skrämmer mig längre. Det är eventuell panik när det är skitmånga människor runt omkring. Men äh, det ska nog gå bra ändå. Skönt att ha simningen som första moment, så behöver man inte oroa sig för något under resten av loppet.

Växling sim-cykel: Jag har inte övat alls på hur man ska få av sig en våtdräkt på något smidigt sätt. Så jag vet inte riktigt hur man gör, men jag tänker att jag inte ska stressa, för det vinner man ingenting på som nybörjare. Av med skiten och på med hjälm och skor. Hur svårt kan det va?

Cykling: Väl ute på cykeln vill jag faktiskt våga trycka på. Det har gått förvånansvärt bra på cykeln de senaste passen och det hade varit roligt att få den känslan även på tävling. Det ska inte blåsa alls mycket enligt SMHI och det gör mig lugn. Att slippa stångas med motvind gör mig peppad. Två mil på cykeln är ju ingenting.

Växling cykel-löpning: Av med skor och hjälm och på med Zante v1. Easy! Gärna lugnt och metodiskt utan att slöa.

Löpning: Här är det ju lätt att få hybris. Löpning kan jag och man kan känna lukten av målgång nu. Men min plan är ändå att våga hålla igen på första kilometern och låta kroppen komma in i det. Därefter vill jag våga springa riktigt hårt. Våga och vilja ha det tufft. Och kanske försöka njuta lite också. Annars får jag väl spara det till efter målgång.

Summa summarum – det är en jäkla balansgång mellan att våga trycka på och samtidigt ta det lugnt och hålla sig ödmjuk. Jag vill prestera, känna att jag gör mitt allra bästa och lite till. Våga tro på mig själv. Samtidigt tycker jag om när förväntningarna inte är så höga. Det är ju så roligt att överraska sig själv..

Ni som följer mig på instagram (@covetous) lär säkert få updates där under morgondagen. Kanske kan jag ha Johanna som reporter på stories?

Loppnojan

Jodå, den har varit närvarande hela veckan. Nojan inför morgondagens lopp. 

Plötsligt börjar jag tänka på att jag bara hunnit simma ynka två gånger i mörkt vatten.
Att jag varit förkyld och inte riktigt hittat tillbaka efter det. Tränat för lite. Inte motionärs-formtoppat så som jag brukar. Aldrig simmat i mörkt vatten med skitmånga andra sprattlande och vevande människor. Och hur ska jag ens få av mig våtdräkten sådär snabbt och smidigt som andra kan göra, utan att jag trillar omkull och gör bort mig?
Har jag inte lite ont i halsen också..?

Det är alltså precis som det ska vara!

Imorgon är det dags för mitt första riktiga triathlon, om än i motionsklass, men ändå. Lite senare idag ska jag försöka pränta ner lite mer realistiska tankar inför loppet. För även om jag nojar och målar upp skrämmande scenarion i huvudet så ska det bli så jävulsk roligt. Om ni inte har något annat vettigt för er imorgon så tycker jag att ni ska ta er till Halmstad och glo på allt folk som simmar, cyklar och springer. Ni kan käka på Spis & Deli och käka glass när ni ändå är i krokarna liksom 😉

– Förra året i Halmstad när Jonatan kommit i mål efter 11.3 (halv Ironman-distans)

Tankelista inför Varvet

Nu börjar det närma sig på riktigt och de sista passen är gjorda. Givetvis med den där tveksamma känslan – är formen där eller inte? Hur som helst så beger vi oss mot Göteborg redan imorgon eftermiddag. Mässan, nummerlappsuthämtning och pizza står på schemat.

Såhär vandrar tankarna just nu:

  • Jag är verkligen den sista att klaga på sommarvärmen som precis kommit. Jag älskar den villkorslöst. Men det oroar mig lite att det ser ut att bli varmt på lördag. Jag kan räkna mina träningspass  som sprungits utan underställströja och pannband på ena handen..
  • Igår sprang jag ett lätt fartpass med ett gäng 1x1minutare. Idag hade jag inte tänkt springa alls, men eftersom det är sommarvärme och jag hade massor av ledig tid stack jag ut i skogen ändå. Tänkte att det ändå vore bra att försöka acklimatisera sig vid värmen. Det är SÅ annorlunda att springa i värme och kroppen känns så ovan. Det är inte helt omöjligt att det tar några extra minuter att transportera sig runt Varvet på lördag..
  • För att fortsätta på värme-temat; Är det töntigt att springa i ett par vanliga solbrillor? heehee. Tänker mig att det ändå skuggar huvudet lite. Jag äger ingen keps men annars vore det kanske det bästa? (och fulaste)(obs. på mig)
  • Min kropp har droppat det där sista kilot som gör att jag inbillar mig att det blir lättare att springa utan. (förresten, vi snackar inget hetsande och bantande osv nu. Det handlar om knappt 2,5kg sen jag kom hem från Thailand som kroppen fått sköta lite av sig själv) Jag har visserligen ätit väldigt bra och kanske lite snålt de sista veckorna, så nu gäller det att tanka in med massor av bra energi så att benen orkar pinna på som tusan. Vill vara racerbil!
  • Eftersom Johanna åker med och bor med oss i helgen har jag en alldeles privat flätare till hands. Jonatan är ju helt obrukbar när det kommer till sånt, så gissa hur lyxigt detta känns. Kommer säkerligen få de bästa fightingflätorna någonsin!

Varvetminnen!

På lördag springer jag mitt tredje GöteborgsVarv, och det är för femte året i rad som jag hänger på Slottskogsvallen och är en liten, liten del av hela GöteborgsVarvet. Det är verkligen något speciellt med detta loppet. Jag har ingen pricksäker förklaring på varför det är speciellt, men det bara är så. Det hänger något extra i luften hela den här veckan. Kanske är det gemenskapen, att så många andra som man känner också ska dit?


Mina tidiga minnen av just GöteborgsVarvet och fram till idag ser ut ungefär såhär:

2010: Jag ser loppet live på TV av en slump. Har ingen aning om hur långt man springer, men gissar nog att det är jättelångt. Själv har jag precis kommit hem från sex månaders säsongsliv på en skidort. Kroppen är otroligt tung efter ett halvår med fest och skräpmat och jag blir andfådd av att gå i trappor. Jag har börjat jogga i skogen för att få upp flåset och få tillbaka min egentliga kroppsform.

2011: Jag springer en hel del själv vid denna tidpunkt, alltid ensam, alltid i skogen. Fastän jag springer regelbundet och börjar tycka att det är ganska kul så pratar jag aldrig om min löpning, eller löpning över huvud taget. Man gör inte det 2011. Jag får höra att min kompis ska springa GöteborgsVarvet och tänker att jaha, kan vem som helst göra det? Jag tror nog att min första tanke på att själv kanske springa lopp föds där och då. Men löpningen känns fortfarande som min egna hemlighet och är inget som jag vill dra fram i ljuset för allmänheten.

2012: detta år har jag nog ingen tanke alls på något GöteborgsVarv. Jag pluggar i Halmstad och har precis bestämt mig för att utbilda mig till PT. Jag gymmar järnet och springer för att hålla mig smal..

2013: I februari träffar jag Jonatan och vi börjar ganska snabbt in i relationen skapa ett gemensamt intresse för löpning. Han som tidigare bara spelat fotboll vill springa både Springtime och Varvet. Jag hänger med som väldigt nykär supporter, såklart! Själv vågar jag springa mitt första lopp, 10km på Änglamilen någon vecka senare och i mitt huvud är allt som är längre än 10km alldeles för långt för en sån som mig.

2014: Jonatan springer sitt andra Varv och jag är med som supporter igen. Jag har tidigare intalat mig att allt över milen är för alla andra men inte mig, men under tiden som Jonatan springer loppet beslutar jag mig om att själv springa året därpå. Jag får liksom feeling i den där atmosfären. Vill vara en del av den på riktigt, och inte bara stå sidan om. Här hittade jag ett kort blogginlägg från den dagen.  När jag i inlägget skriver att jag vill springa under 2 timmar har jag antagligen ingen aning om att det är en snittid på 5.40 per kilometer, utan drar nog bara till med något som låter bra. Haha!

2015: Jag står på startlinjen till mitt första GöteborgsVarv och halvmaraton, med en ganska skör kropp. Jag har nästan precis börjat min rehab-resa med höften och förstår nog inte riktigt hur svag den är och hur tuff en halvmara kan vara mot sköra kroppsdelar och muskler. Kanske är det tur att man inte förstår ändå? Mitt första Varv blir ingen trevlig resa alls och efteråt spyr jag fyra gånger av smärta och utmattning. Såhär i efterhand kan jag önska att jag hade struntat i tiden helt och hållet och lyssnat på kroppen mer. En halvmara är inte milen x 2, farten dödar och man måste springa och tänka annorlunda, men visst är det fantastiskt att lära sig av sina misstag? Här är race reporten från loppet!

2016: Ännu ett år har gått och jag har lärt mig otroligt mycket mer om löpning och sköra höfter. Jag har kört rehab ett helt år och är väldigt mycket starkare och klokare på mina svaga länkar, men står på ändå på startlinjen med en stor respekt för distansen. Jag har ödmjuka tankar och vill för allt i världen slippa att spy efter målgång. Jag vågar inte sikta på någon särskild tid, och vill bara ta mig igenom loppet med positiva känslor. Loppet blir mitt roligaste lopp någonsin och jag blir så otroligt chockad när jag springer in på precis under 2 timmar. Jag kan fortfarande få lite rysningar när jag läser min egen race report. Är det knäppt?

På lördag hoppas jag på ett fantastiskt lopp. Gärna ett lopp med pers och jävligt pigga ben, men jag kan nog nöja mig med en eventuellt sämre tid också. För Göteborgsvarvet är så mycket mer än bara resultatet. Det är allt inför, runt om, och efter. Vår tradition med att åka upp dagen innan är minst lika viktig. Uppsnacket mellan mig och Jonatan i bilen, pizzan från Sannegården kvällen innan, och att hämta ut sin nummerlapp. Och i år så får jag även ha med mig min kompis Johanna som springer sitt första GöteborgsVarv och halvmara. Gissa hur kul och spännande det ska bli att få vara en del av det?!

Åh, nu längtar vi va! ❤

Veckan innan lopp

Vissa saker som hör till veckan innan lopp glömmer man bort under årets andra veckor som inte innehåller lopp. Typ såhär håller jag på;

  • Kollar SMHI´s hemsida tre gånger per dag. Knappar in ”Höganäs” och ”Lördag”. Just nu ska det vara sol, 8+ och blåsa nordvästlig vind 10m/s och 15 i byarna. ”Kul”. Mitt önskemål är att det ska regna hela natten till lördag för att minimera pollen och när det är dags att springa får det gärna vara sol och 8+, men vinden kan väl gå och gömma sig någon annanstans i Skåne så länge?
  • Funderar på outfit. Oavsett väder så blir det shorts. Så att man kan sträcka ut steget ordentligt, och slippa känna sig klaustrofobisk i långa tights. Om jag så ska behöva ha vindjacka, vantar, buff och pannband så blir det ändå shorts på benen. Basta!
  • Trots att jag så sent som i fredags kände att jag verkligen tränat helt rätt de senaste månaderna så vacklar just den känslan nu dagarna innan lopp. Tänk om formen är puts väck efter en lättare vecka? (alltså, noll logik, men ändå)
  • Sväljer tre gånger extra för att få bort inbillningen om halsont. Sprayar coldzyme för glatta livet.
  • Väljer ut rätt tankar för att skapa rätt känsla i kropp och skalle. Vill komma in i den där zonen där man är sjukt ödmjuk inför 21,1km men samtidigt tror på sig själv och vågar springa hårt. Fantiserar om fina kilometertider och riktigt go känsla.

Det känns som att det var tusen år sedan jag sprang lopp. Jag brukar ju alltid smyga igång säsongen med 5km eller andra mindre lopp. Nu är det pang på halvmaran direkt. Känns lika läskigt som spännande..

– Såhär såg det ut senast efter målgång på en halvmara. Var så trött att jag knappt orkade le, och samtidigt var jag så nöjd och lite chockad över ett nästintill perfekt lopp att det enda jag ville göra vara att le!

Loppen i sikte

Jag älskar att springa lopp! Att få testa kroppen, ha nummerlapp på tröjan, ta ut sig lite extra, och vara pirrig och redo inför. Men jag har också kommit på att det näst roligaste är att träna inför loppen. Att kunna träna på ett sätt som gör att man faktiskt känner sig helt redo för att tävla och testa sig. Det ska vara kul att stå på startlinjen, men det blir liksom extra roligt när man känner att man är i form för att göra ett rättvist resultat. Så, även om jag på ett sätt vill springa lopp ofta, så vill jag ändå inte alls det. Jag vill stå väl förberedd i starten, och om det är lopp varje helg så hinner man ju knappt träna emellan (eller göra annat roligt på helgerna). Så den här säsongen vill jag välja mina lopp med omsorg. Inte springa lopp hej vilt utan mer vara en lite kräsen finsmakare. Det finns ju så himla mycket att välja på!

Här är loppen som jag planerar att springa i april och maj:

Det är alltid intensivt med lopp i maj. De andra åren har Springtime, Varvet och Änglamilen legat helgerna efter varann, men i år går Springtime en vecka tidigare vilket jag verkligen uppskattar! I juni och juli blir det lite lugnare (förhoppningsvis byter jag ut springloppen mot triathlon!). Sommaren är min bästa period på alla sätt och jag vill träna så mycket det bara går!

Hur går era lopptankar? Och ses vi någonstans?

När man tvingas välja

Det här är lite som pest eller kolera fast ändå helt tvärtom. Att behöva välja bort en kul sak. För det jag fasade för har hänt; Årets duathlon-tävling ligger på samma datum som Höganäs Halvmarathon! Och än har det ju inte blivit möjligt att klona sig och vara på två ställen samtidigt..

Jaha, och vad tusan är duathlon tänker ni då? Jo, det är en lokal tävling här i Klippan, som arrangeras på samma vis som den lokala triathlontävlingen. Alltså billig startavgift, mysig stämning, alla känner alla och o-pretto fika och priser till alla deltagare. Duathlon innebär att man springer 5km – cyklar 25km – springer 2,5km. Förra året missade jag tävlingen pga halsont, och i år vill jag ju helt klart ta revansch. Här kan ni läsa Race Report från Duathlon 2015.

Men så är jag redan anmäld till Höganäs Halvmarathon på exakt samma datum som Duathlon går. Jag har redan betalt anmälningsavgift på 500 spänn, och det är ju det som känns lite jobbigt. För mitt hjärta klappar ju mer för det lokala och mysiga. Såhär går resonemangen typ:

  1. Vad som talar för Duathlon: 
    Mysigt! Känns obligatoriskt! Skitkul och ”unikt” (hur många duathlon hittar man annars?).
    Och för guds skull – jag har ju ny cykel! Att ha detta att träna inför ger ju verkligen motivation till att ta sig ut på hojen även om det inte är vindstilla och solsken. Det ger en mening åt cykelträningen – att få testa sig själv och få ett tävlingsmoment.
  2. Vad som talar för Höganäs Halvmarathon:
    500spänn i anmälningsavgift som redan är betalda. Att jag vill testa formen inför GöteborgsVarvet en månad senare. Att jag vill få mer rutin på halvmara och på sikt kunna spränga den där 1.50-gränsen. Detta lopp har premiär i år och jag är nyfiken på både banan och arrangemanget.

Ah! Hur ska jag kunna välja mellan detta egentligen? Känner mig ganska kluven..
Som tur är behöver jag inte bestämma mig redan nu. Jag kan vänta till dagen innan om det skulle behövas. Det är bara att skita i att åka till Höganäs och efteranmäla mig till Duathlon om jag nu skulle ha beslutsångest in i det sista. Men jag tänker att den kommande träningen får avgöra saken. Om kroppen håller ihop och pallar med den löpningen som jag tänkt mig, och om den där magiska löparformen smyger sig på så vill jag ju gärna springa halvmaran. Är kroppen däremot fortsatt knagglig så blir kanske cykeln räddningen. Så, träningstimmarna, kroppen och formen får alltså avgöra saken. Och magkänslan och lusten. Allra sist pengarna. Hellre låtsas att man betalt 500spänn för att ha kul på duathlon än att plåga sig runt 21km bara för att man betalt startavgift.

Hur hade ni valt och resonerat?

img_4867– Oavsett vilket lopp vill man ju se ut såhär efteråt! 😉

Tankar om 2017

Ibland slås jag av tanken av att vi egentligen inte vet ett enda dugg om framtiden. Den ligger där helt orörd och vi försöker ta kontroll över den på alla möjliga sätt. Jag tänker också att ofta sker ju de saker som vi faktiskt planerar att göra, men det sker ju minst lika många grejer som inte alls var planerat. Man räknar liksom inte med att höften och ryggen ska balla ur lagom till det nya året. Man planerar inte formsvackor och motgångar (och ibland framgångar). Ändå sker dom i princip samma utsträckning som de där andra som vi tänker att vi ska utföra.

Och med det sagt, så vill jag liksom förklara min egen inställning till blogginlägg likt detta. Planer är planer. Mål är mål. Drömmar likaså. Det kan hända mycket på vägen. Men det är i alla fall i den följande riktningen som jag siktar. Det är detta jag vill när jag känner efter.

Och ganska ofta blir det som jag vill. Sker det inte, beror det ofta på två saker;
1. Jag vill det inte tillräckligt mycket längre.
2. Livet tar en vändning jag inte alls räknat med.

Så. Sorry för en jäkla utsvävning så här i inledningen. Egentligen är ni kanske mest intresserade av vad tusan jag vill med kommande framtid. Här i bloggen handlar det mest om träning och tankar som påverkar träningen. Utanför bloggen handlar det såklart mycket om relationer, vardagsliv, jobb och tex sommarens bröllop 🙂


 

Vad jag vill:

  1. Jag vill cykla. Jag vill lära mig mer om att cykla. Och framför allt vill jag lära mig att tycka om att cykla.
  2. Jag vill simma, och jag vill lära mig att simma snabbt och med bra teknik.
  3. Jag vill våga simma i alla olika vatten och inte bara i en trygg bassäng.
  4. Jag vill utvecklas mer som löpare. Bygga vidare på det jag skapade under 2016.
  5. Jag vill ha ork och energi till att göra det jag tycker är allra roligast och skapa lycka i vardagen med små medel. Exempelvis prioritera träning, kost och återhämtning högt. Funkar det mår jag bra och det påverkar allt annat på ett bra sätt.
  6. Jag vill fortsätta ha fokus på mig och mitt. Våga gasa på, satsa, och skita i allt annat.
  7. Jag vill utvecklas som löpcoach och ha fortsatt nöjda deltagare i min löpargrupp.
  8. Jag vill fortsätta lägga pengar på bra grejer. Hellre en dyr sak med bra kvalité och som jag använder än en massa halvdåliga prylar som bara tar upp utrymme i garderoben. Får panik av för mycket prylar som dessutom inte används.

 

Vad jag ska:

  1. Starta ett ”riktigt” triathlon.
    Därför vill jag lära mig cykla, och därför vill jag lära mig simma, framför allt i vildare vatten då de flesta triathlon går i sjöar, hav eller å. Punkt nummer 3 på listan ovanför känns som den jobbigaste och läskigaste. Det är nog den enda punkt som jag inte vet med säkerhet att jag kommer att klara av. Men viljan att tävla mer i triathlon är förhoppningsvis större än rädslan för äckligt vatten.
  2. Bli bättre på 10km och 21km.
    Det där milen-spöket försvann under förra året trots att det inte blev så många ordentliga millopp. Nu ska det inte längre handla om att mentalt hantera längden på milen, utan att våga gå hårt och ta sig under det där jäkla 50-sträcket.
    På halvmaran vill jag utvecklas framför allt mentalt. Det är en rolig och utmanande distans, som kan vara lika hemsk som fantastisk. Tidsmässigt har jag inga stora krav på att sänka mig – jag vill under 1.50 såklart, men allra viktigast för mig är att hitta den där euforiska känslan som jag hade på Prinsens Minne, och att kanske ha lite mindre respekt för distansen. Går det bra är det inte evighetslångt..
  3. Träna smart!
    Förra året tränade jag mer hårt än smart. I efterhand tycker jag ändå att det både nödvändigt och rätt. Att få känna av symptomen på att tippa lite över kanten var otroligt nyttigt och lärorikt. Jag behövde också lära att pressa mig. Ta i, ta ut mig, våga tömma ut alla krafter och pressa mig på ett helt nytt sätt. Detta år vill jag lära mig mer om vilka tillfällen som det är mest optimalt att göra detta, och när det är dags att backa.
  4. Vara ödmjuk, tacksam och snäll.
    Jag tror på någon slags karma. Det man ger får man tillbaka, och jag tror att det gäller både när man är snäll mot sig själv och mot andra. Saker jag inte vet tänker jag inte låtsas veta, och tacksamhet leder nog till att det man gör blir långvarigt. Jag vill kunna hålla på med detta i många år framöver, och då kan man inte alltid låta viljan styra till 100%. Klokhet, sunt förnuft, filosoferande och sånt där kan nog vara en balans mot det där andra strikta.

Nu ska jag bara få ordning på höften, sen är jag nog så redo man kan bli för ett roligt och lärorikt 2017!

img_5592