Lopptankar

Att kanske göra annorlunda

På söndag åker vi till Köpenhamn för att springa halvmara, igen. Det blir första gången i Köpenhamn, men den fjärde halvmaran för mig i år. Jag bläddrar i kalendern och ser att det nu passerat fyra veckor sedan senaste halvmaran i Halmstad. Jag summerade den med lite blandade känslor. Glad och pirrig för nytt pers och att lyckas gå i mål under min drömgräns 1.50 – men också oerhört jäkla trött av att ha tagit ut mig totalt, och samtidigt lite knäckt av känslan att långa distanser är så himla kluriga för mig. 21,1km känns precis lika evighetslångt varje gång..

På fyra veckor har det ju hänt många roliga grejer i övriga livet. Tankarna och känslorna har fokuserat på annat än bara löpning och kommande lopp, och det medför att jag inte riktigt vet vad jag vill åstadkomma i Köpenhamn. Jag har ju tänkt att detta lopp kommer där långt borta i september nångång, som i ett annat liv, men så plötsligt är det så nära och jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Inte hunnit bygga upp några förväntningar.

Och med den senaste halvmaran ganska så färskt i minnet så funderar jag nu på att göra lite annorlunda denna gång. Även om jag är ganska så disciplinerad och i vissas ögon kanske lite fyrkantig när det kommer till min löpning så är ändå det viktigaste för mig att få känna efter och sedan styra målen därefter. Och just nu känner jag mig inte så sugen på att plåga skiten ur mig för att putsa perset ytterligare. Rent formmässigt och fysiskt tror jag nog det skulle kunna gå vägen, särskilt med tanke på att loppet är platt och ”snabbt”, och att löpningen känts otroligt bra den senaste tiden. Men känslomässigt så känner jag inte för att pressa så hårt denna gång. Samtidigt vill jag inte bara lulla mig igenom ett lopp utan en plan och ett mål. Då hade jag ju lika gärna kunnat springa en runda i skogen och bespara mig både tid och pengar. Så nä, nån slags riktning måste där finnas!

Så jag funderar såhär:
Jag vill springa snabbt och känna mig stark och lätt, men den här gången vill jag ha ett kortare krig. Jag vill att loppet ska kännas kortare. Jag vill inte känna trötthet redan vid 14e kilometern. Jag vill springa mer på känsla och mindre på pannben.

Så jag fantiserar i tanken att springa utan GPS och därmed inte kunna se vad jag har för snittid. Det har jag aldrig gjort förut, och det känns spontant lite läskigt. Nästan galet faktiskt. För mig är kilometertider något positivt och något som gör att jag håller fokus framåt. Det är alltså inget jag mår dåligt av på något vis, men jag funderar på att bara springa med ”tidtagarur” på armen och därmed inte veta exakt på sekunden hur jag ligger till. För jag tänker att jag på detta vis kommer kunna springa mer på känsla. Enda invändningen mot att göra detta läskiga är att klockan är min snuttefilt där i kriget i slutet av loppet. När jag är trött har klockan sporrat mig att fortsätta kämpa, att hålla tempot uppe och hålla ihop det hela vägen in i mål. Hur kommer det att bli när jag är trött och inte har klockan som morot?

Antagligen bra, väl?

Det roliga är ju att jag i början kommer kunna räkna lika bra som klockan. Ingen spänning alls liksom.
Det som är mer spännande är ju när jag börjar bli trött och trög i skallen. Huvudräkning är ju inte min vassaste egenskap, och när tröttheten kommer blir jag ju ännu sämre. Men det kanske sporrar mig ännu mer när jag räknar fel och tänker att jag kommer persa med flera minuter? haha

Reflektioner på detta? ;D

Målspurt på senaste halvmaran i Halmstad!

Annonser

Att kanske ändå inte springa lopp

Fördelen med att inte vara anmäld till ett lopp, utan bara tänka på det lite i smyg, är ju att man kan ångra sig helt plötsligt utan att förlora en krona. För igår kom jag på att det där Varbergsloppet nog blir så himla bökigt.

  1. Vi har 14 mil, enkel väg dit. Jag hatar att åka bil långt.
  2. Det kostar 400spänn att efteranmäla sig. (Jag brukar inte vara snål, men såhär i bröllopstider RINNER pengar iväg)
  3. Tänk om vi åker dit och så är loppet fullt? Har mejlat och frågat men inte fått svar.
  4. Starten går kl 16 och vi ska vara på middag i Helsingborg på kvällen och vill helst inte komma hur sent som helst.

Jamen ni ser ju. Lite väl mycket bök för ingenting. Däremot börjar jag snegla mot Falkenberg Stadslopp som går den 29 juli, samma dag som Citadelloppet i Landskrona, men som verkar vara ett roligare alternativ. Dit vill jag nog åka!

När jag igår bestämde mig för att skippa Varberg tänkte jag att man väl kan göra ett eget millopp hemma. Gratis. Fast det ÄR ju ändå något speciellt med att ha en nummerlapp på magen och folk som hejar sidan om. Man biter ihop på ett helt annat sätt än om man springer ensam i skogen. Men jag bortser från det faktum och tänker ändå göra ett eget genrep. Får väl hyra in folk som står och hejar på mig i skogen. Någon frivillig?

Hur som helst. Jag letar fram min plattaste runda* och lånar Jonatan som får agera hare. Det ska springas fort, och det ska byggas pannben. Helt gratis utan stök och bök. Och så kommer vi i tid till Johanna och Björn på kvällen, nyduschade och fina dessutom!

 


* I senaste avsnittet av podden Ewerlöv och Månström upprepas myten om att Skåne är så platt att man knappt kan backträna inför Lidingöloppet. Eh, öh? Möjligtvis att det är lite plattare i Lundatrakten än på andra ställen av detta landet, men Skåne är ganska mycket mer än en stad. Jag har skitsvårt för att hitta en platt runda här omkring, och på lördag kommer jag få springa tre varv på en 3km runda för att slippa backar. Tror folk på riktigt att Skåne är helt platt eller är det bara människor med dålig koll som slänger sig med det? x)

Att kanske springa lopp

Måndag och ny vecka. Och juli. Jag älskar juli!

Jag sitter och fnular på veckans träning. Skissar en plan och gör utrymme för förändringar på vägen. Jag har fortfarande trötta vader efter lördagens intervallpass, så idag blir det bara en lugn och kort runda..

På lördag går Varbergsloppet på 10km och jag funderar på att spontant dra dit och springa. Jag brukar ju vilja spika lopp i förväg men både detta lopp och Citadelloppet om några veckor låter jag ligga öppna. Tänkte låta lusten avgöra. Känns benen pigga denna vecka så åker jag gärna dit. Jag är sugen på att springa fler millopp, men vill gärna göra det utan press och krav. Har fått för mig att milen inte riktigt är min distans, men det sägs ju också att man blir bra på det man gör. Därför vill jag göra!

Något som däremot är spikat är Malmö Triathlon den 6 augusti. YAY!!


– En skymt av Varbergsloppet 2015

Tankar inför Halmstad Triathlon

Då var det mesta packat och klart. Cykeln är putsad och löparskorna utvalda. 

Vi kan väl köra den klassiska sportfrågan först; hur känns det?
Jo, det känns nog ganska bra, och det beror säkerligen på att jag inte har några höga förväntningar eller hårda målsättningar. Samtidigt känner jag mig inte helt inne i den där härliga zonen. Den där förkylningen ställde verkligen till det i min planering och på ett sätt känner jag mig väldigt oförberedd och osäker på hur formen är. Därav är förväntningarna ganska låga. Jag vill genomföra, göra mitt bästa och ha kul. That´s it.

Att ha en plan inför något som ska genomföras är viktigt för mig. Det sitter kanske i sedan tiden med hästar och banhoppning, eller är det bara sån jag är. Plan A och Plan B ska vara spikade, och sen ska man helst ha ett gäng till i bakfickan, eller vara bra på att ta det som det kommer. Men, plan A ser i alla fall ut ungefär såhär;

Simning: Bara överleva och komma upp ur Nissan efter 400m. Jag räknar med att det kommer vara riktigt stökigt i vattnet och jag får se hur jag kommer att kunna ta mig framåt. Målet är ju att kunna crawla så bra jag kan, men jag räknar med många störningsmoment. Även om jag bara simmat i mörkt vatten två gånger så är det inte själva vattnet som skrämmer mig längre. Det är eventuell panik när det är skitmånga människor runt omkring. Men äh, det ska nog gå bra ändå. Skönt att ha simningen som första moment, så behöver man inte oroa sig för något under resten av loppet.

Växling sim-cykel: Jag har inte övat alls på hur man ska få av sig en våtdräkt på något smidigt sätt. Så jag vet inte riktigt hur man gör, men jag tänker att jag inte ska stressa, för det vinner man ingenting på som nybörjare. Av med skiten och på med hjälm och skor. Hur svårt kan det va?

Cykling: Väl ute på cykeln vill jag faktiskt våga trycka på. Det har gått förvånansvärt bra på cykeln de senaste passen och det hade varit roligt att få den känslan även på tävling. Det ska inte blåsa alls mycket enligt SMHI och det gör mig lugn. Att slippa stångas med motvind gör mig peppad. Två mil på cykeln är ju ingenting.

Växling cykel-löpning: Av med skor och hjälm och på med Zante v1. Easy! Gärna lugnt och metodiskt utan att slöa.

Löpning: Här är det ju lätt att få hybris. Löpning kan jag och man kan känna lukten av målgång nu. Men min plan är ändå att våga hålla igen på första kilometern och låta kroppen komma in i det. Därefter vill jag våga springa riktigt hårt. Våga och vilja ha det tufft. Och kanske försöka njuta lite också. Annars får jag väl spara det till efter målgång.

Summa summarum – det är en jäkla balansgång mellan att våga trycka på och samtidigt ta det lugnt och hålla sig ödmjuk. Jag vill prestera, känna att jag gör mitt allra bästa och lite till. Våga tro på mig själv. Samtidigt tycker jag om när förväntningarna inte är så höga. Det är ju så roligt att överraska sig själv..

Ni som följer mig på instagram (@covetous) lär säkert få updates där under morgondagen. Kanske kan jag ha Johanna som reporter på stories?

Loppnojan

Jodå, den har varit närvarande hela veckan. Nojan inför morgondagens lopp. 

Plötsligt börjar jag tänka på att jag bara hunnit simma ynka två gånger i mörkt vatten.
Att jag varit förkyld och inte riktigt hittat tillbaka efter det. Tränat för lite. Inte motionärs-formtoppat så som jag brukar. Aldrig simmat i mörkt vatten med skitmånga andra sprattlande och vevande människor. Och hur ska jag ens få av mig våtdräkten sådär snabbt och smidigt som andra kan göra, utan att jag trillar omkull och gör bort mig?
Har jag inte lite ont i halsen också..?

Det är alltså precis som det ska vara!

Imorgon är det dags för mitt första riktiga triathlon, om än i motionsklass, men ändå. Lite senare idag ska jag försöka pränta ner lite mer realistiska tankar inför loppet. För även om jag nojar och målar upp skrämmande scenarion i huvudet så ska det bli så jävulsk roligt. Om ni inte har något annat vettigt för er imorgon så tycker jag att ni ska ta er till Halmstad och glo på allt folk som simmar, cyklar och springer. Ni kan käka på Spis & Deli och käka glass när ni ändå är i krokarna liksom 😉

– Förra året i Halmstad när Jonatan kommit i mål efter 11.3 (halv Ironman-distans)

Tankelista inför Varvet

Nu börjar det närma sig på riktigt och de sista passen är gjorda. Givetvis med den där tveksamma känslan – är formen där eller inte? Hur som helst så beger vi oss mot Göteborg redan imorgon eftermiddag. Mässan, nummerlappsuthämtning och pizza står på schemat.

Såhär vandrar tankarna just nu:

  • Jag är verkligen den sista att klaga på sommarvärmen som precis kommit. Jag älskar den villkorslöst. Men det oroar mig lite att det ser ut att bli varmt på lördag. Jag kan räkna mina träningspass  som sprungits utan underställströja och pannband på ena handen..
  • Igår sprang jag ett lätt fartpass med ett gäng 1x1minutare. Idag hade jag inte tänkt springa alls, men eftersom det är sommarvärme och jag hade massor av ledig tid stack jag ut i skogen ändå. Tänkte att det ändå vore bra att försöka acklimatisera sig vid värmen. Det är SÅ annorlunda att springa i värme och kroppen känns så ovan. Det är inte helt omöjligt att det tar några extra minuter att transportera sig runt Varvet på lördag..
  • För att fortsätta på värme-temat; Är det töntigt att springa i ett par vanliga solbrillor? heehee. Tänker mig att det ändå skuggar huvudet lite. Jag äger ingen keps men annars vore det kanske det bästa? (och fulaste)(obs. på mig)
  • Min kropp har droppat det där sista kilot som gör att jag inbillar mig att det blir lättare att springa utan. (förresten, vi snackar inget hetsande och bantande osv nu. Det handlar om knappt 2,5kg sen jag kom hem från Thailand som kroppen fått sköta lite av sig själv) Jag har visserligen ätit väldigt bra och kanske lite snålt de sista veckorna, så nu gäller det att tanka in med massor av bra energi så att benen orkar pinna på som tusan. Vill vara racerbil!
  • Eftersom Johanna åker med och bor med oss i helgen har jag en alldeles privat flätare till hands. Jonatan är ju helt obrukbar när det kommer till sånt, så gissa hur lyxigt detta känns. Kommer säkerligen få de bästa fightingflätorna någonsin!

Varvetminnen!

På lördag springer jag mitt tredje GöteborgsVarv, och det är för femte året i rad som jag hänger på Slottskogsvallen och är en liten, liten del av hela GöteborgsVarvet. Det är verkligen något speciellt med detta loppet. Jag har ingen pricksäker förklaring på varför det är speciellt, men det bara är så. Det hänger något extra i luften hela den här veckan. Kanske är det gemenskapen, att så många andra som man känner också ska dit?


Mina tidiga minnen av just GöteborgsVarvet och fram till idag ser ut ungefär såhär:

2010: Jag ser loppet live på TV av en slump. Har ingen aning om hur långt man springer, men gissar nog att det är jättelångt. Själv har jag precis kommit hem från sex månaders säsongsliv på en skidort. Kroppen är otroligt tung efter ett halvår med fest och skräpmat och jag blir andfådd av att gå i trappor. Jag har börjat jogga i skogen för att få upp flåset och få tillbaka min egentliga kroppsform.

2011: Jag springer en hel del själv vid denna tidpunkt, alltid ensam, alltid i skogen. Fastän jag springer regelbundet och börjar tycka att det är ganska kul så pratar jag aldrig om min löpning, eller löpning över huvud taget. Man gör inte det 2011. Jag får höra att min kompis ska springa GöteborgsVarvet och tänker att jaha, kan vem som helst göra det? Jag tror nog att min första tanke på att själv kanske springa lopp föds där och då. Men löpningen känns fortfarande som min egna hemlighet och är inget som jag vill dra fram i ljuset för allmänheten.

2012: detta år har jag nog ingen tanke alls på något GöteborgsVarv. Jag pluggar i Halmstad och har precis bestämt mig för att utbilda mig till PT. Jag gymmar järnet och springer för att hålla mig smal..

2013: I februari träffar jag Jonatan och vi börjar ganska snabbt in i relationen skapa ett gemensamt intresse för löpning. Han som tidigare bara spelat fotboll vill springa både Springtime och Varvet. Jag hänger med som väldigt nykär supporter, såklart! Själv vågar jag springa mitt första lopp, 10km på Änglamilen någon vecka senare och i mitt huvud är allt som är längre än 10km alldeles för långt för en sån som mig.

2014: Jonatan springer sitt andra Varv och jag är med som supporter igen. Jag har tidigare intalat mig att allt över milen är för alla andra men inte mig, men under tiden som Jonatan springer loppet beslutar jag mig om att själv springa året därpå. Jag får liksom feeling i den där atmosfären. Vill vara en del av den på riktigt, och inte bara stå sidan om. Här hittade jag ett kort blogginlägg från den dagen.  När jag i inlägget skriver att jag vill springa under 2 timmar har jag antagligen ingen aning om att det är en snittid på 5.40 per kilometer, utan drar nog bara till med något som låter bra. Haha!

2015: Jag står på startlinjen till mitt första GöteborgsVarv och halvmaraton, med en ganska skör kropp. Jag har nästan precis börjat min rehab-resa med höften och förstår nog inte riktigt hur svag den är och hur tuff en halvmara kan vara mot sköra kroppsdelar och muskler. Kanske är det tur att man inte förstår ändå? Mitt första Varv blir ingen trevlig resa alls och efteråt spyr jag fyra gånger av smärta och utmattning. Såhär i efterhand kan jag önska att jag hade struntat i tiden helt och hållet och lyssnat på kroppen mer. En halvmara är inte milen x 2, farten dödar och man måste springa och tänka annorlunda, men visst är det fantastiskt att lära sig av sina misstag? Här är race reporten från loppet!

2016: Ännu ett år har gått och jag har lärt mig otroligt mycket mer om löpning och sköra höfter. Jag har kört rehab ett helt år och är väldigt mycket starkare och klokare på mina svaga länkar, men står på ändå på startlinjen med en stor respekt för distansen. Jag har ödmjuka tankar och vill för allt i världen slippa att spy efter målgång. Jag vågar inte sikta på någon särskild tid, och vill bara ta mig igenom loppet med positiva känslor. Loppet blir mitt roligaste lopp någonsin och jag blir så otroligt chockad när jag springer in på precis under 2 timmar. Jag kan fortfarande få lite rysningar när jag läser min egen race report. Är det knäppt?

På lördag hoppas jag på ett fantastiskt lopp. Gärna ett lopp med pers och jävligt pigga ben, men jag kan nog nöja mig med en eventuellt sämre tid också. För Göteborgsvarvet är så mycket mer än bara resultatet. Det är allt inför, runt om, och efter. Vår tradition med att åka upp dagen innan är minst lika viktig. Uppsnacket mellan mig och Jonatan i bilen, pizzan från Sannegården kvällen innan, och att hämta ut sin nummerlapp. Och i år så får jag även ha med mig min kompis Johanna som springer sitt första GöteborgsVarv och halvmara. Gissa hur kul och spännande det ska bli att få vara en del av det?!

Åh, nu längtar vi va! ❤

Veckan innan lopp

Vissa saker som hör till veckan innan lopp glömmer man bort under årets andra veckor som inte innehåller lopp. Typ såhär håller jag på;

  • Kollar SMHI´s hemsida tre gånger per dag. Knappar in ”Höganäs” och ”Lördag”. Just nu ska det vara sol, 8+ och blåsa nordvästlig vind 10m/s och 15 i byarna. ”Kul”. Mitt önskemål är att det ska regna hela natten till lördag för att minimera pollen och när det är dags att springa får det gärna vara sol och 8+, men vinden kan väl gå och gömma sig någon annanstans i Skåne så länge?
  • Funderar på outfit. Oavsett väder så blir det shorts. Så att man kan sträcka ut steget ordentligt, och slippa känna sig klaustrofobisk i långa tights. Om jag så ska behöva ha vindjacka, vantar, buff och pannband så blir det ändå shorts på benen. Basta!
  • Trots att jag så sent som i fredags kände att jag verkligen tränat helt rätt de senaste månaderna så vacklar just den känslan nu dagarna innan lopp. Tänk om formen är puts väck efter en lättare vecka? (alltså, noll logik, men ändå)
  • Sväljer tre gånger extra för att få bort inbillningen om halsont. Sprayar coldzyme för glatta livet.
  • Väljer ut rätt tankar för att skapa rätt känsla i kropp och skalle. Vill komma in i den där zonen där man är sjukt ödmjuk inför 21,1km men samtidigt tror på sig själv och vågar springa hårt. Fantiserar om fina kilometertider och riktigt go känsla.

Det känns som att det var tusen år sedan jag sprang lopp. Jag brukar ju alltid smyga igång säsongen med 5km eller andra mindre lopp. Nu är det pang på halvmaran direkt. Känns lika läskigt som spännande..

– Såhär såg det ut senast efter målgång på en halvmara. Var så trött att jag knappt orkade le, och samtidigt var jag så nöjd och lite chockad över ett nästintill perfekt lopp att det enda jag ville göra vara att le!

Loppen i sikte

Jag älskar att springa lopp! Att få testa kroppen, ha nummerlapp på tröjan, ta ut sig lite extra, och vara pirrig och redo inför. Men jag har också kommit på att det näst roligaste är att träna inför loppen. Att kunna träna på ett sätt som gör att man faktiskt känner sig helt redo för att tävla och testa sig. Det ska vara kul att stå på startlinjen, men det blir liksom extra roligt när man känner att man är i form för att göra ett rättvist resultat. Så, även om jag på ett sätt vill springa lopp ofta, så vill jag ändå inte alls det. Jag vill stå väl förberedd i starten, och om det är lopp varje helg så hinner man ju knappt träna emellan (eller göra annat roligt på helgerna). Så den här säsongen vill jag välja mina lopp med omsorg. Inte springa lopp hej vilt utan mer vara en lite kräsen finsmakare. Det finns ju så himla mycket att välja på!

Här är loppen som jag planerar att springa i april och maj:

Det är alltid intensivt med lopp i maj. De andra åren har Springtime, Varvet och Änglamilen legat helgerna efter varann, men i år går Springtime en vecka tidigare vilket jag verkligen uppskattar! I juni och juli blir det lite lugnare (förhoppningsvis byter jag ut springloppen mot triathlon!). Sommaren är min bästa period på alla sätt och jag vill träna så mycket det bara går!

Hur går era lopptankar? Och ses vi någonstans?

När man tvingas välja

Det här är lite som pest eller kolera fast ändå helt tvärtom. Att behöva välja bort en kul sak. För det jag fasade för har hänt; Årets duathlon-tävling ligger på samma datum som Höganäs Halvmarathon! Och än har det ju inte blivit möjligt att klona sig och vara på två ställen samtidigt..

Jaha, och vad tusan är duathlon tänker ni då? Jo, det är en lokal tävling här i Klippan, som arrangeras på samma vis som den lokala triathlontävlingen. Alltså billig startavgift, mysig stämning, alla känner alla och o-pretto fika och priser till alla deltagare. Duathlon innebär att man springer 5km – cyklar 25km – springer 2,5km. Förra året missade jag tävlingen pga halsont, och i år vill jag ju helt klart ta revansch. Här kan ni läsa Race Report från Duathlon 2015.

Men så är jag redan anmäld till Höganäs Halvmarathon på exakt samma datum som Duathlon går. Jag har redan betalt anmälningsavgift på 500 spänn, och det är ju det som känns lite jobbigt. För mitt hjärta klappar ju mer för det lokala och mysiga. Såhär går resonemangen typ:

  1. Vad som talar för Duathlon: 
    Mysigt! Känns obligatoriskt! Skitkul och ”unikt” (hur många duathlon hittar man annars?).
    Och för guds skull – jag har ju ny cykel! Att ha detta att träna inför ger ju verkligen motivation till att ta sig ut på hojen även om det inte är vindstilla och solsken. Det ger en mening åt cykelträningen – att få testa sig själv och få ett tävlingsmoment.
  2. Vad som talar för Höganäs Halvmarathon:
    500spänn i anmälningsavgift som redan är betalda. Att jag vill testa formen inför GöteborgsVarvet en månad senare. Att jag vill få mer rutin på halvmara och på sikt kunna spränga den där 1.50-gränsen. Detta lopp har premiär i år och jag är nyfiken på både banan och arrangemanget.

Ah! Hur ska jag kunna välja mellan detta egentligen? Känner mig ganska kluven..
Som tur är behöver jag inte bestämma mig redan nu. Jag kan vänta till dagen innan om det skulle behövas. Det är bara att skita i att åka till Höganäs och efteranmäla mig till Duathlon om jag nu skulle ha beslutsångest in i det sista. Men jag tänker att den kommande träningen får avgöra saken. Om kroppen håller ihop och pallar med den löpningen som jag tänkt mig, och om den där magiska löparformen smyger sig på så vill jag ju gärna springa halvmaran. Är kroppen däremot fortsatt knagglig så blir kanske cykeln räddningen. Så, träningstimmarna, kroppen och formen får alltså avgöra saken. Och magkänslan och lusten. Allra sist pengarna. Hellre låtsas att man betalt 500spänn för att ha kul på duathlon än att plåga sig runt 21km bara för att man betalt startavgift.

Hur hade ni valt och resonerat?

img_4867– Oavsett vilket lopp vill man ju se ut såhär efteråt! 😉