Löpsnack

Vem fan är Tröskel?

Efter en del filosoferande om min löpning den senaste tiden har jag kommit fram till att jag behöver fler pass i s.k tröskeltempo. Förr har det räckt för mig att springa intervaller upp till 1000m för att få upp tempot. Det har liksom varit överförbart till de andra passen/loppen. Att varva distans, långpass och snabba intervaller. Den senaste tiden har det inte känts som att pusslet där gått ihop lika bra. Jag har kunnat springa snabba intervaller, men det är ju inte intervaller som jag ska bli bra på i slutändan, och varför ska jag slita runt med tuffa intervaller när det inte känns som att det ger något till de andra bitarna? (alltså, jag kommer ju att springa intervaller framöver ändå, men kanske inte lägga lika mycket fokus där)

Därför tänkte jag att jag nog behöver nöta mer i tempot som är snabbare än distanspassen, men inte alls så snabba som intervallerna. Att hitta ett högt men kontrollerat tempo som jag orkar hålla under längre tid. Där har vi det!

Jag googlar ”tröskelpass”, ”tröskeltempo” & ”trösklar löpning” osv.
På ett sätt så tror man ju sig veta vad det innebär. Men jag vill gräva djupare, och när jag väl försöker gräva blir jag bara galet förvirrad. Att ett så vedertaget begrepp som ”trösklar” kan innebära så vitt skilda förklaringar och teorier?! Vissa menar på att tröskeltempo är snabbare än tävlingstempo på milen, vilket då rimmar jävligt illa med förklaringen ”den farten du orkar hålla i exakt en timme”. I så fall ska jag alltså persa duktigt på milen och samtidigt springa minst 2km extra.. Samtidigt läser jag om teorier som menar att tröskeltempo inte ens finns. Att det inte är något magiskt tempo som ska prickas och att det är omöjligt att avgöra när mjölksyra börjar bildas. Om det nu ens gör det. Och så hittar jag tabeller och diagram som rimmar dåligt med min löparverklighet.

Jahaja.

Så jag stänger ner alla förvirrande texter och åsikter. Försöker tänka utifrån mig själv.
Vad är det jag känner att jag behöver bli bättre på? Och hur ska jag träna på det? Vilka viktiga faktorer har jag att ta hänsyn till? Vad brukar jag göra för misstag?

För mig handlar det om att springa klokt. Att inte gå sönder och skada mig. Att ha tålamod. Att lyssna på kroppen. Och lite om att tygla den där viljan på rätt sätt. Men framför allt känslan. För känslan säger så mycket mer än de exakta tiderna. Även om en tabell säger att mitt s.k tröskeltempo borde vara på ett sätt, så om det känns fel så är det väl fel?

Om jag nu ska försöka tänka utifrån tider så känns det som att jag borde öva på att springa i ett jämt tempo under en längre tid som är en bit över mitt tänka miltempo (en bra dag vill säga). Min drömmil ska gå på precis under 5.00-tempo, och när jag tänker tillbaka på alla pass under de senaste året, så vet jag med mig att det börjar bli lite jobbigt runt 5.10, så jag gissar, om det nu ens finns något s.k tröskeltempo, så kan det vara runt 5.10-5.15

Så jag ger mig ut. Tänker att passet för dagen får bli ett experiment. Jag ska prova mig fram. 2km uppvärmning och sen 3x10min i tröskeltempo med ca 500m joggvila emellan. Jag biter mig i tungan för att inte gå ut för hårt. Tänker att jag ska kunna känna att jag ska hålla detta tempo i hela 30min, plus joggvila. Och förvånansvärt nog så landar alla tre på samma snitt på 5.11-5.12. Och det känns tokbra! Lite trött mot slutet, men absolut inte knäckt. Inga problem med att hålla jämt tempo, och även om allt är lite jobbigt så är den övergripande känslan lätt, och kul. Det känns som att jag prickat rätt, i känsla och tempo.

Så det här får jag ju fortsätta med, tycker ja. För det känns rätt i kroppen. Trösklar eller inte. Men att springa klokt i ett tempo som jag annars brukar missa. Håll en tumme för utveckling va. Det vore ju kul!


– PS. Att springa med denna keppa var nog bästa beslutet på länge. Skitgo! Bjuder på att man ser lite rolig ut dock..

Mer medvindslöpning och lite reflektioner

I tisdags körde jag en repris på min senaste transportlöpning hem till mina föräldrar. Det vankades god mat och jag lät benen transportera mig istället för bilen, vinden hade jag i ryggen även denna gång, dock inte riktigt lika stark och häftig som sist. Distansen dit är ca 9,5 km men den här gången lät jag benen få pinna på rejält i 7km och tog resten i lite lugnare tempo. En rätt jobbig snabbdistans alltså.

Min senaste (och pågående) reflektion angående löpningen är om att öva mer på det här med att slappna av i högre tempon. Jag skrev nog redan något om det för några inlägg sedan, men blev nog ännu lite klokare efter tisdagens pass. För såhär; jag har ganska lätt för att springa tuffa intervaller. Jag känner mig rätt hemma där. Gillar när det blir jobbigt osv. Kan numera ganska enkelt hålla mig under 4.30-tempo på tusingar och på kortare intervaller ligger jag runt 4.00-tempo. Rent teoretiskt borde det ju inte vara så svårt att då springa distanser som tex 5 och 10km på strax under 5.00-tempo. Men jo. För mig är det rätt jobbigt. Runt 5.10 och strax däröver funkar, men den där sista biten ner under 5.00 är tuffare än jag tänkt mig. På 5km kan jag med hårt pannben fixa det, men då vet skallen att det snart är över. Milen blir därmed svårare, både mentalt och fysiskt. Jag saknar uthålligheten där.

Jag vet att jag har lättare för att springa på ren styrka. Ta i för mycket, springa på för hårt och spänna mig. Jag är liksom mer lagd åt det hållet. Även om jag övat mycket på att hitta jämnt tempo och lärt mig springa längre distanser de senaste åren så är jag ändå inte riktigt där jag vill vara i det här med att springa avslappnat i lite högre tempon, och att kunna hålla ett högt tempo under längre tid. Det är liksom grymt mycket bättre än för bara 1-2 år sedan, men jag känner ändå att där finns väldigt mycket att utveckla här.

Så, what to do? Jo, träna såklart. Men hur? Jo, jag tänker mig lite fler pass där jag övar på exakt detta. Springa avslappnat i högre tempo och springa längre intervaller/distanser i dessa tempon. Typ såhär:

  1. Ändra om tusingarna så som jag gjorde förra veckan – springa dem lite långsammare för att kunna slappna av, men ändå hålla ett tempo som är under 5.00
  2. Behålla det avslappnade ”tusing-tempot” och successivt bygga på intervallen till 1200-1500m
  3. Lägga in snabbdistanspass där jag faktiskt får ha det rätt jobbigt under längre tid och där tempot ligger precis under 5.00
    Dessa pass får vara max 5-7km till en början, för dem är rätt slitiga.
  4. Utöver detta; se till att den största mängden löpning går i riktigt lugnt tempo, annars säger nog min kropp tack å hej. Det ÄR en jäkla balansgång det här med träningsdosen. Jag vill så jäkla mycket, samtidigt som det är så himla bra att skynda långsamt..

Hade varit roligt att höra hur ni hade tänkt! 

Göteborgshelgen i bilder

Man tycker att man går med kameran i högsta hugg mest hela tiden, men när jag nu scrollar igenom telefonen efter helgen så inser jag ju att jag saknar bilder på många roliga händelser under helgen. Här kommer i alla fall ett gäng bilder och mini-stories från helgen och allt det där andra som inte fick plats i lopprapporten!


– Vi styr bilen mot Göteborg efter 14-tiden. Stannar till på Ica Maxi i Mellbystrand för att fylla upp kylen med frukost och lunch till morgondagen. I bilen roar vi oss med att lyssna på en pod om en kille som kört multipla Iron Man. Alltså helt sjuka distanser. Vad sägs om 7 MIL simning i en 50meters bassäng eller drygt 80 MIL löpning..? Vi brukar bli fascinerade men det där är väl ändå bara sjukt?

– När vi lämnat av grejerna i lägenheten som vi ska bo i tar vi bussen ner mot mässan. Vi börjar bli småhungriga och jag hittar till vår stora glädje nötcreme i min väska. Mer redo för mässa med lite socker i blodet!

– Efter mässan, där vi alla köper t-shirts(!) vandrar vi uppför backen mot Sannegårdens Pizzeria och möter upp våra Göteborgskompisar som bor precis i närheten. Det blir en trevlig kväll med pizza och massa snack.

– Vi vaknar ganska tidigt på loppdagen och äter en långsam frukost innan vi påbörjar hårflätning. Vi yrar runt i lägenheten hela förmiddagen. Det är ju en del förberedelser ändå. Förutom att håret ska fixas så gäller det att få tejp och vaselin på rätt ställe. Vi kommer även ihåg att smörja in solkräm och rulla några varv på foam rollern. Det packas ryggsäck och kylväska, och hur mycket kläder behöver man egentligen ha med sig? Vi passar även på att gissa våra sluttider på små lappar som vi viker ihop så att vi inte kan se vad de andra gissar. Man gissar både på sin egen tid och på de andras tid!

– Här försöker vi ta en bild på flätorna men misslyckas nog lite halvt. Ni ser ju inte den där snygga flätan som vi gjort i nacken liksom!

– Jonatan i startfållan, redo för att kriga för sub 1.30. Han fixar det med god marginal och springer in på 1.28.19..

– Efter målgång byter jag om till torra kläder för att inte frysa häcken av mig. Hallå, vart tog dem där 27 graderna vägen? När shortsen åker av får jag syn på denna tjusiga brännan. Undrar hur det sett ut om det varit strålande sol varvet runt?

– I väntan på Johanna knäpper vi en selfie! Jag undrar om Jonatan vågar springa ännu ett år? Han har persat varje år, fem år på raken, och den sviten kan man väl inte bryta? Från 1.45 har det stadigt gått ner till årets 1.28. Han måste ju springa neråt 1.25 om han ska hålla sin statistik.. hahah!

– HUR härlig är inte denna bilden?! Bästa, bästa Johanna som springer sin allra första halvmara springer 5minuter snabbare än sitt uppsatta guldmål och gör det så jävla bra! Hon behöver inte gå en enda gång, kroppen är hel och kry och hon är glad! Under våren har hon gjort distansrekord på varje långpass vi sprungit ihop och jag har fått äran att vara med från sidan och se hela utvecklingen. Så jäkla coolt, och jag är så jäkla glad för hennes skull!


Efter loppet traskar vi tillbaka till lägenheten. Det går inte fort alls, mest pga mina ben som är stumma och krampiga. Väl i lägenheten turas vi om att duscha och hälla i oss läsk och annan lättare energi. Vi kollar även igenom våra små papperslappar som vi skrivit ner förväntade tider. Jag är åtta sekunder ifrån min egen, och en hel minut fel på Jonatans. Själv gissar han bara fyra sekunder fel på sin egen, men ä helt ute och cyklar när han gissar på att jag springer in på 1.48.Haha sorry! 😉

Efter någon timme packar vi in oss i bilen och styr hemåt. Men först ett stopp på Donken för att fullkomligt trycka i oss burgare. Inget är så gott som hamburgare efter lopp.

Tack livet och alla inblandade för en av årets roligaste helger ❤

 

Uppladdning pågår.

Den där halvmaran börjar verkligen närma sig nu.

Med 17 dagar kvar till start tänkte jag göra en sista liten upptrappning i träningen. Liksom kräma ur kroppen och testa den lite. Jag har denna veckan och nästa på mig att göra några hårdare pass, och veckan därefter (alltså samma vecka som loppet går) så tränar jag väldigt lätt och hoppas på någon slags superkompensation. Sen ser man till att sova alla timmar man ska sova, äta bra och lagom, inte stressa över huvud taget, samt backa bort från alla förkylda och sjuka människor som kommer i ens närhet och spraya halsen med coldzyme för allt vad man är värd.

Planen klubbad och spikad!

Imorgon bitti väntar ett tufft intervallpass för min del. Jag har bara sprungit det en gång tidigare, men jag blev påmind om passet då jag kikade in på Simon Wikstrands blogg. Där skriver han följande:

”Ett brutalt pass som jag kom i kontakt med genom min klubb IS Göta. Jag har nu gjort passet runt fem gånger men längtar efter att få känna smärtan och euforin av detta passet igen. Passet görs på 10.000m uppdelat i 8 intervaller med en minuts ståvila mellan varje. 2000+2000+1500+1500+1000+1000+500+500. Intervallerna blir kortare varannan gång men är tuffa i sin natur i att det blir hela 10km du kör i intervallform. Slutresultatet (när du räknat bort vilan) ska ge dig en indikation på vad du ligger på milen. Jag tror personligen att du ska lägga på ca 30 sekunder på ditt test för att få en rättvis siffra på vad du sedan gör på ett lopp men den riktlinjen är såklart individuell.”

Det låter väl skoj? 
Målet är att kunna springa smart och kontrollerat med en bra känsla. Det får bli brutalt och skitjobbigt, så länge det där väsentliga hålls på plats. Typ skallen och löptekniken. Skulle det bli för brutalt kan man alltid modifiera och reglera svårighet genom tempot och/eller vilan.

Så, denna kvällen handlar om en liten stunds soffläge och mental uppladdning.
Imorgon handlar om intervaller (och Löpgruppspremiär!)

 

Vårtecken

April betyder äntligen vår och de senaste dagarna har jag fått några tecken som bekräftar det hela!

  • Instagram bombas av folk som springer säsongens första lopp. Nästan inget gör mig så peppig som det. Snart är det min tur också!
  • Pollenchocken! Alltså, det verkar som att det blir värre för mig för varje år som går. Plötsligt fattar jag varför jag varit och är så förbaskat trött hela tiden. Har nu beställt hem eventuellt bästa knarket för att lindra skiten.
  • Ömma sittben efter årets första cykelrundor. Igår var vi ute och hojade, jag och Jonatan. Han hetsade mig till att köra i typ 48km/h i ett parti utför och det var så himla roligt!
  • Igår skrev jag Högskoleprovet och kände mig ännu en gång lite dum. Eventuellt gissade jag hem ett gäng mer poäng än senast men det återstår ju att se..
  • På torsdag drar min egen Löpargrupp igång igen. Möjligtvis det roligaste vårtecknet!

Vilodagarna

Vad konstigt det känns att inte ha tränat på flera dagar nu. På ett sätt känns det härligt. Jag har hunnit med en del grejer som jag varit stressad över. Småsaker, men ändå. Och så har jag hunnit med att bara sitta och glo också. Att sitta och bara glo är sjukt underskattat, och jag känner att det är något jag verkligen behöver i mitt liv. Även om jag inte lever ett särskilt stressigt liv i jämförelse med hur många andra verkar ha det, så kan ändå en känsla av stress smyga sig på. När många småsaker blir till en enda stor massa och tröttheten sköljer över en, då hamnar jag lätt i en ond cirkel där jag blir ineffektiv och känner mig apatisk. Och sådär vill jag inte ha det!

Hur som helst så har jag bara jobbat och chillat hittills. I tisdags gjorde jag lite stretch och rörlighet, och idag tar jag kanske en promenad. Benen börjar kännas pigga igen och det känns som att energitanken börjar fyllas upp ordentligt. Eventuellt springer jag en lätt runda imorgon och om jag känner kroppen rätt så verkar det som att fem dagars vila nog gjort susen!

I skallen börjar tankarna på Höganäs Halvmaraton snurra. Det verkar som att jag hellre vill springa halvmara än att köra duathlon.. Inte blev jag mindre sugen när det lades ut en film på banan och jag fick konstaterat är där är ungefär noll backar. Underlaget varierar mellan grus och asfalt och om det inte blåser hejvilt den 22 april så kan ju det där loppet bli riktigt trevligt.

Ja, ni kan ju kolla själva!

 

Nystarten

Löparåret 2017 startar tydligen den 13 februari för mig. Idag drar jag igång på riktigt. Jag har fått mitt solljus och värme, och jag har förhoppningsvis fått rätt på rygg och höft. Nu börjar träningen på riktigt, träningen inför vårens lopp och utmaningar!

I just detta nu känner jag mig ur form.
Det var två veckor sedan jag tog ett löpsteg eller tränade över huvud taget, och helgen har ägnats åt att ställa in kroppen på Sverige-tid. Det här med jetlag är ju fruktansvärt! Hungrig på fel tider, pigg och trött på fel tider osv. Att känna sig ur form är däremot inget jag lägger så mycket vikt vid. Ge mig lite tid så är nog allt i sin ordning snart.

Idag mjukstartar jag med en tur i skogen. Tänker mig att jag ska flåsa igång med en 5km´s runda. Känna på löpsteget, känna på flåset, kanske gå-springa-gå-springa om det känns bäst så, eller bara gå lite i uppförsbackarna. Ja, bara ta mig runt efter dagsform. Så kommer jag att göra hela veckan; fokus på att komma igång på bästa vis. Mjukt och snällt.
Skåne bjuder på riktigt krispigt vinterväder idag med minusgrader och strålande sol. Här på åkrarna ligger ingen snö, men när jag väl kommer in i skogen gissar jag på att där ligger en del kvar där solen inte kommer åt.

Skogslängtan och springlängtan! Nu börjar mitt löparår på riktigt!


 

Tankar om 2017

Ibland slås jag av tanken av att vi egentligen inte vet ett enda dugg om framtiden. Den ligger där helt orörd och vi försöker ta kontroll över den på alla möjliga sätt. Jag tänker också att ofta sker ju de saker som vi faktiskt planerar att göra, men det sker ju minst lika många grejer som inte alls var planerat. Man räknar liksom inte med att höften och ryggen ska balla ur lagom till det nya året. Man planerar inte formsvackor och motgångar (och ibland framgångar). Ändå sker dom i princip samma utsträckning som de där andra som vi tänker att vi ska utföra.

Och med det sagt, så vill jag liksom förklara min egen inställning till blogginlägg likt detta. Planer är planer. Mål är mål. Drömmar likaså. Det kan hända mycket på vägen. Men det är i alla fall i den följande riktningen som jag siktar. Det är detta jag vill när jag känner efter.

Och ganska ofta blir det som jag vill. Sker det inte, beror det ofta på två saker;
1. Jag vill det inte tillräckligt mycket längre.
2. Livet tar en vändning jag inte alls räknat med.

Så. Sorry för en jäkla utsvävning så här i inledningen. Egentligen är ni kanske mest intresserade av vad tusan jag vill med kommande framtid. Här i bloggen handlar det mest om träning och tankar som påverkar träningen. Utanför bloggen handlar det såklart mycket om relationer, vardagsliv, jobb och tex sommarens bröllop 🙂


 

Vad jag vill:

  1. Jag vill cykla. Jag vill lära mig mer om att cykla. Och framför allt vill jag lära mig att tycka om att cykla.
  2. Jag vill simma, och jag vill lära mig att simma snabbt och med bra teknik.
  3. Jag vill våga simma i alla olika vatten och inte bara i en trygg bassäng.
  4. Jag vill utvecklas mer som löpare. Bygga vidare på det jag skapade under 2016.
  5. Jag vill ha ork och energi till att göra det jag tycker är allra roligast och skapa lycka i vardagen med små medel. Exempelvis prioritera träning, kost och återhämtning högt. Funkar det mår jag bra och det påverkar allt annat på ett bra sätt.
  6. Jag vill fortsätta ha fokus på mig och mitt. Våga gasa på, satsa, och skita i allt annat.
  7. Jag vill utvecklas som löpcoach och ha fortsatt nöjda deltagare i min löpargrupp.
  8. Jag vill fortsätta lägga pengar på bra grejer. Hellre en dyr sak med bra kvalité och som jag använder än en massa halvdåliga prylar som bara tar upp utrymme i garderoben. Får panik av för mycket prylar som dessutom inte används.

 

Vad jag ska:

  1. Starta ett ”riktigt” triathlon.
    Därför vill jag lära mig cykla, och därför vill jag lära mig simma, framför allt i vildare vatten då de flesta triathlon går i sjöar, hav eller å. Punkt nummer 3 på listan ovanför känns som den jobbigaste och läskigaste. Det är nog den enda punkt som jag inte vet med säkerhet att jag kommer att klara av. Men viljan att tävla mer i triathlon är förhoppningsvis större än rädslan för äckligt vatten.
  2. Bli bättre på 10km och 21km.
    Det där milen-spöket försvann under förra året trots att det inte blev så många ordentliga millopp. Nu ska det inte längre handla om att mentalt hantera längden på milen, utan att våga gå hårt och ta sig under det där jäkla 50-sträcket.
    På halvmaran vill jag utvecklas framför allt mentalt. Det är en rolig och utmanande distans, som kan vara lika hemsk som fantastisk. Tidsmässigt har jag inga stora krav på att sänka mig – jag vill under 1.50 såklart, men allra viktigast för mig är att hitta den där euforiska känslan som jag hade på Prinsens Minne, och att kanske ha lite mindre respekt för distansen. Går det bra är det inte evighetslångt..
  3. Träna smart!
    Förra året tränade jag mer hårt än smart. I efterhand tycker jag ändå att det både nödvändigt och rätt. Att få känna av symptomen på att tippa lite över kanten var otroligt nyttigt och lärorikt. Jag behövde också lära att pressa mig. Ta i, ta ut mig, våga tömma ut alla krafter och pressa mig på ett helt nytt sätt. Detta år vill jag lära mig mer om vilka tillfällen som det är mest optimalt att göra detta, och när det är dags att backa.
  4. Vara ödmjuk, tacksam och snäll.
    Jag tror på någon slags karma. Det man ger får man tillbaka, och jag tror att det gäller både när man är snäll mot sig själv och mot andra. Saker jag inte vet tänker jag inte låtsas veta, och tacksamhet leder nog till att det man gör blir långvarigt. Jag vill kunna hålla på med detta i många år framöver, och då kan man inte alltid låta viljan styra till 100%. Klokhet, sunt förnuft, filosoferande och sånt där kan nog vara en balans mot det där andra strikta.

Nu ska jag bara få ordning på höften, sen är jag nog så redo man kan bli för ett roligt och lärorikt 2017!

img_5592

Ge mig ett mirakel

Hej på er!

Några dagars bloggtystnad men läget här är i princip oförändrat. Eller kanske till och med sämre. Efter sex dagars löpvila gav jag mig ut för att testa att springa och efter 500m tvärdog kroppen och jag lommade hemåt med gråten i halsen. Jag har hjärndimma. Fattar trögt och får ta djupa andetag stup i kvarten. Kan gäspa i timmar och rör mig långsamt. I väntan på läkartid (om NIO dagar!) pregar jag i mig både b12, järn och flytande ferronol. På läkarbesöket ska proverna tas, så jag kommer ju inte få veta något förrän om nio dagar + minst en vecka till. Jag kanske inte borde ta tabletter utan provsvar, men jag är fan desperat och kan inte gå runt såhär i flera veckor.

Jamen ni hör ju. Om det inte sker ett mirakel inom dom närmsta dagarna så blir det ju varken lopp i Skanör eller Lidingö. Och mirakel känns långt borta, och så även loppen. Det är jävligt tråkigt att missa loppen, men just nu känns det sekundärt. Jag vill fan bara kunna springa och leva ett normalt liv? Blir helt knäpp i huvet av att vilja göra något men inte orka. Rastlös gånger tusen.

Idag är det lördag och jag är själv hemma till klockan 15. Kände igår att om jag inte tar och gör något vettigt så kommer jag klättra på väggarna eller terrorisera katten tills han hatar mig av hela sitt hjärta. Så jag fick en snilleblixt; jag ska cykla! Lånar en racer och glider runt på landsvägarna. Jag lär ju trampa runt i 15km/h och kanske får jag stanna och powernappa i ett skogsparti. Men hellre det än galen på hemmaplan!

Ni som tror på Gud kan väl be för mig eller något? Och ni som är mer vetenskapliga av er kan väl försöka ge mer liv och rörelse till min syreupptagning, celldelning och sånt molekylärt? Mirakel hur som helst. Jatack!

 

När löphjärtat får babbla på

För ett tag sedan fick jag en himla fin kommentar från Helena, och jag tänkte direkt att jag ville snacka vidare om det här med att starta om, göra om och göra rätt, och förändra sitt eget sätt att träna. Detta är något jag funderar på nästan varje gång jag tränar eller ska träna, så det känns relevant att även skriva ner sina tankar här. Hoppas det är intressant för fler än bara mig och Helena 😉

”Du är så inspirerande!! Jag blir pepp och glad av din blogg. Har själv senaste året dragit ner på löpningen för att träna lite mer gym och bli stark. Kände att jag sprang för mycket på ett sätt som varken var bra för kropp eller knopp. Jag älskar ju löpning och just därför vill jag kunna hålla länge och inte springa sönder mig själv vid 25 års ålder.

Tycker du är så inspirerande som fått en så fin omstart med löpningen efter skador och rehab. Du utstrålar styrka och träningsglädje. Jag hade så gärna velat att du gjorde ett inlägg med tips på hur man ska tänka för att ”göra om och göra rätt”, liksom våga ändra sina mönster och gå tillbaka till rehab och prehab för att kunna hålla länge och utvecklas. Har du tips på bra rehab och prehabövningar?

Heja dig! Kram”

Jag känner redan nu att detta inlägg kan springa iväg åt alla olika håll och kanter så jag tänkte dela in det i olika delar. Vi börjar med den mer flummiga delen.

Känslorna och tankarna:

I vintras när jag hade total löpvila pga sprickan i foten funderade jag väldigt mycket på mig och min löpning. Jag försökte fronta allt det som jag gjorde mindre bra. Allt från själva löpningen, till kontinuiteten i träningen till min inställning till hela grejen. Vad kände jag egentligen för att springa? Varför ville jag springa över huvud taget? Och varför kände jag som jag gjorde? Det låter kanske som värsta deep shit nu, men fan vad viktigt det var. Svaren på frågorna rotade sig på något vis och jag blev övertygad om att jag på något vis älskade löpningen och inte ville vara utan den, även om jag kände mig kluven till mina egna prestationer. Eller ja, det var ju inga prestationer att tala om, och det var det som var själva grejen. Jag ville så gärna vara bättre än vad jag var, och när jag väl drog igång så bestämde jag mig för att låta mig vara ”dålig”. Tider och resultat fick framöver ha noll betydelse och jag valde att bara fokusera på den där kärleken och glädjen till att bara kunna springa. För jag tänker lite såhär, att om motivationen och drivkraften till att springa bara bygger på tider och prestationer så är det för skört för att hålla i längden. Som ett svajigt korthus som lätt blåser omkull. Jag ville ha en stadig grund att stå på, och därefter få leka med bättre tider. För om de där bättre tiderna kom, men även försvann, så skulle jag ha min stadiga grund att stå på oavsett.

Det var i alla fall min tanke i huvudet och min känsla i bröstet och magen. Löpkärleken skulle vara störst, och alltid större än tider på klockan. Rent konkret betyder detta att jag hade tålamod med kroppen hela våren. Jag tvingade inte den till något alls. Jag peppade den till mycket, men pressade aldrig särskilt hårt, och det kändes som en form av läkningsprocess. Det var ett evigt jäkla ”känna efter”, men det var tvunget med tanke på höften/vaden/vristen/foten. Jag planerade allt efter känslan efter och inför varje löppass. Sprang aldrig två dagar på rad och lyssnade väldigt noga på kroppen.

Och det fina är ju att ju bättre man lär sig att lyssna, ju tydligare hör man också vad som sägs.

img_5470

Det konkreta och fysiska:

Jag har haft grym hjälp av min sjukgymnast! Utan den hjälpen hade jag antagligen gett upp löpningen och inte lärt mig något om kroppen. Han har förklarat problemen på ett väldigt bra sätt, svarat på varenda fråga och framför allt lyssnat på mig och hur jag upplever problemen. Det är så sjukt viktigt! Jag har ju utfört all rehab själv, hittat på egna varianter och nördat ner mig ordentligt och därmed lärt mig väldigt mycket, men att ha en person med tusen gånger mer kunskap om kroppen än en själv är guld och lite till. Min högra höft har varit grundproblemet. Den är något mer utåtroterad än den vänstra och musklerna på framsidan av höften vill gärna knyta ihop sig och dra bäckenet framåt, vilket i sin tur gör att musklerna på baksidan inte kan jobba som dom ska. Utan fungerande rumpmuskler blir det jäkla taskigt driv i steget.. När höften mår sämre sjunker jag ner mer i steget på högersidan vilket i sin tur ger en himla taskig fotisättning. Foten landar platt och jag får då ont i vaden. Om båda höfterna varit lika kassa kanske jag inte märkt av detta så tydligt, men i och med att det bara är på ena sidan blir det väldigt snedbelastande. Det känns som att springa med punka på ena benet. Förr kunde jag vara helt slut i högerbenet medan vänsterbenet hade kunnat springa en mil till, till exempel.

Jag har nog ett bibliotek på ett femtiotal olika varianter på rehabövningar, och egentligen delar jag himla gärna med mig av tips och övningar, men grejen med rehab är ju att träna utefter din egen kropp och dina egna problem. Vi har alla olika rörelsemönster, och övningar som funkar super för mig kanske har noll effekt på dig. Så jag tycker det är lite lönlöst att göra blogginlägg med tips och ”gör-såhär-så-blir-din-höft-också-bra”, så det skippar vi. Mitt bästa tips är istället att hitta en sjukgymnast som 1. är duktig 2. lyssnar noga på dig 3. som du klickar med

Träningen och tänket

Det finns väldigt mycket vetenskap om löpning. Det finns ”regler” om tempo, distans, intervaller, kontinuitet osv. Även om det inte är regler så finns det saker som man kanske bör göra som löpare. Det är bara att googla och se hur extremt många program det finns att följa. Jag tycker mest att sånt är skit. Jag har följt program och olika förutbestämda upplägg förut, men jag har alltid tappat bort mig själv. Jag är lydig, och står det tuffa intervaller på schemat så kör jag tuffa intervaller, och om jag inte gör det så har jag istället fått dåligt samvete och mått dåligt över det istället. I takt med att lyssna bättre på kroppen har jag också vågat testa mig fram. Att bara ha mig själv som referensram har gjort att allt blivit så mycket enklare. Mitt mål har ju varit att bli snabbare, vilket jag tycker att jag lyckats med. I jämförelse med många andra är jag fortfarande långsam, men jämfört med mig själv för ett år sedan är jag snabbare, och det är ju det enda relevanta. Jag har inte blivit snabbare genom att träna hårdare och mer, utan bara genom att träna smartare. Utformat passen efter kropp och känsla. Det är skitkul att få springa fortare, att få trycka på och känna hur kroppen är med på det. Jag älskar att få nörda kilometertider, för jag vet att det inte avgör om passet var bra eller dåligt – bara hur fort det gick. Om det är ett bra eller mindre bra pass är det skallen och känslan som avgör. Viktig skillnad tycker jag!

Nu vet jag inte om du fick svar på det du ville Helena, men jag hoppas det blev någon form av svar i alla fall. Detta hade kanske gjort sig bättre i en pod där jag fått babbla på och hålla tråden bättre, men jag har ingen pod och vet inte hur man gör heller, så nu fick det bli blogginlägg istället 😉