Fyra-två-ett

Hundrigar alltså. Fyrahundringar, tvåhundringar och hundringar.

Så passade jag på att fira nationaldagen, med olika intervaller på bana. Första banintervallerna för i år, men förhoppningsvis inte dem sista!

Och nu, när det verkar som att jag kommit ut på andra sidan av pollen-väggen, så känns det plötsligt så roligt och meningsfullt med att lägga tid och energi på sin träning igen. Jag vill helt plötsligt strukturera upp träningen ordentligt. Pyssla ihop veckans alla pass på bästa vis. Ha full koll på mängd-dos och tempo-dos. Planera och genomföra.

Men först; ett lopp för skojs skull på söndag.
Och sen: mata intervaller, springa långpass, öka träningsmängden och leva löparlife till fullo! (så att det kan gå undan på loppen sen!)

Onsdagens pass såg ut såhär:

3x400m i 4.00-tempo
4x200m i 3.30-tempo
5x100m på ca 16-18sek (klockan hänger inte riktigt med på så korta sträckor, haha)

Annonser

Annat från Varvet!

En hel löparhelg får ju såklart inte plats i en lopprapport. Så här kommer en sammanfattning om allt annat. Högt och lågt!

  • Jag fick inte ett enda skavsår! Det har aldrig hänt tidigare, att jag gått helskinnad ur en halvmara. Jag tejpade visserligen ryggen där jag brukar få mina mystiska brännsår, och jag tog en klick vaselin på insidan av låren. Men noll blåsor, noll blånaglar, noll brännsår. Jag som var inställd på skrikdusch efteråt?
  • Jonatan höll pers-traditionen vid liv, för sjätte året i rad. Sprang i mål, ”otränad” (inte löptränat specifik alls utan bara cyklat som en tok hela våren) på 1.28.16 och persade därmed med 3 sekunder. 3 viktiga sekunder!

  • Johanna fick däremot uppleva ett riktigt jävla skitvarv! Först råkade hon hoppa in i fel startgrupp och blev tyvärr diskad efteråt och sen havererade hennes mage halvvägs någonstans. På kvällen deppade vi lite tillsammans för att sen försöka börja skämta om det hela. Det brukar ju hjälpa. ”Vi hade i alla fall tur med vädret”

    – Magkrångel och diskad. Men fan vad hon är värd den där medaljen ändå!

  • Vi käkade traditionell hamburgare efteråt, men jag kan rapportera att pers-burgare eller fira-bra-lopp-burgare är mycket godare än vad-i-helvete-hände-burgare
  • Som ni märker gäller det ju att hålla på sina traditioner och även i år gick jag ut från mässan med ny tischa. Exakt samma märke och modell som alla mina andra, men i ny färg. Omväxling förnöjer?
  • Förutom att loppet inte var så himla kul att springa i år, så var det ändå himla fint att få starta i grupp 6. Jag tyckte det var stor skillnad mot 12an som jag startat i tidigare. Lite luftigare mellan löparna, lite jämnare fart och kanske något snabbare tempo. Den här dagen var det ju tyvärr jag som var stoppklossen. Ber om ursäkt såhär i efterhand!
  • Som avslutande fråga: Blir det ännu ett varv 2019?
    Njä, det här får nog bearbetas lite först. De färska såren måste läka lite. Vi får se..

Drömmen om att kuta riktigt fort

Jag ställer mig ofta frågan om vad som är ett rimligt milpers och halvmara pers för mig. Rimligt så som i genetiskt och fysiskt. Rimligt så som i vad min egen hjärna vågar hoppas, tro och drömma om. Och rimligt så som i livssituation i stort och därmed hur pass mycket tid man faktiskt kan lägga på att träna.

Rimligt och orimligt. Förväntningar. Drömmar. Tvivel. Självförtroende. Jante. Jävlaranamma.

Allt sånt där spelar faktiskt in när man försöker måla upp ett mål att få jaga och härja omkring med. För jag vet med mig själv, att när jag väl målat upp den där sluttiden i skallen, så kommer jag göra mitt allra bästa för att nå dit. Jag vill inte ha någon flytande målbild. Jag behöver spika fast något konkret – sen kan jag mycket väl flyta omkring och flumma runt, men riktningen måste ändå vara tydlig i första hand.

Så nu har jag fått för mig att jag ska jobba för att springa 10km under 45min, och 21.1km under 1.45

Sub45 på milen. Sub1.45 på halvmaran.

Heeeeh. Jaaaa.

Ibland viskar en röst i mitt huvud att det där är att ta sig vatten över huvudet. Jag gissar på att den rösten heter Tvivel och Jante. Den påstår något om att jag inte har den rätta kroppen för att vara en-sån-som-springer-milen-under-45. Jag är säkert för tung, för långsam, för feg, för fel.

Och samtidigt så fullkomligt skriker en röst inom mig att det är fullt rimligt att våga tro att det kanske skulle gå ändå. Att det är värt uppoffring och engagemang att i alla fall försöka. Att statistiken (min genomförda träning de senaste åren, samt senaste säsongens resultat) pekar på att utvecklingen av min egen löpning går i den riktningen. Att om 54min på milen, med rätt träning, kunde bli 47min, så kan 47 också blir 45.
Jag gissar att de skrikande rösterna heter Självförtroende, Drömmar & Jävlaranamma.

Och vem lyssnar man på egentligen? Den som viskar eller den som skriker?

Så ja, nu kör vi! Mot nya pers och snabba tider!
Men ni som hängt med här länge vet också att jag tycker att vägen mot målet är minst lika rolig som själva målet i sig. Att få harva på med min träning, att få vara så pass egoistisk att man skiter i vad alla andra springer på för snabba tider och bara tänka och utgå från sig och sitt. Att få ha kul på vägen framåt. Allt det där är precis lika viktigt som att få drömma och jobba för de snabba tiderna!

Löpträningen en tisdag i slutet av mars

Igår fick jag till ett sånt jävla pangpass!

Den senaste tiden har ju löpningen känts sådär. Både mentalt och fysiskt.
Jag inbillade mig att den där grundträningen som jag utfört så disciplinerat tidigare i vinter varit bortkastad pga senaste tidens dippar. Men igår ändrade jag mig.

Trösklar stod på schemat. Mitt vanligaste tröskelpass landar på 10km totalt. Förutom uppvärmning och lätt jogg sista biten hem innehåller det 3st sträckor på 1500m som direkt följs av 500m jogg. Jag brukar också gåvila en kort bit mellan dessa 2km.

Igår klämde jag in en 1000m intervall innan jag drog igång med trösklarna. Jag behöver liksom lite tid på att starta igång kroppen. Så den sträckan fick agera övergång mellan uppvärmning och första tröskelintervallen. Detta innebar också att jag fick några rejäla backar mitt på mina sträckor i tröskeltempo. För annars har jag ju så fint planerat in att joggvila eller gåvila just där..

Själva tempot på trösklarna var ungefär där det brukar vara. Men känslan var så himla bra i kroppen. Tekniken kändes så bra, känslan i kroppen var bra, och flåset och andningen var i perfekt synk med kroppen. Sista tröskeln gick lite fortare pga några nedförsbackar, men efteråt kändes det som att jag hade kunnat köra minst två omgångar till.

Fan vad härligt!

Jag har tvivlat lite på säsongens uppsatta tidsmål (är det ens möjligt? Vem fan tror jag att jag är?) men på hemvägen på gårdagens pass kändes det bara mmm BRING IT! Ge mig några millopp och halvmaror och de nuvarande persen ska ryka all världens väg!

Hehehe!

Återkommer om dem där nästan omöjliga målsättningarna. Sånt kräver ju sitt eget inlägg!

PS. Själva passet såg ut såhär i sin helhet:

1,5km uppvärmning jogg (inkl. några teknikövningar)
1km ”övergång” – högre tempo men inte trycka på. Ca 5.00-tempo för mig.
3 x 1,5km i tröskeltempo + 500m jogg  (Mina trösklar hamnade på 4.45-4.41-4.30 i snitt)
Ca 200-300m gåvila efter 500m jogg
Lätt nedjogg sista biten hem

Reflektioner efter milpers

Jävlar vilken trötthetsbaksmälla jag fick efter lördagens lopp. Hade kunnat Törnrosa-sova i hundra år kändes det som. Och det har jag nästan gjort i två nätter nu, trots att jag fått ställa alarmet på 4.45 och masa mig ur sängen så har jag somnat vid åtta-snåret på kvällarna.

Kanske är det milpersbaksmälla, eller så är det bara hösttröttma. Den slår ju till förr eller senare och brukar hålla i sig framåt mars nån gång. Deppigt, hehe.

Men på tal om helgens lopp!
Jag har njutit av känslan av att vara nöjd och tacksam. Upprepat 46.47 som ett jäkla mantra i huvudet och fånlett för mig själv. För bara några månader sedan drömde jag om att få springa i mål precis under 50. Efter den bedriften skulle jag vara nöjd. Kunde liksom inte riktigt se bortom det. Trodde nog heller inte att jag var kapabel till snabbare tider. Och jag föreställde mig hur kräkjobbigt ett millopp under 50min skulle kännas. Gasen i botten. Blodsmak. Mjölksyra. Pannben.

Men det kändes inte så. Alls. Det här loppet var nog mitt lättaste millopp hittills. Och hur sjukt är inte det? Förr om åren när sluttiden var runt 55min var alltid de 3-4 sista km ett enda stort krig, och efter loppet kände jag mig alltid helt överkörd. Mör i kroppen, ont i benen och allmänt sänkt.

När jag gick i mål i lördags var känslorna allt annat än det. Kroppen var fräsch och hjärtat fyllt av positiva känslor – benen hade lätt kunnat springa lite till!

Den känslan ger mig sån stor mersmak. Jag drömmer vidare om snabbare tider. Skillnaden nu, mot förr, är att jag kommer jobba för nya milpers – inte jaga dem. Det är kanske det som är den stora skillnaden. Lugnet! ❤

Framgångsfaktorer

Efter loppet i Köpenhamn, som gick så oväntat bra, kände jag mig lite som en sån där störig klasskamrat som alla säkert haft. Ni vet en sån som inför prov säger att åh, det kommer gå skitdåligt, jag har inte pluggat ett dugg. Och sen har personen ändå alla rätt. Visserligen, jag snackade inte ner mig jättemycket inför loppet, men jag hade ju mina tvivel. Som alltid inför evighetslånga halvmaror.

Men så har jag reflekterat en del efter loppet. Funderat över hur det kunde kännas så bra. Och på ett sätt är jag förvånad över att kroppen kunde hålla nästan 5-tempo rakt igenom loppet. I mitt huvud låter det fortfarande väldigt fort, för mig. Men å andra sidan, så är jag ju faktiskt inte förvånad alls – för det är ju exakt det här som jag har tränat för! Jag har ju fanimej gjort jobbet för att kunna fixa det. Jag har tragglat rehab sedan våren 2015, jag har tränat klokt med långsiktiga mål, jag har haft en riktigt bra kontinuitet över en längre tid, och kanske det viktigaste av allt; jag har haft så himla roligt på vägen hit!

Det är faktiskt inte så konstigt att saker och ting börjar falla på plats nu, att det sker en utveckling. Det är ju så, för alla, att tränar man något tillräckligt mycket så blir man förr eller senare bättre på det. Det gäller ju både dig och mig!

Men om vi bortser från det där grundläggande jobbet med rehab, långsiktiga mål, kontinuitet osv. så tänkte jag lista några grejer som jag ändrat i min träning de senaste halvåret som jag tror kan ha bidragit till förbättring i fart och uthållighet.
Nu hoppas jag inte att någon uppfattar detta som något slags skryt, för det är inte meningen. Jag vet att 49min på milen och 1.46 på halvmaran är jävligt mediokra tider i det stora hela. Men jag tycker att det är intressant att se vad som leder till utveckling och vad som inte gör det. Att analysera sin träning är nog lika viktigt att göra i framgång som i motgång. Och när jag hör någon berätta att den gjorde 2.15 på sin första halvmara, och två år senare springer på 1.45 så blir i alla fall jag jävligt nyfiken på hur den resan kan ha sett ut. Blir inte ni det?


 

Framgångsfaktorerna alltså; det som varit avgörande för att ta ett steg framåt istället för att stå och stampa på samma ställe;

  • Mängden! Det här året har jag försökt öka mängden löpning per vecka. Träningsdagboken är till stor hjälp då jag hela tiden får svart på vitt hur mycket det springs. När jag hade ont i höften fick jag hela tiden parera smärtan och pussla med pass och återhämtning. Nu är höften så pass stark att jag slipper pusslandet, och återhämtningen sköter sig nästan självt. (Kan också bero på att jag inte springer lika ”hårt” och återhämtningen därmed blir lättare) Under 2016 hade jag ett snitt på ca 2mil/vecka, ungefär 100mil på ett år. Igår passerade jag 100mil för detta året och ligger just nu runt 27km/vecka. Det är ingen gigantisk ökning, men grejen är ju att öka försiktigt, sakta men säkert. En drastisk ökning i mängd är ju som bäddat för skador.. Jag fortsätter i alla fall med en smygande ökning i veckomängd. För jag tror att det är en viktig nyckel till att utvecklas. Traggla, nöta, utföra. Bygga upp en bra grund och lära kroppen att tåla mer.

 

  • Skippat hårda intervaller! Det här är en punkt som är väldigt individanpassad efter mig själv. För egentligen – tuffa intervaller är bra skit! Men för mig, just nu, så stjälper dem mer än att hjälpa. Ungefär såhär; min kropp är duktig på att rekrytera stora muskler, att ta i med full kraft osv. För att höften ska få en chans att jobba rätt så behöver det istället rekryteras de mer stabiliserande musklerna, som inte jobbar med lika stor kraft. När jag då kutat intervaller i överfart så har min kropp spänt sig alldeles för mycket. Spänt = ont efteråt. Och även om den här typen av intervaller bidrar till hårt pannben, bättre vo2-max osv, så är det inte där jag behövt bli bättre. Eftersom det är milen och halvmara jag velat bli bra på så har jag blivit mer och mer klok på att det inte är detta som jag behöver lägga fokus på. Dessa passen har mest bara satt krokben för att kunna ha en högre veckomängd då dessa passen mest bara gjort mig sliten.

 

  • Införandet av trösklarna / zon-löpning! Ja, det är den här typen av löpning som jag ersatt de hårda intervallerna med. Trösklar är ju ett litet klurigt begrepp, så zon-löpning är ett ord jag hittat på själv (ifall ni inte hittar när ni googlar, hehe) och som beskriver känslan bra – att springa i rätt zon, i fart och upplevelse. När jag springer dessa typer av intervaller springer jag oftast längre sträckor än när jag sprang intervaller tidigare. Själva intervallen brukar vara på 1,5-2km, där jag springer i tröskel/zon-tempo. Tempot ska vara ganska högt (snabbare än mil-tempo), men mina hållpunkter är alltid att jag ska kunna springa avslappnat och med känslan av att kunna kontrollera andningen. När intervallen är slut ska jag orka jogga minst 500m. Har jag sprungit för hårt så vill jag bara gå eller stanna (eller lägga mig i ett dike) direkt när intervallen är slut. Det blir alltså lite mindre skiftningar, för hade jag haft gå eller ståvila mellan intervallerna hade jag säkert orkat hålla högre tempo på själva intervallen, men det är exakt det som jag också vill undvika. Det ger mig ingenting att spränga mig gång på gång. Det som verkligen ger mig något är att lära mig springa avslappnat i ett för mig högt tempo, men som jag kan hålla under längre tid. Jag tävlar ju i några intervallopp liksom..

Ja, ungefär så. Tröskelpassen har varit en slags revolution för mig. Även mängden. Och att våga skita i vissa saker för att något annat passar mig bättre. Jag är ju sjukt nyfiken på hur snabb (och uthållig!) jag kan bli. Och jag vill inte bara sitta och fantisera om det, jag vill veta på riktigt. Om några år är kanske allt annorlunda, då kanske inte farten lockar mig på samma sätt, men då vill jag heller inte tänka att jag borde tagit reda på det medan möjligheten fanns. TIDEN ER NO eller vad det nu är kidsen i Skam säger.
I ❤ löparlivet!

Sviterna från Köpenhamn

Fyra dagar har gått sedan loppet. Fyra dagar som inte riktigt varit som mina tidigare post-halvmara-dagar. Kanske inte så märkligt ändå, då loppet i sig inte var som något jag tidigare sprungit;

  • Jag har känt mig så otroligt fräsch i kroppen. Det jämna tempot slet nog minimalt i jämförelse med tidigare lopp. Med tanke på kroppens ”svaga länkar” har jag ju alltid haft små-ont (eller ja, stor-ont också) efter de gångerna jag tagit ut mig och sprungit långt och fort. Denna vecka har jag inte haft ont någonstans. Det känns nästan surrealistiskt.

 

  • Men skavsår då? Det brukar jag ju få. Trots tejp och vaselin.
    Denna gång fick jag bara ett enda litet skavsår på ryggen, vid kanten av shortsen. Inga blåa tår, inga blåsor under foten, inga brännsår under sporttoppen. Har jag gått och fått läderhud eller??

 

  • Känslorna då? Ja, jag har verkligen gått runt och sippat på den fina känslan som loppet gav. Känt mig lite oövervinnelig. Tänkt att där ändå finns så himla mycket mer att hämta ut. Varit lycklig över resultatet i sig, men allra mest över själva genomförandet av loppet.

 

  • Vilka var egentligen sviterna då? Jo, lite stela ben dagen efter. Lite stramt ni vet. Och myrkrypningarna från helvetet när jag skulle sova på söndagskvällen. Tog två magnesium innan läggdags men fick ändå upp och springa en vända vid 23-00-tiden (hade inte kunnat somna innan det ändå). Benen pulserade och kittlade och hjärnan var klarvaken av adrenalin. Annars var nog de mest på tagliga efterdyningarna lyckokänslor..

 

Ja, tänk vad mycket kul löpningen ger livet!
Jag är otroligt motiverad till hösten och vinterns löpning. Jag vet att det kommer bli tufft som vanligt. Mörker, kyla och mer kläder är ju inte riktigt min kopp av te, men när jag tänker på vad som väntar så är jag helt redo att göra jobbet. Det handlar egentligen inte alls om blodsmak på tuffa pass, att leva i en dimma av slitenhet och pressa skiten ur sig på tusingar, inte alls. Jag tror att det handlar om, för mig, att springa mycket och ofta. Ha kontinuitet över längre tid. Vara skadefri. Lyssna på kroppen. Och träna klokt och smart. Utveckligen ligger inte alls i detaljerna, utan i helheten. Och att inte ha ont. Fan vad jag är lycklig över att inte ha ont.

Idag myser jag runt i min lopp-tischa som man fick, och som jag faktiskt sprang själva loppet med. Den klistrade sig fast på ett obehagligt sätt mot kroppen när ösregnet kom, men 1.46 sitter liksom kvar i funktionsmaterialet som en god ande. I can feel it!


– Keep going!

 

Löpning på Gotland

Veckan på Gotland var härlig! Även om det alltid tar emot att lämna katten hemma för att resa iväg, så behövde vi nog komma hemifrån och smälta allt som hänt de senaste veckorna. 

Jag har aldrig varit på Gotland tidigare, men v.35 är tydligen första veckan på lågsäsongen och det märktes verkligen. Ön kändes nästan folktom och många fik och restauranger i de mindre samhällena var stängda för säsongen. Visserligen var det tråkigt med stängda fik, men däremot var det väldigt skönt att cykla längs vägarna då det var väldigt få bilar. Att kunna hyra en fin stuga till halva priset jämfört med veckan tidigare kändes också som en bra deal. Både jag och Jonatan avskyr trängsel, folksamlingar och att köa i onödan. Det var inga problem att få bord på vilken resturang som helst i Visby när man gick dit för kvällen. Kan tänka mig att det inte riktigt är så under sommaren..

Men löpning då! Jag ska väl ärligt säga att jag inte är världsbäst på att ta mig an nya platser på jorden i löparskorna. Jag är inte helt bekväm i att bara sticka ut och ”upptäcka nya ställen genom löpningen” som det alltid så fint står i varje hälsotidning du kan köpa since 1997. Jag är nog sämst på att springa utan att veta vart jag ska. Måste först kolla kartor på eniro och bestämma runda osv. Ser liksom ingen tjusning i att upptäcka nya vägar utan plan. Återvändsgränder är ju det tråkigaste som finns. Det är ju döden att behöva springa tillbaka samma sträcka som man precis sprungit..
Samtidigt vill man ju att löpning ska vara enkelt. Att man bara ska kunna snöra på sig skorna och sticka ut.

Därför la vi oss till viss del i motionsspårens händer. Valde att följa en utstakad runda som var snitslad och där man slapp tänka. Hur gött som helst. Att det sen visade sig vara en helt otroligt fin runda gjorde ju inte saken sämre!

Löpning 1: Vi var förbi Klintehamn och testade deras väl gömda spår. Efter ca 200m sprang jag åt fel håll och tappade bort Jonatan. Sprang sedan hela varvet och tänkte ”han kommer väl snart ikapp mig”, och Jonatan själv sprang åt något annat håll och letade efter mig. Efter 3km hittade jag honom på samma ställe som jag tappade bort honom. Sådär lite irriterad och härlig, haha! Totalt blev det 5,6km.

Löpning 2: Vi bodde i vid Tofta Strand och tog en tur ner mot havet och ett annat håll tillbaka hem. Benen var möra efter en dag på cykeln och jag var ganska hungrig, men det blev ändå 7,4 härliga kilometrar.


Löpning 3:
Vi åkte till Kinnerstugan vid Lummelunda efter att ha läst om det i Sveriges bästa motionsspår.
14km spår skojar man ju inte bort, och verkligen inte detta spår. Det var verkligen fantastiskt fint. Vi lyckades även pricka in fint väder. Dessvärre var mina ben väldigt trötta efter två dagars cykling, så på andra halvan fick jag gå och springa om vartannat. Terrängen med rötter och stenar gjorde ju inte saken bättre för mig som inte är så hemma på knixigare underlag Höften blev rejält trött och jag var törstig, men jag försökte natur-njuta istället. Det var inte så svårt. Jonatan fick hålla lite högre tempo så han sprang iväg, och sprang sedan tillbaka och mötte mig några gånger och fick på så sätt ihop hela 18km.



Var springer ni på Gotland?

Vem fan är Tröskel?

Efter en del filosoferande om min löpning den senaste tiden har jag kommit fram till att jag behöver fler pass i s.k tröskeltempo. Förr har det räckt för mig att springa intervaller upp till 1000m för att få upp tempot. Det har liksom varit överförbart till de andra passen/loppen. Att varva distans, långpass och snabba intervaller. Den senaste tiden har det inte känts som att pusslet där gått ihop lika bra. Jag har kunnat springa snabba intervaller, men det är ju inte intervaller som jag ska bli bra på i slutändan, och varför ska jag slita runt med tuffa intervaller när det inte känns som att det ger något till de andra bitarna? (alltså, jag kommer ju att springa intervaller framöver ändå, men kanske inte lägga lika mycket fokus där)

Därför tänkte jag att jag nog behöver nöta mer i tempot som är snabbare än distanspassen, men inte alls så snabba som intervallerna. Att hitta ett högt men kontrollerat tempo som jag orkar hålla under längre tid. Där har vi det!

Jag googlar ”tröskelpass”, ”tröskeltempo” & ”trösklar löpning” osv.
På ett sätt så tror man ju sig veta vad det innebär. Men jag vill gräva djupare, och när jag väl försöker gräva blir jag bara galet förvirrad. Att ett så vedertaget begrepp som ”trösklar” kan innebära så vitt skilda förklaringar och teorier?! Vissa menar på att tröskeltempo är snabbare än tävlingstempo på milen, vilket då rimmar jävligt illa med förklaringen ”den farten du orkar hålla i exakt en timme”. I så fall ska jag alltså persa duktigt på milen och samtidigt springa minst 2km extra.. Samtidigt läser jag om teorier som menar att tröskeltempo inte ens finns. Att det inte är något magiskt tempo som ska prickas och att det är omöjligt att avgöra när mjölksyra börjar bildas. Om det nu ens gör det. Och så hittar jag tabeller och diagram som rimmar dåligt med min löparverklighet.

Jahaja.

Så jag stänger ner alla förvirrande texter och åsikter. Försöker tänka utifrån mig själv.
Vad är det jag känner att jag behöver bli bättre på? Och hur ska jag träna på det? Vilka viktiga faktorer har jag att ta hänsyn till? Vad brukar jag göra för misstag?

För mig handlar det om att springa klokt. Att inte gå sönder och skada mig. Att ha tålamod. Att lyssna på kroppen. Och lite om att tygla den där viljan på rätt sätt. Men framför allt känslan. För känslan säger så mycket mer än de exakta tiderna. Även om en tabell säger att mitt s.k tröskeltempo borde vara på ett sätt, så om det känns fel så är det väl fel?

Om jag nu ska försöka tänka utifrån tider så känns det som att jag borde öva på att springa i ett jämt tempo under en längre tid som är en bit över mitt tänka miltempo (en bra dag vill säga). Min drömmil ska gå på precis under 5.00-tempo, och när jag tänker tillbaka på alla pass under de senaste året, så vet jag med mig att det börjar bli lite jobbigt runt 5.10, så jag gissar, om det nu ens finns något s.k tröskeltempo, så kan det vara runt 5.10-5.15

Så jag ger mig ut. Tänker att passet för dagen får bli ett experiment. Jag ska prova mig fram. 2km uppvärmning och sen 3x10min i tröskeltempo med ca 500m joggvila emellan. Jag biter mig i tungan för att inte gå ut för hårt. Tänker att jag ska kunna känna att jag ska hålla detta tempo i hela 30min, plus joggvila. Och förvånansvärt nog så landar alla tre på samma snitt på 5.11-5.12. Och det känns tokbra! Lite trött mot slutet, men absolut inte knäckt. Inga problem med att hålla jämt tempo, och även om allt är lite jobbigt så är den övergripande känslan lätt, och kul. Det känns som att jag prickat rätt, i känsla och tempo.

Så det här får jag ju fortsätta med, tycker ja. För det känns rätt i kroppen. Trösklar eller inte. Men att springa klokt i ett tempo som jag annars brukar missa. Håll en tumme för utveckling va. Det vore ju kul!


– PS. Att springa med denna keppa var nog bästa beslutet på länge. Skitgo! Bjuder på att man ser lite rolig ut dock..

Mer medvindslöpning och lite reflektioner

I tisdags körde jag en repris på min senaste transportlöpning hem till mina föräldrar. Det vankades god mat och jag lät benen transportera mig istället för bilen, vinden hade jag i ryggen även denna gång, dock inte riktigt lika stark och häftig som sist. Distansen dit är ca 9,5 km men den här gången lät jag benen få pinna på rejält i 7km och tog resten i lite lugnare tempo. En rätt jobbig snabbdistans alltså.

Min senaste (och pågående) reflektion angående löpningen är om att öva mer på det här med att slappna av i högre tempon. Jag skrev nog redan något om det för några inlägg sedan, men blev nog ännu lite klokare efter tisdagens pass. För såhär; jag har ganska lätt för att springa tuffa intervaller. Jag känner mig rätt hemma där. Gillar när det blir jobbigt osv. Kan numera ganska enkelt hålla mig under 4.30-tempo på tusingar och på kortare intervaller ligger jag runt 4.00-tempo. Rent teoretiskt borde det ju inte vara så svårt att då springa distanser som tex 5 och 10km på strax under 5.00-tempo. Men jo. För mig är det rätt jobbigt. Runt 5.10 och strax däröver funkar, men den där sista biten ner under 5.00 är tuffare än jag tänkt mig. På 5km kan jag med hårt pannben fixa det, men då vet skallen att det snart är över. Milen blir därmed svårare, både mentalt och fysiskt. Jag saknar uthålligheten där.

Jag vet att jag har lättare för att springa på ren styrka. Ta i för mycket, springa på för hårt och spänna mig. Jag är liksom mer lagd åt det hållet. Även om jag övat mycket på att hitta jämnt tempo och lärt mig springa längre distanser de senaste åren så är jag ändå inte riktigt där jag vill vara i det här med att springa avslappnat i lite högre tempon, och att kunna hålla ett högt tempo under längre tid. Det är liksom grymt mycket bättre än för bara 1-2 år sedan, men jag känner ändå att där finns väldigt mycket att utveckla här.

Så, what to do? Jo, träna såklart. Men hur? Jo, jag tänker mig lite fler pass där jag övar på exakt detta. Springa avslappnat i högre tempo och springa längre intervaller/distanser i dessa tempon. Typ såhär:

  1. Ändra om tusingarna så som jag gjorde förra veckan – springa dem lite långsammare för att kunna slappna av, men ändå hålla ett tempo som är under 5.00
  2. Behålla det avslappnade ”tusing-tempot” och successivt bygga på intervallen till 1200-1500m
  3. Lägga in snabbdistanspass där jag faktiskt får ha det rätt jobbigt under längre tid och där tempot ligger precis under 5.00
    Dessa pass får vara max 5-7km till en början, för dem är rätt slitiga.
  4. Utöver detta; se till att den största mängden löpning går i riktigt lugnt tempo, annars säger nog min kropp tack å hej. Det ÄR en jäkla balansgång det här med träningsdosen. Jag vill så jäkla mycket, samtidigt som det är så himla bra att skynda långsamt..

Hade varit roligt att höra hur ni hade tänkt!