Sommarens lopp

Maj månad var loppens högtid. Det sprangs Springtime, Göteborgsvarv och Änglamil, och precis innan självaste maj drog iväg sprang jag också Höganäs Halvmara.

Nu har det varit stiltje på loppfronten ett tag. Juni har ägnats åt träning (och förkylning!), men på lördag är det dags att tillfälligt damma av triathlondräkten och stå på startlinjen till Halmstad Triathlon. Jag har njutit av träning utan lopp att ta hänsyn till, men också sett fram emot att få starta. För jag vet att efter denna tävling är det bara att tuta och köra vidare med träningen igen. Det känns fint!

Men, en sommar utan lopp att springa känns ju lite trist. Så jag tänkte visa min plan på vilka lopp som eventuellt ska springas framöver. Vissa känns självklara och spikade, andra är jag mer osäker på och tänker att jag väntar med att anmäla mig till strax innan. För även om lopp är väldigt roligt så kan det bli för mycket också. En tanke jag har är i alla fall att jag vill springa fler millopp för att utvecklas på just den distansen. Kanske rent av ställa mig på startlinjen utan att drömma om pers utan ta det som en riktigt bra träning. Tidigare har jag velat ha full koll på vilka lopp jag ska springa, men nu känner att jag för att vara mer spontan eftersom allra största fokuset ska ligga på träningen ändå. Vet inte om det är smart eller inte, men jag vill prova en annan strategi!

Lopp som känns så gott som spikade i kalendern:

  • Citadell-loppet i Landskrona (10km) 29 juli
  • Prinsens Minne (halvmara) 12 augusti
  • Sövde Triathlon (sprint) 10 september
  • Köpenhamn Halvmara 17 september

Bubblare! Lopp som jag sneglar lite på, och som kanske blir av om något av ovanstående inte blir av:

  • Varbergsloppet (10km) 15 juli (om formen känns fin och jag får feeling att åka dit)
  • Malmö Triathlon 6 augusti (känns som det blir lite väl mycket i augusti, så därför lägre prio)
  • Halmstadsmilen 2 september (ligger helgen efter vårt bröllop. Hur mycket tid har ägnats åt träning då..?)
  • Skanörsmilen 17 september (samma helg som Köpenhamn)

Ungefär så ser det ut! Ses vi kanske?

Annonser

Triathlon i Halmstad

I ett av mina senaste mejl står det ”Tack för din anmälan och betalning”, och mejlet är signerat Halmstad Triathlon.

Mmhm. Varsågod. Tack för att jag får äran att plaska mig framåt i äckliga Nissan..

Skämt å sido! Triathlon är något av det roligaste jag gjort i tävlingsväg, och på ett sätt ser jag verkligen framemot tävlingen som går den 1 juli. Jag har hittills bara tävlat triathlon på det lokala loppet här i Klippan, där simningen sker i en trygg 50m bassäng. Hade det inte varit för den lilla detaljen att alla andra triathlontävlingar simmas i sjöar och hav hade jag nog vågat mig iväg tidigare. Men jag har dragit mig för detta.

Jag har på något mirakulöst vis lärt mig crawla och kan enkelt ta mig runt 500m på en okej tid. Jag känner att jag har kontroll och andningen funkar numera utan problem. Men det är i en bassäng det. Att simma i en sjö, en å eller i havet är ju en helt annan grej. Jag får lite panik av bara tanken på det. Att inte kunna se och navigera sig är nog det värsta, men på klar andra plats kommer ju äcklet. Äcklet av mörkt vatten och rädslan av allt som finns där i vattnet som jag inte kan se, utan möjligtvis bara känna, om det nu skulle komma och nudda mig.

Och nu har jag alltså anmält mig till ett triathlon där det liksom ingår att jag ska simma 400m i Nissan.

Jahopp. Dags att ta tag i sin rädsla alltså. För det sitter ju i skallen.
Det är ju ingen omöjlighet att simma i en sjö, rent fysiskt. Men min hjärna säger att det är äckligt, farligt och inget som jag ska hålla på med. Och ändå tänker jag göra det. Var är logiken i detta?

Men snart inleder jag projektet att våga sig ner i vattnet och på sikt kunna crawla även där. Tänker mig att jag nog får börja med att bara våga doppa mig och befinna mig i vattnet dem första gångerna. Babysteps osv. Övervinna rädsla, äckel och kontrollbehov. Men först får sjön nog värmas upp ett par grader till. Sen så!

Den snabba veckan

Först var det måndag och sen helt plötsligt var det fredag. Swisch liksom. Och inte ett enda blogginlägg har jag fått ur mig under dessa snabba dagarna. Ibland är det fullt ös och då glömmer jag liksom bort att sätta mig ner vid datorn..

Men nu har vi fredag!

Jag ska pallra mig till fysioterapeuten och sen ska njuta av fredag och pre-lopp-kväll med god mat och lite choklad. Imorgon eftermiddag är det dags för Springtime i Helsingborg. Ett lopp som jag springer för fjärde året i rad. Det får man väl ändå kalla för tradition? Jag springer 5km och Jonatan ska springa 10km.

I onsdags sprang jag just 5km och hade med mig Jonatan som sällskap. Jag ville mest bara ut och rasta benen och hade egentligen inte tänkt att springa snabbt, men väl ute fick jag feeling och tryckte på lite extra. Förutom första kilometern låg tiderna runt 5.00-tempo och det kändes himla bra i kroppen. Inför morgondagens lopp har jag ingen direkt måltid, men jag vill känna mig stark och få ett bra tillfälle att ta ut mig ordentligt. En bra urblåsning inför Göteborgsvarvet om två veckor, tänker jag!

Såhär såg det ut innan starten förra året. Även i år får jag sällskap av Johanna. Dock saknar vi Lina som tyvärr varit sjuk och missar årets lopp. Hoppas hela trion står på startlinjen nästa år 😉

Veckans träning, v12

Stänger härmed ned den tolfte veckan för året och känner mig både väldigt nöjd och lite sliten.

Under den här veckan har jag samlat ihop 37km fördelat på tre pass, jag har sprungit det kanske bästa intervallpasset någonsin, jag har sprungit årets längsta långpass, jag har styrketränat två pass och jag har invigt racern och premiärcyklat i vårsolen. Ingen dålig vecka alltså!

Dessvärre börjar jag känna mig enormt sliten i kroppen. Möjligtvis i skallen också då jag känner mig smått stressad och irriterad utan att egentligen ha anledning till det. Jag har fått små, små känningar i högersidan. Mina ben är allt annat än pigga och skallen är inte så sugen på att pressa på, alls. Därför har jag bestämt mig för att nästa vecka ska vara en annorlunda vecka med mycket vila och enbart lugna aktiviteter. Det känns lite läskigt, att liksom göra annorlunda. Våga vila. Men samtidigt är jag otroligt förväntansfull på hur kroppen ska återhämta sig och ta till sig vilan. Jag vill ju gärna bli belönad med riktigt pigga ben i slutet på nästa vecka..

Såhär blev vecka 12:
Måndag – 8x1000m i farter runt 4.45 (12km totalt)
Tisdag – Styrketräning med fokus på ben
Onsdag – Styrketräning med fokus på överkropp
Torsdag – Löpning i progressiv fart (7km totalt) och premiärtur på racern (13km)
Fredag – Vila
Lördag – Långpass med Johanna (18km)
Söndag – En cykelrunda med Jonatan som sällskap (17km)

 

Långpasset

Kan inte tänka mig bättre aktivitet än ett riktigt långpass på vårens första dag. För oavsett om våren inte är här på riktigt riktigt än så har det i alla fall varit vårväder idag. Vindstilla, sol och klarblå himmel. Helt magiskt!

Johanna kom hit vid 9.30 och vi begav oss mot skogen. Lite småkyligt i början, men vi hade rätt i att solen skulle värma upp oss ganska rejält så småningom. Senast vi var ute på en långtur valde vi att gå ett par gånger. För att det var slitigt liksom. Vi hade ingen direkt plan för denna dagen mer än att bara samla ihop cirka 15km och vara ute längre tid än vanligt. Vi tänkte att vi tar det som det kommer, känner av. Men när vi väl dragit igång kom vi in i ett härligt flow ganska fort och behövde inte stanna förrän efter drygt 10km för att dricka hallonsaft som vi gömt bakom ett träd innan vi gav oss ut. Vi klunkade i oss och fortsatte. Höll igång benen hela vägen fram till 16km och där var vi toknöjda och glada. Johanna slog ett rejält distansrekord och jag är inte ett dugg orolig för hennes debut på Göteborgsvarvet nu i vår. Hon har precis som jag dragits med en knagglig kropp som satt lite käppar i hjulet, och att hon idag sprang hela rundan smärtfritt är liksom kronan på verket. Så himla häftigt!

Nu är jag ju ingen superlångdistansare alls, men jag minns själv när jag tyckte att allt över milen var megalångt och nästintill omöjligt, och jag minns att det hände så mycket häftiga grejer i huvudet när man väl började pressa den där spärren framför sig. Att våga sig på längre och längre pass och uppleva den häftiga känslan som ett distansrekord faktiskt ger. Första gången jag sprang längre än 15km kände jag mig hur cool som helst, och att verkligen kunna springa hela sträckan är ju ännu häftigare!

För min egen de kändes dessa 16km precis sådär som jag vill att dem ska kännas – lätta! Benen pinnade på, pulsen var lagom låg och jag blev inte riktigt trött förrän mot de två sista kilometerna. En enorm skillnad i känsla jämfört med första långpasset på 12km för bara två veckor sedan. Det händer fanimej grejer i kulisserna liksom!

 

Hästtjejen inom mig

I måndags kväll höll jag mig vaken två timmar extra för att se vem som tog hem Jerringpriset. Egentligen håller jag hårt på det här med att vara i säng runt 21 när jag ska upp 4.50 dagen efter, men jag visste inom mig att Peder skulle ta hem priset, och jag ville inte missa det. Hur kunde jag så säkert veta det då? Jo, för att jag vet hur vi hästfolk tänker och fungerar. En gång hästtjej – alltid hästtjej. Även om jag inte rider regelbundet längre, så har jag ju faktiskt två hästar. Visserligen står mina föräldrar som ägare på pappret, och det är även dem som sköter om dem. Men på något vis är ju Mimi och Arvid lika mycket mina.

I min värld går det inte att jämföra prestationer. Alla som var nominerade till Jerringpriset är värda att vinna. Det är väl därför som dem är nominerade? Alla kandidaterna har vigt sitt liv åt sin idrott. Det är timmar och åter timmar det handlar om. Engagemang, envishet, målmedvetenhet. Även fast jag själv röstade på Peder så är jag djupt imponerad av Henrik Stensons major och OS-silver, av Sarah Sjöströms OS-medaljer och totala överlägsenhet, och av Jenny Rissveds ganska oväntade OS-guld och Tove Alexanderssons totala dominans och vinster och medaljer.

Men Peders prestation berör mig mest, eftersom jag själv så många gånger travat in på en hoppbana med mål och syfte att ta oss runt snabbt och felfritt. Och jag vet vad alla mina timmar i stallet och med hästen krävt av mig och mitt liv. Vad det är som jag fått uppoffra för att få vara en del av denna sport på det sättet jag velat. Hade livet varit annorlunda så hade jag kanske fortsatt med friidrott och trillat in på orientering. Om alla mina timmar istället hade ägnats åt att löpträna och leta kontroller i skogen, så hade jag med all säkerhet röstat för att se Tove vinna.

Anledningen till att hästfolket denna gång gått samman och engagerat sig för att se Peder vinna (precis som när Rolf-Göran röstades fram för några år sedan) är att vi alltid fått försvara vår egen sport med alla medel. Jag kan egentligen bara tala för mig själv, men hur många gånger har man inte blivit kallad för hästtönt? Hur många gånger har inte min sport som jag ägnat alla mina timmar åt marginaliserats och skitsnackats om? På gymnasiet gick jag i en idrottsklass där vi var 4 tjejer av 40 elever som hade risport som inriktning, och så som vi behandlades, enbart pga vår idrott och okunskap om denna var inte okej någonstans. Jag kan ha förståelse för att killar i 17-års åldern går runt och tror att bollsport är den enda sporten som finns, men när medelålders män i lärar- och tränarroll totalt skiter i elever och visar exakt noll intresse för annat än sporter de förstår sig på så känns livet med hästar och ridsport jävligt orättvist.

Nu är ju detta bara några pyttesmå exempel. Men grejen är att ridsporten alltid fått ta mycket skit. Mer skit än vad jag tror andra mindre sporter fått ta. Jag tror att detta föder ett slags utanförskap och känslan av att någon gång vilja visa alla. När vi då är väldigt många som både älskar sporten och bär på den där känslan att vilja visa resten av världen hur bra vår idol är, då mobiliserar vi oss och skapar kraft som ingen annan kan förstå sig på.

Så, för mig kunde vem som helst fått vinna den där glasskålen. Alla är lika värdiga vinnare. Men som hästtjej förstår jag exakt varför Peder vann. Och jag är inte ett dugg förvånad över reaktionerna i media, för det är samma skit som vi hästfolk alltid fått höra, och vi försvarar oss på samma sätt som vi alltid fått göra. Det fina, i mina ögon, är vilken kraft det kan finnas när folk enas och går samman. Det kan man ju försöka ta med sig in i allmänna samhällsdebatten också…

img_1542

img_7704

img_0004

En knagglig start

Mitt tränings-2017 har inte startat särskilt lysande alls.

Någon gång mellan jul och nyår började min ländrygg att strula. Jag fick tid hos fysion som knäckte loss ett utskott på kotan som hoppat fel. Inte så konstigt att det gjorde ont. Jag fick också mysa med dem där äckligt obehagliga nålarna som hjälpte musklerna att slappna av igen.

Det blev bättre i några dagar, men nu känns det helt knas igen. Både i ryggen och höften. Alltid denna jäkla höft. Never ending story. De få gångerna jag sprungit har det mesta känts skit. Jag blir helt slut i högerbenet och foten landar som en död fisk i marken.

Min första tanke är alltid att jag är kass. Tänker att ”jahapp, nä jag är väl inte bättre än såhär”. När jag sedan använda det sunda förnuftet så förstår jag att det inte beror på det. Min kondition är det inget större fel på. Jag har sprungit utan några längre uppehåll under hela året. Den kan inte störtdyka bara sådär. Och när man springer lika många steg med höger ben som vänster, så ska det inte kännas som att det ena benet sprungit dubbla sträckan. Då är det något som inte stämmer.

Jag önskar att jag bara kunde köra på just nu. Träna som vanligt. Starta året med flaggan i topp.
Istället försöker jag vända det dåliga till något positivt, för det är väl det enda vettiga man kan göra i en sådan här situation. Tänka att det ändå är bra att inte få någonting gratis. Att jag blir ännu mer expert på min höft och kropp. Att jag blir ödmjuk och värdesätter all smärtfri löpning ännu mer. Att framgångarna sedan smakar ännu bättre.

Sånt tänk.

Ni kan väl hålla en tumme för att kroppen snart är tillbaka på banan va? Så kämpar jag på på mitt håll med att få den i trim igen. Rehab-scmehab även 2017 alltså. Påminn mig om att vara ödmjuk och tacksam när jag persar på milen, halvmara och köttar triathlon senare i år!

picfxfile

Året i siffror

Dags för rysmyset!

2016 är första året som jag loggat träningen noga under 12 månader. Löpning är ju ganska tacksamt att logga i siffror. Tid, distans, hastighet, frekvens. Väldigt mätbart på så många sätt. När jag nu plockar fram alla diagram märker jag att jag nog får jag rikta lite kritik till mig själv, eller i alla fall fundera på hur jag ska logga vissa grejer framöver- ibland när jag sprungit pass där tiden varit oviktig så har jag bara reggat distansen, vilket sen blir lite missvisande i totalen. Jag har också haft ”distanspass” som en slags slask när jag inte riktigt vet hur jag ska kategorisera passet, eller när jag sprungit intervaller men inte orkat lägga in varje intervall och bara skrivit in totala distansen.

Men jaja. Så jäkla viktigt är det kanske inte. Viktigast är nog ändå helheten!


 

skarmavbild-2017-01-03-kl-13-42-49

Fördelningen på vad tusan man pysslat med under året! Cykel är inte bara rundorna med racern, tyvärr. Där har jag skrivit in de cykelrundorna jag gjort när Jonatan sprungit. Övrig träning är nästan enbart rehab. Fattar ni vad mycket jag rehabbat!?!

 

skarmavbild-2017-01-03-kl-13-44-46

Ja, här ser vi ju tydligt vad som dominerar – Distans!
Och det är ju helt rätt. Distanspassen ska utgöra den stora delen av träningen. En viss del av distansen är ju intervaller som hamnat lite fel, men jag tycker nog ändå att cirkel speglar verkligheten bra. Att Tävling skulle vara så stor var en liten överraskning, jag har inte sprungit extremt många lopp, men med två halvmaror så slukar det väl lite mer tid än man tänker sig.

skarmavbild-2017-01-03-kl-13-44-07

Den här är rolig, för den är så himla tydlig på hur året gått upp och ner. Ju mer löpning ju härligare liv, typ. I januari tog jag mina första stapplande steg och i februari kunde jag öka mängden på ett otroligt sätt utan att kroppen sa något. I Mars blev jag sjuk en vecka, och en annan vecka spenderade vi i fjällen med skidåkning istället för löpning. April och maj gick precis som jag ville, och i juni ökade jag medvetet mängden. I juli var jag helt jävla besatt av att springa och i augusti blev det en veckas löpvila då vi vandrade i fjällen. September gick åt skogen som ni vet, men oktober och november artade sig bra trots några rundor sjuka och elände. Under december kändes kroppen knagglig och jag valde daimfudge och soffa före löpning i mörker och kyla.

skarmavbild-2017-01-03-kl-13-51-52

Ännu mer siffror månad för månad. Det mest intressanta här är snittiderna tycker jag. Att jag i juli och augusti har snitt på 5.26 och 5.20 säger ju kanske lite om varför kroppen tippade över kanten senare.

skarmavbild-2017-01-03-kl-13-53-10

Alltså, det här är lite pinsamt. Jag skulle velat cykla så mycket mer än såhär. Men det blev inte så. Under tidigare år med cykel har jag haft ett triathlon i augusti att träna inför. Detta år låg tävlingen redan i juni, och när jag gått i mål som vinnare hade jag noll motivation till att ta ut cykeln. Jag saknade liksom syfte. Nästa år blir det en stor förändring på denna fronten!

En annan sak som jag känner precis samma inför är simningen. Jag simmade TRE pass på hela detta året. Alla i juni månad och alla med enda syfte att få lite vattenvana inför starten i triathlon. Jag känner verkligen att jag har stor utvecklingspotential här. Jag har någon form av talang, för jag lärde mig crawla sjukt fort och kan ta mig framåt på det sättet hyfsat bra utan särskilt mycket träning. Men grejen är att jag hatar att bli blöt..


 

Såhär ser i alla fall 2016 ut i siffror. Jag har stora planer på hur jag vill att 2017 ska se ut, både i fördelning och mängd. Men det får jag berätta om i ett eget inlägg senare!

Jul, rygg och pussel

Hej!

Jag hoppas att ni haft en riktigt härlig julhelg, oavsett om ni tränat eller bara päst i soffan. Jag har gjort både och. På julafton hade jag tänkt träna, men tydligen var jag trött och sov en timme extra på soffan efter frukost.. Så kan det gå! Jag tog igen det med en 7km´s runda dagen efter istället.


– En liten hälsning från en som inte är helt förtjust i det här med jul..

Idag var tanken att jag skulle springa på löpbandet (vindhataren här ger sig fan inte ut idag!) men efter uppvärmingen insåg jag att det inte var en särskilt god idé. Min höft och ländrygg har inte känts bra den senaste tiden och de senaste dagarna har det blivit ännu värre. Musklerna i länden är stenhårda och det strålar ner i högerbenet på ett jäkligt obehagligt sätt. Jag känner igen känslan sedan tidigare, så jag är inte särskilt orolig, men det är frustrerande att inte riktigt kunna frigöra sig från smärtan. Det brukar funka med att rulla på en tennisboll, massera och linimenta men just nu hjälper ingenting. Jamen ni hör ju. Hur smart vore det att ge sig på att springa idag? Ni kan ju hålla en tumme för att jag får en snabb tid hos fyisoterapeuten.

Resten av veckan är jag lite halvt ledig. Om inte ryggen blir bättre så tänker jag ägna all tid åt att lägga mitt nya pussel som jag fick i julklapp och spika lopp och målsättningar för 2017. Det börjar ju minst sagt bli dags. Är ni lika peppade som jag?

Summering av årets lopp!

Snart kan jag ju summera löparåret i siffror, men redan nu kan jag titta tillbaka på årets avverkade lopp och njuta. Givetvis finns det några mindre lyckade (typ som när jag sprang fel, eller en annan gång när loppet snopet nog var för kort) men överlag har det varit ett kanonår. Mitt bästa utan tvekan. Jag har haft några av mina bästa löparupplevelser under 2016, och jag minns tillbaka på dessa dagar med massor av värme i kroppen.


Säsongen inleddes med SpringTime 5km.
Jag minns att jag hittade det där flowet som kommit att betyda så himla mycket under resten av året. Det där flowet som jag aldrig tidigare upplevt, men som blivit mitt knark 2016. Banan var lite längre än föregående års upplaga. Tiden stannade på 24.52 och det gav ett snitt på 4.55min/km. Jag kände mig helnöjd!

img_4769

 

I slutet av maj var det dags för revansch på GöteborgsVarvet!
Höften började kännas mer och mer okej, och veckorna innan hade jag tagit stora kliv framåt med rehaben. När jag väl hittade det där läget där bäckenet var stabilt och stilla fick jag en helt ny kraft i löpsteget. På mina långpass under våren kämpade jag med tunga ben och allmänt icke-flow. När dagen väl var kommen för att springa 21km på Göteborgs gator förväntade jag mig samma känsla som på långpassen. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd om jag kunde komma in på en tid runt 2.15 och framför allt att kroppen höll hela vägen. När starten gick hände något med löpsteget och allt flöt på som aldrig förr. Jag trodde att klockan hade fått spunk som visade kilometertider runt 5.30.. Kroppen matade på med kvalitativa löpsteg som om den aldrig gjort något annat och jag bara hängde på. Nu när jag tänker tillbaka på det så känns det fortfarande som den sjukaste och mest chockande löpupplevelsen någonsin. Jag sprang in på 1.59.27 (snitt på 5.40) och var helt hög, fnittrig och chockad. På distanser längre än milen hade jag aldrig någonsin varit ens i närheten av dessa tider. Det kändes helt orimligt! En annan sak jag minns lite extra är att jag pratade NON STOP hela kvällen när vi traditionsenligt åt hamburgare på Holy Cow med våra vänner. Haha!

img_4866– Ser ju också himla knarkig ut i ögonen här. Löpning ÄR knark.

Änglamilen 5km kändes ju bara så himla onödigt.
Banan var nästan 500m för kort och skulle det vara på det viset hade jag ju lika bra kunnat köra ett snabbpass hemma med Jonatan som hare eller nåt?! Kroppen var i storform och snittet låg på 4.55 även här, så sluttiden, om banan varit kontrollmätt hade blivit samma som på SpringTime. Fick glädja mig åt att kroppen kändes bra!

img_4966

Klippan Triathlon var ett av årets roligaste!
Det var tredje året i rad, och jag hade inte lagt så mycket energi på varken simning eller cykling då tävlingen låg tidigare än vanligt. Jag kände att kroppen var i form, men hade inte särskilt höga förväntningar på mig själv. Jag ville bara ha jäkligt kul. Och kul hade jag! Simningen gick skitbra för att vara en glad amatör med hemmabygge till crawlteknik. Cyklingen gick långt över förväntan, särskilt med tanke på ihärdig motvind på nästan hela sträckan. Och så löpningen, som bara flöt på sådär härligt. Och kanske det roligaste och mest oväntade av allt; JAG VANN! 😀

img_5360img_5358

Det bästa loppet, löpmässigt, skedde på augustis mest regniga dag (?) Snällt nog regnade det nästan inte alls när jag väl sprang.
Prinsens Minne 21km blev nog årets bästa lopp om jag måste välja. Sommarens träning gav resultat och kroppen sprang fortare än jag vågat hoppats på. Jag minns att jag inför loppet inte ville tänka på någon sluttid att jaga utan låta kroppen själv hitta ett högt tempo som gick att hålla. Jag ville springa jämt och smart. Hushålla med krafter men ändå kunna krama ur det där allra sista som jag inte kunnat göra tidigare. När jag tänker tillbaka på detta loppet så minns jag typ allt och ändå ingenting. Det var som att både kropp och hjärna var i någon slags trans. Som om det inte var jag själv som sprang utan kroppen styrde tempo och takt helt själv. De sista fem kilometerna var extremt jobbiga, men ändå kände jag mig så mentalt stark. Så långt ifrån att vika ner mig. Den där kampen och diskussionen man alltid har med sig själv när mjölksyran lurar och pulsen ligger högt viskades bara långt i bakhuvudet. Och jag var verkligen långt nere i källaren och hämtade krafterna. Efteråt var jag så enormt slut i kroppen. Så nöjd och så trött. Jag hade verkligen kramat ur de där allra sista krafterna. Det ENDA som stör mig är att jag inte lyckades kapa 7 sekunder. S-J-U sekunder på 21195m är liksom ingenting. Klockan stannade på 1.50.06 (snitt på 5.14) och det är långt mycket snabbare än vad jag någonsin kunnat drömma om. Just i detta nu undrar jag mest om jag någonsin kommer kunna klå detta? haha!

img_5991


En liten (stor) parentes bara, men detta känns som en viktig grej att ha med i summeringen av året:

Efter halvmaran i Halmstad gjorde jag misstaget att dra igång träningen alldeles för tidigt efteråt. Jag hann aldrig återhämta mig riktigt, och jag var så himla hög på allt och hade bara kommande lopp i sikte. Mentalt kände jag mig redo för vilken utmaning som helst, men kroppen bara dök ner i ett djupt hål och ville inte alls springa. Jag ska inte säga att jag var övertränad, för i min värld är det mycket värre än det jag var med om, men däremot hade jag symptom på överträning – hjärtklappning, svårt att andas, sus i öronen, yrsel, myrkrypningar i benen och en massa annat. Jag förstår nu i efterhand att jag skulle vilat ordentligt, men där och då var jag så inställd på kommande lopp och kommande träning. Kroppen var helt ur fas och från att känna mig helt oövervinnelig orkade jag knappt springa 500m utan mjölksyra, hjärtklappning och sus i öronen.

Därmed missade jag både den där släta milen i Skanör där jag så gärna hade velat persa och förhoppningsvis ta milen under 50. Jag missade även Lidingöloppet 15km som jag skulle sprungit för tredje året i rad. Jag som var så himla nyfiken på hur backarna skulle kännas i ett helt annat tempo än vad jag varit kapabel att hålla de andra åren. Ja, surt som fan alltså. Såhär i efterhand väljer jag ändå att se det positiva i allt; jag lärde mig sjukt mycket om kroppens gränser, hur viktig återhämtningen är, men också hur hög man kan bli på vissa saker. Att jag liksom kan snöa in totalt på något och knappt tänka på annat än löpning – att det liksom kan slå över. Både kul och liiiite skrämmande x)


Jag återhämtade mig ganska snabbt med löpvila och promenader och i början av oktober sprang jag Klippan Monothlon, ett ganska kuperat lopp med några rejäla backar. Jag blev förkyld några dagar innan loppet och jag har nog aldrig snorat så mycket som under dessa 10km. Jag sprang på 51.16, och det blev därmed årets snabbaste mil. Jag var helnöjd med den tiden, särskilt med tanke på hur det känts några veckor tidigare då jag knappt orkade springa 500m.

picfxfile-8

Årets avslutades med Åshöjdenloppet. Ett lopp jag inte sprungit tidigare, och antagligen inte springer igen, för den där extremt jobbiga backen var inte rolig alls. Och dessutom hade de skyltat dåligt på ETT ställe och där råkade jag välja fel väg. Jag passerade milen på 51.30, men då hade jag ju flera hundra meter kvar. Då kan ni räkna in att jag fått en extra backe, plus stått helt stilla i säkert 20-30 sekunder. Jag kan ju bara fantisera om vad sluttiden hade kunnat bli om det inte hänt.. När allt annat skiter sig så kan man ju alltid glädjas åt att kroppen känns fräsch i alla fall.

picfxfile-15

Summering: Jag har haft roligare än någonsin! Sprungit snabbare än någonsin! Men viktigaste lärdomen är nog ändå att vara tacksam över att kroppen ställer upp på allt man utsätter den för. När allt jävlades där i september kändes det som att livet saknade mening. När allt fungerar är det så lätt att ta det för givet. Att träna för att kunna prestera har också lärt mig väldigt mycket. Det är väldigt annorlunda än att träna för att må bra eller träna för att se ut på ett visst sätt. Mycket roligare också..

Så tack 2016. Du var skitbra! Tack vare dig vet jag exakt hur jag vill att 2017 ska se ut.