Övrigt om löpning

Hårdrockare i löparskor

Igår blåste det här i Skåne. Mycket mer än vanligt. Och vad jag förstått genom sociala medier så var det inte bara i denna delen av landet som vinden tog i. Håll-i-hatten-väder liksom, om man nu har hatt.

Själv har jag en himla massa hår som behöver hållas i styr i vinden. När jag var ute och sprang störde jag mig på allt småhår som liksom klistrades längs min svettiga kind, eller envisades med att krypa in i munnen eller ögonen på mig. Det enda fina med motvind däremot, är ju att håret blåser bakåt och inte stör. Kan för övrigt inte komma på en enda mer grej som är bra med motvind..

Hur som! Jag sprang 10km (som kändes himla, himla bra!) och precis efter halva sträckan kände jag hur hela min fläta löstes upp. Stannade upp och glodde efter min hårsnodd som jag förstod att jag måste ha tappat, men orkade inte vända om och leta. Den kunde ju ligga var som helst. Så jag fortsatte framåt med håret helt löst. Det kändes HELT galet. Jag har aldrig riktigt förstått mig på varken löpare eller ryttare som inte sätter upp eller flätar håret. Det både ser galet ut och är galet. Hur jobbigt är det inte med hår i ansiktet? Och hur trassligt blir det inte efteråt?

När medvinden kom på en sträcka blåste håret framåt och la sig som ett täcke över hela ansiktet. Det är nog enda gången i livet som jag längtat efter motvind..

Väl hemma glodde jag i spegeln och konstaterade att jag såg ut som en hårdrockare som headbangat sig genom en hel konsert. Alternativt en islandshäst. Båda två har ju ganska vilda hårsvall.

Hädanefter: alltid en extra hårsnodd i alla små löparfickor!

Reflektioner om löpkänslor

De senaste dagarna har jag reflekterat över helgens triathlon.

Lördagen och söndagen bjöd mest på känslor så som eufori, nöjdhet, tacksamhet och glädje. Det tar ju ett tag innan det där färska lägger sig. Man är helt enkelt lite hög på känslorna. Sen följer alltid en liten tid av tveksamhet och skepsis. Typ att det kanske inte alls var så himla bra som man tänker sig. Att man kanske fått hybris. Att man överdriver och skryter.

På ett sätt är ju dessa känslorna lite tråkiga, men samtidigt nödvändiga. De håller mig ödmjuk i det stora hela. De gör så att jag inte tar så lätt på saker till nästa gång. Gör så att jag fortsätter ha respekt för kroppen och dess prestationer. Och så inser jag att detta mest bara är stort för mig och ingen annan (kanske mina närmaste, såklart, men inte resten av världen). Det är liksom bara en start i ett litet triathlon som inte gick åt helvete. haha! Samtidigt låter jag det hela ha stor betydelse för mig själv. Det är väl sunt?

Hur som helst! Det jag tänkte komma till var, att trots dem där tvivlande känslorna, så håller ändå den där fina känslan i sig. Särskilt när jag tänker tillbaka på min löpsträcka. Det är bara positiva tankar och känslor.

 

För såhär; den här våren har känts knagglig med löpningen på vissa sätt. Jag springer visserligen så som jag ”ska”. Kroppen levererar och jag utvecklas och har kul. Det räcker väldigt långt för mig. Ändå kan jag inte låta bli att jaga den där känslan som jag hade under förra våren och sommaren. Den där känslan av att kroppen bara matar på, utan större ansträngning, och att jag springer snabbare än vad jag förstår. Just den känslan har jag aldrig riktigt uppnått. Jag har varit nära, men ändå inte helt där. Ändå har jag sprungit två halvmaror med god marginal under två timmar, vilket jag för bara ett år sedan trodde var ouppnåeligt. Jag har persat på 5km och sprungit många kvalitativa intervallpass där kroppen fixat riktigt snabba tider för att vara mig. Men det har aldrig flutit på sådär som under förra året.

Jag har reflekterat en del över detta och kommit fram till att allt förmodligen handlar om förväntningar. Det sitter i huvudet. Förra året startade jag om med hela min löpning. Började från grunden i början av året och fokuserade på allt annat än snabba tider. Fokus låg på att få rätt på kroppens svaga länkar och därmed kunde motorn kicka igång på allvar mot vårkanten när det där andra började falla på plats. Jag förväntade mig ingenting, och när klockan började visa tider som jag ansåg vara snabba så fick jag en sån enorm kick. Jag fortsatte med att hålla förväntningarna låga, vilket säkerligen bidrog till att jag presterade så bra på många av de lopp jag sprang.

Det ÄR svårare att hålla förväntningarna låga när jag numera vet vad kroppen är kapabel till. Det krävs mer för att ignorera klockan, men det är heller inget jag strävar efter. Däremot tror jag det är en bra lärdom och kunskap att ha – att den där känslan inte är något som man får gratis. Och att det inte handlar om formen i sig.

Men tillbaka till helgens löpning – för dem där 5 kilometerna genom Halmstad bjöd på den där efterlängtade känslan. Att kroppen bara matade på, att fastän jag var trött ändå hade kraft kvar. Att jag sprang snabbare än vad jag trodde och att allt var i balans. Det var magiskt. Och det var så jävulsk roligt att springa om folk, för det kändes som att jag sprang förbi utan ansträngning, och de andra löparna tog sig fram i ultrarapid. Jag vet exakt hur det känns att bli omsprungen när man själv är trött. Jag hatar att se någon annan med pigga ben och bra hållning, när jag själv hasar mig fram som Gollum utan att komma framåt. Det var så jävla skönt att äntligen få vara den där med pigga ben och bra hållning. Det var så längesen det kändes så!

Käppen i hjulet

Min fysioterapeut brukar ju vara den som fixar mina s.k käppar i hjulet. Har jag svårt för att rotera bålen pga spänd ryggmuskel så fixar han det, och om höften får punka så lagar han det också. Både genom behandling, men också genom att ge mig rätt rehabövningar och lära mig om varför kroppen strular till det så som den gör ibland.

Idag löste han ännu en grej åt mig, som jag inte riktigt förväntat mig att han kunde lösa när jag gick dit.

För såhär: Efter halvmaran i helgen var jag, bortsett från krampande lår, jävligt fräsch. Jag börjar ju bli lite mer rutinerad och förutom att hålla kroppen i trim rent muskulärt, har jag lärt mig den hårda vägen var det ska tejpas för att undvika skavsår från helvetet osv. De enda krigsskadorna efter helgens lopp var ett mini-skavsår i ljumsken och en tå med ganska saftiga vattenblåsor.

Låter ju inte så farligt!

Något som däremot kan bli farligt (farligt = så illa att det hotar helgens start på Änglamilen) är om man är en idiot och sticker hål på vattenblåsorna direkt efter första duschen. Är man ännu lite mer idiot använder man såklart säkerhetsnålen från nummerlappen som är allt annat än ren, och för att vara trippelidiot gör man samma procedur igen, för att det är så kul att trycka ut vätska, och pilla å ha sig.

Gissa vem idioten är?
Gissa om idioten fick ont när hon sprang igår?
Och gissa om idioten fått en infektion i blåsan så att halva tån ser ut som ett stoppljus?

Ja, det är ju såklart jag! Och jag fick panik igår när jag insåg att det inte går att springa med en infekterad tå, eftersom varje fotisättning känns som en box på ett blåmärke. Det är en sån smärta som absolut inte går att stå emot hur mycket man än biter ihop käkarna och försöker tänka på annat. Så igår var det
google-maraton och efter det har jag baddat med klorhexidin och försökt vara snäll mot den illröda blåsan efter konstens alla regler. Tänkte att detta kommer bli en kamp mot klockan om att få bort infektionen och framför allt få bort det ömma. Tånageln känns som en blånagel, men jag vet inte. Det kan också vara infektionen i blåsan som gör att det blir sånt jävla tryck i tån.

Men så stövlar jag in till fysion idag och vi snackar höftböjarmuskler innan jag berättar om blåsan och hotet inför helgen. Eftersom han är tyngdlyftare har han under åren ibland fått sår och valkar i händerna som gjort så ont att det inte gått att hålla i stången ens. (Tyngdlyftarvärldens svar på löpningens blånaglar och blåsor?) Han ger tipset om en bedövningssalva (typ lokalbedövning) som funkat och efter besöket drar jag raka vägen till apoteket och köper en tub. Här jävlar ska det bedövas! Och här jävlar ska det springas Änglamil!

Härmed lovar jag att aldrig mer sticka hål på en vattenblåsa..

Tvärtom-jag

Dagens löpning; lugn distans i skogen i behagligt tempo.

Visst låter det ganska gött? Bara rulla på, låta tiderna bli lite vad dom vill osv.
Enligt all logik borde ju dessa passen kännas lätta. I alla fall lättare än intervaller och pass i högre tempo. Men nä, jag är tydligen tvärtom jag. Om jag fått välja hade jag valt tusingar före dessa pass alla dagar i veckan. Så jobbigt är det att försöka springa i 6.00-tempo och hålla pulsen under 180..

Som idag – jag pinnar iväg med go känsla. Benen känns sådär lätta och härliga. Första kilometern går på 5.59 och det känns alldeles lagom. Någonstans mellan 5.45-6.00 borde kilometertiderna landa, och pulsen ska inte vara så hög, typ 175-180 (min maxpuls ligger runt 215). Hur svårt kan något så här lätt vara egentligen? Tydligen jättesvårt. Benen tuffar vidare och jag låter kroppen dra på lite. Kilometer två och tre ligger runt 5.30 och det tycker jag är lite för snabbt för passets syfte och om det ska hålla hela rundan runt. Försöker sänka tempot och pulsen under nästa kilometer och så pang – mjölksyrakänsla, puls som går crazy och stumma ben. Får stanna, få ner pulsen och börja om. Rundan blir 9,5km och gångerna som jag fick stanna för att gå tappade jag tillslut räkningen på.

Att det är såhär för mig beror i huvudsak på min höft. Det är svinjobbigt att springa långsamt. Inte svinjobbigt som i att kuta tusingar så att lungorna håller på att sprängas i bröstet, utan svinjobbigt som i att ligga i en yin-yoga-position, typ. Ni vet den där kliande känslan i kroppen, där kroppen själv vill ändra position bara för att slippa ha det så jobbigt. Där det liksom kryper under skinnet på en, och kroppen vill fly. Bort från det jobbiga, bort från det onda. Så känns det att försöka springa långsamt för mig.

Rent konkret är det såhär, att min höft är ju en klenis (det vet ni nog vid det här laget). Det är främst dem stabiliserande musklerna som inte vill göra sitt jobb. När jag sänker tempot ställer jag högre krav på dem. Foten är längre tid i marken och eftersom jag inte springer fortare och därmed med mer kraft och power så är det deras jäkla jobb att se till att arbeta. Vilket dem helst av allt inte vill. Om jag ökar tempot blir det mesta mycket lättare. De större och mer kraftfulla musklerna fixar sitt jobb ganska bra. Dem är vana att få jobba extra, vilket gjort dem ganska starka. Man blir bra på det man tränar på. Därför kan jag lättare hantera det jobbiga i tusingar än det jobbiga i att tvinga de stabiliserande musklerna få jobba.

Det är alltså svinjobbigt att springa långsamt. Och det tråkigaste är ju att jag inte ens får de där knarkiga endorfinkänslorna efteråt som jag får av jobbet när både puls och muskler får pumpa på ordentligt.
Tråk rätt igenom alltså.

Om man vill bli snabb, vafan ska man då springa långsamt för?
Den frågan känns ju ganska relevant. Vad tusan ska man springa långsamt för om det går lättare att springa snabbt? Men jag har ju redan testat det här med att bara springa relativt snabba pass. Det slutade med symptom på överträning och jag kunde inte springa alls på flera veckor. Väldigt osmart. Grejen med löpning och konditionsträning är ju att majoriteten av passen ska vara väldigt aerob och icke-slitsam. Mitt mål är ju dessutom att på längre sikt ha en högre veckomängd i kilometer, och då är de just dessa passen som ska bygga den mängden.

Efter ett sånt här pass, som idag, känns det lite hopplöst. Jag är helt slut i kroppen och högerskinkan är helt darrig av jobbet den tvingats göra. Tankarna tänker att om det känns såhär jobbigt att ta sig runt knappa milen i långsamt tempo, hur fan ska man då kunna springa det snabbt? Men det går ju, det har jag bevisat. Växlar jag upp både trycket i steget och pulsen så går det bättre. Men det är inget hållbart sätt att träna på. Det sunda förnuftet säger; Jag ska övervinna detta! Öva, öva, öva. Var klok. Lirka och fjäska för kroppen. Jobba med, inte emot. Hitta egna vägar. Våga!

Okej då.


Dagens tipz

Jag har precis lyssnat på det senaste avsnittet av Tyngre Träningssnack där dietisten Anna Melin intervjuas i ämnet relativ energibrist. Otroligt intressant! och det känns ju lite dumt att inte tipsa er, om ni, precis som jag, blir lite extra glada att få höra om forskning gjord på kvinnor och idrott.

Jag har luskat i detta ämne på min hobbynivå många gånger förut. Läst och lyssnat på det jag kommit över. Det som var extra intressant med detta avsnitt var att det diskuterades bortom den vanliga ätstörnings-vinkeln på energibrist. Relativ energibrist handlar mer om att kroppen inte får i sig den energi den behöver, men utan att individen är riktigt medveten om det. Detta kan leda till att kroppen stänger ner flera processer för att spara in energi. Det pratades också om magproblem kopplat till detta, och det är något jag själv kan känna igen mig i då jag i perioder under många år haft just problem med magen utan att egentligen kunnat hitta någon orsak. (inte för att det behöver vara kopplat till just detta fenomen i mitt fall, men det är ju värt att tänka på när man försöker se till olika mönster osv)

Här finns mer information om avsnittet. In och lyssna!

skarmavbild-2016-12-14-kl-14-08-02

Vinterlöpningen är räddad

Jamen ni gissade ju rätt såklart! 
Jag har köpt ett löpband. Kanske allra mest för egen del, men det kommer också användas av PT-kunder.

Jag har försökt att vara hardcore och trotsa vädret varje höst och vinter. Jag klarar det. Jag tar mig igenom det. Men jag lider och hatar varje sekund av det. Är det inte femton sekundmeters motvind så är det spikregn i sidled eller snöslask eller isbanor till vägar. Det är ett jävla kämpande, och tröskeln ut blir bara högre och högre för min del. Det känns inte som löpning utan mer mental styrketräning och överlevnadskurser. Och det enda jag vill är att få springa ifred utan att vädret sätter krokben.

Jag kanske är vek. Gnällig och klen. Och vissa stiffa personer kanske tänker att jag inte är någon riktig löpare. Men det är jag visst! Så mycket löpare att jag mår riktigt dåligt om jag inte får springa och träna på det sättet jag vill. Löpbandet kommer bli min räddning de dagar jag inte har mental styrka att ge mig ut i kyla, snö, blåst, regn osv. och det betyder otroligt mycket att ha den räddningen. Att slippa planera sin löpning efter smhi-prognosen kommer underlätta rätt mycket..

Så! Höst och vinter, jag tar mig ut när du är snäll. Då ska jag njuta av det där fina som alla andra snackar om. Resten av tiden behöver vi inte ses och bråka nåt mer, då håller jag mig undan. Deal?

Det blir bra en dag

Hallå gänget!

Veckan har rullat på och så även vilan. Jag har lullat omkring, klappat katten, gått långsamma promenader och gjort andningsövningar. Det verkar göra susen. Kroppen bara; meen-åh tack ❤

I måndags var jag hos läkaren som inte heller trodde på järn eller b12-brist. Vi tog prover ändå, när jag ändå pallrat mig dit, men mer än så hände inte. Vi konstaterade väl mest att kroppen antagligen fått utstå lite för mycket. För mycket av det enda, för lite av det andra. Så kan det ju bli ibland.

Men ingen kommer kunna svara på om det är så eller inte. Inga prover kan konstatera att det är så. När jag var hos fysioterapeuten förra veckan sa han att det hela lät som överträning. Och ju mer jag tänkt på det, och ju mer jag läst om det, så låter det ju rimligt. Men, det här med överträning är fan det mest luddiga begrepp jag någonsin läst om. Och jag tror inte heller att jag vill kalla detta för överträning, för så allvarligt tror jag inte det är i mitt fall. Jag vet att jag var i toppform den 13 augusti när jag sprang halvmara. Veckan efter det gick allt snabbt utför och jag fattade att något var fel. Även om jag dumt nog kämpade på ett tag i tron om att det bara var en dålig dag. Förutom att kroppen visar en del stressymptom så känner jag mig pigg och glad. Stabil i skallen så att säga. Det är kroppen som är slutkörd och jag lyssnar och agerar.

Jag vet exakt var det har gått snett. Vilka delar jag slarvat med. Och varför det blivit såhär.
Jag känner mig sjukt klantig, och jag är lite förbannad på mig själv för att jag lät detta hända. Men samtidigt; jag visste inte där och då det jag vet nu. Det är meningen att man ska lära sig av sina egna misstag. Det som inte dödar det härdar osv.

Jag tycker det är lite svårt att skriva om detta just nu. När man är mitt uppe i nåt så har man liksom inga perspektiv. Tankarna och funderingarna vandrar fritt och jag vill liksom inte säga att ”så här är det”, för jag vet för lite om hur det verkligen är. Om jag kommer tillbaka fort så var det antagligen bara en lättare överansträngning, men om detta kommer ta längre tid, så var det kanske allvarligare än vad jag tänkt mig. Svaret finns alltså bara i framtiden.

Det enda jag vet just nu är att det känns som att kroppen börjat lugna ner sig. Det går lättare att andas för varje dag som går. Pulsen kör inte rodeo i bröstkorgen och luften svider inte lika mycket i halsen längre. Inatt sov jag ganska bra och frukosten var god. Jag grämer mig fortfarande för att ha varit slarvig och klantig, men fokus ligger framåt och jag vet att det finns värre saker i livet än att inte få trycka plattan i mattan och missa ett lopp.

Det blir nog bra det här!


Upp som en sol..

och ner som en..? Ja. Tack för att ni hållt era tummar i alla fall<3

Igår var det kass igen. Tänkte springa sju kilometer för att få svaret på om milen är en rimlig uppgift på lördag. Valde att ha första kilometern som uppvärmning, och jag hasade mig fram i 6.00-tempo, fick knappt luft och när jag stannade pumpade mjölksyran i benen och hjärtat höll på att banka ur bröstkorgen. Efter EN kilometer. Jag vände hemåt och frustarationsgrät i bilen.

Dagen innan hade jag sprungit tusingar med 2 minuters gåvila. Det gick att hålla 4.45-tempo, men det var med andnöd och tunga ben som insats. På kvällen tog vi en tur på cyklarna, och efter det var jag totalt slut. Till igår var alltså återhämtningen från ena dagen till den andra lika med noll.

Hade loppet på lördag varit 5km hade jag kanske kunnat plåga mig i mål, men 10km är jävligt långt när något inte är som det ska i kroppen. Jag vill springa för att göra bra ifrån mig, inte för att få det uppkört i ansiktet att det går riktigt dåligt just nu. En bra miltid får alltså vänta. Det känns förjävligt, men jag tänker inte gräva mer i den känslan. Vill just nu bara veta vad det är för fel.

Istället tänker jag på några roliga grejer:

Det är jävligt fint väder (i tisdags låg jag på stranden liksom!!)
Imorgon ska jag till frissan och fixa håret. Tänker mig bronde och fresh.
Ikväll är det dags för ännu ett pass för min löpargrupp!

Tack för det klockan! Pris för längsta cykeltur, haha!

Läget?

Jo, ungefär såhär: Blir numera trött av att promenera och får mjölksyra av ca 200m löpning. Går långsamt, och får powernapa efteråt. Läser trådar på jogg.se med sökord ”järnbrist” och känner igen mig i typ allt. Men gissar ändå att det inte är järnbrist utan låga nivåer av b12 eller något annat komplicerat som säkert kommer ta ett halvår att komma tillbaka från. Vill bara ha en spruta i skinkan med injektioner av järn så att jag sen kan kuta som vanligt..

Har ångest av att inte kunna springa. Inbillar mig att ingen i hela världen kan förstå vilken katastrof det är att jag inte kan springa. Tänker att mitt liv är slut, eller i alla fall värdelöst. Hanterar ångesten med att ta tag i saker jag aldrig tar tag i. Det har gått så långt att jag rensat och städat garderober och städat i vårt stök-rum där vi under tre års tid bara tryckt in all skit vi inte vet var vi ska göra av. Jag har lagt två timmar på att rensa mossa på stenarna utanför dörren. Jag har klippt gräsmattan. Jag har slängt så mycket kläder och ”skit” att jag gått till soptunnan minst tio gånger. Jag har dammtorkat och dammsugit och googlat solresa till vintern.

Detta var alltså dag 1 på löpvilan.

Jag ringde även till Capio som verkade ta det hela på allvar och först ville prata med läkaren om vilka prover som ska tas. Ringer tillbaka om några dagar. Några DAGAR!?! …

Så, läget alltså? Besatt av att slänga grejer, och sysselsätta mig med s.k vettiga grejer. Alla sätt att hantera ångest är bra sätt?

img_5260– Detta känns långt borta just nu :´(

Löparvila

Löparvila. Är inte det världens tråkigaste ord? Eller kanske inte ordet i sig, men innebörden av det.. 

I fredags joggade jag mot löparbanorna för att springa korta intervaller. Tänkte mig 500×2, 400×3 och 200×4, men redan vid inledande femhundringar kändes det förjävligt så fort pulsen kom upp. Den skenade, jag fick kippa efter luft på ett obehagligt sätt och direkt efter intervallen kom både illamående och sus i öronen. Jag försökte ta det lite lugnare, men gav upp helt efter första fyrahundringen. Varken jag eller kroppen tyckte att det var någon bra idé att fortsätta när det kändes sådär. Det kändes bara korkat.

Jag har googlat en hel del och är 99% säker på att det har med järnvärde/hb/b12 att göra. Exakt hur det där hänger ihop vet jag inte, men att det hänger ihop har jag fattat i alla fall. Ska försöka ringa till capio imorgon för att ta prover så att man får det svart på vitt, men har redan nu börjat ta b12 och shotta ferronol. Det smakar nyckelknippa.

Men hörrni. Fan vad motgångar är tråkigt. Det är en hemsk känsla att känna att man plötsligt inte orkar någonting. Känslan av att springa i vatten, mjölksyra i benen vid minsta lilla backe och den allmänt jobbiga känslan som bara gör att man vill gå istället för att springa. Förutom det; att dessutom låta bli att springa, för att det är klokast. Igår låg jag inne en hel dag. Jag egentligen hade velat vara ute och sprungit.. sjukt deppigt. Tankarna går ju också till den där milen om knappt två veckor. Jag får nog ändra om både målsättning och förväntningar om kroppen inte blir bättre typ nu. Och sånt hatar jag!

Så idag springer jag inte. Och antagligen inte imorgon heller. Istället blir det lugn promenad och nybakad äppelpaj. Det får väl duga i krig.