Upp som en sol..

och ner som en..? Ja. Tack för att ni hållt era tummar i alla fall<3

Igår var det kass igen. Tänkte springa sju kilometer för att få svaret på om milen är en rimlig uppgift på lördag. Valde att ha första kilometern som uppvärmning, och jag hasade mig fram i 6.00-tempo, fick knappt luft och när jag stannade pumpade mjölksyran i benen och hjärtat höll på att banka ur bröstkorgen. Efter EN kilometer. Jag vände hemåt och frustarationsgrät i bilen.

Dagen innan hade jag sprungit tusingar med 2 minuters gåvila. Det gick att hålla 4.45-tempo, men det var med andnöd och tunga ben som insats. På kvällen tog vi en tur på cyklarna, och efter det var jag totalt slut. Till igår var alltså återhämtningen från ena dagen till den andra lika med noll.

Hade loppet på lördag varit 5km hade jag kanske kunnat plåga mig i mål, men 10km är jävligt långt när något inte är som det ska i kroppen. Jag vill springa för att göra bra ifrån mig, inte för att få det uppkört i ansiktet att det går riktigt dåligt just nu. En bra miltid får alltså vänta. Det känns förjävligt, men jag tänker inte gräva mer i den känslan. Vill just nu bara veta vad det är för fel.

Istället tänker jag på några roliga grejer:

Det är jävligt fint väder (i tisdags låg jag på stranden liksom!!)
Imorgon ska jag till frissan och fixa håret. Tänker mig bronde och fresh.
Ikväll är det dags för ännu ett pass för min löpargrupp!

Tack för det klockan! Pris för längsta cykeltur, haha!

Annonser

Läget?

Jo, ungefär såhär: Blir numera trött av att promenera och får mjölksyra av ca 200m löpning. Går långsamt, och får powernapa efteråt. Läser trådar på jogg.se med sökord ”järnbrist” och känner igen mig i typ allt. Men gissar ändå att det inte är järnbrist utan låga nivåer av b12 eller något annat komplicerat som säkert kommer ta ett halvår att komma tillbaka från. Vill bara ha en spruta i skinkan med injektioner av järn så att jag sen kan kuta som vanligt..

Har ångest av att inte kunna springa. Inbillar mig att ingen i hela världen kan förstå vilken katastrof det är att jag inte kan springa. Tänker att mitt liv är slut, eller i alla fall värdelöst. Hanterar ångesten med att ta tag i saker jag aldrig tar tag i. Det har gått så långt att jag rensat och städat garderober och städat i vårt stök-rum där vi under tre års tid bara tryckt in all skit vi inte vet var vi ska göra av. Jag har lagt två timmar på att rensa mossa på stenarna utanför dörren. Jag har klippt gräsmattan. Jag har slängt så mycket kläder och ”skit” att jag gått till soptunnan minst tio gånger. Jag har dammtorkat och dammsugit och googlat solresa till vintern.

Detta var alltså dag 1 på löpvilan.

Jag ringde även till Capio som verkade ta det hela på allvar och först ville prata med läkaren om vilka prover som ska tas. Ringer tillbaka om några dagar. Några DAGAR!?! …

Så, läget alltså? Besatt av att slänga grejer, och sysselsätta mig med s.k vettiga grejer. Alla sätt att hantera ångest är bra sätt?

img_5260– Detta känns långt borta just nu :´(

Löparvila

Löparvila. Är inte det världens tråkigaste ord? Eller kanske inte ordet i sig, men innebörden av det.. 

I fredags joggade jag mot löparbanorna för att springa korta intervaller. Tänkte mig 500×2, 400×3 och 200×4, men redan vid inledande femhundringar kändes det förjävligt så fort pulsen kom upp. Den skenade, jag fick kippa efter luft på ett obehagligt sätt och direkt efter intervallen kom både illamående och sus i öronen. Jag försökte ta det lite lugnare, men gav upp helt efter första fyrahundringen. Varken jag eller kroppen tyckte att det var någon bra idé att fortsätta när det kändes sådär. Det kändes bara korkat.

Jag har googlat en hel del och är 99% säker på att det har med järnvärde/hb/b12 att göra. Exakt hur det där hänger ihop vet jag inte, men att det hänger ihop har jag fattat i alla fall. Ska försöka ringa till capio imorgon för att ta prover så att man får det svart på vitt, men har redan nu börjat ta b12 och shotta ferronol. Det smakar nyckelknippa.

Men hörrni. Fan vad motgångar är tråkigt. Det är en hemsk känsla att känna att man plötsligt inte orkar någonting. Känslan av att springa i vatten, mjölksyra i benen vid minsta lilla backe och den allmänt jobbiga känslan som bara gör att man vill gå istället för att springa. Förutom det; att dessutom låta bli att springa, för att det är klokast. Igår låg jag inne en hel dag. Jag egentligen hade velat vara ute och sprungit.. sjukt deppigt. Tankarna går ju också till den där milen om knappt två veckor. Jag får nog ändra om både målsättning och förväntningar om kroppen inte blir bättre typ nu. Och sånt hatar jag!

Så idag springer jag inte. Och antagligen inte imorgon heller. Istället blir det lugn promenad och nybakad äppelpaj. Det får väl duga i krig.

När löphjärtat får babbla på

För ett tag sedan fick jag en himla fin kommentar från Helena, och jag tänkte direkt att jag ville snacka vidare om det här med att starta om, göra om och göra rätt, och förändra sitt eget sätt att träna. Detta är något jag funderar på nästan varje gång jag tränar eller ska träna, så det känns relevant att även skriva ner sina tankar här. Hoppas det är intressant för fler än bara mig och Helena 😉

”Du är så inspirerande!! Jag blir pepp och glad av din blogg. Har själv senaste året dragit ner på löpningen för att träna lite mer gym och bli stark. Kände att jag sprang för mycket på ett sätt som varken var bra för kropp eller knopp. Jag älskar ju löpning och just därför vill jag kunna hålla länge och inte springa sönder mig själv vid 25 års ålder.

Tycker du är så inspirerande som fått en så fin omstart med löpningen efter skador och rehab. Du utstrålar styrka och träningsglädje. Jag hade så gärna velat att du gjorde ett inlägg med tips på hur man ska tänka för att ”göra om och göra rätt”, liksom våga ändra sina mönster och gå tillbaka till rehab och prehab för att kunna hålla länge och utvecklas. Har du tips på bra rehab och prehabövningar?

Heja dig! Kram”

Jag känner redan nu att detta inlägg kan springa iväg åt alla olika håll och kanter så jag tänkte dela in det i olika delar. Vi börjar med den mer flummiga delen.

Känslorna och tankarna:

I vintras när jag hade total löpvila pga sprickan i foten funderade jag väldigt mycket på mig och min löpning. Jag försökte fronta allt det som jag gjorde mindre bra. Allt från själva löpningen, till kontinuiteten i träningen till min inställning till hela grejen. Vad kände jag egentligen för att springa? Varför ville jag springa över huvud taget? Och varför kände jag som jag gjorde? Det låter kanske som värsta deep shit nu, men fan vad viktigt det var. Svaren på frågorna rotade sig på något vis och jag blev övertygad om att jag på något vis älskade löpningen och inte ville vara utan den, även om jag kände mig kluven till mina egna prestationer. Eller ja, det var ju inga prestationer att tala om, och det var det som var själva grejen. Jag ville så gärna vara bättre än vad jag var, och när jag väl drog igång så bestämde jag mig för att låta mig vara ”dålig”. Tider och resultat fick framöver ha noll betydelse och jag valde att bara fokusera på den där kärleken och glädjen till att bara kunna springa. För jag tänker lite såhär, att om motivationen och drivkraften till att springa bara bygger på tider och prestationer så är det för skört för att hålla i längden. Som ett svajigt korthus som lätt blåser omkull. Jag ville ha en stadig grund att stå på, och därefter få leka med bättre tider. För om de där bättre tiderna kom, men även försvann, så skulle jag ha min stadiga grund att stå på oavsett.

Det var i alla fall min tanke i huvudet och min känsla i bröstet och magen. Löpkärleken skulle vara störst, och alltid större än tider på klockan. Rent konkret betyder detta att jag hade tålamod med kroppen hela våren. Jag tvingade inte den till något alls. Jag peppade den till mycket, men pressade aldrig särskilt hårt, och det kändes som en form av läkningsprocess. Det var ett evigt jäkla ”känna efter”, men det var tvunget med tanke på höften/vaden/vristen/foten. Jag planerade allt efter känslan efter och inför varje löppass. Sprang aldrig två dagar på rad och lyssnade väldigt noga på kroppen.

Och det fina är ju att ju bättre man lär sig att lyssna, ju tydligare hör man också vad som sägs.

img_5470

Det konkreta och fysiska:

Jag har haft grym hjälp av min sjukgymnast! Utan den hjälpen hade jag antagligen gett upp löpningen och inte lärt mig något om kroppen. Han har förklarat problemen på ett väldigt bra sätt, svarat på varenda fråga och framför allt lyssnat på mig och hur jag upplever problemen. Det är så sjukt viktigt! Jag har ju utfört all rehab själv, hittat på egna varianter och nördat ner mig ordentligt och därmed lärt mig väldigt mycket, men att ha en person med tusen gånger mer kunskap om kroppen än en själv är guld och lite till. Min högra höft har varit grundproblemet. Den är något mer utåtroterad än den vänstra och musklerna på framsidan av höften vill gärna knyta ihop sig och dra bäckenet framåt, vilket i sin tur gör att musklerna på baksidan inte kan jobba som dom ska. Utan fungerande rumpmuskler blir det jäkla taskigt driv i steget.. När höften mår sämre sjunker jag ner mer i steget på högersidan vilket i sin tur ger en himla taskig fotisättning. Foten landar platt och jag får då ont i vaden. Om båda höfterna varit lika kassa kanske jag inte märkt av detta så tydligt, men i och med att det bara är på ena sidan blir det väldigt snedbelastande. Det känns som att springa med punka på ena benet. Förr kunde jag vara helt slut i högerbenet medan vänsterbenet hade kunnat springa en mil till, till exempel.

Jag har nog ett bibliotek på ett femtiotal olika varianter på rehabövningar, och egentligen delar jag himla gärna med mig av tips och övningar, men grejen med rehab är ju att träna utefter din egen kropp och dina egna problem. Vi har alla olika rörelsemönster, och övningar som funkar super för mig kanske har noll effekt på dig. Så jag tycker det är lite lönlöst att göra blogginlägg med tips och ”gör-såhär-så-blir-din-höft-också-bra”, så det skippar vi. Mitt bästa tips är istället att hitta en sjukgymnast som 1. är duktig 2. lyssnar noga på dig 3. som du klickar med

Träningen och tänket

Det finns väldigt mycket vetenskap om löpning. Det finns ”regler” om tempo, distans, intervaller, kontinuitet osv. Även om det inte är regler så finns det saker som man kanske bör göra som löpare. Det är bara att googla och se hur extremt många program det finns att följa. Jag tycker mest att sånt är skit. Jag har följt program och olika förutbestämda upplägg förut, men jag har alltid tappat bort mig själv. Jag är lydig, och står det tuffa intervaller på schemat så kör jag tuffa intervaller, och om jag inte gör det så har jag istället fått dåligt samvete och mått dåligt över det istället. I takt med att lyssna bättre på kroppen har jag också vågat testa mig fram. Att bara ha mig själv som referensram har gjort att allt blivit så mycket enklare. Mitt mål har ju varit att bli snabbare, vilket jag tycker att jag lyckats med. I jämförelse med många andra är jag fortfarande långsam, men jämfört med mig själv för ett år sedan är jag snabbare, och det är ju det enda relevanta. Jag har inte blivit snabbare genom att träna hårdare och mer, utan bara genom att träna smartare. Utformat passen efter kropp och känsla. Det är skitkul att få springa fortare, att få trycka på och känna hur kroppen är med på det. Jag älskar att få nörda kilometertider, för jag vet att det inte avgör om passet var bra eller dåligt – bara hur fort det gick. Om det är ett bra eller mindre bra pass är det skallen och känslan som avgör. Viktig skillnad tycker jag!

Nu vet jag inte om du fick svar på det du ville Helena, men jag hoppas det blev någon form av svar i alla fall. Detta hade kanske gjort sig bättre i en pod där jag fått babbla på och hålla tråden bättre, men jag har ingen pod och vet inte hur man gör heller, så nu fick det bli blogginlägg istället 😉

Återhämtning och kroppspyssel

Efter förra helgens halvmara mådde jag oväntat bra. Förutom vaden och en lite kinkig höftböjare kändes kroppen opåverkad, nästintill fräsch. Så jag sprang en liten nätt runda på 5km i onsdags, lugnt och fint bara. Och så sprang jag 7km i torsdags. Tänkte att det var dags att kicka igång kroppen. Kroppen tyckte däremot annorlunda. Den hälsade att jag borde se över höften ordentligt genom att steget blev tungt och den där välkända känslan av ”höftpunka” kom fram. Den hälsade också att jag borde vila lite mer genom att pulsen låg tio slag över det vanliga trots att jag sprang långsammare än vanligt. Mitt förnuft hälsade också att jag borde chilla, vara ödmjuk, och pallra mig in i gymmet och kroppspyssla med alla svaga länkar igen.



Så det är vad jag gjort under helgen – kroppspysslat. (Jag sprang visserligen dryga 2km i fredags, men jag kunde inte låta bli när det stod sprillans nya löparskor i hallen som ville invigas). Men annars har jag löpvilat och gjort min bakläxa. Största fokus har legat på höften. Det är som att handbromsen fastnat. Det vill säga; höftböjarmusklerna (i detta fall tensor fascia latae för er muskelnördar) har liksom knutit ihop sig, blivit stel och förkortat sig. Det i sin tur gör att musklerna på rumpan inte kan jobba rätt, eller inte jobba alls, så dom kopplar liksom ur och så går det himla tungt och långsamt att springa. När höften stelnar till såhär så kan jag även få känningar i knät. Muskeln som löper längs utsidan av låret ner mot knät blir tajt och stel, men blir bättre av att mjukas upp av foam roller och tennisboll.

Det här är min form av yoga. Jag håller på i timmar med att få de stela områdena att släppa efter och slappna av, och aktivera de musklerna som liksom loggat ut. Det är mentalt jobbigt att ge sig på område som är känsliga och sköra. Att till exempel sträcka ut framsidan av höften får det att krypa i hela kroppen på mig och instinktivt vill jag fly. Men när det väl börjar ge efter och mjukna är det en stor seger. Det finaste med allt detta är att jag numera vet hur och vad jag ska göra åt saken. Förut gick jag bara runt och hade ont och var orolig för att det gjorde ont.

Idag gav jag mig ut på ett distanspass på 8km för att testa om helgens pyssel gjort någon nytta. Jag var nästan lite nervös innan passet. Väl ute på rundan kände jag direkt att det blivit bättre. Löpsteget var återigen bättre, höften i position och fotisättning där den skulle. Ingen smärta alls, men andningen kändes fortfarande lite tung, men det är inget jag är orolig för. Det har varit en lyx att nästan dansa fram genom löppassen denna sommar, det är helt ok att ha lite tyngre känsla ibland. Så länge ingenting gör ont.

Skönt att kroppen svarar på pyssel, kärlek och stretch ❤

Stark löpare?

Vet ni vad!? Igår styrketränade jag.
Och gissa vad? Jo, idag har jag ont typ överallt.



Jag får nog erkänna att jag varit ganska usel på att få till ordentlig styrketräning de senaste månaderna. Att ha ont någonstans är en riktigt bra motivation och drivkraft och det höll igång mig i gymmet hela våren. För jäklar vad jag rehabade och hade mig. När jag sen blivit mer och mer smärtfri så har det inte blivit gjort lika noggrant.

Ur positiv synvinkel: Jag kör alltid igenom rörlighet och gör aktiveringsövningar för höft och rumpa i gymmet innan varje löppass. Och eftersom det känns som att jag springer vareviga dag så blir det ju en hel del vettiga minuter i gymmet ändå. Men, det där tunga har jag inte pysslat med på länge, så igår var det dags. Marklyft, knäböj, svingar och bålövningar. Mitt motstånd har handlat mycket om träningsvärken dagarna efteråt. För jag vet att den kommer med full kraft, och då går det ut över kvaliteten på löpningen.

Det är en svår nöt att knäcka. Balansen mellan styrkepassen och löppassen. Kombinationen. Särskilt när man inte har obegränsat med tid och andra saker att sköta, typ livet. Och särskilt inte när man är totalt hooked på löpning..
Samtidigt vet jag ju hur extremt viktig styrketräningen är för löpningen. För att vara fortsatt skadefri. För att utvecklas. För att bli snabbare och starkare. Det är nog bara att bita i det sura äpplet och stå ut med träningsvärken nu i början. Hitta sitt eget sätt att kombinera dessa två, och hitta den där inre drivkraften till att göra det. Koppla ihop slitet i gymmet med belöningen i löpningen.

Hur har ni det? Flyter denna kombinationen på för er eller får ni kämpa för att få ihop detta?

Löpfasta

Den här veckan blir det ingen mängdökning i träningsdagboken. Kroppen har varit segare än segast och veckans inledande löppass blev inte särskilt fantastiska. Efter torsdagens snabba men otroligt tunga 7km tänkte jag att total vila tills det kändes annorlunda lät klokt. Både fredag och igår hade jag gott om tid till att komma ut och springa, jag övervägde till och med saken, men gav fan i det. Kände mig noll sugen, och kroppen var som kola.

Så vad gör man utan löpningen då? Jo, man powernappar på soffan, lunkar omkring, läser böcker, bjuder hem sig själv till sin kompis, agerar fyllechaffis, och igår drack jag till och med drinkar och tassade runt i ny klänning.

Och idag vaknar jag upp pigg och utvilad och vill inget annat än att springa. Trots regn, och trots drinkar och festligheter igår. Två dagars löpfasta är nog inte helt fel ibland!

– Gårdagens klädsel. Jeansklänning är ju hur gött som helst! 

Öka mängden löpning

Igår roade jag mig med att räkna ut hur långt jag springer, i genomsnitt, på en vecka. Från februari tills nu, slutet av juni, så blev den siffran 21,5km. Då räknade jag bort sjukveckorna där jag inte kunnat springa, samt den där påskveckan då vi  åkte skidor. Lite drygt två mil per vecka kan låta både lite och mycket beroende på vem man frågar. Men i min värld har det varit precis lagom – för löplivet har ju till mestadels handlat om att kunna springa smärtfritt och bli hel igen. Jag har varit tvungen att ta det försiktigt, låta kroppen återhämta sig mellan löppassen och lyssna och känna av. När man inte kan springa varje dag får man liksom inte ihop fler kilometer än så per vecka.
That´s life.

Nu är min plan framöver att aktivt försöka öka mängden löpning per vecka. Försiktigt.
Jag tror att jag har mycket att vinna på mer mängd, men det måste verkligen gå till på ett smart sätt.
Under våren och fram till nu har jag inte haft någon noggrann veckoplanering. Jag har sprungit och tränat på känsla och dagsform. Jag gillar att ha det så. Hård planering brukar få mig att tappa suget lite. Men jag inser att jag måste börja planera, i alla fall lite, om jag ska få ihop några fler kilometer per vecka. Så jag tänkte att jag får prova mig fram, göra en planering med utrymme för ändringar under veckan, men ändå en preliminär plan. Målet är ligga på minst 25km och max 40km per vecka. Någonstans däremellan blir nog lagom. Försiktig upptrappning.

Under juli och augusti kommer jag jobba lite mindre, ha semester osv, och tid för återhämtning är större än vanligt. Det känns ju som en bra timing. September kommer sedan med lopp och roligheter, så då blir mängden mindre igen.

Såhär tänker jag inför denna veckan:

Måndag: Styrketräning och promenad (löpvila från gårdagens långpass)
Tisdag: 6km i progressiv fart
Onsdag: Lugn distans 7-8km
Torsdag: Styrka/rehab och promenad
Fredag: Intervaller, landar på ca 5km totalt
Lördag: Vila (Jonatan ska köra en halv IronMan i Halmstad och jag är support)
Söndag: Långpass 15km

Tis-ons-tors kan jag kasta om lite hur jag vill och känner. Bara tanken på att jag kan välja för dagen vilket pass det blir gör allt lite lättare. Att promenera de dagarna jag inte springer känns gött. Jag har skogslängtan varje dag och vill ut.

IMG_8899

 

Trötta cykelben och välja fokus

Gårdagens lopp verkade inte sitta kvar i kroppen idag, så jag gav mig ut på ett mini-kombo-pass innehållandes cykling och därefter en kort löpning. Min tanke är ju att vara med på den årliga triathlontävlingen här i kommunen, så som jag varit både förra året och året innan dess.

Jag trampade iväg på cykeln. En kravlös runda. Det var ju trots allt länge sedan sist. Jag drog ut på några rundor i april, men sen kom ju förkylning och jag missade duathlon, och sen sprang cykel-lustan och gömde sig och löpningen fick allt större plats. Jag har en jäkligt kluven inställning till det här med cykling. Jag har gett det många ärliga chanser, och vid några få stunder har jag älskat det. Kruxet är bara att de stunderna då jag hatat det har varit så många fler..

Efter cyklingen drog jag en kort löprunda på knappa 3km. Mest för att vänja benen vid att springa efter att ha trampat cykel. Det gick fint. Löpning är härligt även när det är jobbigt, typ.


– Posering efter löpning. Blir aldrig bra på det.

Efteråt satt jag och funderade på det här med triathlon. Om jag egentligen ska vara med på tävlingen.
Min första tanke var att ställa upp, trots att jag inte simmat sedan förra årets lopp och trots att jag cyklat otroligt lite, med inställningen att bara göra det på kul (loppet är om tre veckor). Skippa målsättning med att försöka slå förra årets tider osv. Men när jag kände efter så bara; tycker jag verkligen att det är kul då? Det roliga ligger ju i att träna hårt inför något och känna att man har något att komma med. Det är det som är det roliga för mig. Simma är visserligen något jag skulle vilja träna mer, för jag gillar det. Men jag hatar verkligen att bli blöt och behöva tvätta och föna håret efteråt. Alltså, det är mitt största hatmoment i hela min vardag (förutom att dammsuga), så bara tanken på att behöva göra det oftare än nödvändigt håller mig borta. Och så cyklingen.. jag f ö r s ö k e r verkligen att se tjusningen med det. Det ÄR ju härligt. Susa genom sommaren, på platt asfalt, ta sig långa sträckor osv. Men min verklighet med cyklingen är bara att det gör så förbannat ont i låren. Det är fanimej alltid motvind och asfalten är kass överallt. Allt känns som en jäkla uppförsbacke och jag känner noll passion.

Och utan passion, driv och målsättningar, är det kul då? Enligt mig sitter det mesta i huvudet. Om jag fortsätter att försöka tycka om cyklingen så kanske jag blir kär en dag. Men just nu är jag så dunderkär i löpningen att jag inte har ögon för nåt annat. Man kanske ska skita i det. Men samtidigt.. det där triathlonloppet har varit så himla kul de andra två åren eftersom jag utmana mig på ett annorlunda sätt. Jag bestämmer mig innan den 10juni, tills dess ska jag tänka och känna. Det brukar jag vara bra på!

Dagsformen

Idag är det tisdag, och tankarna och känslorna efter helgen har fortfarande inte klingat av. Det maler på en massa i huvet ännu. Hela loppet kan liknas vid en skitkul kväll på fyllan i 19-års åldern (minus minnesluckorna! hehe). Ni vet, när tusen saker händer och man är i ett jäkla rus och inte kan ta in allt samtidigt? Så känns det lite. Så nu processas varje liten detalj, och små tankar som ploppade upp under loppet kommer tillbaka nu. Förutom det så slås jag hela tiden av tanken på hur orimligt allt var. Både tiden jag sprang i mål på, att det kändes så lätt i ett så, för mig, högt tempo, och att det verkligen höll hela vägen. Väldigt orimligt att snitta 5:39 när alla långpassen under våren aldrig ens varit i närheten av 6.00-tempo..

Jag tänker att det kanske var karma. Att jag fick tillbaka för allt gott jag gjort i livet. En schysst liten utdelning, på rätt dag. En annan dag får jag väl betala dubbelt för allt skit jag ställt till med..
Eller så kanske jag gjorde en grymt bra formtoppning. Tränat hårt, och sen vågat vila. Superkompensation.
Eller så ÄR det något magiskt med chlorella-tabletterna som min mamma propsat på mig att äta den senaste tiden.

Ja, jag vetitusan varför det kunde gå så bra i lördags. Jag kanske aldrig får veta.
Det jag nojjar mig mest över nu är tanken på att jag kanske aldrig mer får uppleva något så fantastiskt i löparväg? Jag kan stå ut med tusen tunga löprundor, bara jag vet att detta magiska väntar mig igen! Inatt drömde jag till och med att jag var ute i sprang och jag kom aldrig framåt. Kroppen var som kola och benen lydde inte..

Men nu lovar jag att inte tjata mer om mitt magiska Varv nåt mer. Imorgon ger jag mig ut och testspringer kroppen för att se om den återhämtat sig, och för att se om den är redo för ett 5km´s lopp i Ängelholm på lördag.