Ännu en rapport från eländet

Detta har hänt sedan förra inlägget:

  • Testade att försöka springa efter förkylningen och fick andnöd efter 500m. Försökte gå och jogga om vartannat men det blev tvärstopp på andningen och jag fick panik.
  • Satt och böla en hel kväll för att jag på riktigt började inse att alla lopp jag planerat att springa inte skulle bli av. Och om dem mot förmodan skulle bli av skulle jag inte kunna springa dem på det sätt jag tänkt mig.
  • Jagat fatt i rätt vårdcentral med ”astma-team” och fått en tid. Måndag kl 8.00 är det dags!
  • Fått ”löpförbud” av sjuksköterskan som jag pratat med, men även gett mig själv löpförbud. Det går ju ändå inte att springa..
  • Ägnat två veckor åt styrketräning! och därmed levt med väldigt mycket träningsvärk..

Ungefär så! Inte sprungit ett enda löpsteg på två veckor, vilket känns förjävligt på vissa sätt. Benen känns så ofantligt pigga på att springa (trots träningsvärk efter alla benövningar!) men samtidigt känner jag ju att jag inte kan andas normalt när pulsen höjer sig ett par slag. Så förutom att styrketräna och så att säga, göra det bästa av situationen har jag fått jobba mentalt. Acceptera läget. Försöka luta mig tillbaka och inte streta emot. Vara klok. Se på eländet ur ett större perspektiv. Det har ändå gått över förväntan. För två veckor sedan var jag helt förtvivlad. Nu känns det ok. För på måndag får jag veta mer om läget, ett första steg i rätt riktning. Jag hoppas såklart på en bra utredning och att snabbt få rätt medicin, men förhoppningarna och förväntningarna på att snart kunna springa igen försöker jag tänka bort. En sak i taget!

Annonser

Rapport från löpareländet!

Hejhejhallå!

Varför skriver jag inte på bloggen?
Jo, för att det är skittråkigt att skriva om ett löparliv som går åt skogen pga en så tråkig sak som andningsbesvär/allergi/astma eller vad fan det nu kan vara som bråkar med mig.

Sedan i april någon gång har löpningen inte alls gått som jag har tänkt mig. Allting har bara blivit sämre sedan dess, trots ihärdiga försök till att både förbättra och upprätthålla någon slags form. Kroppen i sig känns bra. Mina gamla besvär med höften och ryggen verkar hålla sig borta helt. Efter 3 års rehab har jag nu inte ont någonstans (applåd?) men då får jag istället en hals som inte kan ta rejäla andetag och syresätta kroppen i högre tempo än 5.30…

Jag har försökt vara detektiv och förstå mig på vad tusan det är som strular. Det känns ju som allergi, eftersom allting blev märkbart sämre av att sluta med allergitabletterna. Så jag knaprar på för jag vågar inget annat. Jag har också försökt få hjälp på vårdcentralen som sa att jag kanske kunde få en tid i november om jag ville göra en utredning för allergi, för det var inget som dem prioriterade (fick jag däremot en förkylning eller annan sjuka var jag välkommen att boka tid för det..Mmm fuck you..)
Jag funderar på om det kan vara någon form av astma, för det är precis så det känns. Jag får ju ingen luft när jag springer, och det fungerar mycket bättre att andas när jag kör inomhus på löpbandet.

Och samtidigt, så tror jag att jag bara inbillar mig allting. Överdriver, tolkar fel, bara är dåligt tränad. Tills jag är ute på en ny springtur och knappt kan ta mig hemåt efter två intervaller i lite högre tempo än vanligt. (och nu snackar vi inte 4-minuters tempo utan mitt gamla halvmara-tempo på strax över 5min/km.)

Så jag är jättebitter.
Jätteledsen.
Jättefrustrerad.

Och jag har lagt ner alla tankar, drömmar och planer på denna sommarens löpträning.
Det kommer inte bli milen på 45min eller halvmaran på 1.45
Jag ska nog bara vara nöjd om jag kan lulla runt i 5.30-tempo utan att halvdö. Och på något vis känns det bara så himla meningslöst? Jag vet ju att det inte är meningslöst, för det finns tusen andra scenario som skulle kunna vara värre.

Men just nu hjälper det inte att tänka så. Det kanske känns bättre om ett tag, men just nu känns allt bara åt skogen.

Som grädde på moset åkte jag på en förkylning på vår semester i Norge, som nu hållit i sig en vecka. Där uppe hade jag tänkt springa kravlösa rundor i fantastisk natur och bara tänka bort alla snabba pass och njuta av annat. Det blev EN springtur, sen kom halsontet från helvetet. Kuuuuuul :))))))))

Så, så ligger läget till. Inget kul att blogga om eftersom jag bara är bitter och sur. Inga roliga pass att skriva om för det är inte roligt att få andnöd på vart och vartannat pass, och inte veta anledningen till det. Och det är såklart inte roligt att känna sig sämst i världen.

Men hörreni! Har ni några erfarenheter av astma eller andra tankar om detta så är jag jättetacksam om ni skriver. Jag har bokat en tid hos en privat öron-näsa-hals-läkare i september, men jag vågar ändå inte hoppas för mycket. Då ska jag i alla fall få veta om/vad det är för allergi. Det kan ju vara en bra start i alla fall..

 

Pollenallergin och jag

Jag har försökt att leva i förnekelse den senaste tiden. Försökt intala mig själv att jag inte alls är pollenallergiker. Tänkt att inget är så mäktigt som tankens kraft osv.

Det har gått sådär.

Allra sämst har det gått att springa. Jag får fan inte luft. Halsen kloggar igen och jag låter som Sir Väs (eller som en sån typ av person som jag brukar störa mig på på lopp. Som flåsar så att man tror att personen ska dö) och efter löpturen mår jag skit, allt från illamående till extrem trötthet och allmän sjukdomskänsla.

Att som vanlig människa leva med pollenallergi, det kan jag ta. Men att vara löpare och inte få luft är så otroligt frustrerande. Luft och syre är liksom hela grejen.
Jag har också börjat inse att de senaste årens mars-april-maj-löparform antagligen präglats mer av pollenallergin än av för lite träning. Jag känner mig aldrig i bra form på våren. Alltid trött, tunga ben, motsträvig kropp.

Så de senaste veckornas träning har inte alls gått bra. Och på lördag ska jag springa lopp.
Jeej.

Så nu är planen: fortsätta ta medicinen jag tagit den senaste veckan, peppra på med kortisonspray och ta ett gäng doser av inhalatorn innan varje löppass.
För i måndags och idag kände jag att det nog vänt lite. Jag kunde syresätta lite bättre. Det tog inte tvärstopp. Men loppet på lördag handlar bara om att transportera runt kroppen efter bästa förmåga. Pers blir det inte. Jag ska bara försöka springa och komma i mål med någon sorts värdighet..

Livets händelser sedan sist

Ja, livet rullar och pågår hela tiden. Här kommer en liten lista på vad som hänt i livet sedan bloggen tynade bort där någonstans i vintras. Förändringar, nya tankar, osv.

  • Vi har fått större hus! 
    I februari blev vår ovanvåning klar att bo på och vi flyttade upp hela sovrummet. Där är fortfarande saker att göra och få rätt på innan det är 100% klart, men det är så pass att vi bor där och har ett inrett sovrum. Till hösten blir vi förhoppningsvis klara med toalett och TV-hörna också, men nu nöjer vi oss för stunden i alla fall!

  • Jag har ett annat jobb!
    Det tog sin lilla tid att komma in i rutinerna med att åka iväg till ett och samma jobb varje veckodag. Och det tog också sin lilla tid att faktiskt hitta sin plats och utforma tjänsten efter mig själv, men nu rullar det på. Jag stormtrivs. Njuter av att omges av smarta, duktiga och trevliga människor. Njuter av känslan av att jag hela tiden utvecklas, i jobbet men också som person.

 

  • Vasaloppet!
    Har än en gång upplevt Vasaloppet från sidan. Öppet Spår i -28 var den kallaste upplevelsen i mitt liv hittills. Efter loppet vilade Jonatan i tre dagar innan det var dags för en repris på de nio milen, men i mörker. NattVasan. Kallt och mörkt och jag fick typ dygna. Men ändå cool upplevelse. Dessvärre råkade J överanstränga underarmarna och handlederna så pass att han inte kunnat jobba som vanligt efteråt. Vem tusan åker egentligen två Vasalopp??

  • PT-jobbet, Funktion & Prestation, mitt företag!
    Vet inte hur det egentligen hänger ihop, men det nya jobbet som assistent till fysioterapeuter utvecklar mig även som PT och egen företagare. Det rullar på riktigt bra. Nya kunder tillkommer, nya tankar och ideér väcks till liv i skallen och det känns riktigt, riktigt roligt att även få hålla igång mitt företag. Kombon fungerar mer än bra!

 

  • Träningen, löpningen, det aktiva livet!
    Jag tränade på riktigt bra fram till årsskiftet, sen blev det motigt. Nya rutiner tog mycket energi och jag började slarva. Veckan i fjällen innehöll noll sprungna kilometer, och totalt blev det nästan två veckors löpvila. När det var dags att dra igång igen kände jag mig som en flodhäst. Flåsade, tung i steget och orkade ingenting. Mental uppförsbacke. Men så fick jag påminna mig om att grundträningen under vintern inte helt och hållet varit skitkass. Fick påminna mig om att det bara var en två veckors dipp, inget mer. Och nu känns det som jag är på banan igen. Det börjar bli roligt igen. Jag börjar fantisera om kommande lopp, kommande träning, kommande förändringar.

The comeback!

När långbrallorna ryker och shortsen åker på, då är det dags att börja blogga igen!

– Tisdagens shortspremiär. Frös mest om öronen!

Livsglädjen och i viss mån även löparglädjen börjar smyga sig tillbaka efter ett par riktigt mörka och kyliga månader. Fi fan så vidrig vintern är. Jag blir lika knäckt varje år. Men nu har det vänt, även om långbrallorna åkte på dagen efter igen och det ännu är en liten bit kvar innan man kan ropa hej på riktigt, så har i alla fall skrivlusten infunnit sig igen.

Det går liksom hand i hand det där. Kul att träna = kul att skriva och berätta om det.

Så jag hoppas att ni hittar tillbaka hit igen, och att ni vill fortsätta läsa. Jag har som vanligt inga stora ambitioner med bloggen, egentligen. Jag vill bara få berätta om min löpning, skriva ner en del reflektioner och dela framgång och motgång med er. Det blir ju roligast så!

Jag såg att både Johanna och Märta också gjort bloggcomeback. KUL!
Bloggdöden är fortfarande bara en myt alltså.

Hallå arton!

Hej, hej, hallå!

Nytt år, nytt blogginlägg!
Jag har precis harvat igenom x antal årssummeringar på bloggar och instagram så jag känner mig såpass mätt på det att jag inte orkar göra någon egen. Ni som läser här har ju ändå hängt med hela året och vet vad som hänt.

Men okej, om jag ändå ska nämna några kul grejer från året som gått så låter det ungefär såhär:
Bröllop, milpers & halvmarapers, nytt jobb, skadefri kropp som sprungit 150mil utan smärta, löparkompisar, triathlon, bröllopsresa på Gotland, shortslöpning och ja, allt det där andra härliga i vardagen som bara rullar på.

Men nu riktar jag blicken framåt! De två sista veckorna på året lät jag kroppen vila, för att vara pigg och fräsch till början på nya året, och yes, nu är jag jätteredo både för nytt år och en nystart med löpning och styrketräning.

Resultatmål, processmål och upplevelsemål för 2018-års löpning känns ganska spikade inne i huvudet nu, men det tänker jag berätta mer om senare!

Jaja, nu kör vi i alla fall!

Torsdagstankar

Högt och lågt, gott och blandat;

  • Jag har klippt mig och skaffat (nytt) jobb! Så kul att säga, för det är ju sant!
    I fredags kapade jag av mig håret och kände mig både snygg och snaggad. (Numera tar det 3min att föna håret istället för 15, vilket kanske bidrar till att hårdusch inte längre känns som ett komplicerat projekt?)

  • I måndags skrev jag på kontrakt för ett nytt jobb. Det blir alltså bye bye till lager-extra-jobb och hej hej till assistent på ett ställe fullt med fysioterapeuter. Jag har alltså fått ett extrajobb på samma ställe som jag fått behandling och gjort min rehab på de senaste åren. Börjar på måndag. PIRR!

 

  • November försöker knäcka mig med regn och blåst och kyla, men jag tycker nog ändå att jag stått på mig bra hittills. I helgen sprang jag två pass med regn och rusk, och som om inte det vore nog regnade det småspik i slutet av tisdagens långpass. Idag kändes vinden allt för hotfull att kämpa med, så jag sprang intervaller på löpbandet istället, men det funkar ju det med. Känner mig ändå ganska mer hardcore som löpare denna hösten än förra. Stolt!

 

  • Jag googlar soffor och hänger på Pinterest igen. Anledningen stavas ovanvåning. Vi började för några år sedan att rusta upp där och försöka få den beboelig men har bara prioriterat den i omgångar. Nu vill vi bli klara på riktigt! Så nu jagar vi rätt färg till väggarna och fantiserar om hur det ska inredas (rättare sagt; jag fantiserar och J ser mer exakt vad som måste göras klart först..) Men ändå! Sån HÄR blå vill jag ha i sovrummet och denna gröna vill jag ha på resterande väggar.

Hoppas ni får en härlig helg! Själv ska jag på fest x2. Hur överlever man det som 27-åring..?

Löpning som siffror & löpning som känslor

Det mesta som hamnar här på bloggen är i mitt tycke ganska fyrkantigt och inte alltid så omfattande. Så jag tänkte slänga ut lite löst filosoferande, som omväxling.

För såhär; för det första så har jag tänkt lite på den här bloggen. Jag ägnar inte allt för mycket tid och energi på formuleringar och meningsuppbyggnad. Jag bara präntar ner det som kommer upp för stunden, och så gör jag mina veckosummeringar, mest för min egen skull. Då och då skrivs det en lopprapport som en slags bearbetning av själva loppet, och för att få berätta om min upplevelse. Vissa blir glada för ens skull när det går bra. Andra droppar bort efterhand, och kanske inte alls glädjs med ens framgångar, och en tredje skiter väl i vilket. Det är jag ganska fine med. Även om jag alltid blir lika glad så fort någon tar sig tid och kommentera på det jag präntat ner eller berättat om, så kan jag ibland ändå inte låta bli att fundera över alla ni andra som läser vartenda inlägg men aldrig någonsin säger ett pip. Jag kan inte låta bli att undra över vad ni tycker och tänker om det som skrivs här. Vad får er att läsa vidare? Vad fångar er? Ni har ju ingen skyldighet att svara eller så. Jag är bara så himla nyfiken!

När man har en öppen blogg på nätet får man ju räkna med att vem som helst kan läsa, men också anpassa sig därefter. Det finns ju så mycket som man inte skriver om. Som är svårt att formulera. Som kräver mer eftertanke.

Förr skrev jag med så mycket mer känsla, vilket på många vis säkert resulterade i en härligare blogg, men jag vill inte skriva på det viset mer. Och det har jag inte heller gjort på några år nu. Så på ett sätt kan jag ibland känna att bloggen här inte gör mig helt rättvisa. Jag har ju så mycket mer tankar i huvudet än det lilla som skrivs. Jag är ju inte alls såhär platt, som mina inlägg ibland kan vara. Jag tänker inte alls bara på siffror och snittider och samlade kilometer. Jag lever inte alls enbart för pigga ben och nya pers och funderar inte alltid på när nästa löppass ska ske. Allt det där andra, som att uppleva naturens skiftningar, njuta av lugna pass, skita i klockan och springa för att det är gött – det gör jag också! Men på något vis är det svårare att skriva om. Det är inte lika viktigt för mig att berätta om dem bitarna heller, för på något sätt är det en självklarhet för mig. Löpning är så mycket mer än bara snittider, även om det kanske är det som jag skriver om mest.

På ett annat sätt så är det ju inte hela världen om en blogg på nätet inte speglar mig som person. Det spelar ju ingen roll alls. Mitt roligaste är ju det riktiga, livet och löpningen – det här är ju bara en liten dokumentation på det där andra stora. Och det är ju precis så jag vill ha det.

Och ändå sitter jag tydligen och funderar på om folk kanske tycker att jag är helt insnöad på snittider och kilometer. Och det är jag ju, på sätt och vis. Men där finns ju mer än så, också. Man kan vara båda. Snöa in, nörda ner sig och vältra sig i detaljer, så länge helheten och känslan också finns med, så är det ju ingen fara på taket.

Äsch, jag ville nog mest bara säga att livet inte bara är det ena eller det andra.
Fast det visste ni ju säkert redan!


 

Tillbaka till verkligheten!

Men hej hallå! Det var ju inte igår va!

På stappliga ben vandrar jag in i vardagen igen. Med bröllop och Gotlandsvecka färskt i bagaget.
Augusti blev fantastiskt. Bröllopet blev sådär himla bra som vi hade hoppats på, och veckan på Gotland satt precis där den skulle. Återhämtning, rörelse, upplevelser och en himla massa mat och fika.

Men nu är jag mer än redo för vardag igen. Jag suktar efter rutiner och vardagslunk. Och löpfokus förstås.
För även om jag faktiskt har sprungit ett gäng kilometer varje vecka så har tankarna varit på annat håll. Nu längtar jag tillbaka till strukturen, helheten och blicken framåt. Om knappt två veckor är det dags för halvmara igen, och rent spontant känns det ju både skitlångt och skitjobbigt.

Gotlandsveckan bjöd på 15mils cykling och 27km löpning, men det hade jag tänkt berätta mer om i ett eget inlägg.
Och bröllopet, det förtjänar väl också lite mer uppmärksamhet kanske. Om ni vill se alltså?