Skanneloppet – Race report

Årets sista lopp! 

7,1 km i skogarna på Söderåsen. Ett höstdis med cirka 10 grader i luften, precis som det alltid är på Skanneloppet. Novemberväder, men långt ifrån den värsta sorten. Shorts och långärmad funkar som outfit efter en uppvärmning i varmare kläder. Kollar man runt vad för kläder de andra löparna har ser man allt från dunjackor och orienteringdressar till linne och minimala splitshorts. Det är fan inte lätt att klä sig som löpare i november ändå!

Min start går och efter knappt hundra meter kommer första uppförsbacken. Och om jag ska dra den korta versionen så känns det nog som att det där motlutet aldrig ger med sig förrän vid allra sista kilometern. Det här blir året tuffaste lopp utan tvekan!

För det är som jag tidigare tänkt; jag är inte så vass på att hålla högt tempo när underlaget inte är så snällt och när det lutar uppåt. Jag ställer alltså in mig på att det kommer bli kämpigt – och jag får rätt.

Loppet börjar med 3km på små grusvägar och terrängstigar. Grusvägarna är ganska steniga och ojämna och på stigarna är löven blöta och hala. Jag lägger mitt fokus på att hitta någon form av rytm och jämn takt, men det är verkligen en utmaning när det är så pass kuperat som det är. Efter de första 3km kommer vi upp på en landsväg. Första tanken är ”Åh, skönt med asfalt”, men som om det inte vore nog med motlut så kommer här banans absolut segaste backe. Den är inte tokbrant, men den är lång. Evighetslång. Tempot sjunker, lungorna skriker och benen är tunga. Här någonstans tappar min klocka sin GPS-signal, så jag vet inte riktigt hur tiderna är fördelade på kilometerna, men på sätt och vis tycker jag det är skönt att inte veta. Springa mitt bästa är det enda som gäller ändå.

Efter 1,5km på asfalt i ständigt motlut svänger vi in i skogen igen. Jag möter nya backar och hör hjärnan viska att det vore så himla skönt att bara skita i allt och gå lite. Överröstar viskningen med positiva tankar, det är ju inte så långt kvar nu. Och snart kommer det att plana ut och till och med luta nerför mot målet. Någonstans vid 5km står Johanna och Björn och hejar. På ett lopp nästan helt utan publik så får man verkligen energi av sånt, och extra mycket energi när det är ens kompisar som hejar på just mig!

Vid 5km´s skylten ser jag att klockan inte passerat 25min och inser då att jag håller ett tempo strax under 5min/km. Det är också målet för dagen. Innan loppet har jag tänkt att det kanske är lite högt satt, men under loppet känns det bara väldigt rimligt. Hade jag gasat på mer under loppet hade jag nog inte kommit i mål. Jag har gjort vad jag kan.

Sista lilla biten kvar till mål släpper jag på. Funderar lite hur man ändå kan klämma fram extra krafter när man verkligen inte känt att dem funnits där tidigare under loppet. Men det är kanske för att det äntligen lutar neråt och att hjärnan vet att plågan snart är över? Allra sista sträckan är en tokbrant nedförsbacke med slirigt grusunderlag och en tvär kurva. Jihaa alltså.. Jag lyckas parera kurvan på trötta ben och spurtar i mål på 34.31

Allt under 35min är godkänt för mig, och jag fixar det trots att hela loppet varit skitjobbigt. Om jag är nöjd med tiden så är jag ännu mer nöjd över hur jag lyckades hålla ihop det och kriga på. Snittet landar på 4.52 och jag tackar kroppen för att den fixade det!

Efter loppet konstaterar jag att det nog inte skadar med lite extra backträning i vinter. Men egentligen så var där inga direkta ”mördarbackar” på banan, det var bara det att det lutade konstant. Långa sega backar som aldrig tog slut, plus icke-snabbt underlag. Skitjobbigt i all sin enkelhet alltså..

Annonser

VarvetMilen Halmstad – Race report

Vafan! Det blev pers!


Tvivel var tydligen ett vinnande koncept denna gången. För jag trodde verkligen inte att kroppen skulle leverera såhär bra idag. Men det var tydligen bara till att piska upp distanstempot och sen försöka hålla i hela vägen in i mål. Köpenhamnsmetoden verkar fungera – bara kolla på klockan vid kilometerpassering och däremellan hitta flyt efter eget huvud!

Jag fick med mig Johanna som supporter idag. Hon axlar den rollen med stor värdighet. Så peppig och full koll på läget. Och så är hon ungefär lika rusig som jag efter målgång!


Starten går och jag försöker att inte tänka något alls. Bara spring. Hitta flyt, och tänka så få tankar som möjligt. I starten hittar jag Caroline, en bekant som också ska springa. Vi kommer överens om att allt under 50 är bra, och när vi sedan passerar första kilometern på 4.33 fnissar vi lite och säger något om att det kanske går lite väl fort. För det där kommer ju inte riktigt hålla. Caroline håller jämn fart hela första varvet och jag ligger där bakom och myser av bra farthållning innan Caroline väljer att släppa vid dryga 3km.
Första tre km går på 4.33, 4.43 och 4.50 och känslan är oerhört lätt!

Första varvet klart – två kvar!
Känslan av lätta ben och skön andning håller i sig. Jag passerar 5 och 6km utan någon oro över att vägga eller braka igenom. Det är under kontroll. Småjobbigt men okej. Tänker på att hålla benen kvicka och försöker bibehålla känslan av att glida fram. Tänker inte på någon sluttid eller målgång. Det är ett senare kapitel. Innan 7km och vid varvpassering blåser det som fan på en sträcka. Jag får trycka på lite extra för att hålla tempot och när jag kommer ifrån blåsten känner jag att det nog tog lite på krafterna. Första trötthetskänslan vid 7km är okej.
Kilometer 4, 5 & 6 går på 4.39, 4.47 och 4.49.


På sista varvet har jag krafter kvar som jag verkligen vill använda. Om jag disponerat allt rätt så ska det få kramas ur och komma till nytta. Jag ökar på. Börjar fantisera lite om målgång och eventuellt pers. Ler lite inombords när jag tänker på hur allt känts inför detta lopp, och hur kroppen nu bara gör vad den ska. Med glädje, och kraft. Fan vad cool känsla ändå. Det är svinjobbigt men svinroligt. Försöker fortsätta glida fram, men känner nu att det börjar bli lite grisigare. Fast det är skitsamma. Det är ju faktiskt nu man ska kötta. Jag plockar några ryggar och känner mig stark. Trött och stark.
Km 7, 8 & 9 går på 4.36, 4.42 och 4.42

Sista kilometern bjuder på motvind igen men nu är målet nära. Där finns extra krafter kvar till målspurt och jag ser att klockan som tickar intill målportalen inte har passerat 47min än. Jag kommer att klara sub47 och jag tänker helvetehelvetehelvete vad KUL!
Tionde kilometer går på 4.23.



Officiella tiden blir 46.47 och är därmed mitt ny pers med över 2min.
Jag är så himla glad! Undrar om man alltid kommer vara lika glad över nya personbästan men gissar ändå att det är så? Fast, på något vis slår ändå en tid som 46.47 alla pers på andra sidan 50-sträcket för mig, tror jag. När jag kollar på kilometertiderna känns det som någon annans. Jag har fortfarande inte fattat att jag klarar att springa på tider under 5min/km. Det går liksom inte riktigt in i mitt huvud. Kanske är det därför som jag inför ett lopp aldrig riktigt tror att det ska gå så fort som det gör? 


Jag och Johanna åker in till stan och firar med rödbetsburgare på Spis & Deli. Pratar om livet och känner att det finns ju så himla mycket mer än milpers att ägna sina tankar åt. Det är bara en väldigt fin detalj som sätter guldkant på livet och hösten. Att få uppnå sina mål, överträffa sig själv, få känna hunger och sug efter mer och ändå vara så satans jävla NÖJD här och nu!



– Ombyte i bilen (hehe!) och goda rödbetsburgare!

Klippan City Monothlon

Igår sprangs det lopp. Eller ja, det känns mest som ett väldigt annorlunda träningspass faktiskt. Varv efter varv, mördarbacken om och om igen, och så lite motvind på raksträckan. Någon minuts vila på det och sen på det igen!

Typ så.

Fast ni kanske vill höra om några fler detaljer i alla fall?

Upplägget är såhär;
Man springer samma varv på 1600m. Halva varvet är en kuperad terrängslinga med en lång nedförsbacke följt av mild stigning uppför (så att man bygger upp lite mjölksyra), som sedan möts av en brant nedförsbacke, som svänger höger och sedan kommer en lång och jävlig backe uppför innan man får platt cykelvägsträcka (med motvind för dagen).

Första varvet har man 15 minuter på sig att ta sig runt, och efter dessa 15 minuter startar varv nr 2. Ju fortare man springer ju längre får man vila innan nästa varv startar. Tiden kortas ner med en minut för varje varv.


– Alla löpare inför start!

I början är det nästa promenadtakt. Vi joggar sakta och går i uppförsbackarna. Hösten har kommit på riktigt och det är kallt och jäkligt. Första varvet har jag massor av kläder på mig, men efter några varv ryker plagg efter plagg och jag springer till slut i shorts och tischa.



– Får sällskapa med Jonatan i några varv!

De första 3-4 varven känns lätta. Jag lunkar hellre på i lätt tempo och får vila helt vid start/mål än att sega mig ute på varvet. När tempot väl börjar höjas, börjar jag känna att alla varv i den där jäkla backen börjar ta ut sin rätt. De två sista varven är jobbiga. Men fram dit har det gått väldigt lätt.

Jag lyckas hålla 5.00-tempo på sista varvet, men jag har så galet mycket mjölksyra i kroppen efter den långa backen att jag egentligen bara vill stanna och gå på sista biten. Hatar backar, hatar slirigt underlag, hal spång och gegga. Kroppen levererar vad den ska, men jag känner mig ruggigt kass på att springa backe och springa på slirig underlag. Om jag någon gång funderat lite på att springa Lidingös tremil så är den tanken helt utraderad. Backar är ju inte kul?! haha

Jag skramlar i alla fall ihop 13km innan jag kastar in handduken och inte klarar fler tempoökningar. Här kan ni se tider och resultat ifall ni är nyfikna. Mitt sista varv hade 4.56 i snitt (om jag räknat rätt). Det känns jäkligt okej med tanke alla kilometer i benen och underlag och backe!

Haha, hur frusen kan man egentligen se ut? Då har jag ändå en PowerHoudini, dunjacka + regnjacka på mig! (och det är typ 10grader..)

Köpenhamn Halvmara – Race report

Den här rapporten kommer nog att handla lika mycket om vädret som mitt nya pers och fina splittar. Och det är inte för att vädret i allmänhet är ett av mina favoritämnen (hehe), utan för att Köpenhamns väder var något av det sjukaste jag upplevt under och efter loppet. Jag tror att jag kommer minnas det här loppet för evigt, självklart pga bra prestation, men kanske allra mest för vädret ändå.

Eftersom jag och Jonatan åkte iväg till Köpenhamn själva, och att vi båda sprang, så är det lite bildfattigt från min sida. Efter loppet låg hela målområdet under vatten och det enda man tänkte på var att komma undan regnet och och få på sig torra kläder. Så jag har lånat lite bilder från loppets egen hemsida för att fylla ut lite.


Vi tar tåget över bron och följer sedan strömmen med löpare till start och målområde. Jag känner mig ganska opirrig. Har inte laddat upp riktigt, inte peppat och tänkt så mycket på loppet inför. Det enda jag vill är att springa bättre och smartare än tidigare halvmaror. Lyckas med det jag inte riktigt lyckats med tidigare – att få känna mig stark på slutet. Och att få undvika dem där tok-tunga benen som brukar dyka upp efter 14-15km. Sluttiden har jag inte riktigt tänkt på. Allt under 1.50 är för mig världsrekord. Under 1.55 känns också mer än godkänt, så länge jag vågar springa på det sättet som jag tror krävs för att uppnå den där känslan jag vill åt.

Jag har gjort en ny profil på klockan. Den har två displayer som man kan växla mellan. Den ena visar enbart tidtagning, men skulle jag få panik så har jag en backup, för med bara ett knapptryck kan jag växla över till en annan display som visar distans och snittid. Det känns safe!

Vi kommer iväg och jag njuter av breda och platta asfaltsvägar. Det är mycket folk, men jag upplever ändå ingen direkt trängsel. Visst får jag kryssa mig fram lite i början innan alla hittat sitt tempo, men det är aldrig stopp eller blockerat så som det är på Varvet. Banan bjuder på långa raksträckor och väldigt få höjdmeter, jag kan stänga av helt och bara ta in energin från publiken. För publiken är grym! Jag hör en hes, och eventuell lite småfull danska skrika att vi ska ha en PISSEGO TUR! Och jag tänker att jajamen, det ska jag fanimej ha!

Kilometerna flyter på. Jag får aldrig någon panik över att inte kunna se snittet. Det känns bara skönt att inte veta. Matematiskt har jag det väldigt lätt, för när jag passerar kilometerskyltarna slår det om till en ny minut. Jag passerar första fem på följande tider; 5.12 – 10.00 – 15.00 – 19.57 – 25.01. Och så fortsätter det, typ. Jag håller i princip samma tempo hela tiden. Det som får sekunder att rinna iväg är att jag stannar och tar vatten och energi. Jag tappar ca tio sekunder på energistationen vid 8km som jag nästan lyckas springa ikapp igen, men sen tappar jag lite till på stoppet vid 12km, så när jag passerar 15km så ligger jag 32 sekunder över 5min-tempot. Det är inget jag aktivt försöker ”springa ikapp”. Tänker bara att jag ska försöka hålla jämt tempo, och tar en kilometer i taget. För förutom att jag behövt stanna för att ta dricka, som kostar ett gäng sekunder, så håller jag ett nästan exakt tempo när jag väl springer. Det är som att jag ställt in en farthållare på benen. Passerar 16km på 1.20.32 och 17km på 1.25.34.

Jag har ju förberett mig på att det kommer bli tuffare att springa efter 14-15 kilometer. Är mentalt beredd på att få börja kriga och bita ihop. Men dippen kommer aldrig riktigt. Visst börjar vissa ställen av kroppen gnälla lite, men känslans över lag är stark. Andningen är helt under kontroll, benen håller tempot uppe. Enda stället som känns av är fötterna och vristerna. Kanske för att dem fått tugga jämn och fin asfalt bra länge nu.

Här någonstans, vid 16-17km, ser jag de väldigt mörka molnen på himlen. Hittills har vädret varit helt optimalt som löparväder. Soligt, med hög och krispig septemberluft. Men snart börjar det mullra, och det dröjer inte länge förrän jag ser de första blixtarna. Som från ingenstans har vi plötsligt värdens oväder rakt ovanför oss. Jag ser en blixt, och en millisekund senare mullrar åskan. Och det är inte den där åskan som mullrar lite mysigt på avstånd. Nej det här liksom vibrerar i bröstet på mig. Det känns i hela kroppen. Till en början är det väldigt.. effektfullt. Men sen tänker jag på dem personer som är väldigt rädda för sånt här väder. Vad gör dem nu? Jag hinner också tänka om jag själv borde vara rädd, men jag har nog aldrig varit rädd för oväder, och har inte riktigt tid eller fokus på att känna mig rädd nu. Obehag kan jag känna, men aldrig rädsla. Jag tänker att det säkert drar över och försvinner. Vid 19e kilometern kommer regnet. Det är som att himlen öppnar sig. Stora, hårda droppar och jag är dyngblöt efter bara någon minut. Jag försöker fokusera på att springa. Efter 19km bryr man sig inte särskilt om att bli blöt. Jag vill bara i mål nu. Mellan regndropparna känner jag efter; är jag trött? Är det läge att trycka på nu? Jag har ju krafter kvar. Så när jag passerar 20km väljer jag att släppa loss all samlad energi. Regnet öser ner, åskan mullrar och blixtarna slår hejvilt omkring oss. När jag svänger in på målrakan (som är den längsta någonsin) möts jag av en flod. Det står så mycket vatten på vägen att jag inte ser trottoarkanten. Jag ser att de flesta springer ute längs med kravallstängslet  i kanten, men i mitten av vägen ser det ut att vara lite mindre vatten så jag håller jag till en början där. Men sen börjar mina skor försvinna under vattnet, och när jag tittar ner ser jag hur vattnet verkligen strömmar emot oss. Något flyter i vattnet också. Vita små stenar? Jag tvingas svänga in mot kanten för vattnet är alldeles för djupt nu. I kanten stockas det då folk trippar fram och jag blir sjukt stressad. Jag måste få komma i mål. Jag har en skitbra tid på gång. AKTA ER! Och så ser jag drivorna med hagel i kanten av vägen och förstår att dem vita stenarna som flyter i vattnet är hagel. Is. Inte konstigt att mina fötter domnat bort och fått brainfreeze. Det smärtar otroligt mycket i fötterna och jag tror faktiskt att jag skriker rakt ut.

Copenhagen Half Marathon 2017

Men så går jag i mål. Sneglar på klockan som visar 1.46-nåt och hinner inte riktigt reflektera över det just nu. Känner bara att jag måste komma undan detta. Regnet, vattnet, folket. Vi slussas framåt. Regnet öser fortfarande ner och det är en sån jäkla dimma från alla varma kroppar i det kalla regnet. Det ångar till och med från brunnarna i marken. Det känns som värsta krigsstämning. Och jag tänker att jag måste hitta Jonatan och få på mig torra kläder. Parken där väskinlämningen är står under vatten. Lera och iskallt vatten. Visserligen var jag inte där, men jag associerar till Roskilde 07. Min väska ligger halvt i en vattenpöl och vissa kläder är helt blöta. Mobilen är fuktig men verkar ha överlevt bra ändå. Jag hittar Jonatan i vimlet och vi bara skakar på huvudet och skrattar. Sjukaste någonsin, säger vi.



Vi försöker komma ifrån målområdet och hitta en torr plats att byta kläder på. Efter ett tag spricker det upp och blir sol igen. Och på väg från mål hör vi speakern säga att loppet måste avbrytas pga vädret (fattade senare att det var pga att två löpare blev träffade av blixten). Jag tänker att det ju var en jäkla tur att jag fick hinna komma i mål. Tänk att inte få gå i mål när man sprungit så bra?

På tåget hem skickar jag med Johanna (Tack för så fint pepp och stöd, både Johanna och Lina, ni är bäst! <3) och hon printscreenar mina splittar från live-resultaten. 1.45.55 har tiden stannat på och det är inte förrän då det börjar sjunka in hur bra det faktiskt gick. Tror knappt det är sant? Är jag kapabel till att snitta nära på 5min/km i över två mil?? Blir också så himla sentimental när jag tänker på min första halvmara för drygt två år sedan som gick på 2.11 och jag trodde att jag skulle dö i varje steg. Älskar min kropp som ställer upp på allt och bara levererar. Blir stolt över mig själv som faktiskt lyckats utvecklas trots att jag inte är en sån där lätt liten löpartalang som springer sin första mil på 50-ish. Att allt tragglade ger resultat. Och att jag faktiskt vågade göra annorlunda och använda klockan på ett nytt sätt för att nå ett nytt resultat.

Såg på hemsidan idag att dem ändrat min tid till 1.46.02, men det stör mig inte så mycket. Hade det inte varit för en jävla flod med vatten och folk-stockning för att ens komma i mål så hade jag ju kommit in under 1.46
Så vi kan väl säga 1.45.59, deal? hahah!

Men tack Köpenhamn Halvmara. Det var en jävla upplevelse! 
Och tack kroppen för 1.46 som nytt pers. Det trodde jag nog inte i min vildaste fantasi att vi var kapabla till!



Enda återstående frågan: Kommer mina f.d vita Zante v3 någonsin bli sig själva igen efter detta äventyr? Det kommer i alla fall ta en vecka innan dem är torra igen..

Prinsens Minne 2017 – Race report

Det blev en tuff halvmara för mig igår. I alla fall sista halvan, och idag slickar jag såren på bästa vis. För skavsår det blev det, trots regelrätt tejpning. Det är liksom alltid lika (o)spännande att ställa sig i duschen efteråt, för på vilket ställe på kroppen kommer det svida till egentligen?

Formen har varit superbra den senaste tiden. Ändå var jag lite nojig inför loppet. Tänkte att jag absolut inte skulle ta för lätt på det hela. Det var ju ändå mer än två mil som skulle avhandlas. Var rädd för att gå ut för hårt och sen krokna. Rädd för att inte vara riktigt beredd på hur tufft det kunde bli. Det är svårt att måla upp det scenariot när hjärnan inbillar sig att kroppen är i mästerform.

 

Väl på plats blir jag lugn, som alltid. Längtar efter att få starta. Jag, Jonatan och Emelie som åkt med oss till Halmstad värmer upp, och precis när vi börjar jogga kommer första regnet. En rätt rejäl skur. Alltså, SMHI sa ju inget om nåt regn..? Eller just ja, det är sommar 2017. Man borde ha vant sig vid sånt här kanske? När vi ställer oss i startfållan blir det uppehåll och sedan kommer vi iväg. Lätta ben och fint flyt nästan direkt. Och nästan direkt kommer regnet igen. Ett strilande pissregn, typ. Och det ger sig inte förrän jag är någonstans vid 7-8km. Jag känner mig som en dränkt katt. Vet inte vad som är regn, svett, snor eller slem av allt det blöta i ansiktet, men det spelar kanske ingen roll heller. Tröjan klistrar sig mot magen och jag har inte en enda torr fläck på kroppen,  jag får associationer till klädsim..

Första halvan av loppet flyter på himla fint, trots ösregn. Visst känns det lite mentalt jobbigt med regnet. Det är inget mysregn precis. Men benen är pigga och andningen perfekt. Snittet ligger runt 5.03 och jag funderar flera gånger på om det är en för snabb start på loppet. Men när det går sådär lekande lätt känns det dumt att sakta in bara för att. Jag är ju knappt andfådd. Försöker känna ett lugn i löpningen istället och bara flyta med.

Vid 8-9-10km springer vi på vad som borde vara banans lättare parti. En asfalterad cykelväg med svag lutning neråt. Här borde det inte vara några problem alls med att hålla flyt och rytm. Men här känner jag min första trötthetskänsla. Jag noterar och lägger lite extra tankekraft att hålla ett bra steg och takt. Passerar milen på 50.40-nåt och ställer sedan in mig på att det är nu loppet börjar.

Vi vänder tillbaka mot Halmstad igen och banan ändrar karaktär från asfalt till grusstigar och mer kuperad terräng. Det går smått upp eller ner nästan hela tiden och banan varierar från öppna vyer till skogspartier. Det är verkligen en fin och kul bana, men jag får istället koncentrera mig på att behålla löpsteget och tänka bra tankar. Vid tolfte kilometer vill jag börja räkna ner km. Nio kvar. Det är alldeles för tidigt för att börja räkna ner, alldeles för långt kvar. Så jag stänger av de tankarna, tänker att nästa vätskestation får vara ett delmål. Och även om går lite tungt så håller jag ändå uppe tempot hyfsat. Varannan kilometer går strax över 5.00 och varannan ligger strax över 5.15. Så kilometerna tickar på, även om det känns som en evighet mellan dem. Vid 16 km tänds ett hopp om att målgången inte är alltför långt borta.

Sista 5-6km är benen blytunga. Höftböjarna och ljumskarna jobbar på ett sätt som dem inte borde. Armarna är trötta. Hållningen är kass. Ändå tar jag mig framåt springandes. Benen är så pass stumma nu att om jag stannar så blir det ett större projekt att komma igång igen än att bara fortsätta springa. Sista kilometern har jag tunnelseende. Kan inte riktigt relatera till hur långt 600m brukar kännas. Är det långt eller kort? Allt känns långt. Hinner tänka på varför jag ens springer halvmaror (fast det gör jag nog redan vid km 12). Det är ju skitlångt. Och varför känns dem alltid lika långa? Borde dem inte kännas kortare ju fler man springer?

 

När målrakan och publiken uppenbarar sig känner jag bara lättnad. Har tyvärr ingen extra växel att lägga i utan försöker bara sträcka lite på mig så att jag inte ser allt för förfärlig ut. Känner bara lättnad att det nu är slut på eländet. Nu ska jag få stanna och vila. Jag springer i mål på 1.48.43. Det är pers med nästan 1,5min. Det är under den magiska 1.50-gränsen. Med god marginal. Jag är skitglad långt där inne, men allra gladast är jag över att jag tog mig i mål och krigade på trots så tunga ben.


Jag vinglar omkring i målområdet och får bulle och saft. Möter upp Jonatan som gjort en bra tid han också. Nu ska vi ta oss bort till raksträckan innan mål för att heja på Emelie. Jag tänker att jag borde jogga ner lite, men jag kan knappt gå. Är dubbelhalt och gissar att det mer ser ut som att jag sprungit ett helt maraton än ett halvt. Nerjogg är fan en omöjlighet när man knappt ens kan gå! Så vi står still och bara efter någon minut kommer Emelie springandes på lätta ben. Hon springer i mål på 1.57.20 och har persat med nästan en halvtimme! Hur häftigt är inte det?!

 

Innan vi åker hem byter vi till torra kläder. Trots att det nu var länge sedan regnet öste ner så är alla kläder dyngsura. Mitt hår har förvandlats till ett kråkbo. Vatten och två mils viftande ger en viss tuperande effekt.. Fläta och keps nästa gång kanske?

 

Känslor idag då? Skitglad för ett så fint och betydelsefullt pers, men också lite tom. I början av året skrev jag att jag skulle fixa 23.45 på 5km, 50min på milen och 1.50 på halvmaran. Nu är det gjort, alltihop. Med ganska god marginal. Och jag är lite tom, men också fortsatt nyfiken på vad kroppen mer kan prestera på sikt. Jag känner också att den där euforin uteblev efter målgång igår, men det var nog för att det var så himla jobbigt mot slutet. Tiden blev sekundär när det plötsligt bara handlade om att ta sig framåt. Jag är inte helt nöjd med känslan på sista halvan, hade velat känna mig starkare. Men jag fick ju också betalt för kämpandet i form av ett pers, och det är jag mer än nöjd med. Jag kanske behöver smälta detta lite i några dagar framöver!

Nu ska kroppen få lite välförtjänt vila ❤

Race report – Falkenbergs Stadslopp 10km

Igår sprang jag mitt livs bästa millopp hittills. Ett lopp där allt stämde. Ett lopp som jag jagat, längtat och väntat på under flera års tid. Att utbrista ÄNTLIGEN! känns inte tillräckligt, men jag kan ändå inte komma på något mer passande ord för känslan. Eller jo, glada svordomar. För det är ibland så jag uttrycker mig när känslor tar över. Efter målgång lät det mest shit, jävlar, helvete och fyfan vad gött.

Men lite bakgrund för att beskriva gårdagens känslor lite bättre; År 2013 sprang jag mitt allra första lopp, 10km. Resultatet blev 51min blankt och jag var inte helt nöjd. Jag ville ju under 50min, för det lät bra. Hade ingen koll på kilometertider utan sprang bara mitt fortaste och tog ut mig totalt. Sprang på råstyrka och det tjockaste pannben jag kunde plocka fram. Åren efter detta har jag harvat runt på milen på 53-56 minuter. Aldrig fått till det. Haft en skadad höft med alla dess följdeffekter och en kropp som inte velat springa fortare än så. Ändå har den där längtan och drömmen om att få springa milen under 50minuter funnits där, hela tiden. Det har varit mitt stora mål, en inre drivkraft, en tanke som aldrig släppt taget, även under de perioder där jag helt struntat i att ens testa mig på milen. Förra året sprang jag två millopp (ej kontrollmätta) som gick på 51.17 och 51.30 (54min i mål då jag sprang fel..) och även om det är snabbt så kändes det ändå långt till den där 50-gränsen.

Men tillbaka till nutid!
Senaste månadens träning har gått exemplariskt. Jag har ökat veckomängden successivt och försiktigt. Haft koll på fördelningen mellan tuffa och lätta pass, och lyssnat på kroppen. Farten har kommit smygandes, som att jag hittat en helt ny växel där jag springer fort, men med full kontroll och avslappning. Den senaste veckan har varje pass känts magiskt. Som att glida fram utan ansträngning. Med lungor stora som oceaner. Just därför ville jag inte missa gårdagens lopp i Falkenberg. Jag såg det som min chans att äntligen få springa det där milloppet som jag väntat på så länge. Jag visste att formen var bättre än kanske någonsin. Ändå kan man ju inte ropa hej innan man är på andra sidan bäcken. Loppet ska ju göras också. Genom åren har ju det visat sig vara svårare än vad jag trott från början att ta sig under 50 minuter. Typ omöjligt många gånger. Men nu var dagen kommen!


Vi åker mot Falkenberg. Det regnar och är grått väder. Motorvägen och det halländska landskapet är en enda grå dimma. Men det bekommer mig inte. För idag ska jag springa fort, oavsett väder. Såhär i efterhand var det faktiskt bara väldigt skönt att det inte var tryckande sommarvärme. En stund innan starten ska gå slutar det regna. Det blåser friskt stundvis och temperaturen håller sig runt 18 grader. Perfekt löpväder.

Jag värmer upp och tar in stämningen. Sneglar på alla typer av löpare som cirkulerar och går sedan in i någon form av mental bubbla. Inte tänka, bara göra. Detta är ett lopp jag aldrig sprungit tidigare och jag har noll koll på hur banan egentligen ser ut. Men jag vill inte veta. Vill bara ta det som det kommer. Inte tänka, bara göra. Vid starten ställer man sig efter planerad snittfart. Ställer mig först vid 5.00-flaggorna men går sedan fram i 4.30 gruppen. Lite hybris får man väl ha ändå. Det blir ju lättare för mig att bli omsprungen än att behöva springa om folk..


Första 500m är alltid lite bökiga innan alla hittat sitt tempo. Vi springer på storgatsten vilket är lite jobbigt, men snart kommer vi ut ur centrum och det kommer fina breda vägar att springa på. Jag hittar ett jämt tempo och lovar mig själv att inte snegla så mycket på klockan. Vill känna tempot i kroppen och hitta rätt växel. Bara efter 2km är jag helt säker – idag kommer jag att springa i mål under 50 minuter.


Kilometerna tickar på. Vi tar oss upp på en bro och jag får direkt associationer till Göteborgsvarvet. Loppen har sina likheter. Det står människor överallt längs banan, även på tråkiga transportsträckor. Dem hejar skitbra. Det är feststämning. Och på ett ställe delar dem även ut gula tvättsvampar. Själv stannar jag inte på en enda vätskestation. Har varken tid eller behov för det idag, för idag har jag bråttom till målet. Jag har fullt fokus på att hålla jämt tempo och innerst inne njuter jag. Benen pinnar på, och när jag passerar 5km har det inte hunnit bli jobbigt än. Alla kilometertider har hållit sig jämna strax under 5.00 och när jag sneglar på snittet ligger det runt 4.54. Jag vet att 4.54 i snitt innebär en sluttid på 49min. Tänker att jag har marginal att tappa på slutet. Men vem vill tappa mot slutet när benen fortfarande levererar? Jag har full koll på allt, känns det som.

Strax efter den sjätte kilometern kommer första känslan av att farten nu börjar ta ut sin rätt. Första trötthetskänslan. Första gången jag hör att jag flåsar. Fram hit har jag knappt känt mig andfådd. Men jag vet att allt är som det ska. Det är nu loppet börjar, och då är det bara drygt 3km kvar. Det är visserligen långt när man är trött, men i mina tankar är 3km ingenting idag.

På den åttonde och nionde kilometern springer vi på bred stig längs med ån. Eftersom det regnat en del är där lerigt och många vattenpölar. Underlaget släpper för mig flera gånger och eftersom det är fler löpare än jag som är trötta springer flera stycken i vägen för mig. Tvärar in precis framför eller vägrar att  flytta på sig utan springer och vinglar mitt på stigen. Det börjar bli riktigt jobbigt nu. Känslan har kommit successivt vilket gör att jag kan hantera den bra. Värre vore det om den kom som en vägg.


Stigen tar slut och vi tar oss upp på en bro som leder oss in mot centrum. Det är inte alls långt kvar nu, men jag har tunnelseende. Mjölksyran spränger i hela kroppen och jag kämpar för att hålla ihop steget. Storgatstenen suger i benen och när det är 300m kvar till mål tar vi oss upp för en brant backe. Folk som står där SKRIKER och hejar högre än vad jag någonsin hört på ett lopp och det bär en upp för backen. Två kurvor kvar, sen uppenbarar sig målrakan. Jag kutar allt vad jag har fastän jag inte orkar och efter målgång får jag stå och kippa efter luft innan jag kan gå vidare och möta upp Jonatan.



När andningen blivit normal kommer endorfinkicken och den totala lyckan. Klockan har stannat på 48.55 och livet känns komplett. Jag var helt säker på att jag skulle klara det, det skulle bara göras. Nu var det gjort, med råge, och det var kul från start till mål. Mitt livs bästa millopp var genomfört!



Nya milperset är nu 48.53 och jag är så tokigt glad över det!
På något sätt visar det att man faktiskt kan bli bättre på nästan vad man vill, så länge man harvar på och försöker tillräckligt länge. Jag vill inte jämföra mig för mycket med andra, för då är den här tiden inget att hänga i granen. Det finns ju alltid så många som är bättre, liksom. Men när jag bara jämför mig med mig själv och utgår från mina förutsättningar så känns detta resultat så himla bra. Jag har ingen typisk löparkropp, jag har ett helt vanligt liv, jag har varit skadad och många perioder fått ont av att springa. Men jag har lyckats ta mig från 55-snåret på milen till 49-snåret, genom att ha kul, ha målsättningar och genom att traggla på. Det är väldigt stort för mig!


Halmstad Triathlon – Race report

Efter gårdagens lopp insåg jag att jag måste försöka göra detta mer ofta, tävla i triathlon alltså. För det är helt sinnessjukt roligt. Extra roligt blir det ju när man lyckas göra bra ifrån sig och det mesta går som planerat.

Vi gick upp tidigt här på lördag morgon. Min första tanke när jag vaknade var att jag skulle ner i Nissans 16gradiga vatten. Inte så sugen. Men samtidigt lite spännande. Skulle jag fixa det där läskiga? Som supporters hade jag mamma och Johanna och bättre kunde det ju inte vara. Vilken pepp i varje växling och runt de olika momenten! Jonatan startade 11.3 (halv Ironman-distans) och var ute under hela tiden som jag tävlade.


Ni får tyvärr hålla till godo med bilder med lite sämre kvalité. (Tur man inte är värsta proffsbloggare). Jag bad Johanna ge rapporter via min insta-stories och vissa bilder är tagna därifrån. Skärpan är därför lite kass, men det står ni nog ut med!


Simning: Jag drar mig in i det sista från att hoppa ner i vattnet. Väl i får kroppen en mild köldchock och jag vill bara komma iväg för att få upp värmen. Känner att pulsen är hög och andningen lite stressad. Jag placerar mig närmast kanten/bryggan bakom första led. Det känns smart. När vi väl simmar iväg är det inte riktigt så stökigt som jag föreställt mig. Jag har ju tänkt mig värsta kaoset, just in case. Simningen känns precis som den brukar. När jag crawlar går det fort och jag simmar förbi ganska många. Men andningen är lite stressad pga kylan och adrenalinet och några gånger under simsträckan stannar jag upp för att navigera och se hur många jag har okring mig. Jag ser skitdåligt i mina simglasögon så jag siktar bara in mig på den orangea bojen som är vi målet. Överlag går simningen riktigt bra (jag tror fortfarande jag har stor utvecklingspotential), det som tar lite extra tid denna gång är då jag måste stanna upp och bröstsimma för att få överblick och lugna pulsen något. Även uppgången från vattnet tar tid. Det är trångt, massor av stenar precis intill trappan som alla trillar på, och trappan är snorhal så funktionärerna ber oss att gå en och en, vilket tar extra tid. Men! Jag är skitnöjd. Jag har crawlat 400m i skitiga, kalla och läskiga Nissan. Stort!




Växling 1: Här går två saker riktigt fel. Och det är inte att jag inte får av mig våtdräkten, för den åker av på något vis. Men efter att ha simmat och blivit kall så är jag lite dum i huvet. Det går liksom inte att tänka klart. Jag får på mig cykelskor och hjälm. Tar cykeln och börjar springa iväg. Ser att min cykeldator är borta och samtidigt tänker jag ”det känns verkligen som jag glömt något”. Skor? check. Hjälm? Check. Nummerlapp? Inte check. Får vända efter 30m och springa MOT alla som kommer med sin cykel för att ta sig ut ur växlingen. Jävla klant!

Cykel: Inleder med att tänka fanfanfan, hur kan min cykeldator vara borta?! Sedan bestämmer jag mig för att inte lägga någon energi alls på det utan cykla mitt allra allra bästa. Jag har min pulsklocka på armen och den är startad i rätt tid och kommer ge mig kilometertider så att jag kan få ett hum om vilket tempo jag kör i. Jag vet att 2min/km är 30km/h, resten orkar jag inte räkna ut. Cyklingen börjar med banans största stigning. Vi klättrar upp mot Galgberget och mjölksyran fullkomligt pumpar i mina lår. Därefter följer en riktigt fin cykelsträcka utan mördarbackar. Jag hittar flyt och fokus. Kikar på klockan och fattar att jag ligger runt 2min på nästan varje kilometer. Mjölksyran försvinner och benen känns råstarka. Jag ligger nere i bågen HELA rundan (alltså håller händerna på nedre delen av styret) vilket jag bara klarat några kilometer i taget innan. Känner mig nöjd när jag närmar mig växlingsområdet och får hejarop från mamma och Johanna!


Växling 2: Här går det som planerat. Av med allt och på med löparskor. Jag försöker ta det lugnt, tänker att jag borde springa iväg långsamt men benen går som trumpinnar och det är omöjligt att springa iväg långsamt. Johanna skriker att jag ligger som 24e tjej och jag blir taggad på att försöka plocka tjejryggar!

Löpning: Det känns som att kroppen kutar iväg. Och det gör den nog också. Den känns stark. Väljer att inte titta på klockan alls förrän första kilometertiden kommer upp. Vill hitta rytm och andning för mig själv. Springer genom Halmstads centrum och får så himla många hejarop. Första km-tid visar exakt 5.00 och det känns lätt trots att pulsen är hög. Drömmen är att kunna springa med ett snitt under 5.00-tempo, men jag vill ta det som det kommer. Inte jaga. Men kroppen matar på. Jag letar tjejryggar och plockar flera stycken. Efter 3km kommer en helt sjuk backe. Det går inte att springa uppför. Min puls är redan skyhög och det finns liksom inte utrymme för ännu en pulshöjning. Jag går kvickt och ser att snittet skenar iväg uppåt. Väl uppe på toppen av backen kommer en lika lång och härlig utförslöpning och jag släpper på rejält. Fullt ös med full kontroll. Livet är härligt och sista 500m är exakt sådär jobbiga som jag vill att dem ska vara. Skyhög puls, mjölksyra, rejält flåsig, och så äntligen målgång. Det jobbiga är redan glömt!


Siffror, snitt och tider:
Simningen tar 8.45. Då är den där kluddig uppgången inräknad..hehe.
Växling 1 tar skitlång tid, 3.39 (och om det int vore för klantet med nummerlappen så hade den varit under 3min)
Cyklingen går på 43.03 och ger ett totalt snitt på 29,2km/h
Växling 2 går ganska smidigt på 1.56
Löpningen landar på 24.54 och snittet är precis under 5.00 (4.59) Min klocka sa däremot att löpningen var lite längre, men sånt vet man ju aldrig. Kilometertiderna såg ut såhär: 5.00 – 4.48 – 4.52 – 5.12 – 4.42 (+100m enligt min klocka)
Totala tiden blir 1.22.13 och placering 18 av 84 tjejer!


Jag är jättenöjd med i princip allting! Det mesta gick enligt plan och kroppen presterade över förväntan. Samtidigt känner jag att där finns mer att hämta, om man får rutin på detta och gör det mer ofta. Det är nästan den bästa känslan – att man gjorde bra, men kan ännu bättre!



Två trötta men glada. Tack för allt Johanna! ❤

Änglamilen 2017 – Race report

Sometimes you win, sometimes you learn.

Jag var riktigt taggad på att springa igår. Jag hade en plan i huvudet.
Jag hade också ett Göteborgsvarv i kroppen, som jag trodde var ur systemet, men som jag nu i efterhand är mer tveksam till om det verkligen var så eller inte. Och så den lilla detaljen – 27 grader och riktigt stekande sol från klarblå himmel.


– Pigga ben innan start!

Starten går och den första kilometern går i skogen som bjuder svalkande skugga. Mina ben är riktigt pigga och löpsteget känns skitbra. Det går rätt fort, men det känns inte som att jag trycker på. Vi fortsätter ut på asfalt där solen står på lite mer och jag noterar att det känns rätt varmt, men luften rör sig och tempot håller i sig. Allt känns bra. Vi springer över en liten bro och svänger vänster. Springer vidare längs med havet och här har jag tänkt att det säkert komma blåsa från havet. Men nej, det gör det inte. Vallen mot stranden gör att luften står helt jävla stilla och det börjar kännas som att huvudet kokar.

Jag sänker tempot en aning. Börjar mer och mer inse hur varmt det faktiskt är.
Vid kilometer 4 börjar jag känna att kroppen börjar bli långsammare och långsammare, och jag tror det är vid kilometer 5 som kroppen bara klappar ihop helt. Jag har dunkat in i den berömda väggen. Försöker vara mentalt stark. Tänka bra tankar. Tankar som ska göra att jag biter ihop och springer vidare. Reviderar planen på pers helt och hållet. På bara några minuter har jag gått från jakt på pers till att bara ta mig springandes i mål, men inser efter en liten bit att jag nog inte kommer klara det heller.

Strax innan 6km ser jag Jonatan stå och vänta på mig. Han har en tuff vecka i ryggen och har sagt att han ska starta loppet och se om allt känns bra, och känns det inte bra ska han vänta in mig och hjälpa mig att hålla tempot. Jag hade verkligen önskat att han skulle kunna hjälpa mig att hålla 5.00-tempo, men istället får han hjälpa mig att bara ta mig framåt. Det handlar om allt annat än 5.00-tempo..

Vi kämpar på. Säger inte så mycket. Min kropp slutar springa emellanåt. Det är inget aktivt beslut i tanken, men benen bara slutar att springa. På Göteborgsvarvet var jag riktigt trött i låren och det var superjobbigt. Men det här är så långt bortom just den tröttheten. Jag är bara helt slut, helt tömd på energi. Hade jag släppt efter så hade jag liksom lagt mig i diket och inte rest mig på länge. Det är en helt sjuk känsla, att knappt kunna ta sig framåt.

På något vis kommer jag i mål. Fem minuter senare än jag tänkt, men just där och då skiter jag i vilket. Det känns som ett stort misslyckande alltihop, men på ett sätt så tar jag ändå tacksamt emot det som ny kunskap. Jag har aldrig dunkat in i väggen så ordentligt på ett lopp, men någon gång måste ju vara den första.
Utmed banan hade jag en liten, liten tanke på att kanske bryta loppet. Men kom inte på en enda vettig anledning. Den enda anledningen till att bryta loppet var att slippa ha en ”dålig” resultattid och få skämmas lite över sig själv. Jag kan ju bättre. Men en ”skämmig” tid på ett millopp får man fan stå upp för. Det hör till löpningen. Det kan inte gå bra varje gång. Och egentligen skiter jag ju i vad andra tycker och tänker, om dem nu ens tycker och tänker. Och sen när springer jag för att imponera på andra liksom? Since never. Så det var bara till att lubba i mål, sidan om Jonatan.







Redan idag kan jag skratta åt eländet. Vem går för pers i stekhet sommarvärme? Hål i huvudet ju! Fascineras också  lite över hur extremt mycket jag svettades igår. Jag som i vanliga fall svettas otroligt lite kunde liksom inte duscha på flera timmar efter loppet för att det aldrig slutade rinna. Och så ser jag fram emot en hel månad med bara träning och fokus på triathlon. Milpers tar vi en annan gång alltså!


– Trött?


– Svetten som aldrig slutade rinna


– Fler än jag som hade det kämpigt idag 😉

Göteborgsvarvet 2017 – Race report

Trots att jag har många bloggvänner som precis som jag sprang Göteborgsvarvet igår, så har det ännu inte kommit upp några race reports på min bloglovin-lista. Jag gissar på att dem kanske sovit lite bättre än mig inatt och kunnat ta sovmorgon. Själv har jag himla svårt att sova bra natten efter ett lopp. Det liksom kryper i kroppen och den riktiga tröttheten kommer istället dagen efter. Så om ni undrar vad jag gör resten av dagen så vet ni..


Igår var det alltså äntligen dags för Göteborgsvarv och halvmara! Det såg ut att bli en varm dag men jag tänkte att vi ändå inte skulle måla fan på väggen, så att säga. Fint väder behöver ju inte betyda att man klappar ihop helt och att loppet går åt skogen, även om man såklart ska ha lite respekt för värmen och tänka mer på vätskeintaget. Jag fick nog rätt på den punkten. Efter lunch drog det in svalare luft och lite moln och jag tänker att vädret nog ändå blir det bästa möjliga för dagen. Vi har gått ner till starten tidigt då Jonatan startar redan strax efter 13. Det är redan väldigt mycket folk och vi sätter oss i skuggan och insuper atmosfären. Nu jäklar är det dags för lopp!




Trots att vi är vid startområdet i god tid så går tiden fort och vips är det dags att hoppa in i startgruppen. Jag startar i grupp 12 och hoppas att det ska flyta på bra. När starten går och vi alla kommer iväg inser jag däremot att det är otroligt trångt. Första sträckan fram till Säldammsbacken är nog min hatsträcka på Varvet. Trångt och lite stökigt men jag låter bli att bli frustrerad, för jag vet att när backen kommer så är det jag som ligger i omkörningsfilen och efter backen är det bara att släppa på utför, och sen blir det gott om plats på gatorna i Majorna.


 Precis efter en vink till min kompis!

När Säldammsbacken väl kommer så går det som planerat. Många säger att det är Varvets värsta backe, men för mig är det den bästa. Benen är pigga och jag har aldrig tyckt att den varit jobbig. I början av backen står min kompis och hejar vilket såklart ger extra energi. Jag släpper på utför och njuter sedan av mysigheten i Majorna. Jag tänker inte särskilt mycket på vad klockan visar för tider utan konstaterar bara att senaste kilometern gick ganska fort. Lägger desto mer energi på att hitta flyt i löpningen och känna lätthet i steget. Benen känns väldigt pigga och jag har en bra känsla, men jag vet också att det gäller att inte bränna något extra krut här utan spara det till senare in i loppet.

Jag närmar mig den första bron och här blir det lite jobbigt för första gången. Backen innan bron brukar nästan vara jobbigare än själva bron, men i år är det ungefär lika jobbigt under hela stigningen då man nu möttes av en ganska tuff motvind på bron. Vinden håller såklart i sig även när det går nedför, men nerför är ändå nerför. Jag älskar nerför! Hittar snabbt tillbaka till lätta ben och bra rytm och kort efter kommer första stationen med energi.

Dags för Hisingen och plan mark. Jag håller mitt tempo till en början och passerar milen med en snittid på 5.10. Det känns alldeles lagom och väl avvägt. Hisingen är både kul och tråkigt på samma gång. Mängder med människor som hejar, musik som spelas och spex och grejer, men i mitt huvud ser allt likadant ut i många kilometer och jag undrar när bro nummer två egentligen ska komma. Brukar Hisingen vara såhär lång? Jag tror att det är en liten bit innan bron som jag känner att benen börjar bli lite tunga och jag tappar tempot en aning. Bron gör ju såklart inte saken bättre, men jag biter i och försöker njuta av att vinden kyler ner mig en aning. Tycker att jag plockar en hel del ryggar både uppför och nerför, men blir säkert lika mycket omsprungen.

När loppet slingrar sig vidare in på Avenyn samlar jag lite extra mental kraft. Det är nu jag börjar bli trött och jag vet att det inte kommer bli bättre med en Aveny som hånar en med en ständig lutning uppför. I år är det faktiskt mindre trångt här. Eller är det jag som håller sämre tempo. Men även om det är lite mer luft mellan löparna springer jag lite osmart. Sicksackar och har dåligt tålamod när jag kommer upp i en rygg som inte håller rak kurs och är svår att ta sig förbi. Jag känner att detta tar väldigt mycket energi och benen börjar nu bli märkbart tunga. Jag ser på klockan att jag tappat otroligt mycket och snittet ligger nu runt 5.18. Jag har känt att den där extra växeln inte finns där idag. Där finns liksom inga extra krafter som jag kan plocka fram såhär när det börjar närma sig mål, så jag försöker bara gilla läget och hålla mig springandes. Det hade varit så himla skönt att gå, men kroppen mår bra, flåset är det inga problem med, och trötta lår känns liksom inte som en giltig anledning till att gå.

Den sista biten mot målet är alltid lika jävlig. Jag ser att det inte är några backar, men ändå känns det som att det bara lutar uppför. Gångbron är förfärligt jobbig men jag biter ihop och tar mig upp löpandes på något vis. Och när jag närmar mig målet så vill jag så himla gärna trycka på och få ut det där extra. Göra den där spurten som jag vanligtvis brukar kunna bränna av, men låren är totalt slutkörda så jag får snällt lunka vidare i samma takt även den sista biten. Väl i mål är känslan så otrolig skön. Ännu en halvmara avklarad. Lika kul som vanligt. Det är inte den där hysteriska euforin som jag fick uppleva under förra året då jag sprang in på precis under 2 timmar, trots att jag kapat den tiden med sju minuter! Men jag är otroligt nöjd. Nöjd med mitt lopp, nöjd med mina tankar och upplevelser och nöjd med min sluttid.



Klockan stannar på 1.52.40. Jag vet att det finns kapacitet för en snabbare tid, men jag känner också att Varvet inte är rätt lopp för det, för mig. Det var tufft i år, även om jag inte kände mig påverkad av värmen så tog den nog lite på krafterna. Men hallå. Sju minuter är ju ändå en jäkla kapning! Jag är jättenöjd!

Springtime 5km – Race report

Det blev ett ganska rejält pers på gårdagens lopp i Helsingborg. Jag var rätt förvånad vid målgång, för tiden var så mycket bättre än själva känslan i löpningen. Men ju mer jag fått smälta det, ju mer nöjd känner jag mig. Det är en fin känsla!


Vädret är fantastiskt. Äntligen har vårvärmen kommit. Vi är lite oroliga att det ska vara för varmt, men inne i Helsingborg fläktar vinden skönt och det känns bara så himla härligt att äntligen få lite sol och värme. Jonatan startar redan vid 15.00 och är på jakt efter pers och sub 39 på milen. Jag och Johanna får snällt vänta på vår start vid 15.50, men tiden går fort och efter lite lätt uppvärmning går startskottet.

Det är som vanligt skitmånga barn som springer loppet och den första sträckan innan backen kommer känns mer som ett kosläpp än ett springlopp, haha. Jag tycker ändå att jag hittar rytmen snabbt och efter ca 500m kommer den jobbigaste backen på banan. Jag glömmer varje år hur brant den faktiskt är. Och lång. Det är bara att tugga sig uppför och hoppas på att mjölksyran i benen inte tar över helt. Väl uppe jagar jag nytt flyt och hoppas att pulsen sjunker ett par slag. Första kilometer går på 5.06 och om det inte vore för backen hade det såklart gått betydligt fortare, men backen är inte nådig och man får snällt sänka tempot om resten av loppet ska vara genomförbart. Kilometer två är plattare, men varje liten lutning känns som en riktig backe. Benen fortsätter att kännas tunga efter första backen, men jag känner att tempot kommit igång. Nästa km-tid visar 4.38 och jag slappnar av lite. Sen kommer långvinkelbackejävlen. Den är lite speciell. En brant nedförsbacke, en tvär 90graders kurva och sen en lika brant uppförsbacke. Man tänker sig att den är lite lättare än den första backen, men väl där är man mer tveksam. Den är längre än vad man tror och benen pumpar mjölksyra igen. Jag undrar varför jag väljer att springa detta loppet, egentligen. Om jag nu vill springa fort vore det ju väldigt mycket smartare att välja ett platt lopp. Jag hatar ju backar? Tredje kilometertiden landar på 5.02. Helvete. Jag är ju skittrött. Det är två kilometer kvar. Kommer jag ens klara att ta mig under 25 min?

Och det är nog precis där som dem där oväntade krafterna kommer. Kraften som man inte tror finns plockas på något sätt fram. Nu jävlar ska det krigas. För jag vet ju, att om jag inte gör det här och nu, så kommer jag gräma mig efter målgång. Störa mig på känslan av att där nog fanns mer att ge, men aldrig få veta eftersom jag inte vågade eller orkade testa. Så jag växlar upp fastän jag tror att jag inte orkar. Benen känns ganska stumma och tråkiga, men jag piskar igång dom med rent tvång. Nu jävlar ska det springas. Vila får man göra sen.

En kort bit efter vätskestationen (som jag inte har tid att stanna vid) kommer världens bästa nedförsbacke. Jag släpper på och känner mig lite stark för första gången på loppet. 1,5km till mål. Kuta, kuta, kuta. Klockan piper till och visar 4.29. Nu snackar vi. Sista kilometern gör ont på alla sätt men tempot är bra och jag fokuserar bara på att hålla det. Inte tappa, bara hålla. Sista rakan mot mål är lika lång som vanligt. Lutar det inte lite uppför också? Jag ser den digitala klockan som visar låga 23min och jag hinner bara tänka att det nog är bra.

Min officiella tid blir 23.29 vilket är ett snitt på 4.42 per km och jag hamnar på sjunde plats i min klass!
Resultatet känns så långt mycket bättre än vad min känsla var. Jag fick liksom inget gratis och fick kriga för varje meter och minut. Sista kilometern gick på 4.14 och jag fattar verkligen inte hur det gick till..



Vid målgång träffar jag äntligen Jonatan och får höra att han sprungit på 39.01, med tunga ben genom hela loppet. Två sekunder är ju störigt, men ändå pers med en halv minut. Det måste man väl ändå vara nöjd med? I min värld är det ju helt orimligt snabbt oavsett..
Jag möter även upp Johanna som också putsat sin tid sedan förra året, men som också fått kämpa med backarna. Vi försöker sen få till de obligatoriska bilderna efter lopp men jag tycker nog att vi presterar sådär, haha x)





Så, tredje gången gillt på 5km´s banan på Springtime, och jag tror det får räcka nu. Det har varit både kul och skönt att slippa milen de senaste åren. Att man faktiskt kan springa kort, och att milen inte är enda alternativet. Det har varit mentalt skönt. Jag har putsat tiden och i år gick det en minut och 23 sekunder fortare än förra året. Det kan man ju ändå få påminna sig om de dagar man tror att man står still i sin utveckling eller till och med blivit sämre.