Malmöloppet 10km – Race report

Igår sprang jag lopp, och det måste jag såklart berätta om!

Johanna och jag styr bilen mot Malmö. Vi är tidigt ute, för först ska vi hänga på låset på &otherstories. Det är sånt man passar på när man har vägarna förbi Malmö. Jag går loss totalt och hittar allt från crazy byxor till klänning som jag kan ha på Johannas bröllop senare i sommar. Fullträff!

Vi beger oss vidare mot Pildammsparken i förhoppningar om fler fullträffar. Vi ligger på en filt och käkar bra löparmat och glor på, vad som känns som, miljontals barn som springer Kalvinknatet. Vi ser både glada barn och ledsna barn och filosoferar lite över det här med att ”vi är gjorda för att springa”

Efter en stund kör vi ett snabbt ombyte i skogen. Vi kände inte oss helt bekväma att shoppa snygga kläder i loppoutfit. Så vi svidar om under en filt och börjar sedan värma upp. Efter ca 50m jogg inser vi att detta loppet kommer bli jävligt varmt att springa. Frågan är bara hur varmt, och hur pass kroppen orkar stå emot. Jag är inte här för att persa, det har jag inte i mig på långa vägar än. Jag vill bara springa ett bra lopp och fira att min pollensäsong är över. Johanna vill få en mental revansch efter hennes kollaps på Göteborgsvarvet, så vi bestämmer oss för att bara fokusera på att ha roligt och göra så gott vi kan. En ganska skön inställning faktiskt.

Stämningen i parken där starten går känns så fin. Lugnt och dämpat på något vis. Vi löpare står och trycker i skuggan vid träden och några minuter innan start går alla lugnt in i startfållan. Efter loppet försöker jag och Johanna reda ut just den här känslan som vi inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något med ljuset och värmen denna söndag. Som att det ligger ett slags filter över den. O.C-filter typ. Sorglöst, varmt, problemfritt, men ändå lite vemodigt på nåt jävla vis. Ljuset och värmen, och att vi gjorde vårt bästa fastän vi ville lite mer än vad värmen tillät.

I alla fall, starten går och vi kommer iväg. Både ben och andning känns bra. Tempot är jämt och redan här tar jag det lite lugnt pga värmen. Vi springer ner mot stranden och passerar hästtävling och strandmänniskor samtidigt som vi hela tiden ser Turning Torso.


– Har jag någonsin lyckats se såhär normal ut på en loppbild förut?!

Fram till första vätskestationen vid 4km känns allt okej och enligt plan. Jag snittar runt 4.55-tempo utan att slita. Men här någonstans känner jag att värmen är helt olidlig. Löpningen i sig känns bra, men något i kroppen vill inte vara i detta. Den vill ha kyla och svalka. Vattnet som jag sveper i mig är ljummet, nästan varmt, men det är ju inte så konstigt i den här Thailandsvärmen. När jag närmar mig 6km känns det som att solen tar i lite extra för att gassa på ordentligt och jag inser att det kommer bli alldeles jätteslitigt att försöka hålla samma tempo som innan, så jag slår medvetet av på takten. Det är ingen pers-dag, det är ingen jag-är-redo-är-gräva-i-källaren-efter-alla-krafter-jag-har-dag heller. Jag vill bara ha det lite härligt. Njuta av att springa lopp. Senast i Göteborg när allt kändes förjävligt kunde jag inte njuta alls, så jag tänker under tiden som jag passerar de centrala delarna av Malmö att jag faktiskt ska passa på att ta in det som händer runt banan. För idag är en sån dag. Så samtidigt som svetten svider i ögonen, och jag känner brännsåren uppstå på ryggen, så njuter jag och har kul. Det är nu jag inleder min springsommar på riktigt!


– Men kolla så glad?!

Vid 8km har arrangörerna utlovat vätskestation, men där finns ingen. Den kommer vid 9km istället. Jag tar det lugnt och går lite. Tappar säkert massor av sekunder, men idag bryr jag mig inte om jag springer på 51, 52 eller 53minuter. Det är inte så petnoga. Jag springer sedan i mål på 52.34 och känner mig trött, nöjd, glad och något överhettad. Värmen är extrem. Det gassar på i parken där målgången är och jag hivar i mig mer vatten än vad jag brukar göra. Svetten rinner och inom ett gäng minuter går Johanna i mål, också nöjd och glad trots värmen och lite långsammare tempo än vanligtvis.

Så vi styr bilen hemåt, käkar donken-pommes och är glada. En trevlig söndag i Malmö med O.C-filter och 10km rikare och väldigt mycket svett fattigare. Värt!

Annonser

Göteborgsvarvet 2018 – Race report

Det ÄR tråkigare att skriva om ett lopp där det mesta kändes skit, men jag ska försöka. Skriva, sen släppa och gå vidare.

Jag trodde att vinden hade vänt, att allergitabletterna kickat in och saker och ting började ordna upp sig. Men dagarna innan varvet känns benen tunga som bly igen och i bakhuvudet känner jag tvivlet. Vill inte ha samma känsla som på Springtime för två veckor sedan. Ska göra allt jag kan för att springa så klokt som möjligt. Inte måla fan på väggen. Vara mentalt stark, tänka rätt tankar. Göra det bästa av situationen.

Så vi vaknar upp på lördagen, en kvarts promenad från startområdet. Vi gör allt som planerat – samma frukost som alltid, klunkar lite resorb och vatten, mjukar upp kroppen och laddar upp mentalt. Nu ska vi ha en rolig dag. Det är ju varvet och solen strålar från klarblå himmel!

Starten går och jag känner direkt att låren är som klumpar. Andningen är tung, näsan rinner och slemmet i munnen får snabbt den där äckliga hinnan som jag antar är pollen. De första två kilometerna gör jag allt jag kan för att hitta flyt. Pressar inte, försöker känna in ett bra löpsteg, sicksackar inte mellan löpare utan håller rak och jämn kurs framåt. Jag går inte ut för hårt, jag vet att 5.10-tempo inte ska vara svårt för mig.
Säldammsbacken som jag de andra tre åren studsat uppför är nästan hemsk. Jag känner redan där hur pulsen rusar upp på ett konstigt sätt, hur benen stumnar ännu lite mer och andningen blir tyngre.

Fanfanfan. Helvetehelvetehelvete.

Göra det bästa av det. Tänka rätt tankar. Ha perspektiv.
Kroppen vill inte springa. Benen vill definitivt inte springa. Men här hasar jag mig fram, på min favoritsträcka på ett av mina favoritlopp. Det borde vara kul, men det är inte kul. För jag inser att varvet 2018 kommer bli brutalt jobbigt att ta sig igenom. Och det kommer bli en jävla kamp att övertyga mig själv om att fortsätta.

Ändå fortsätter jag. Jag vet inte riktigt hur, men jag lyckas hålla mig springandes hela vägen fram till andra bron. Jag stannar och går vid varje vätskestation istället, tillåter mig en liten paus, för tiden är ändå sekundär en dag som denna. Försöker bara göra resan så icke-brutal som möjligt. Ute på Hisingen provar jag lite olika lösningar. Allt från att ändra tempo och löpsteg till att mentalt fokusera på olika saker. Det mesta fungerar sådär. Det är ungefär lika jobbigt att springa i 5.10-tempo som i 5.40.  Jag försöker även att ta in stämningen, tänka att det ju i alla fall är ett roligt lopp, men allt känns bara tråkigt och jag känner mig sur och besviken. Funderar på vad i helvete som kan vara fel i kroppen om det nu inte skulle vara pollenallergin som spökar, men lägger ner dem tankarna rätt fort, för det blir ju bara ännu deppigare.

På vägen upp för andra bron börjar krafterna sina på riktigt. Både mentalt och i benstyrka. Jag ser ju att den där bron inte är så himla brant, egentligen, men benen vill verkligen inte mer nu. Från att mest ha varit trötta börjar dem nu göra ont på riktigt. Det spränger i låren och jag känner mig helt dränerad på energi. Jag får vika ner mig och gå i korta omgångar. När utförslöpan kommer försöker jag hitta jämnt tempo och sänka pulsen, men inte ens en lång nedförsbacke gör att saker och ting känns lättare idag.

Efter vänstersvängen in på Avenyn samlar jag ihop alla krafter jag har. Vill bara avverka skiten så fort som möjligt. Ta mig i mål och låt plågan vara över. Jag får vika ner mig några gånger på väg mot Poseidon, kroppen bara lägger av. Det känns förjävligt att behöva gå, för jag har inte sprungit vårdslöst på något vis, jag har hållit mig exakt till planen och ändå tvingas jag gå. Vilken förnedring. Vid 17km´s passeringen får jag en ny kompis. En glad göteborgare frågar om han får hänga på mig, och en annan dag, när jag hade haft fullt fokus på att kuta i rätt tempo hade jag säkert inte varit så trevlig, men nu blir jag faktiskt bara glad. Vi snackar lite och peppar, och det ger faktiskt energi. Det blir lite mindre tråkigt där mitt i misären.

Sista biten är verkligen misär. Från 19km till mål vet jag inte om det jag håller på med ser ut som löpning, men jag är ju inte den enda. Längs sista sträckan passerar jag minst fyra löpare som har kollapsat. Värmen har inte knäckt mig idag, men den har ju verkligen inte gjort saker och ting bättre om man säger så..

Allra sista biten vill jag stanna och gå i varje steg, men nån jäkla måtta får det ju vara. Jag hasar mig i mål på 1.58.37 och känner bara att det är skönt att det är slut på eländet. Jag har så djävulskt ont i låren och samtidigt som jag inte orkar känna och tänka så mycket är jag så himla besviken, ledsen och sur. Och kanske lite likgiltig mitt i allt.

För löpning är ju inte allt i livet. En dålig dag, ett dåligt lopp, en dålig pollenallergi. Livet rullar vidare ändå. Men samtidigt vill jag känna. Precis som jag vill känna euforin, den totala lyckan och glädjen efter ett bra lopp, precis så vill jag också kunna känna det motsatta. Inte trycka undan utan låta mig få känna allt det där som känns.

Löpning ÄR inte livet, men löpning är SOM livet.

Avslutar ändå med en glad bild, för jag kommer att ta revansch. En annan dag kommer benen pinna på utav bara helvete, och då känns allt annorlunda. Nu ska jag bara härda ut den här björkallergin. Snart är jag ute på andra sidan och då jävlar blir det andra bullar. Jag överlevde ändå 21 098m med betonglår, utan att helt ge upp. Jag stod ut med skiten i två timmar. Det är jag faktiskt nöjd med!

Springtime Helsingborg – Race report!

Hoppet lever om att kunna andas normalt. Pollenallergin har slagit till med full kraft och träningen har gått uselt inför detta lopp. Men hoppet är visst det sista som lämnar en.

Starten går och jag fokuserar på jämt tempo och bra syre. Blir jag för andfådd måste jag sänka tempot. Kroppen matar på och jag hittar flyt. Det känns bra. Jag vet att de två första kilometerna går lite fort, men det kostar inte på. Jag vet också att hela tredje kilometern går uppför, det kommer bromsa upp naturligt.

Och det gör det verkligen. Själva backen går över förväntan, och när det väl planar ut väntar jag på att den mjölksyra jag dragit på i benen ska släppa, så som det alltid annars gör. Men det händer aldrig. Andningen är under kontroll men mjölksyrahelvetet släpper inte..

Jag passerar 4km och ser att jag snittar en bit under 5min/km. Det känns ju fint. Även om benen är som betongblock så har tempot inte klappat ihop helt och hållet, än. Tänker att känslan i benen nog snart släpper. Men vid 5km sitter det fortfarande i. Betonglåren som ger noll studs i steget.

Vid halva sträckan tänker jag att jag har två alternativ:
1. Ge upp. Inse att det nog inte kommer gå att ta sig i mål med hedern i behåll. Jag kan ju skylla på pollenallergin. Sänka tempot, gå lite i backarna, dricka vatten, och ta mig i mål på 53-ish.
2. Inte ge upp. Kämpa vidare och ha det fruktansvärt jobbigt. Inte skylla ifrån sig på någonting. Jag har ca 30sekunder att tappa och ändå kunna ta mig i mål under 50min.

Och det blir ju så jävla tråkigt efteråt om man har gett upp. Inte gjort sitt allra bästa. Känna sig missnöjd. Så jag väljer att stå ut med betonglåren och kämpa för att upprätthålla tempot. Jag springer mitt fulaste, men jag springer (eller hasar mig fram rättare sagt). Och jag har tagit fram mitt hårdaste pannben någonsin.

Under tiden som jag tar mig igenom banan så fattar jag varför det dröjt tre år sedan jag sprang 10km här senast. Banan har så många sega partier. Det lutar lätt uppför på flera ställen, och så toppas det hela med Pålsjöbacken på tredjekilometern och Långvinkelbacken strax efter sju. Långvinkeln är inte superlång, men tillräckligt brant och seg för att slänga på ännu lite mer mjölksyra och pulshöjning. Men runt hela banan står där så mycket folk och hejar, och även om jag inte riktigt kan ta in sånt just idag, så ger det energi. Mitt i allt det tråkiga med tunga ben och sämsta tänkbara löpsteg, så blir det ändå lite roligt att folk hejar och är glada.


– Jamen ni ser ju. Lyfter jag ens på foten..? 

Efter åttonde kilometern kommer det en ganska lång utförslöpa innan de två raksträckorna mot målet, och här tror jag nog att mjölksyran lättar lite för första gången på hela loppet. Jag kan höja tempot något och vid nionde kilometern inser jag att jag kommer kunna ta mig i mål under 50min. Vilken lättnad, och vilken belöning. Det blir ingen spurt mot målet, för det finns inte i kroppen idag. Men klockan stannar på 49.39 och jag känner mig nöjd. Nöjd för att jag inte gav upp, nöjd för att jag fortsatte kämpa trots tråkiga ben, nöjd för att jag inte hittade undanflykter och nöjd för att kunna springa på enbart pannben och vilja.

– Ändå nöjd!

I efterhand tänker jag också att om jag kunde springa detta ganska tuffa loppet med så dålig känsla i kroppen, och ändå kunna ta mig i mål på 49.39, så kommer det framöver finnas riktigt fina tider att hämta ut. De dagar då benen är med mig och löpsteget håller ihop. Under loppet hade jag aldrig några problem med andningen, för benen satte stopp så lågt tidigare, men jag vet också att det hänger ihop med pollenallergin. Jag har aldrig tidigare haft problem med att låren blivit såhär trötta på just detta sättet. Jag har aldrig tidigare upplevt att inte kunna transportera bort syran efter en backe såhär..

Nu ser jag framemot fortsatt träning, låga eller minimala halter av björkpollen och ett Göteborgsvarv om två veckor. Önskar mig pigga ben och ett lopp att njuta av då!

– Uppstälning! Dags för pre-lopp-bild!


– Johanna som gjorde ett grymt lopp!

Rapport från Klippan City Duathlon

Man borde kanske egentligen skynda sig lite med att skriva rapporter från lopp, men alltså.. vädret i Skåne igår var inte så datorvänligt alls. Det var sommarvärme. Årets första!

Här kommer rapporten i alla fall (om nu någon ens har längtat efter den, hehe).

I vanlig ordning så är det jobbigare än vad man först tänker sig med duathlon. Springa 5km, cykla 25km, springa 2,5km. Det är ju inte omöjligt på något sätt, men fan så jobbigt!

För man joggar ju inte genom den första löpningen direkt. Man vill ju skynda sig lite. Och sen vill man skynda sig på cykeln så att man kan få springa igen. Och under tiden pumpar mjölksyran i låren. Ungefär hela tiden.

Mina tankar och planer inför loppet var att göra det som ett riktigt bra träningspass. Köra igenom kroppen rejält. Testa formen och testa pannbenet. Det var bara jag och en tjej till som startade sprinten, och den andra tjejen var ju hur grym som helst på att cykla, så för min del fick jag bara fokusera på att genomföra så bra som möjligt.

Första löpningen: 5,2km på en tvåvarvsbana. En hel del mjukt underlag och en brutal backe på slutet av varvet. Jag hittade ett jämt och bra tempo ganska fort. Kunde pressa på bra men ändå känna var gränsen låg. Första vändan i backen gick bra. Pulsen och flåset gick upp men fick bort känslan av mjölksyra fort. Tempot sänktes något under andra varvet, men allt kändes ändå jämt. Tiden stannar på 26,25 och ger snitt på 5.05

Cyklingen: Växlingen, som annars brukar gå långsamt och vara förvirrad gick för första gången smidigt. Det kändes bra att börja trampa och den första milen gick ruggigt bra. För första gången i mitt liv klarade jag Bjärsgårdsbacken utan att det pep i luftrören (haha, helt sant alltså!) och jag växlade helt rätt. Fick värsta kicken! Under tiden försökte jag dock påminna mig själv om att man aldrig ens ska snudda vid tanken på att man är bra på att cykla. För om jag någonsin känner så, så är det bara medvind i ryggen som avgör, inte att jag är duktig som cyklist.. Och givetvis var det så även denna dagen. Efter 11km gör man en tvär högersväng och då kommer motvinden från helvetet. Det är SÅ. JÄVLA. FRUSTRERANDE. Från att ha snittat 28km/h med bra flyt och känsla möter jag en jäkla vägg av motvind och motstånd. Jag trampar som en galning men kommer inte framåt. Känns nästan som att jag rullar baklänges istället. Och sådär har jag det i nästan 15km. Jag inser att jag inte kan kämpa mot vinden utan får istället bara försöka hålla någorlunda jämn fart (i typ 20km/h) och istället trampa på ordentligt på de ställena där vinden är lugnare.

Cyklingen landar ändå på 26km/h i snitt, vilket är skitbra för att vara mig, och med tanke på att jag, förutom två rundor den senaste veckan, inte cyklat sedan augusti förra året. Men, det tråkiga med cykling; det snittet säger ju inte så mycket om att jag var bra eller dålig, eller hur mycket jag kämpade eller inte. Jag hade sjukt bra medvind den första halvan.. Kan man ta åt sig äran ändå? Att jag är en riktigt hyfsad medvindscyklist? (Fast vem fan rullar inte bra i medvind liksom?)

Andra löpningen: Benen har fått hantera mjölksyra länge nu, så löpningen blir lite stapplig i början. Jag ser på klockan att tempot ändå är hyfsat, men jag vågar inte trycka på en endaste millimeter, för då kommer jag krokna. Får bara fokusera på att hålla benen springandes i ett och samma tempo. 2,6km är inte långt, men efter motvindscykling känns det ganska brutalt i låren. Det hela avslutas såklart med backjäklen! Lungorna kippar efter luft och allt i kroppen gör bara ont. Men målgången känns fin och jag vet att jag gjort vad jag kunnat. 2,6km tar 13.46 med snitt på 5.15


– Jaja, lite konstigt fotoface, men jag frågar om målet är rakt fram och pekar..

Totala tiden blir 1.36.10 och det känns ju ändå ganska strongt att ha handskats med mjölksyra av och till så pass länge. En riktigt bra genomkörare inför vårens lopp. Och så fick jag ett litet formbesked på löpningen, att det är på väg åt rätt håll.

På kvällen har jag brutala myrkrypingar i benen, och igår var dem ömma. Med lite vila och kärlek tror jag ändå dem är redo för ett rejält tröskelpass på onsdag. Nu är säsongen inledd på riktigt!

– Man får choklad för besväret. Bra lopp!

– Glad när det är över, haha!

Skanneloppet – Race report

Årets sista lopp! 

7,1 km i skogarna på Söderåsen. Ett höstdis med cirka 10 grader i luften, precis som det alltid är på Skanneloppet. Novemberväder, men långt ifrån den värsta sorten. Shorts och långärmad funkar som outfit efter en uppvärmning i varmare kläder. Kollar man runt vad för kläder de andra löparna har ser man allt från dunjackor och orienteringdressar till linne och minimala splitshorts. Det är fan inte lätt att klä sig som löpare i november ändå!

Min start går och efter knappt hundra meter kommer första uppförsbacken. Och om jag ska dra den korta versionen så känns det nog som att det där motlutet aldrig ger med sig förrän vid allra sista kilometern. Det här blir året tuffaste lopp utan tvekan!

För det är som jag tidigare tänkt; jag är inte så vass på att hålla högt tempo när underlaget inte är så snällt och när det lutar uppåt. Jag ställer alltså in mig på att det kommer bli kämpigt – och jag får rätt.

Loppet börjar med 3km på små grusvägar och terrängstigar. Grusvägarna är ganska steniga och ojämna och på stigarna är löven blöta och hala. Jag lägger mitt fokus på att hitta någon form av rytm och jämn takt, men det är verkligen en utmaning när det är så pass kuperat som det är. Efter de första 3km kommer vi upp på en landsväg. Första tanken är ”Åh, skönt med asfalt”, men som om det inte vore nog med motlut så kommer här banans absolut segaste backe. Den är inte tokbrant, men den är lång. Evighetslång. Tempot sjunker, lungorna skriker och benen är tunga. Här någonstans tappar min klocka sin GPS-signal, så jag vet inte riktigt hur tiderna är fördelade på kilometerna, men på sätt och vis tycker jag det är skönt att inte veta. Springa mitt bästa är det enda som gäller ändå.

Efter 1,5km på asfalt i ständigt motlut svänger vi in i skogen igen. Jag möter nya backar och hör hjärnan viska att det vore så himla skönt att bara skita i allt och gå lite. Överröstar viskningen med positiva tankar, det är ju inte så långt kvar nu. Och snart kommer det att plana ut och till och med luta nerför mot målet. Någonstans vid 5km står Johanna och Björn och hejar. På ett lopp nästan helt utan publik så får man verkligen energi av sånt, och extra mycket energi när det är ens kompisar som hejar på just mig!

Vid 5km´s skylten ser jag att klockan inte passerat 25min och inser då att jag håller ett tempo strax under 5min/km. Det är också målet för dagen. Innan loppet har jag tänkt att det kanske är lite högt satt, men under loppet känns det bara väldigt rimligt. Hade jag gasat på mer under loppet hade jag nog inte kommit i mål. Jag har gjort vad jag kan.

Sista lilla biten kvar till mål släpper jag på. Funderar lite hur man ändå kan klämma fram extra krafter när man verkligen inte känt att dem funnits där tidigare under loppet. Men det är kanske för att det äntligen lutar neråt och att hjärnan vet att plågan snart är över? Allra sista sträckan är en tokbrant nedförsbacke med slirigt grusunderlag och en tvär kurva. Jihaa alltså.. Jag lyckas parera kurvan på trötta ben och spurtar i mål på 34.31

Allt under 35min är godkänt för mig, och jag fixar det trots att hela loppet varit skitjobbigt. Om jag är nöjd med tiden så är jag ännu mer nöjd över hur jag lyckades hålla ihop det och kriga på. Snittet landar på 4.52 och jag tackar kroppen för att den fixade det!

Efter loppet konstaterar jag att det nog inte skadar med lite extra backträning i vinter. Men egentligen så var där inga direkta ”mördarbackar” på banan, det var bara det att det lutade konstant. Långa sega backar som aldrig tog slut, plus icke-snabbt underlag. Skitjobbigt i all sin enkelhet alltså..

VarvetMilen Halmstad – Race report

Vafan! Det blev pers!


Tvivel var tydligen ett vinnande koncept denna gången. För jag trodde verkligen inte att kroppen skulle leverera såhär bra idag. Men det var tydligen bara till att piska upp distanstempot och sen försöka hålla i hela vägen in i mål. Köpenhamnsmetoden verkar fungera – bara kolla på klockan vid kilometerpassering och däremellan hitta flyt efter eget huvud!

Jag fick med mig Johanna som supporter idag. Hon axlar den rollen med stor värdighet. Så peppig och full koll på läget. Och så är hon ungefär lika rusig som jag efter målgång!


Starten går och jag försöker att inte tänka något alls. Bara spring. Hitta flyt, och tänka så få tankar som möjligt. I starten hittar jag Caroline, en bekant som också ska springa. Vi kommer överens om att allt under 50 är bra, och när vi sedan passerar första kilometern på 4.33 fnissar vi lite och säger något om att det kanske går lite väl fort. För det där kommer ju inte riktigt hålla. Caroline håller jämn fart hela första varvet och jag ligger där bakom och myser av bra farthållning innan Caroline väljer att släppa vid dryga 3km.
Första tre km går på 4.33, 4.43 och 4.50 och känslan är oerhört lätt!

Första varvet klart – två kvar!
Känslan av lätta ben och skön andning håller i sig. Jag passerar 5 och 6km utan någon oro över att vägga eller braka igenom. Det är under kontroll. Småjobbigt men okej. Tänker på att hålla benen kvicka och försöker bibehålla känslan av att glida fram. Tänker inte på någon sluttid eller målgång. Det är ett senare kapitel. Innan 7km och vid varvpassering blåser det som fan på en sträcka. Jag får trycka på lite extra för att hålla tempot och när jag kommer ifrån blåsten känner jag att det nog tog lite på krafterna. Första trötthetskänslan vid 7km är okej.
Kilometer 4, 5 & 6 går på 4.39, 4.47 och 4.49.


På sista varvet har jag krafter kvar som jag verkligen vill använda. Om jag disponerat allt rätt så ska det få kramas ur och komma till nytta. Jag ökar på. Börjar fantisera lite om målgång och eventuellt pers. Ler lite inombords när jag tänker på hur allt känts inför detta lopp, och hur kroppen nu bara gör vad den ska. Med glädje, och kraft. Fan vad cool känsla ändå. Det är svinjobbigt men svinroligt. Försöker fortsätta glida fram, men känner nu att det börjar bli lite grisigare. Fast det är skitsamma. Det är ju faktiskt nu man ska kötta. Jag plockar några ryggar och känner mig stark. Trött och stark.
Km 7, 8 & 9 går på 4.36, 4.42 och 4.42

Sista kilometern bjuder på motvind igen men nu är målet nära. Där finns extra krafter kvar till målspurt och jag ser att klockan som tickar intill målportalen inte har passerat 47min än. Jag kommer att klara sub47 och jag tänker helvetehelvetehelvete vad KUL!
Tionde kilometer går på 4.23.



Officiella tiden blir 46.47 och är därmed mitt ny pers med över 2min.
Jag är så himla glad! Undrar om man alltid kommer vara lika glad över nya personbästan men gissar ändå att det är så? Fast, på något vis slår ändå en tid som 46.47 alla pers på andra sidan 50-sträcket för mig, tror jag. När jag kollar på kilometertiderna känns det som någon annans. Jag har fortfarande inte fattat att jag klarar att springa på tider under 5min/km. Det går liksom inte riktigt in i mitt huvud. Kanske är det därför som jag inför ett lopp aldrig riktigt tror att det ska gå så fort som det gör? 


Jag och Johanna åker in till stan och firar med rödbetsburgare på Spis & Deli. Pratar om livet och känner att det finns ju så himla mycket mer än milpers att ägna sina tankar åt. Det är bara en väldigt fin detalj som sätter guldkant på livet och hösten. Att få uppnå sina mål, överträffa sig själv, få känna hunger och sug efter mer och ändå vara så satans jävla NÖJD här och nu!



– Ombyte i bilen (hehe!) och goda rödbetsburgare!

Klippan City Monothlon

Igår sprangs det lopp. Eller ja, det känns mest som ett väldigt annorlunda träningspass faktiskt. Varv efter varv, mördarbacken om och om igen, och så lite motvind på raksträckan. Någon minuts vila på det och sen på det igen!

Typ så.

Fast ni kanske vill höra om några fler detaljer i alla fall?

Upplägget är såhär;
Man springer samma varv på 1600m. Halva varvet är en kuperad terrängslinga med en lång nedförsbacke följt av mild stigning uppför (så att man bygger upp lite mjölksyra), som sedan möts av en brant nedförsbacke, som svänger höger och sedan kommer en lång och jävlig backe uppför innan man får platt cykelvägsträcka (med motvind för dagen).

Första varvet har man 15 minuter på sig att ta sig runt, och efter dessa 15 minuter startar varv nr 2. Ju fortare man springer ju längre får man vila innan nästa varv startar. Tiden kortas ner med en minut för varje varv.


– Alla löpare inför start!

I början är det nästa promenadtakt. Vi joggar sakta och går i uppförsbackarna. Hösten har kommit på riktigt och det är kallt och jäkligt. Första varvet har jag massor av kläder på mig, men efter några varv ryker plagg efter plagg och jag springer till slut i shorts och tischa.



– Får sällskapa med Jonatan i några varv!

De första 3-4 varven känns lätta. Jag lunkar hellre på i lätt tempo och får vila helt vid start/mål än att sega mig ute på varvet. När tempot väl börjar höjas, börjar jag känna att alla varv i den där jäkla backen börjar ta ut sin rätt. De två sista varven är jobbiga. Men fram dit har det gått väldigt lätt.

Jag lyckas hålla 5.00-tempo på sista varvet, men jag har så galet mycket mjölksyra i kroppen efter den långa backen att jag egentligen bara vill stanna och gå på sista biten. Hatar backar, hatar slirigt underlag, hal spång och gegga. Kroppen levererar vad den ska, men jag känner mig ruggigt kass på att springa backe och springa på slirig underlag. Om jag någon gång funderat lite på att springa Lidingös tremil så är den tanken helt utraderad. Backar är ju inte kul?! haha

Jag skramlar i alla fall ihop 13km innan jag kastar in handduken och inte klarar fler tempoökningar. Här kan ni se tider och resultat ifall ni är nyfikna. Mitt sista varv hade 4.56 i snitt (om jag räknat rätt). Det känns jäkligt okej med tanke alla kilometer i benen och underlag och backe!

Haha, hur frusen kan man egentligen se ut? Då har jag ändå en PowerHoudini, dunjacka + regnjacka på mig! (och det är typ 10grader..)

Köpenhamn Halvmara – Race report

Den här rapporten kommer nog att handla lika mycket om vädret som mitt nya pers och fina splittar. Och det är inte för att vädret i allmänhet är ett av mina favoritämnen (hehe), utan för att Köpenhamns väder var något av det sjukaste jag upplevt under och efter loppet. Jag tror att jag kommer minnas det här loppet för evigt, självklart pga bra prestation, men kanske allra mest för vädret ändå.

Eftersom jag och Jonatan åkte iväg till Köpenhamn själva, och att vi båda sprang, så är det lite bildfattigt från min sida. Efter loppet låg hela målområdet under vatten och det enda man tänkte på var att komma undan regnet och och få på sig torra kläder. Så jag har lånat lite bilder från loppets egen hemsida för att fylla ut lite.


Vi tar tåget över bron och följer sedan strömmen med löpare till start och målområde. Jag känner mig ganska opirrig. Har inte laddat upp riktigt, inte peppat och tänkt så mycket på loppet inför. Det enda jag vill är att springa bättre och smartare än tidigare halvmaror. Lyckas med det jag inte riktigt lyckats med tidigare – att få känna mig stark på slutet. Och att få undvika dem där tok-tunga benen som brukar dyka upp efter 14-15km. Sluttiden har jag inte riktigt tänkt på. Allt under 1.50 är för mig världsrekord. Under 1.55 känns också mer än godkänt, så länge jag vågar springa på det sättet som jag tror krävs för att uppnå den där känslan jag vill åt.

Jag har gjort en ny profil på klockan. Den har två displayer som man kan växla mellan. Den ena visar enbart tidtagning, men skulle jag få panik så har jag en backup, för med bara ett knapptryck kan jag växla över till en annan display som visar distans och snittid. Det känns safe!

Vi kommer iväg och jag njuter av breda och platta asfaltsvägar. Det är mycket folk, men jag upplever ändå ingen direkt trängsel. Visst får jag kryssa mig fram lite i början innan alla hittat sitt tempo, men det är aldrig stopp eller blockerat så som det är på Varvet. Banan bjuder på långa raksträckor och väldigt få höjdmeter, jag kan stänga av helt och bara ta in energin från publiken. För publiken är grym! Jag hör en hes, och eventuell lite småfull danska skrika att vi ska ha en PISSEGO TUR! Och jag tänker att jajamen, det ska jag fanimej ha!

Kilometerna flyter på. Jag får aldrig någon panik över att inte kunna se snittet. Det känns bara skönt att inte veta. Matematiskt har jag det väldigt lätt, för när jag passerar kilometerskyltarna slår det om till en ny minut. Jag passerar första fem på följande tider; 5.12 – 10.00 – 15.00 – 19.57 – 25.01. Och så fortsätter det, typ. Jag håller i princip samma tempo hela tiden. Det som får sekunder att rinna iväg är att jag stannar och tar vatten och energi. Jag tappar ca tio sekunder på energistationen vid 8km som jag nästan lyckas springa ikapp igen, men sen tappar jag lite till på stoppet vid 12km, så när jag passerar 15km så ligger jag 32 sekunder över 5min-tempot. Det är inget jag aktivt försöker ”springa ikapp”. Tänker bara att jag ska försöka hålla jämt tempo, och tar en kilometer i taget. För förutom att jag behövt stanna för att ta dricka, som kostar ett gäng sekunder, så håller jag ett nästan exakt tempo när jag väl springer. Det är som att jag ställt in en farthållare på benen. Passerar 16km på 1.20.32 och 17km på 1.25.34.

Jag har ju förberett mig på att det kommer bli tuffare att springa efter 14-15 kilometer. Är mentalt beredd på att få börja kriga och bita ihop. Men dippen kommer aldrig riktigt. Visst börjar vissa ställen av kroppen gnälla lite, men känslans över lag är stark. Andningen är helt under kontroll, benen håller tempot uppe. Enda stället som känns av är fötterna och vristerna. Kanske för att dem fått tugga jämn och fin asfalt bra länge nu.

Här någonstans, vid 16-17km, ser jag de väldigt mörka molnen på himlen. Hittills har vädret varit helt optimalt som löparväder. Soligt, med hög och krispig septemberluft. Men snart börjar det mullra, och det dröjer inte länge förrän jag ser de första blixtarna. Som från ingenstans har vi plötsligt värdens oväder rakt ovanför oss. Jag ser en blixt, och en millisekund senare mullrar åskan. Och det är inte den där åskan som mullrar lite mysigt på avstånd. Nej det här liksom vibrerar i bröstet på mig. Det känns i hela kroppen. Till en början är det väldigt.. effektfullt. Men sen tänker jag på dem personer som är väldigt rädda för sånt här väder. Vad gör dem nu? Jag hinner också tänka om jag själv borde vara rädd, men jag har nog aldrig varit rädd för oväder, och har inte riktigt tid eller fokus på att känna mig rädd nu. Obehag kan jag känna, men aldrig rädsla. Jag tänker att det säkert drar över och försvinner. Vid 19e kilometern kommer regnet. Det är som att himlen öppnar sig. Stora, hårda droppar och jag är dyngblöt efter bara någon minut. Jag försöker fokusera på att springa. Efter 19km bryr man sig inte särskilt om att bli blöt. Jag vill bara i mål nu. Mellan regndropparna känner jag efter; är jag trött? Är det läge att trycka på nu? Jag har ju krafter kvar. Så när jag passerar 20km väljer jag att släppa loss all samlad energi. Regnet öser ner, åskan mullrar och blixtarna slår hejvilt omkring oss. När jag svänger in på målrakan (som är den längsta någonsin) möts jag av en flod. Det står så mycket vatten på vägen att jag inte ser trottoarkanten. Jag ser att de flesta springer ute längs med kravallstängslet  i kanten, men i mitten av vägen ser det ut att vara lite mindre vatten så jag håller jag till en början där. Men sen börjar mina skor försvinna under vattnet, och när jag tittar ner ser jag hur vattnet verkligen strömmar emot oss. Något flyter i vattnet också. Vita små stenar? Jag tvingas svänga in mot kanten för vattnet är alldeles för djupt nu. I kanten stockas det då folk trippar fram och jag blir sjukt stressad. Jag måste få komma i mål. Jag har en skitbra tid på gång. AKTA ER! Och så ser jag drivorna med hagel i kanten av vägen och förstår att dem vita stenarna som flyter i vattnet är hagel. Is. Inte konstigt att mina fötter domnat bort och fått brainfreeze. Det smärtar otroligt mycket i fötterna och jag tror faktiskt att jag skriker rakt ut.

Copenhagen Half Marathon 2017

Men så går jag i mål. Sneglar på klockan som visar 1.46-nåt och hinner inte riktigt reflektera över det just nu. Känner bara att jag måste komma undan detta. Regnet, vattnet, folket. Vi slussas framåt. Regnet öser fortfarande ner och det är en sån jäkla dimma från alla varma kroppar i det kalla regnet. Det ångar till och med från brunnarna i marken. Det känns som värsta krigsstämning. Och jag tänker att jag måste hitta Jonatan och få på mig torra kläder. Parken där väskinlämningen är står under vatten. Lera och iskallt vatten. Visserligen var jag inte där, men jag associerar till Roskilde 07. Min väska ligger halvt i en vattenpöl och vissa kläder är helt blöta. Mobilen är fuktig men verkar ha överlevt bra ändå. Jag hittar Jonatan i vimlet och vi bara skakar på huvudet och skrattar. Sjukaste någonsin, säger vi.



Vi försöker komma ifrån målområdet och hitta en torr plats att byta kläder på. Efter ett tag spricker det upp och blir sol igen. Och på väg från mål hör vi speakern säga att loppet måste avbrytas pga vädret (fattade senare att det var pga att två löpare blev träffade av blixten). Jag tänker att det ju var en jäkla tur att jag fick hinna komma i mål. Tänk att inte få gå i mål när man sprungit så bra?

På tåget hem skickar jag med Johanna (Tack för så fint pepp och stöd, både Johanna och Lina, ni är bäst! <3) och hon printscreenar mina splittar från live-resultaten. 1.45.55 har tiden stannat på och det är inte förrän då det börjar sjunka in hur bra det faktiskt gick. Tror knappt det är sant? Är jag kapabel till att snitta nära på 5min/km i över två mil?? Blir också så himla sentimental när jag tänker på min första halvmara för drygt två år sedan som gick på 2.11 och jag trodde att jag skulle dö i varje steg. Älskar min kropp som ställer upp på allt och bara levererar. Blir stolt över mig själv som faktiskt lyckats utvecklas trots att jag inte är en sån där lätt liten löpartalang som springer sin första mil på 50-ish. Att allt tragglade ger resultat. Och att jag faktiskt vågade göra annorlunda och använda klockan på ett nytt sätt för att nå ett nytt resultat.

Såg på hemsidan idag att dem ändrat min tid till 1.46.02, men det stör mig inte så mycket. Hade det inte varit för en jävla flod med vatten och folk-stockning för att ens komma i mål så hade jag ju kommit in under 1.46
Så vi kan väl säga 1.45.59, deal? hahah!

Men tack Köpenhamn Halvmara. Det var en jävla upplevelse! 
Och tack kroppen för 1.46 som nytt pers. Det trodde jag nog inte i min vildaste fantasi att vi var kapabla till!



Enda återstående frågan: Kommer mina f.d vita Zante v3 någonsin bli sig själva igen efter detta äventyr? Det kommer i alla fall ta en vecka innan dem är torra igen..

Prinsens Minne 2017 – Race report

Det blev en tuff halvmara för mig igår. I alla fall sista halvan, och idag slickar jag såren på bästa vis. För skavsår det blev det, trots regelrätt tejpning. Det är liksom alltid lika (o)spännande att ställa sig i duschen efteråt, för på vilket ställe på kroppen kommer det svida till egentligen?

Formen har varit superbra den senaste tiden. Ändå var jag lite nojig inför loppet. Tänkte att jag absolut inte skulle ta för lätt på det hela. Det var ju ändå mer än två mil som skulle avhandlas. Var rädd för att gå ut för hårt och sen krokna. Rädd för att inte vara riktigt beredd på hur tufft det kunde bli. Det är svårt att måla upp det scenariot när hjärnan inbillar sig att kroppen är i mästerform.

 

Väl på plats blir jag lugn, som alltid. Längtar efter att få starta. Jag, Jonatan och Emelie som åkt med oss till Halmstad värmer upp, och precis när vi börjar jogga kommer första regnet. En rätt rejäl skur. Alltså, SMHI sa ju inget om nåt regn..? Eller just ja, det är sommar 2017. Man borde ha vant sig vid sånt här kanske? När vi ställer oss i startfållan blir det uppehåll och sedan kommer vi iväg. Lätta ben och fint flyt nästan direkt. Och nästan direkt kommer regnet igen. Ett strilande pissregn, typ. Och det ger sig inte förrän jag är någonstans vid 7-8km. Jag känner mig som en dränkt katt. Vet inte vad som är regn, svett, snor eller slem av allt det blöta i ansiktet, men det spelar kanske ingen roll heller. Tröjan klistrar sig mot magen och jag har inte en enda torr fläck på kroppen,  jag får associationer till klädsim..

Första halvan av loppet flyter på himla fint, trots ösregn. Visst känns det lite mentalt jobbigt med regnet. Det är inget mysregn precis. Men benen är pigga och andningen perfekt. Snittet ligger runt 5.03 och jag funderar flera gånger på om det är en för snabb start på loppet. Men när det går sådär lekande lätt känns det dumt att sakta in bara för att. Jag är ju knappt andfådd. Försöker känna ett lugn i löpningen istället och bara flyta med.

Vid 8-9-10km springer vi på vad som borde vara banans lättare parti. En asfalterad cykelväg med svag lutning neråt. Här borde det inte vara några problem alls med att hålla flyt och rytm. Men här känner jag min första trötthetskänsla. Jag noterar och lägger lite extra tankekraft att hålla ett bra steg och takt. Passerar milen på 50.40-nåt och ställer sedan in mig på att det är nu loppet börjar.

Vi vänder tillbaka mot Halmstad igen och banan ändrar karaktär från asfalt till grusstigar och mer kuperad terräng. Det går smått upp eller ner nästan hela tiden och banan varierar från öppna vyer till skogspartier. Det är verkligen en fin och kul bana, men jag får istället koncentrera mig på att behålla löpsteget och tänka bra tankar. Vid tolfte kilometer vill jag börja räkna ner km. Nio kvar. Det är alldeles för tidigt för att börja räkna ner, alldeles för långt kvar. Så jag stänger av de tankarna, tänker att nästa vätskestation får vara ett delmål. Och även om går lite tungt så håller jag ändå uppe tempot hyfsat. Varannan kilometer går strax över 5.00 och varannan ligger strax över 5.15. Så kilometerna tickar på, även om det känns som en evighet mellan dem. Vid 16 km tänds ett hopp om att målgången inte är alltför långt borta.

Sista 5-6km är benen blytunga. Höftböjarna och ljumskarna jobbar på ett sätt som dem inte borde. Armarna är trötta. Hållningen är kass. Ändå tar jag mig framåt springandes. Benen är så pass stumma nu att om jag stannar så blir det ett större projekt att komma igång igen än att bara fortsätta springa. Sista kilometern har jag tunnelseende. Kan inte riktigt relatera till hur långt 600m brukar kännas. Är det långt eller kort? Allt känns långt. Hinner tänka på varför jag ens springer halvmaror (fast det gör jag nog redan vid km 12). Det är ju skitlångt. Och varför känns dem alltid lika långa? Borde dem inte kännas kortare ju fler man springer?

 

När målrakan och publiken uppenbarar sig känner jag bara lättnad. Har tyvärr ingen extra växel att lägga i utan försöker bara sträcka lite på mig så att jag inte ser allt för förfärlig ut. Känner bara lättnad att det nu är slut på eländet. Nu ska jag få stanna och vila. Jag springer i mål på 1.48.43. Det är pers med nästan 1,5min. Det är under den magiska 1.50-gränsen. Med god marginal. Jag är skitglad långt där inne, men allra gladast är jag över att jag tog mig i mål och krigade på trots så tunga ben.


Jag vinglar omkring i målområdet och får bulle och saft. Möter upp Jonatan som gjort en bra tid han också. Nu ska vi ta oss bort till raksträckan innan mål för att heja på Emelie. Jag tänker att jag borde jogga ner lite, men jag kan knappt gå. Är dubbelhalt och gissar att det mer ser ut som att jag sprungit ett helt maraton än ett halvt. Nerjogg är fan en omöjlighet när man knappt ens kan gå! Så vi står still och bara efter någon minut kommer Emelie springandes på lätta ben. Hon springer i mål på 1.57.20 och har persat med nästan en halvtimme! Hur häftigt är inte det?!

 

Innan vi åker hem byter vi till torra kläder. Trots att det nu var länge sedan regnet öste ner så är alla kläder dyngsura. Mitt hår har förvandlats till ett kråkbo. Vatten och två mils viftande ger en viss tuperande effekt.. Fläta och keps nästa gång kanske?

 

Känslor idag då? Skitglad för ett så fint och betydelsefullt pers, men också lite tom. I början av året skrev jag att jag skulle fixa 23.45 på 5km, 50min på milen och 1.50 på halvmaran. Nu är det gjort, alltihop. Med ganska god marginal. Och jag är lite tom, men också fortsatt nyfiken på vad kroppen mer kan prestera på sikt. Jag känner också att den där euforin uteblev efter målgång igår, men det var nog för att det var så himla jobbigt mot slutet. Tiden blev sekundär när det plötsligt bara handlade om att ta sig framåt. Jag är inte helt nöjd med känslan på sista halvan, hade velat känna mig starkare. Men jag fick ju också betalt för kämpandet i form av ett pers, och det är jag mer än nöjd med. Jag kanske behöver smälta detta lite i några dagar framöver!

Nu ska kroppen få lite välförtjänt vila ❤

Race report – Falkenbergs Stadslopp 10km

Igår sprang jag mitt livs bästa millopp hittills. Ett lopp där allt stämde. Ett lopp som jag jagat, längtat och väntat på under flera års tid. Att utbrista ÄNTLIGEN! känns inte tillräckligt, men jag kan ändå inte komma på något mer passande ord för känslan. Eller jo, glada svordomar. För det är ibland så jag uttrycker mig när känslor tar över. Efter målgång lät det mest shit, jävlar, helvete och fyfan vad gött.

Men lite bakgrund för att beskriva gårdagens känslor lite bättre; År 2013 sprang jag mitt allra första lopp, 10km. Resultatet blev 51min blankt och jag var inte helt nöjd. Jag ville ju under 50min, för det lät bra. Hade ingen koll på kilometertider utan sprang bara mitt fortaste och tog ut mig totalt. Sprang på råstyrka och det tjockaste pannben jag kunde plocka fram. Åren efter detta har jag harvat runt på milen på 53-56 minuter. Aldrig fått till det. Haft en skadad höft med alla dess följdeffekter och en kropp som inte velat springa fortare än så. Ändå har den där längtan och drömmen om att få springa milen under 50minuter funnits där, hela tiden. Det har varit mitt stora mål, en inre drivkraft, en tanke som aldrig släppt taget, även under de perioder där jag helt struntat i att ens testa mig på milen. Förra året sprang jag två millopp (ej kontrollmätta) som gick på 51.17 och 51.30 (54min i mål då jag sprang fel..) och även om det är snabbt så kändes det ändå långt till den där 50-gränsen.

Men tillbaka till nutid!
Senaste månadens träning har gått exemplariskt. Jag har ökat veckomängden successivt och försiktigt. Haft koll på fördelningen mellan tuffa och lätta pass, och lyssnat på kroppen. Farten har kommit smygandes, som att jag hittat en helt ny växel där jag springer fort, men med full kontroll och avslappning. Den senaste veckan har varje pass känts magiskt. Som att glida fram utan ansträngning. Med lungor stora som oceaner. Just därför ville jag inte missa gårdagens lopp i Falkenberg. Jag såg det som min chans att äntligen få springa det där milloppet som jag väntat på så länge. Jag visste att formen var bättre än kanske någonsin. Ändå kan man ju inte ropa hej innan man är på andra sidan bäcken. Loppet ska ju göras också. Genom åren har ju det visat sig vara svårare än vad jag trott från början att ta sig under 50 minuter. Typ omöjligt många gånger. Men nu var dagen kommen!


Vi åker mot Falkenberg. Det regnar och är grått väder. Motorvägen och det halländska landskapet är en enda grå dimma. Men det bekommer mig inte. För idag ska jag springa fort, oavsett väder. Såhär i efterhand var det faktiskt bara väldigt skönt att det inte var tryckande sommarvärme. En stund innan starten ska gå slutar det regna. Det blåser friskt stundvis och temperaturen håller sig runt 18 grader. Perfekt löpväder.

Jag värmer upp och tar in stämningen. Sneglar på alla typer av löpare som cirkulerar och går sedan in i någon form av mental bubbla. Inte tänka, bara göra. Detta är ett lopp jag aldrig sprungit tidigare och jag har noll koll på hur banan egentligen ser ut. Men jag vill inte veta. Vill bara ta det som det kommer. Inte tänka, bara göra. Vid starten ställer man sig efter planerad snittfart. Ställer mig först vid 5.00-flaggorna men går sedan fram i 4.30 gruppen. Lite hybris får man väl ha ändå. Det blir ju lättare för mig att bli omsprungen än att behöva springa om folk..


Första 500m är alltid lite bökiga innan alla hittat sitt tempo. Vi springer på storgatsten vilket är lite jobbigt, men snart kommer vi ut ur centrum och det kommer fina breda vägar att springa på. Jag hittar ett jämt tempo och lovar mig själv att inte snegla så mycket på klockan. Vill känna tempot i kroppen och hitta rätt växel. Bara efter 2km är jag helt säker – idag kommer jag att springa i mål under 50 minuter.


Kilometerna tickar på. Vi tar oss upp på en bro och jag får direkt associationer till Göteborgsvarvet. Loppen har sina likheter. Det står människor överallt längs banan, även på tråkiga transportsträckor. Dem hejar skitbra. Det är feststämning. Och på ett ställe delar dem även ut gula tvättsvampar. Själv stannar jag inte på en enda vätskestation. Har varken tid eller behov för det idag, för idag har jag bråttom till målet. Jag har fullt fokus på att hålla jämt tempo och innerst inne njuter jag. Benen pinnar på, och när jag passerar 5km har det inte hunnit bli jobbigt än. Alla kilometertider har hållit sig jämna strax under 5.00 och när jag sneglar på snittet ligger det runt 4.54. Jag vet att 4.54 i snitt innebär en sluttid på 49min. Tänker att jag har marginal att tappa på slutet. Men vem vill tappa mot slutet när benen fortfarande levererar? Jag har full koll på allt, känns det som.

Strax efter den sjätte kilometern kommer första känslan av att farten nu börjar ta ut sin rätt. Första trötthetskänslan. Första gången jag hör att jag flåsar. Fram hit har jag knappt känt mig andfådd. Men jag vet att allt är som det ska. Det är nu loppet börjar, och då är det bara drygt 3km kvar. Det är visserligen långt när man är trött, men i mina tankar är 3km ingenting idag.

På den åttonde och nionde kilometern springer vi på bred stig längs med ån. Eftersom det regnat en del är där lerigt och många vattenpölar. Underlaget släpper för mig flera gånger och eftersom det är fler löpare än jag som är trötta springer flera stycken i vägen för mig. Tvärar in precis framför eller vägrar att  flytta på sig utan springer och vinglar mitt på stigen. Det börjar bli riktigt jobbigt nu. Känslan har kommit successivt vilket gör att jag kan hantera den bra. Värre vore det om den kom som en vägg.


Stigen tar slut och vi tar oss upp på en bro som leder oss in mot centrum. Det är inte alls långt kvar nu, men jag har tunnelseende. Mjölksyran spränger i hela kroppen och jag kämpar för att hålla ihop steget. Storgatstenen suger i benen och när det är 300m kvar till mål tar vi oss upp för en brant backe. Folk som står där SKRIKER och hejar högre än vad jag någonsin hört på ett lopp och det bär en upp för backen. Två kurvor kvar, sen uppenbarar sig målrakan. Jag kutar allt vad jag har fastän jag inte orkar och efter målgång får jag stå och kippa efter luft innan jag kan gå vidare och möta upp Jonatan.



När andningen blivit normal kommer endorfinkicken och den totala lyckan. Klockan har stannat på 48.55 och livet känns komplett. Jag var helt säker på att jag skulle klara det, det skulle bara göras. Nu var det gjort, med råge, och det var kul från start till mål. Mitt livs bästa millopp var genomfört!



Nya milperset är nu 48.53 och jag är så tokigt glad över det!
På något sätt visar det att man faktiskt kan bli bättre på nästan vad man vill, så länge man harvar på och försöker tillräckligt länge. Jag vill inte jämföra mig för mycket med andra, för då är den här tiden inget att hänga i granen. Det finns ju alltid så många som är bättre, liksom. Men när jag bara jämför mig med mig själv och utgår från mina förutsättningar så känns detta resultat så himla bra. Jag har ingen typisk löparkropp, jag har ett helt vanligt liv, jag har varit skadad och många perioder fått ont av att springa. Men jag har lyckats ta mig från 55-snåret på milen till 49-snåret, genom att ha kul, ha målsättningar och genom att traggla på. Det är väldigt stort för mig!