Race reports

Halmstad Triathlon – Race report

Efter gårdagens lopp insåg jag att jag måste försöka göra detta mer ofta, tävla i triathlon alltså. För det är helt sinnessjukt roligt. Extra roligt blir det ju när man lyckas göra bra ifrån sig och det mesta går som planerat.

Vi gick upp tidigt här på lördag morgon. Min första tanke när jag vaknade var att jag skulle ner i Nissans 16gradiga vatten. Inte så sugen. Men samtidigt lite spännande. Skulle jag fixa det där läskiga? Som supporters hade jag mamma och Johanna och bättre kunde det ju inte vara. Vilken pepp i varje växling och runt de olika momenten! Jonatan startade 11.3 (halv Ironman-distans) och var ute under hela tiden som jag tävlade.


Ni får tyvärr hålla till godo med bilder med lite sämre kvalité. (Tur man inte är värsta proffsbloggare). Jag bad Johanna ge rapporter via min insta-stories och vissa bilder är tagna därifrån. Skärpan är därför lite kass, men det står ni nog ut med!


Simning: Jag drar mig in i det sista från att hoppa ner i vattnet. Väl i får kroppen en mild köldchock och jag vill bara komma iväg för att få upp värmen. Känner att pulsen är hög och andningen lite stressad. Jag placerar mig närmast kanten/bryggan bakom första led. Det känns smart. När vi väl simmar iväg är det inte riktigt så stökigt som jag föreställt mig. Jag har ju tänkt mig värsta kaoset, just in case. Simningen känns precis som den brukar. När jag crawlar går det fort och jag simmar förbi ganska många. Men andningen är lite stressad pga kylan och adrenalinet och några gånger under simsträckan stannar jag upp för att navigera och se hur många jag har okring mig. Jag ser skitdåligt i mina simglasögon så jag siktar bara in mig på den orangea bojen som är vi målet. Överlag går simningen riktigt bra (jag tror fortfarande jag har stor utvecklingspotential), det som tar lite extra tid denna gång är då jag måste stanna upp och bröstsimma för att få överblick och lugna pulsen något. Även uppgången från vattnet tar tid. Det är trångt, massor av stenar precis intill trappan som alla trillar på, och trappan är snorhal så funktionärerna ber oss att gå en och en, vilket tar extra tid. Men! Jag är skitnöjd. Jag har crawlat 400m i skitiga, kalla och läskiga Nissan. Stort!




Växling 1: Här går två saker riktigt fel. Och det är inte att jag inte får av mig våtdräkten, för den åker av på något vis. Men efter att ha simmat och blivit kall så är jag lite dum i huvet. Det går liksom inte att tänka klart. Jag får på mig cykelskor och hjälm. Tar cykeln och börjar springa iväg. Ser att min cykeldator är borta och samtidigt tänker jag ”det känns verkligen som jag glömt något”. Skor? check. Hjälm? Check. Nummerlapp? Inte check. Får vända efter 30m och springa MOT alla som kommer med sin cykel för att ta sig ut ur växlingen. Jävla klant!

Cykel: Inleder med att tänka fanfanfan, hur kan min cykeldator vara borta?! Sedan bestämmer jag mig för att inte lägga någon energi alls på det utan cykla mitt allra allra bästa. Jag har min pulsklocka på armen och den är startad i rätt tid och kommer ge mig kilometertider så att jag kan få ett hum om vilket tempo jag kör i. Jag vet att 2min/km är 30km/h, resten orkar jag inte räkna ut. Cyklingen börjar med banans största stigning. Vi klättrar upp mot Galgberget och mjölksyran fullkomligt pumpar i mina lår. Därefter följer en riktigt fin cykelsträcka utan mördarbackar. Jag hittar flyt och fokus. Kikar på klockan och fattar att jag ligger runt 2min på nästan varje kilometer. Mjölksyran försvinner och benen känns råstarka. Jag ligger nere i bågen HELA rundan (alltså håller händerna på nedre delen av styret) vilket jag bara klarat några kilometer i taget innan. Känner mig nöjd när jag närmar mig växlingsområdet och får hejarop från mamma och Johanna!


Växling 2: Här går det som planerat. Av med allt och på med löparskor. Jag försöker ta det lugnt, tänker att jag borde springa iväg långsamt men benen går som trumpinnar och det är omöjligt att springa iväg långsamt. Johanna skriker att jag ligger som 24e tjej och jag blir taggad på att försöka plocka tjejryggar!

Löpning: Det känns som att kroppen kutar iväg. Och det gör den nog också. Den känns stark. Väljer att inte titta på klockan alls förrän första kilometertiden kommer upp. Vill hitta rytm och andning för mig själv. Springer genom Halmstads centrum och får så himla många hejarop. Första km-tid visar exakt 5.00 och det känns lätt trots att pulsen är hög. Drömmen är att kunna springa med ett snitt under 5.00-tempo, men jag vill ta det som det kommer. Inte jaga. Men kroppen matar på. Jag letar tjejryggar och plockar flera stycken. Efter 3km kommer en helt sjuk backe. Det går inte att springa uppför. Min puls är redan skyhög och det finns liksom inte utrymme för ännu en pulshöjning. Jag går kvickt och ser att snittet skenar iväg uppåt. Väl uppe på toppen av backen kommer en lika lång och härlig utförslöpning och jag släpper på rejält. Fullt ös med full kontroll. Livet är härligt och sista 500m är exakt sådär jobbiga som jag vill att dem ska vara. Skyhög puls, mjölksyra, rejält flåsig, och så äntligen målgång. Det jobbiga är redan glömt!


Siffror, snitt och tider:
Simningen tar 8.45. Då är den där kluddig uppgången inräknad..hehe.
Växling 1 tar skitlång tid, 3.39 (och om det int vore för klantet med nummerlappen så hade den varit under 3min)
Cyklingen går på 43.03 och ger ett totalt snitt på 29,2km/h
Växling 2 går ganska smidigt på 1.56
Löpningen landar på 24.54 och snittet är precis under 5.00 (4.59) Min klocka sa däremot att löpningen var lite längre, men sånt vet man ju aldrig. Kilometertiderna såg ut såhär: 5.00 – 4.48 – 4.52 – 5.12 – 4.42 (+100m enligt min klocka)
Totala tiden blir 1.22.13 och placering 18 av 84 tjejer!


Jag är jättenöjd med i princip allting! Det mesta gick enligt plan och kroppen presterade över förväntan. Samtidigt känner jag att där finns mer att hämta, om man får rutin på detta och gör det mer ofta. Det är nästan den bästa känslan – att man gjorde bra, men kan ännu bättre!



Två trötta men glada. Tack för allt Johanna! ❤

Änglamilen 2017 – Race report

Sometimes you win, sometimes you learn.

Jag var riktigt taggad på att springa igår. Jag hade en plan i huvudet.
Jag hade också ett Göteborgsvarv i kroppen, som jag trodde var ur systemet, men som jag nu i efterhand är mer tveksam till om det verkligen var så eller inte. Och så den lilla detaljen – 27 grader och riktigt stekande sol från klarblå himmel.


– Pigga ben innan start!

Starten går och den första kilometern går i skogen som bjuder svalkande skugga. Mina ben är riktigt pigga och löpsteget känns skitbra. Det går rätt fort, men det känns inte som att jag trycker på. Vi fortsätter ut på asfalt där solen står på lite mer och jag noterar att det känns rätt varmt, men luften rör sig och tempot håller i sig. Allt känns bra. Vi springer över en liten bro och svänger vänster. Springer vidare längs med havet och här har jag tänkt att det säkert komma blåsa från havet. Men nej, det gör det inte. Vallen mot stranden gör att luften står helt jävla stilla och det börjar kännas som att huvudet kokar.

Jag sänker tempot en aning. Börjar mer och mer inse hur varmt det faktiskt är.
Vid kilometer 4 börjar jag känna att kroppen börjar bli långsammare och långsammare, och jag tror det är vid kilometer 5 som kroppen bara klappar ihop helt. Jag har dunkat in i den berömda väggen. Försöker vara mentalt stark. Tänka bra tankar. Tankar som ska göra att jag biter ihop och springer vidare. Reviderar planen på pers helt och hållet. På bara några minuter har jag gått från jakt på pers till att bara ta mig springandes i mål, men inser efter en liten bit att jag nog inte kommer klara det heller.

Strax innan 6km ser jag Jonatan stå och vänta på mig. Han har en tuff vecka i ryggen och har sagt att han ska starta loppet och se om allt känns bra, och känns det inte bra ska han vänta in mig och hjälpa mig att hålla tempot. Jag hade verkligen önskat att han skulle kunna hjälpa mig att hålla 5.00-tempo, men istället får han hjälpa mig att bara ta mig framåt. Det handlar om allt annat än 5.00-tempo..

Vi kämpar på. Säger inte så mycket. Min kropp slutar springa emellanåt. Det är inget aktivt beslut i tanken, men benen bara slutar att springa. På Göteborgsvarvet var jag riktigt trött i låren och det var superjobbigt. Men det här är så långt bortom just den tröttheten. Jag är bara helt slut, helt tömd på energi. Hade jag släppt efter så hade jag liksom lagt mig i diket och inte rest mig på länge. Det är en helt sjuk känsla, att knappt kunna ta sig framåt.

På något vis kommer jag i mål. Fem minuter senare än jag tänkt, men just där och då skiter jag i vilket. Det känns som ett stort misslyckande alltihop, men på ett sätt så tar jag ändå tacksamt emot det som ny kunskap. Jag har aldrig dunkat in i väggen så ordentligt på ett lopp, men någon gång måste ju vara den första.
Utmed banan hade jag en liten, liten tanke på att kanske bryta loppet. Men kom inte på en enda vettig anledning. Den enda anledningen till att bryta loppet var att slippa ha en ”dålig” resultattid och få skämmas lite över sig själv. Jag kan ju bättre. Men en ”skämmig” tid på ett millopp får man fan stå upp för. Det hör till löpningen. Det kan inte gå bra varje gång. Och egentligen skiter jag ju i vad andra tycker och tänker, om dem nu ens tycker och tänker. Och sen när springer jag för att imponera på andra liksom? Since never. Så det var bara till att lubba i mål, sidan om Jonatan.







Redan idag kan jag skratta åt eländet. Vem går för pers i stekhet sommarvärme? Hål i huvudet ju! Fascineras också  lite över hur extremt mycket jag svettades igår. Jag som i vanliga fall svettas otroligt lite kunde liksom inte duscha på flera timmar efter loppet för att det aldrig slutade rinna. Och så ser jag fram emot en hel månad med bara träning och fokus på triathlon. Milpers tar vi en annan gång alltså!


– Trött?


– Svetten som aldrig slutade rinna


– Fler än jag som hade det kämpigt idag 😉

Göteborgsvarvet 2017 – Race report

Trots att jag har många bloggvänner som precis som jag sprang Göteborgsvarvet igår, så har det ännu inte kommit upp några race reports på min bloglovin-lista. Jag gissar på att dem kanske sovit lite bättre än mig inatt och kunnat ta sovmorgon. Själv har jag himla svårt att sova bra natten efter ett lopp. Det liksom kryper i kroppen och den riktiga tröttheten kommer istället dagen efter. Så om ni undrar vad jag gör resten av dagen så vet ni..


Igår var det alltså äntligen dags för Göteborgsvarv och halvmara! Det såg ut att bli en varm dag men jag tänkte att vi ändå inte skulle måla fan på väggen, så att säga. Fint väder behöver ju inte betyda att man klappar ihop helt och att loppet går åt skogen, även om man såklart ska ha lite respekt för värmen och tänka mer på vätskeintaget. Jag fick nog rätt på den punkten. Efter lunch drog det in svalare luft och lite moln och jag tänker att vädret nog ändå blir det bästa möjliga för dagen. Vi har gått ner till starten tidigt då Jonatan startar redan strax efter 13. Det är redan väldigt mycket folk och vi sätter oss i skuggan och insuper atmosfären. Nu jäklar är det dags för lopp!




Trots att vi är vid startområdet i god tid så går tiden fort och vips är det dags att hoppa in i startgruppen. Jag startar i grupp 12 och hoppas att det ska flyta på bra. När starten går och vi alla kommer iväg inser jag däremot att det är otroligt trångt. Första sträckan fram till Säldammsbacken är nog min hatsträcka på Varvet. Trångt och lite stökigt men jag låter bli att bli frustrerad, för jag vet att när backen kommer så är det jag som ligger i omkörningsfilen och efter backen är det bara att släppa på utför, och sen blir det gott om plats på gatorna i Majorna.


 Precis efter en vink till min kompis!

När Säldammsbacken väl kommer så går det som planerat. Många säger att det är Varvets värsta backe, men för mig är det den bästa. Benen är pigga och jag har aldrig tyckt att den varit jobbig. I början av backen står min kompis och hejar vilket såklart ger extra energi. Jag släpper på utför och njuter sedan av mysigheten i Majorna. Jag tänker inte särskilt mycket på vad klockan visar för tider utan konstaterar bara att senaste kilometern gick ganska fort. Lägger desto mer energi på att hitta flyt i löpningen och känna lätthet i steget. Benen känns väldigt pigga och jag har en bra känsla, men jag vet också att det gäller att inte bränna något extra krut här utan spara det till senare in i loppet.

Jag närmar mig den första bron och här blir det lite jobbigt för första gången. Backen innan bron brukar nästan vara jobbigare än själva bron, men i år är det ungefär lika jobbigt under hela stigningen då man nu möttes av en ganska tuff motvind på bron. Vinden håller såklart i sig även när det går nedför, men nerför är ändå nerför. Jag älskar nerför! Hittar snabbt tillbaka till lätta ben och bra rytm och kort efter kommer första stationen med energi.

Dags för Hisingen och plan mark. Jag håller mitt tempo till en början och passerar milen med en snittid på 5.10. Det känns alldeles lagom och väl avvägt. Hisingen är både kul och tråkigt på samma gång. Mängder med människor som hejar, musik som spelas och spex och grejer, men i mitt huvud ser allt likadant ut i många kilometer och jag undrar när bro nummer två egentligen ska komma. Brukar Hisingen vara såhär lång? Jag tror att det är en liten bit innan bron som jag känner att benen börjar bli lite tunga och jag tappar tempot en aning. Bron gör ju såklart inte saken bättre, men jag biter i och försöker njuta av att vinden kyler ner mig en aning. Tycker att jag plockar en hel del ryggar både uppför och nerför, men blir säkert lika mycket omsprungen.

När loppet slingrar sig vidare in på Avenyn samlar jag lite extra mental kraft. Det är nu jag börjar bli trött och jag vet att det inte kommer bli bättre med en Aveny som hånar en med en ständig lutning uppför. I år är det faktiskt mindre trångt här. Eller är det jag som håller sämre tempo. Men även om det är lite mer luft mellan löparna springer jag lite osmart. Sicksackar och har dåligt tålamod när jag kommer upp i en rygg som inte håller rak kurs och är svår att ta sig förbi. Jag känner att detta tar väldigt mycket energi och benen börjar nu bli märkbart tunga. Jag ser på klockan att jag tappat otroligt mycket och snittet ligger nu runt 5.18. Jag har känt att den där extra växeln inte finns där idag. Där finns liksom inga extra krafter som jag kan plocka fram såhär när det börjar närma sig mål, så jag försöker bara gilla läget och hålla mig springandes. Det hade varit så himla skönt att gå, men kroppen mår bra, flåset är det inga problem med, och trötta lår känns liksom inte som en giltig anledning till att gå.

Den sista biten mot målet är alltid lika jävlig. Jag ser att det inte är några backar, men ändå känns det som att det bara lutar uppför. Gångbron är förfärligt jobbig men jag biter ihop och tar mig upp löpandes på något vis. Och när jag närmar mig målet så vill jag så himla gärna trycka på och få ut det där extra. Göra den där spurten som jag vanligtvis brukar kunna bränna av, men låren är totalt slutkörda så jag får snällt lunka vidare i samma takt även den sista biten. Väl i mål är känslan så otrolig skön. Ännu en halvmara avklarad. Lika kul som vanligt. Det är inte den där hysteriska euforin som jag fick uppleva under förra året då jag sprang in på precis under 2 timmar, trots att jag kapat den tiden med sju minuter! Men jag är otroligt nöjd. Nöjd med mitt lopp, nöjd med mina tankar och upplevelser och nöjd med min sluttid.



Klockan stannar på 1.52.40. Jag vet att det finns kapacitet för en snabbare tid, men jag känner också att Varvet inte är rätt lopp för det, för mig. Det var tufft i år, även om jag inte kände mig påverkad av värmen så tog den nog lite på krafterna. Men hallå. Sju minuter är ju ändå en jäkla kapning! Jag är jättenöjd!

Springtime 5km – Race report

Det blev ett ganska rejält pers på gårdagens lopp i Helsingborg. Jag var rätt förvånad vid målgång, för tiden var så mycket bättre än själva känslan i löpningen. Men ju mer jag fått smälta det, ju mer nöjd känner jag mig. Det är en fin känsla!


Vädret är fantastiskt. Äntligen har vårvärmen kommit. Vi är lite oroliga att det ska vara för varmt, men inne i Helsingborg fläktar vinden skönt och det känns bara så himla härligt att äntligen få lite sol och värme. Jonatan startar redan vid 15.00 och är på jakt efter pers och sub 39 på milen. Jag och Johanna får snällt vänta på vår start vid 15.50, men tiden går fort och efter lite lätt uppvärmning går startskottet.

Det är som vanligt skitmånga barn som springer loppet och den första sträckan innan backen kommer känns mer som ett kosläpp än ett springlopp, haha. Jag tycker ändå att jag hittar rytmen snabbt och efter ca 500m kommer den jobbigaste backen på banan. Jag glömmer varje år hur brant den faktiskt är. Och lång. Det är bara att tugga sig uppför och hoppas på att mjölksyran i benen inte tar över helt. Väl uppe jagar jag nytt flyt och hoppas att pulsen sjunker ett par slag. Första kilometer går på 5.06 och om det inte vore för backen hade det såklart gått betydligt fortare, men backen är inte nådig och man får snällt sänka tempot om resten av loppet ska vara genomförbart. Kilometer två är plattare, men varje liten lutning känns som en riktig backe. Benen fortsätter att kännas tunga efter första backen, men jag känner att tempot kommit igång. Nästa km-tid visar 4.38 och jag slappnar av lite. Sen kommer långvinkelbackejävlen. Den är lite speciell. En brant nedförsbacke, en tvär 90graders kurva och sen en lika brant uppförsbacke. Man tänker sig att den är lite lättare än den första backen, men väl där är man mer tveksam. Den är längre än vad man tror och benen pumpar mjölksyra igen. Jag undrar varför jag väljer att springa detta loppet, egentligen. Om jag nu vill springa fort vore det ju väldigt mycket smartare att välja ett platt lopp. Jag hatar ju backar? Tredje kilometertiden landar på 5.02. Helvete. Jag är ju skittrött. Det är två kilometer kvar. Kommer jag ens klara att ta mig under 25 min?

Och det är nog precis där som dem där oväntade krafterna kommer. Kraften som man inte tror finns plockas på något sätt fram. Nu jävlar ska det krigas. För jag vet ju, att om jag inte gör det här och nu, så kommer jag gräma mig efter målgång. Störa mig på känslan av att där nog fanns mer att ge, men aldrig få veta eftersom jag inte vågade eller orkade testa. Så jag växlar upp fastän jag tror att jag inte orkar. Benen känns ganska stumma och tråkiga, men jag piskar igång dom med rent tvång. Nu jävlar ska det springas. Vila får man göra sen.

En kort bit efter vätskestationen (som jag inte har tid att stanna vid) kommer världens bästa nedförsbacke. Jag släpper på och känner mig lite stark för första gången på loppet. 1,5km till mål. Kuta, kuta, kuta. Klockan piper till och visar 4.29. Nu snackar vi. Sista kilometern gör ont på alla sätt men tempot är bra och jag fokuserar bara på att hålla det. Inte tappa, bara hålla. Sista rakan mot mål är lika lång som vanligt. Lutar det inte lite uppför också? Jag ser den digitala klockan som visar låga 23min och jag hinner bara tänka att det nog är bra.

Min officiella tid blir 23.29 vilket är ett snitt på 4.42 per km och jag hamnar på sjunde plats i min klass!
Resultatet känns så långt mycket bättre än vad min känsla var. Jag fick liksom inget gratis och fick kriga för varje meter och minut. Sista kilometern gick på 4.14 och jag fattar verkligen inte hur det gick till..



Vid målgång träffar jag äntligen Jonatan och får höra att han sprungit på 39.01, med tunga ben genom hela loppet. Två sekunder är ju störigt, men ändå pers med en halv minut. Det måste man väl ändå vara nöjd med? I min värld är det ju helt orimligt snabbt oavsett..
Jag möter även upp Johanna som också putsat sin tid sedan förra året, men som också fått kämpa med backarna. Vi försöker sen få till de obligatoriska bilderna efter lopp men jag tycker nog att vi presterar sådär, haha x)





Så, tredje gången gillt på 5km´s banan på Springtime, och jag tror det får räcka nu. Det har varit både kul och skönt att slippa milen de senaste åren. Att man faktiskt kan springa kort, och att milen inte är enda alternativet. Det har varit mentalt skönt. Jag har putsat tiden och i år gick det en minut och 23 sekunder fortare än förra året. Det kan man ju ändå få påminna sig om de dagar man tror att man står still i sin utveckling eller till och med blivit sämre.

Höganäs Halvmaraton – Race report

Kort sammanfattat: helvete vad det blåste!
Men jag antar att ni som klickar er hit vill ha den långa versionen, så okej då!

Vi drar till Höganäs. Med mig har jag mamma och Johanna. Jonatan har fullt upp med att tävla i duathlon, så för en gångs skull får jag klara mig utan hans support. Men mamma och Johanna är väldigt värdiga ersättare. Dem tycker typ att jag är bäst i världen oavsett hur det går, och så skriker dem jättehögt när dem hejar på mig längs banan och in mot mål, så ja, bättre support kan man väl inte ha?



Varenda människa som står vid starten vid Kickbadet i Höganäs denna dag kan konstatera att det blåser. Ganska så mycket också. Själv försöker jag tänka positivt – det blåser ju trots allt medvind på sträckorna som man springer längs med havet, dvs första 3-4km och de sista från km 16-19. Kanske får man så mycket gratis av medvinden att det jämnar ut sig när man sen får motvind?

Vi kommer iväg strax efter 13-tiden och vinden i ryggen är riktigt härlig. De tre första kilometerna ligger strax under 5.00-tempo och det känns alldeles lagom. När vi sedan vänder in mot land kommer det lite vind på sina ställen och tiderna ligger strax över 5min. Vi löpare försöker ligga på led så man kan hjälpas åt med att ta vinden och jag tänker att blir det inte värre än såhär så kommer ju detta gå kanon. Jag tycker mig ha hittat flyt i steget och löpningen känns lätt. Jag har valt att gå ut ganska hårt, för att våga och se hur långt det håller. Drömmen är såklart sub 1.50, men allt under 2 timmar är bra i min värld. Jag vill ha så lätt känsla som möjligt, så långt in i loppet som möjligt. Så gränsen är hårfin mellan att gå ut för hårt och att fega. Men nästan halvvägs så tycker jag ändå att jag gjort den avvägningen rätt bra.


Jag passerar milen på 51min-nåt, och strax därefter börjar helvetet.

Vi lämnar villakvarter, gator och bebyggelse och kommer ut på en landsväg. Det är åkrar åt alla håll och den där överjävliga vinden får verkligen chansen att gå loss på oss löpare. Inte nog med att det blåser full storm, vi springer i exakt motsatt riktning där vinden kommer ifrån. Trots att vägen svänger lite då och då så varvar vi motvind med sidvind, och det är lika jävigt båda två. Motstånd. Och som att någon ruskar om en hela tiden. Vid 12,2 kommer andra vätskestationen, och när jag tar min mugg med vatten mot munnen så blåser allt innehåll ut ur koppen. Vattnet b-l-å-s-e-r ur muggen!!

Jag vet inte om det är jag som är en urkass motvindslöpare jämfört med andra, men jag tar mig knappt framåt. Funderar på att gå, för det känns som att det kommer gå i ungefär samma tempo som det jag för stunden springer i. Eller springer och springer. Jag springer nog inte lägre, jag hasar mig fram med förmodligen den säckigaste löptekniken någonsin. Jag känner hur jag kryper ihop för att stå emot vinden, får riktigt dålig hållning och kraften i steget finns inte längre där. När jag svänger tvärt runt en gård längs vägen håller jag på att trilla baklänges när vinden tar fart och det är så jobbigt att jag inte ens orkar bli irriterad. Fokuserar bara på att ta mig framåt springandes och tänka så lite tankar som möjligt.

Sträckan med den jävliga blåsten är från km 11 till 16, om jag inte minns helt fel. Och från att ha sprungit på tider strax över 5.00-tempo blir tiderna här ute 5.48, 6.15, 6.20, 6.00, 5.44. Mitt guldmål är raderat (det fattar jag redan vid 11-12km och inser vad jag har framför mig) och jag väljer att fokusera på annat än sluttiden. Typ överleva vinden och psykandet i att se två kilometer framåt med öppna fält åt alla håll. Jag vet att jag kommer klara 2 timmar med god marginal om jag bara håller mig löpandes, och helt ärligt så skiter jag i om jag springer på 1.54 eller 1.58 en dag som denna.

Efter km 16 kommer vi ut till havet igen, och vi vänder tillbaka och får vinden i ryggen. Om det inte vore för att jag var så trött i kroppen skulle det kännas magisk. Nu känns det bara rättvist. Efter kriget på åkrarna förtjänar vi verkligen medvinden. Jag försöker hitta tillbaka till någon form av hållbar löpteknik och flyt, men jag är otroligt trött i kroppen. Kilometertiderna återgår till lite mer rimliga siffror runt 5.30 och jag stänger av hjärnan och krigar på. En fot framför den andra och tanken på att snart vara i mål. Kroppen känns tungt. Höften krampar lite. Chipet runt vrister skaver.



Jag går i mål på 1.56.12 och jag känner inte så mycket för resultattiden där och då. Mer; jahaja.
Förutom att kroppen känns stel och trött mår jag bra. Min kropp tål nog halvmaror numera och reagerar inte så kraftigt som den gjorde dem första gångerna. Jag möter upp mamma och Johanna, varvar ner och får i mig energi innan vi åker hemåt igen.



Löpmässigt blev loppet inte riktigt vad jag hade hoppats på. Man kommer ju verkligen av sig helt när förutsättningarna ändras sådär mitt ute på ett öppet fält, men väder och vind kan ingen styra över. Jag irriterar mig sjukt mycket mer på att springa fel på ett lopp för att arrangörerna skyltat dåligt, eller att banan är på tok för kort. Vinden kan ingen ta ansvar för.

Och även om vinden tog ganska många minuter på sluttiden, så kände jag på mig att toppformen inte är i kroppen helt än. Jag hade nog inte sprungit sub 1.50 även om det varit vindstilla. Jag har mer att slipa på, och det ser jag verkligen framemot att få göra också. Utan vinden hade jag kanske sprungit i mål runt 1.52-1.53, och det är ju typ samma sak som 1.56 i min värld. Halvmaror är precis lika roliga som jobbiga att springa. Det krävs väldigt mycket mer taktik och rutin än att bara springa sträckor upp till milen, enligt mig, och det är det som gör det spännande och roligt. Det känns fint att ha en halvmara i kroppen redan nu, och fyra veckor kvar till varvet!

Loppet i sig var väldigt väl arrangerat. Många funktionärer längs med hela banan, generöst med energi vid målet och många människor som hejade längs med hela banan. Jättetrevligt! Men nästa år önskar jag mig en något mindre aggressiv vind..

Race report Åshöjdenloppet

Jag kan sammanfatta dagens lopp ungefär såhär: Det tar ett par extra minuter att springa milen när man springer fel väg och får ca sex-sjuhundra meter extra, får stå still och dividera med lika förvirrade löpare vid en korsning, och sedan vända och kämpa sig upp för en extra uppförsbacke..


Fast vi kan ta det från början!

Trots ruggigt och rått skåneväder är jag peppad på att få springa i shorts och ta ut mig rejält. Jag är sugen på att få ha det jobbigt och lite nyfiken på om benen kan pinna på som vanligt trots känslan av tunga ben den senaste tiden. Jag möter upp Johanna och vi värmer upp och taktikar ihop. Vi är ju lite oroliga för den där backen som det skvallras om, men det ska liksom springas oavsett. Av med överdragskläderna och iväg!

De tre första kilometerna går fint. Jag hittar den där goá rytmen i steget och det är bara att tuta och köra. Snittar 4.58 och det känns inte för fort. Ungefär 500m in på tredje kilometern kommer backen. Det är lite som en vägg framför sig. Den är brant. Jag ser inte hur lång den är, men det suger i benen och jag tuggar på tills det börjar pipa i halsen på mig, och då går jag en liten bit innan jag kämpar vidare igen. Och backen är inte bara brant, den är svinlång också. Det är brant på brant på brant. Två kilometer nästan bara uppför. När jag är uppe på toppen kommer utförslöpningen som en fin present. Snittet på klockan har tickat iväg till 5.12 och det är nu det roliga börjar; jakten på att springa igen det jag tappat. Jag tycker sånt är skitkul. Att få tävla mot klockan och se hur man knappar in. Precis innan sjunde kilometern är jag nere på 5.09 igen och jag känner att kroppen är med. Jag har sprungit med en jätteduktig kille i 12års åldern (?) i flera kilometer och bakom oss har vi en kille också. Plötsligt kommer en tvär högersväng och den enda markeringen som är där är en röd pil som dem som springer 17km ska följa. Milen följer de gula pilarna, men vi ser ingen gul pil någonstans. Vi blir helt förvirrade och står till och med still ett tag. Vi väljer fel väg och kommer till en återvändsgränd, får vända, springa en extra uppförsbacke och sedan följa den röda pilen som ändå visar sig vara rätt väg. Vi svär ikapp och är duktigt irriterade. Jag har tappat allt och lite till som jag lyckats springa igen sedan stigningen uppför. Här har man ju två alternativ; ge upp eller använda ilskan som extra drivkraft. Jag kör på alternativ två och krigar vidare

En liten bit efter att jag passerat skylten för 9km plingar klockan till och säger att jag sprungit 10km på 51.30, men den tiden kommer ju inte bli särskilt officiell, för jag har ett gäng hundra meter kvar till målet och väl där stannar klockan på 54 minuter.

Jag vet, det är bara ett litet lokalt lopp i skogen, och inte en jävel bryr sig om jag springer på 51 eller 54 minuter. Det spelar verkligen ingen roll för resten av världen. Men jag STÖR mig ändå, och jag är irriterad. Kan inte förmå mig att le eller tacka åt dom som hejar runt banan. Jag är bara sur. Jag hatar när det inte blir som jag tänkt mig.


Men samtidigt;
jag kan räkna upp tvåhundra grejer som är bra mycket värre än att råka springa fel på ett lopp och få en sämre tid. Även om jag blir irriterad så går det över på några minuter. Jag hejar på Johanna som dundrar i mål på en bra tid och sen käkar vi varmkorv och chokladbollar ihop. Kommer överens om att vi ska springa flacka lopp till våren och njuta i fulla drag, för den här banan var riktigt tuff. Men det var vi också!

Kroppen ställde ju upp ännu en gång. Vi tuggade i oss över 100 höjdmeter och närmare 11km. Fem st kilometertider gick under 5.00 och trots att vi fick stå still när vi sprang fel så gick den långsammaste kilometertiden på 5.39. Det är jag nöjd med. Sen kan man ju alltid skämta om eländet istället.. #jagspringerfelväg osv.


– Två blöta, kalla och svettiga tjejer!


– Johanna smygfotar på den väldigt folktomma prisutdelningen

(och en liten parantes; jag vet att vissa tycker det är förbannat ointressant med snittider hit och kilometertider dit. Det tycker inte jag. Det är viktigt för mig. Inte viktigast, men viktigt. Jag älskar att tävla och jag älskar att känna att jag utvecklas och blir snabbare. Det är det som driver mig. Inte enbart, men jag går igång på det. Jag jämför mig bara med mig själv, och lägger ingen värdering i om andra är snabbare eller långsammare. Så ni kan väl bara blunda för tiderna och läsa resten om det är så att ni inte alls tycker att den biten är intressant? )

Race report Klippan Monothlon

Jag överlevde! Det blev en del krigande mot slutet, men i mål kom jag. Först av alla tjejer dessutom!

 

Det här loppet är inte som andra. Det är inte den där folkfesten som stora stadslopp kan vara. Det är inte sådär hejdundrande som Göteborgsvarvet eller Lidinigöloppet. Det är precis det motsatta. Men här skriker hela publiken ens namn när man springer förbi start- och målområdet, och inte för att namnet står på nummerlappen (för det gör det inte), utan för att alla vet vad man heter. Här är man inte anonym. Man hälsar på alla. Det grillas korv och man kan ta saft i platsmugg från en dunk. Och jag tycker verkligen att det är så himla, himla charmigt. Man vill liksom inte missa detta lopp, för då undrar folk vart man håller hus. Ingen undrar varför jag inte kom till start i Skanörsmilen, men hade jag missat detta lopp så hade folk undrat varför jag inte startade. Det känns så fint.


– Lina och lilla Sigrid var på plats för att heja! ❤

Idag valde jag att vara wannabe elitidrottare (eller galning, beroende på hur man ser det) och sprang i korta shorts och tischa trots 9 grader och blåst. Det tog emot att slänga av överdragskläderna innan start, men när man väl kom iväg var det perfekt. Jag har kommit på att jag verkligen störs av för mycket kläder när det ska springas fortare. Det var nog ett bra drag att kasta kläderna..

Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig av kroppen idag. Halsontet var helt borta och jag kände mig pigg och laddad inför start, men när man väl ska dra igång och ligga högt i puls en längre stund vet man aldrig hur reaktionen kan bli. Det jag tänkte lite extra på var backarna. Banan är en tvåvarvs bana med två rejäla backar. Båda branta och ganska långa. Om man pumpar på och bildar mjölksyra och kroppen inte är helt hundra så kan man ju få dras med den en lång bit även efter backen. Annars var planen bara att följa kroppen och det tempot som kändes överkomligt.

Första varvet (5km) gick fint. Det flöt på och jag låg på ett snitt på 5.05 per km. Men när backe nr 3 kom vid 7km började det att gå tungt. Jag gick några steg och tappade ett gäng sekunder. Därefter fick jag kriga rejält. Steget som hittills känts lätt och spänstigt kändes nu stumt och segt. Jag kände att jag sjönk ihop i steget och fick anstränga mig för att hålla rytmen och tekniken. Sista backen kom vid nionde kilometern och jag ville så gärna gå. Men bara tanken på att tappa rytmen och börja springa igen efter ett gäng promenadsteg kändes jobbigare än att bita ihop. Så jag kom upp på något sätt, joggandes. Sista biten mot mål var plan cykelväg och jag gled i mål på trötta ben på tiden 51.16


Den tiden känns ju verkligen suverän en dag som denna! Bakom mig har jag sju veckors riktigt knagglig träning och två dagars förkylning. Jag har inte sprungit längre än 7-8km nån gång sedan halvmaran i augusti. Jag känner ju att där finns snabbare tider i kroppen, men just idag var det detta jag kunde pressa ut. Och jag är så himla glad! Jag hade verkligen inte väntat mig detta idag.

Att jag vann var riktigt roligt, men jag är definitivt ännu mer glad för Johannas andra plats och kapning på milen med fem minuter. Johanna och jag har känt varandra sedan ponnytiden, men tappade bort varandra lite när det pluggades osv. När jag drog igång Funktion & Prestations löpargrupp hösten 2014 kom Johanna dit och har varit med sedan dess. Att fått vara med på hennes löparresa och se henne utvecklas och kämpa med skador och nu kunna springa helt smärtfritt är liksom GULD! Fan vad häftigt det är!

Nu är det förmodligen slut på loppsäsongen för den här gången. Jag ska krypa in i gymmet och bygga styrka inför nästa års utmaningar. Jag är redan sjukt taggad! Och ja ni ser, dom där bicepsen behöver ju lite omsorg och belastning..

Prinsens Minne 21km – Race report

What a race alltså! Från otaggad, regnskygg och ”jag-tror-jag-är-en-katt-attityd”, till att kriga satan de sista fem. Men vi börjar väl från början ändå?

Hemma är jag svintaggad, men väl på plats så rinner den känslan ur mig helt utan att jag fattar varför. Eller jo, det har säkert med regnet att göra. Jag är som en katt. Vill bara gå in, skita i allt, och ligga i en undangömd fåtölj någonstans. När det regnar så har jag svårt i att se meningen med att jaga livet ur sig i nästan två timmar. För vaddå, egentligen? En uppskriven tid på internet.

Tankarna motas bort och vi kommer iväg. Jag håller mig lugn och hittar flow. De fem första kilometerna känns som en walk in the park. Knappt andfådd, härlig löpkänsla, ingen trängsel alls osv. Tiderna ligger runt 5.10 nånstans, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det är för tidigt för att säga något om sluttiden ändå. Och på tal om sluttiden, innan vi drar vidare i den här berättelsen; jag har ju inte snackat med er om vilken tid jag gått och drömt om. Det har jag legat medvetet lågt med, för jag tycker det känns skönare. Men min absoluta dröm vore ju under 1.50, men det känns smått omöjligt, precis som ett högt uppsatt mål ska vara. Kännas omöjligt, men inte vara orimligt. Min andra tanke är att jag bara vill slå mitt resultat från Varvet på 1.59.27, och även att göra ett riktigt bra lopp. Genomföra det bra, med både kropp och skalle i behåll.

Jag tror det är på kilometer 6 som jag får en dipp. En lång backe, lite motvind och kanske lite för avslappnad, och klockar visar 5.28 på senaste kilometern. Så trött är jag ju inte alls, tänker jag. Så jag shape;ar upp och det förblir loppets långsammaste kilometertid. Jag passerar milen på 52.10 (nytt pers för tusan?!) och nu börjar det riktiga loppet. Fram till 10-11km har bara varit transportsträcka. Nu börjar kriget.

Jag ser på klockan att snittet ligger runt 5.14 – jag vet att 1.49 är snitt runt 5.11 och hoppet lever alltså. Jag kämpar på, försöker att inte stressa utan bara hålla jämn fart, vilket går sådär. Vissa hamnar på 5.10 och andra på 5.20-ish. Det blir lite småbackigt vilket tar lite på krafterna. Det har varit så platt första milen att det känns konstigt när det väl går uppför. Kilometerna passerar ändå ganska fort, jag är i något slags meditativt tillstånd i skallen och tänker väldigt lite. Såhär i efterhand minns jag bara att jag fokuserade på att hålla farten utan att hetsa. Nynnar på Let it be.

Vid 17 kilometer börjar jag räkna på sluttiden. Ynka fyra kilometer kvar, det är nu det är dags att vrida ur de sista krafterna. Det kommer göra ont. Räknar jag realistiskt så kommer jag missa målet med kanske en minut. Tar jag i ordentligt positivt så kan det gå. Jag är ju inte så himla bra på matte, så jag är alltid rätt osäker när jag springer omkring och försöker räkna samtidigt. Det är rätt spännande det också..

Runt kilometer 19 inser jag att det nu handlar om sekunder. En äldre man pinnar förbi mig och viskar ”vi tar det under 1.50, kom igen” (alltså ❤och jag springer för livet, eller nåt. På sista raksträckan står Mamma och Jonatan och hejar och sen passerar jag mållinjen på 1.50.06. Sista kilometern går på 4.56 och är loppets snabbaste..


Jag är totalt slut. Får hjälp av med chipet av en snäll funktionär som ser mig fumla där med darriga ben. Jag är galet nöjd med att fått ut allt ur kroppen. Jag visste detta innerst inne, jag har känt det på mig, men ändå inte vågat hoppats på något alls. Tvingat mig att vara ödmjuk och tänkt att en tid runt 1.58 är riktigt bra det också, för det är det ju. Men det är så jävla fint att vara så nära ett riktigt högt uppsatt mål. Och ja, sju sekunder snabbare hade ju varit som pricken över i, det hade kunnat gå idag om jag varit mer rutinerad, men detta är bara min tredje halvmara i livet och ni hejar på mig ändå va? 😀

 

Loppet i övrigt då? Jag tokälskade banan. Den var helt perfekt för mig. Varierande, inga långa uppförsbackar, fin miljö, blandat underlag med asfalt och hårt packad grus – och så jättefina och peppiga funktionärer!
Blåsten höll jag långt borta från mitt medvetande. Totalignorerade den. Men den var inte så farlig. Det tog tag på sina ställen, men den var ändå mjuk och varm, och det, det är ändå tio gånger bättre än piskande regn med aggressiv och hård vind.

Jag tackar för en fin dag, ett nytt pers på nästan 10 minuter är värt att fira, så nu åker vi hem till Övad och äter mammas goda mat ❤

Triathlon 2016 – Race Report

Hur börjar man det här då? Ja, vi tar det väl från början.

Jag har inte ens haft någon tanke på eventuell pallplats eller vilka som kan tänkas vara bättre eller sämre än mig i startlistan. Dels faller det sig inte så naturligt för mig, för jag fokuserar helst på att genomföra och bara att köra ”mitt lopp”, men i triathlon kan det ju hända så himla mycket också. En är svinsnabb i vattnet, men kroknar på löpningen osv. Det är spännande!

I veckan som gått har jag varit så himla onervös. Jag har haft så chill inställning till hela grejen att jag nästan blivit orolig. Jag vill vara nervös och pirrig, för det betyder att man tar det på allvar och taggar till. Men den känslan kom på morgonen igår, och jag bara njöt av alla fjärilar i magen. Jag hade en bra känsla.

Simningen

Vi var fem personer på samma bana, indelade efter sina förväntade sluttider. Jag la mig näst sist men fick simma om den framför mig ganska snabbt. Det gick smidigt. Själva simningen kändes också smidig. Det flöt på, jag hittade rytmen. Jag andades på varje högervev, vilket säkert inte alls är det mest optimala, men det bara blev så. Jag tog mig framåt i jämn fart utan att komma upp i puls eller skapa mjölksyra.

Resultat simning: Förra året simmade jag på 11.36 och då klockade dom oss direkt ur bassängen. I år gjorde dom tvärtom och tog simtiden efter växlingen till cykeln, så i resultatlistan ser det ut som att jag har sämre simtid i år, men jag gissar på att den hamnade runt 10 minuter, men jag vet inte exakt. Det gick bra i alla fall!

 

Cyklingen

Jag var väldigt medveten om att det var stark västlig vind. Och gissa vilket håll vi cyklade åt? Jo rakt västerut. Jag försökte ändå bara tänka positivt. ”Det är nog inte så farligt”, ”Det blir lika för alla”, ”Jag är skitstark idag” osv. På de första 7 kilometerna av cykelsträckan såg jag Hanna, som är jätteduktig på triathlon och en riktigt stark cyklist, och jag tänkte att jag inte ville släppa henne ur sikte. Jag trampade på och tänkte så lite som möjligt, men efter ett tag tappade jag henne. Däremot cyklade jag om några snabba simtjejer på vägen. Försökte fokusera på att hålla bra tempo, men inte trampa fram allt för mycket mjölksyra.

Resultat cykling: Dryga 47minuter tog cykelsträckan på 21,5 km. Det är några minuter sämre än förra året, men då hade vi medvind och nu motvind. Mitt snitt landade på 28km/h, vilket jag är grymt nöjd med. Hade det inte varit tävling hade jag singlat mig fram i 20km/h, skrikit och velat kasta cykeln i diket. Ni vet ju hur jag brukar hantera motvind..

 

Löpningen

Under cyklingen längtar jag efter att få springa. Jag är riktigt nyfiken på hur det ska gå.
Löpningen är 6,5km lång och går på en fyra varvs bana. Delar av banan är rätt så kuperad med en lång och brant backe, och några sega småbackar. Första femhundra meterna känns förjävliga. Jag hinner tänka att om det ska kännas såhär så kommer det verkligen inte gå fort. Men när jag kommer ut på raksträckan efter första kilometern så försvinner betongkänslan i låren och kroppen känns nästan som vanligt. Jag går i den långa backen varje varv, men tiderna ligger ändå runt 5.20-5.30. Kroppen håller tempot själv och det är bara att hänga på. Tekniken känns oväntat bra och jag knappar in på Hanna som är den enda tjejen före mig. Men det vet jag inte riktigt då, och efter ett och ett halvt varv är jag förbi. Jag anar att jag ligger i ledning, men jag vågar ändå inte riktigt tro på det.

Resultat löpning: 6,5km tar dryga 35min enligt min klocka och snittet landar på 5.26.

 

Vilken himla rolig dag och tävling. Mitt mål var att ha kul, och det hade jag verkligen. Att jag gick först i mål av tjejerna och vann tävlingen var liksom bara en stor och häftig bonus. Det gick skitbra, men jag är väldigt medveten om att elittjejerna som ibland är med inte var med denna gången. Men jag gjorde ju ett bra lopp oavsett. Jag hade varit lika glad och tacksam för formen även om jag kommit i mitten av resultatlistan. Jag simmade bättre än någonsin, med nästintill obefintlig träning, jag var stark på cykeln i motvind som jag annars hatar, och löpningen kändes skitbra – allt det hade ju inte varit mindre värt bara för att andra råkat vara bättre än mig.

Däremot så känns det SKITCOOLT att få vinna. Det är en speciell känsla som jag inte varit med om många gånger i livet. Jag älskar att tävla, men har alltid fokuserat på prestation före var man hamnar i resultatlistan.

 

När sånt här händer kan jag heller inte låta bli att tänka på mitt första triathlon, för mindre än två år sedan. Då kom jag näst sist och spydde fyra gånger efteråt. Jag sprang samma bana som igår, på 47 minuter, och hasade mig fram. Utveckling är så himla coolt och häftigt. Tänk att man som helt vanlig motionär kan förbättras och utvecklas så mycket ändå. Man strävar på och saker och ting blir lättare. Den känslan kan jag nästan knarka!

Tack kroppen för att jag får vara med om sånt här kul! Och tack till er som arrangerade den trevligaste tävlingen på året! 

Änglamilen 2016 – Race report

 

Om ni av nyfikenhet redan varit inne och kollat på resultatet från dagens lopp så ser det ut som att jag megapersat med typ en och en halv minut. Tiden stannade på helt osannolika 22.22 på dagens ”5km´s” lopp. Liksom, vad ÄR det för raketsnabba skor Erika köpt egentligen??

Men det var just det – osannolikt! (Ja, skorna var snabba, men inte SÅ snabba) För det stämmer faktiskt inte, att jag sprungit på 22 minuter och 22 sekunder på 5km. För banjävelen mätte bara 4,55km, enligt min klocka. Och jag kanske är töntig nu, men det är JÄTTEstörigt att starta ett 5kilometers lopp som 500m-ish meter för kort. Jag vet att min klocka inte är helt exakt, men mina kilometertider var inte i närheten av det snitt som hade krävts för att klara 22.22 på 5km. Och jag hade fått ta i grymt mycket mer för att springa så fort. Om banan varit 5km hade tiden landat på 24.30-nåt, och jag känner mig så himla snuvad på känslan efteråt. Det känns ju som jag fuskat?!


Hur som helst; kroppen kändes fantastisk idag också. Den bara matade på i sin takt. Första kilometern gick lite väl snabbt (4.29), andra saktade jag ner lite väl mycket + backar och tvära svängar (5.10). Sen hittade vi tempot på precis under 5.00-tempo (4.56 & 4.55) och sen var det målgång, 450m för tidigt. Schlut!

Om man varit lite ful, hade man ju kunnat slå sig för bröstet och köra glädjeskrik över nytt megapers. Men snacka om att lura sig själv. Hur känns det då nästa gång man springer ett riktigt 5km´s lopp och springer på 24min? Eller den dagen då man v e r k l i g e n klarar att springa på 22minuter? Nä, rätt ska vara rätt, tycker jag! 500m låter kanske inte långt för vissa, men i det tempot jag höll skiljer det nästan en och en halv minut. Det är stor skillnad, när man bryr sig om tiden.

Vilken konstig race report detta blev? Det låter bittert och gnälligt, jag vet. Men det är lite så det känns. Jag kan inte glädjas över ett låtsasresultat, även om jag är nöjd med själva löpningen. I resultatlistan hamnade jag som fjärde tjej i motionsklassen, och sjunde om man räknar in tjejbarnen (dom är sjukt snabba!). Och det är ju också en härlig känsla, att komma så långt upp i resultatlistan, men jag kan inte riktigt glädjas åt det heller. Gläds istället åt att kroppen känns fortsatt fräsch och snabbare än på mycket länge, och att det var kul att springa!


– Ganska glad ändå. Kroppen och löpningen känns ju fin ändå!

Nu har det varit tre lopp tre helger i rad. Jag har ätit och vilat mig i form. Känns som att jag inte tränat ett dugg på tre veckor, och det har jag ju knappt förutom loppen. Det har varit myspass och känna-på-kroppen-pass. Nu längtar jag efter att få kötta på här hemma igen. Rejäla rehab-pass, svettiga och tunga pass med löpstyrka och basövningar, och så tuffa intervaller och mysiga långpass. Nu ska det byggas för kommande lopp i slutet av sommaren och hösten. Hoppas dom att är kontrollmätta! 😉