simning

Långledigt = långpass

Hur mycket gillas det inte att vara långledig?! 

Jag gillar det hur mycket som helst. Känns som vi hinner med så mycket ”måsten” här hemma, samtidigt som vi hinner träna, chilla och göra annat också.

Igår var det dags för ett regelrätt långpass för mig. Jag fick sällskap av Jonatan på cykel som också fick agera langare med saft och vatten. Jag kan knappt minnas när jag körde ett riktigt långpass utan sällskap senast, men det känns spontant himla tråkigt att inte ha någon att snacka med under dessa passen. Tur att jag har lyxen att kunna dra med mig fint sällskap ut!



Det var också längesedan jag gjorde ett riktigt långpass. Jag har mest velat springa snabbt den senaste tiden och jag känner i kroppen hur slitigt det blir i längden. Det är ju liksom meningen med hela grejen att variera och även springa långsamt ibland. Måndagens långpass landade på 17km, och till en början hade jag lite svårt att hitta tempot. Kroppen vill trycka på, särskilt i början när benen är pigga. Efter ca 9km började kilometertiderna stabilisera sig och jag var helnöjd med att hålla min plan och inte springa fortare än vad jag tänkt.





Imorse var det dags för ännu ett långpass, men denna gången på cykeln. Jag och Lina siktade in oss på dryga 4 mil med fikastopp, och när jag kom hem till dörren igen stannade min klocka på 5,4 mil. Det är nog mitt längsta pass på cykel..

Första halvan av rundan hade vi motvind, och det är såklart svinjobbigt. Men vi pratade på om allt mellan himmel och jord och liksom ignorerade vinden så mycket det bara gick. Struntade i att det gick lite långsamt och såg fram emot medvinden som vi skulle få på andra halvan. Och vilken medvind alltså! Vi susade fram och allt kändes så himla lätt. Efter ett fikastopp i Ljungbyhed hade vi bara en liten bit hem och det kändes verkligen inte alls som att vi cyklat så långt. Easy peasy!




Jag är också så himla nöjd med min cykel. Får inte ont någonstans och allt känns så himla bra bara. Hur härligt som helst!

Och som om det inte vore nog med träning och aktiviteter så drog jag och Jonatan iväg till Borgasjön för att simma, igen. Kanske var det bara nybörjartur för mig senast? Väl i vattnet (som var väldigt mycket kallare idag än senast) kändes allt bra och vi simmade 400m. Jag lyckades crawla rätt långa sträckor utan paus idag, och tyckte nog att jag simmade någorlunda rakt framåt. Känner mig inte alls så orolig för simningen i Halmstad längre. Förutom att man simmar med skitmånga andra sprattlande fölk omkring sig då..



Nu är jag trött! Mör i kroppen men glad i själen. Nu väntas några dagar med vila och mindre aktivitet. Känns som bra timing då det enligt SMHI ska ösa ner regn och blåsa halv storm kommande dagar. Nästan som om jag planerade träningen efter vädret.. 😉

Annonser

Jag crawlade i en läskig sjö!

Jag har under de senaste åren haft löjligt många tillfällen att utmana min rädsla och simma i andra vatten som inte är i en simbassäng. Jonatan har kört klassikern och tävlat triathlon och jag har suttit vid kanten och vaktat många gånger när han tränat. Jag har inte haft många tankar på att hoppa i själv. Utöver att jag inte gillar att bli blöt eller frysa så tycker jag att det är både äckligt och läskigt med mörka vatten. Och det skulle kanske gå an att doppa sig, men att försöka crawla i någorlunda rak riktning när man inte ser ett skit under ytan är nog det allra läskigaste. För att inte tala om alla ormar och fiskar som ligger där och lurar..

Men jag har vetat att denna dagen skulle komma. Dagen då jag tvingas ta tag i rädslan. För jag har fattat att jag gillar triathlon lite för mycket för att avstå. Triathlontävlingar med simning i en bassäng verkar vara väldigt lätträknade här i landet.

I fredags hämtade jag ut min alldeles egna våtdräkt på posten och i söndags var det dags att traska ner till sjön här i närheten. Jag bestämde mig för att det räckte med att jag bara doppade mig såhär den första gången. Babysteps liksom. Så kanske jag vågar bröstsimma nästa gång? Det viktigaste var i alla fall att inte vara stissig och panikslagen. Lugn och fin bara.

Det hela slutade med att jag simmade tvärs över hela sjön (typ 100m) och crawlade(!!!) intill Jonatan.


Kanske var jag inte så himla rädd ändå? Eller så var jag bara galet modig?
Men väl i vattnet kände jag bara att det var lika bra att få det gjort. Ordentligt. Det var väldigt läskigt till en början, men samtidigt himla odramatisk (förutom när något strök sig över min fot och jag gallskrek rakt ut), men väl i vattnet kändes det inte jätte-annorlunda mot bassängen. Med våtdräkten på flöt man ju också otroligt bra, så när vi simmade över sjön och jag behövde pausa lite så sjönk man ju inte som en sten direkt.

Efteråt kände jag mig modigast i världen, och det slog mig att det var himla längesedan som jag utmanade en rädsla såhär. Det var nog på tiden att jag hoppade i plurret ändå!

 

En lördagsrapport

Jag brukar vara sugen på att träna när jag ska träna. Igår var dock ett undantag. Jag och Jonatan inledde vår lördag med att dra till simhallen. Noll sugna båda två. Men strax efter nio kröp vi ner i 25meters bassängen och simmade totalt 1000m. Det gick lite knaggligt för mig emellanåt. Lite andfådd i början och så, men ibland hittade jag rytmen lite bättre. Det var ju några veckor sedan jag fick till ett simpass och det kändes faktiskt lite ringrostigt. Efteråt var jag vimmelkantig i vanlig ordning, men också himla nöjd med att tagit mig till bassängen och gjort det där som jag från början inte var så himla sugen på.


– Invigde ny mössa!

Lördagen fortsatte med att Jonatan grejade med vår ovanvåning som vi håller på att göra beboelig, och jag fick besök av vår härliga toastmadame för att snacka lite om bröllopet. Vi har börjat komma igång med planering och framför allt inbjudan nu, och jag känner mig helt orimligt peppad. Hela gårdagskvällen ägnades sedan åt att jag och Jonatan gick loss på Spotify och Youtube och brainstormade helt. Så himla kul!

På eftermiddagen var planen att springa. Jag ville springa ett längre distanspass för att få ihop en tremilsvecka och Jonatan följde med som sällskap. Jag kände mig trött efter morgonens simning, och lite däst efter kärleksmums-fika osv. Tänkte mig att det skulle gå tungt att springa och kände mig sådär osugen igen. Men vi kom iväg och efterhand mjuknade kroppen och pinnade på väldans bra. Jonatan var en bra farthållare och när vi kom tillbaka hade vi fått ihop 12km. Ibland är det bara till att stänga av hjärnan och sätta en fot framför den andra. Efteråt är man extra nöjd med bedriften då den kändes smått orimlig vid starten.

Sim & lutande tusingar

Jag börjar verkligen hitta tillbaka till vardagsrutinerna efter Thailandsresan. Imorse var det back to simhallen! 9.00 stämplade jag in, och 9.05 klev jag ner i bassängen med visst obehag (det var varmare att bada på Koh Lipe..) Trettio sekunder tidigare råkade jag dra sönder min badmössa så jag fick simma utan. Men det gick ganska bra ändå, med den stenhårda hårknuten bak på skallen. 35 minuter senare hade jag tagit mig igenom 60 jäkla längder och 1500m. Rekordlångt! Jag lämnade sedan simhallen extremt vimmelkantig, halvblind och med de sjukaste ringarna runt ögonen efter simglasögonen. Är det bara jag, eller är det normalt att känna sig helpackad alá Erika 17 år på en suspekt hemmafest i kommunens utkanter när man kliver upp ur bassängen…?

Det utgör ju inte så stora problem just nu, i simhallen. Jag hittar från bassängen till omklädningsrummet och ut, även om jag är halvblind. Men jag tänker mer på sen, när jag kvickt ska upp på en cykel och dra iväg. Känns fan lite riskabelt.



Efter simhallsbesök bänkade jag mig i soffan för att kolla damernas skiathlon från VM i Lahtis. Blev så himlahimlahimla glad för Charlotte Kallas brons, och att få se henne så glad, och att få se henne åka så extremt bra som hon kan. När Björgen och Pärmäkoski gick iväg höll jag faktiskt en liten extra tumme för den senare. Gillar henne! Även om Björgen såklart är värd ett femtonde VM-guld..

Med hamburgare i magen och Kallas brons färskt i skallen var det dags för dagens andra träningspass; löpning!
Idag blev det lutande tusingar. Fyra stycken, där två av dom var himmel och de andra två ett litet helvete. De lutade nämligen åt olika håll. Nummer ett och nummer tre var utför. Nummer två och fyra uppför. Vägen som jag springer på är så himla härlig. På något konstigt vis stämmer kilometrarna så bra med lutningen. Jag startar direkt utanför huset och joggar iväg 1km. Nästkommande kilometer går utför nästan exakt tusen meter, och därefter börjar en backe som går i princip bara uppför i 1km. Uppe på toppen vänder jag och kör samma sträcka hemåt. 1km utför, 1km uppför, och 1km platt nerjogg innan jag är utanför uppfarten till huset igen.

img_91091– Såhär fint ser det ut på sommaren!img_91101– Uppe på toppen!

Det var längesedan jag sprang backpass, och det kändes verkligen idag. Höll ihop tekniken ganska bra, men mot slutet slog mjölksyran till ordentligt. Känslan överlag var ganska tung och uppför gick jag ut alldeles för hårt och kunde inte hålla ett jämt tempo. Ändå ganska skönt att få slita och ha det mentalt jobbigt. Det behövs ibland. Tiderna landade på 4.33 utför och 5.05 & 5.14 uppför. 1km upptog och 1km nedjogg så blev passet totalt 6km. Nästa gång vill jag nog inte springa backpass ensam, och det får bli med kortare backar. Backar är blä och lite hejarop av gött sällskap kan nog hjälpa en på vägen!

Både simmare och löpare, igen.

När man lyckas hänga på låset till simhallen för tredje lördagen i rad, då får man väl börja få kalla det för en vana? Imorse rev jag av 1250m på 30 minuter. Utan några direkta pauser, och med tretaktsandning genom hela passet. Det är ju så himla härligt att vara nybörjare, för utvecklingen går spikrakt uppåt från gång till gång. Idag flöt det på riktigt bra, jag blev inte alls lika trött i kroppen och dessutom orkade jag ju tio längder mer än förra veckan, och tjugo mer än för två veckor sedan. När får man börja kalla sig för simmare egentligen?

Eftersom narkolepsin som jag brukar få efter ett simpass uteblev kunde jag avnjuta skidåkning från Ulricehamn och se Kalla i fin form igen. När hon är glad är jag glad. Och när det inte går bra för henne får jag lite ångest. Kan inte förklara varför, men hon har tydligen den inverkan på mig, haha.

Efter lunch drog jag ut till mina föräldrar och skogen. Skogslängtan och springlängtan.
Igår sprang jag mitt första pass utomhus för året, och nålarna som sjukgymnasten satte i torsdags träffade nog helt rätt. Det onda börjar verkligen ge med sig, eller i alla fall ändra form. Ingen strålande smärta, och ingen krampande ryggmuskel. Det gav bra förutsättningar för att tassa mig runt 5km med några gångpauser. Tempot låg runt 5.50 och jag kände verkligen hur jag tappat den där översta löpformen. Ja, ni vet när man liksom blir trött i benen och känner sig ovan. Men det är ju inte särskilt konstigt alls. Ge mig några pass så är kroppen nog med i matchen igen.

Jo, jag sprang ju även en sväng idag där ute i skogen, och jäklar så bra det kändes. Vinden har vänt! Nu börjar det verkligen hända något med kroppen och det börjar kännas lätt att springa igen. Tänk att det kan vara som natt och dag. När det är något i kroppen som strular så är det så otroligt tungt att springa. Och när det börjar fungera igen så känns kroppen som en maskin som bara mattar på steg efter steg. Snittet på rundan landade på 5.18 och jag kan inte ens minnas när det både gick så fort och kändes så lätt. Efteråt var jag helt lyrisk. Tänk vad lite det kan krävas för att känna sådan total lycka. åhååå 😀

Nu: Spendera kvällen hos mormor och morfar med resten av familjen och käka thaimat. Mmmm!
Ha en fin lördagkväll allihop!