Triathlon

Halmstad Triathlon – Race report

Efter gårdagens lopp insåg jag att jag måste försöka göra detta mer ofta, tävla i triathlon alltså. För det är helt sinnessjukt roligt. Extra roligt blir det ju när man lyckas göra bra ifrån sig och det mesta går som planerat.

Vi gick upp tidigt här på lördag morgon. Min första tanke när jag vaknade var att jag skulle ner i Nissans 16gradiga vatten. Inte så sugen. Men samtidigt lite spännande. Skulle jag fixa det där läskiga? Som supporters hade jag mamma och Johanna och bättre kunde det ju inte vara. Vilken pepp i varje växling och runt de olika momenten! Jonatan startade 11.3 (halv Ironman-distans) och var ute under hela tiden som jag tävlade.


Ni får tyvärr hålla till godo med bilder med lite sämre kvalité. (Tur man inte är värsta proffsbloggare). Jag bad Johanna ge rapporter via min insta-stories och vissa bilder är tagna därifrån. Skärpan är därför lite kass, men det står ni nog ut med!


Simning: Jag drar mig in i det sista från att hoppa ner i vattnet. Väl i får kroppen en mild köldchock och jag vill bara komma iväg för att få upp värmen. Känner att pulsen är hög och andningen lite stressad. Jag placerar mig närmast kanten/bryggan bakom första led. Det känns smart. När vi väl simmar iväg är det inte riktigt så stökigt som jag föreställt mig. Jag har ju tänkt mig värsta kaoset, just in case. Simningen känns precis som den brukar. När jag crawlar går det fort och jag simmar förbi ganska många. Men andningen är lite stressad pga kylan och adrenalinet och några gånger under simsträckan stannar jag upp för att navigera och se hur många jag har okring mig. Jag ser skitdåligt i mina simglasögon så jag siktar bara in mig på den orangea bojen som är vi målet. Överlag går simningen riktigt bra (jag tror fortfarande jag har stor utvecklingspotential), det som tar lite extra tid denna gång är då jag måste stanna upp och bröstsimma för att få överblick och lugna pulsen något. Även uppgången från vattnet tar tid. Det är trångt, massor av stenar precis intill trappan som alla trillar på, och trappan är snorhal så funktionärerna ber oss att gå en och en, vilket tar extra tid. Men! Jag är skitnöjd. Jag har crawlat 400m i skitiga, kalla och läskiga Nissan. Stort!




Växling 1: Här går två saker riktigt fel. Och det är inte att jag inte får av mig våtdräkten, för den åker av på något vis. Men efter att ha simmat och blivit kall så är jag lite dum i huvet. Det går liksom inte att tänka klart. Jag får på mig cykelskor och hjälm. Tar cykeln och börjar springa iväg. Ser att min cykeldator är borta och samtidigt tänker jag ”det känns verkligen som jag glömt något”. Skor? check. Hjälm? Check. Nummerlapp? Inte check. Får vända efter 30m och springa MOT alla som kommer med sin cykel för att ta sig ut ur växlingen. Jävla klant!

Cykel: Inleder med att tänka fanfanfan, hur kan min cykeldator vara borta?! Sedan bestämmer jag mig för att inte lägga någon energi alls på det utan cykla mitt allra allra bästa. Jag har min pulsklocka på armen och den är startad i rätt tid och kommer ge mig kilometertider så att jag kan få ett hum om vilket tempo jag kör i. Jag vet att 2min/km är 30km/h, resten orkar jag inte räkna ut. Cyklingen börjar med banans största stigning. Vi klättrar upp mot Galgberget och mjölksyran fullkomligt pumpar i mina lår. Därefter följer en riktigt fin cykelsträcka utan mördarbackar. Jag hittar flyt och fokus. Kikar på klockan och fattar att jag ligger runt 2min på nästan varje kilometer. Mjölksyran försvinner och benen känns råstarka. Jag ligger nere i bågen HELA rundan (alltså håller händerna på nedre delen av styret) vilket jag bara klarat några kilometer i taget innan. Känner mig nöjd när jag närmar mig växlingsområdet och får hejarop från mamma och Johanna!


Växling 2: Här går det som planerat. Av med allt och på med löparskor. Jag försöker ta det lugnt, tänker att jag borde springa iväg långsamt men benen går som trumpinnar och det är omöjligt att springa iväg långsamt. Johanna skriker att jag ligger som 24e tjej och jag blir taggad på att försöka plocka tjejryggar!

Löpning: Det känns som att kroppen kutar iväg. Och det gör den nog också. Den känns stark. Väljer att inte titta på klockan alls förrän första kilometertiden kommer upp. Vill hitta rytm och andning för mig själv. Springer genom Halmstads centrum och får så himla många hejarop. Första km-tid visar exakt 5.00 och det känns lätt trots att pulsen är hög. Drömmen är att kunna springa med ett snitt under 5.00-tempo, men jag vill ta det som det kommer. Inte jaga. Men kroppen matar på. Jag letar tjejryggar och plockar flera stycken. Efter 3km kommer en helt sjuk backe. Det går inte att springa uppför. Min puls är redan skyhög och det finns liksom inte utrymme för ännu en pulshöjning. Jag går kvickt och ser att snittet skenar iväg uppåt. Väl uppe på toppen av backen kommer en lika lång och härlig utförslöpning och jag släpper på rejält. Fullt ös med full kontroll. Livet är härligt och sista 500m är exakt sådär jobbiga som jag vill att dem ska vara. Skyhög puls, mjölksyra, rejält flåsig, och så äntligen målgång. Det jobbiga är redan glömt!


Siffror, snitt och tider:
Simningen tar 8.45. Då är den där kluddig uppgången inräknad..hehe.
Växling 1 tar skitlång tid, 3.39 (och om det int vore för klantet med nummerlappen så hade den varit under 3min)
Cyklingen går på 43.03 och ger ett totalt snitt på 29,2km/h
Växling 2 går ganska smidigt på 1.56
Löpningen landar på 24.54 och snittet är precis under 5.00 (4.59) Min klocka sa däremot att löpningen var lite längre, men sånt vet man ju aldrig. Kilometertiderna såg ut såhär: 5.00 – 4.48 – 4.52 – 5.12 – 4.42 (+100m enligt min klocka)
Totala tiden blir 1.22.13 och placering 18 av 84 tjejer!


Jag är jättenöjd med i princip allting! Det mesta gick enligt plan och kroppen presterade över förväntan. Samtidigt känner jag att där finns mer att hämta, om man får rutin på detta och gör det mer ofta. Det är nästan den bästa känslan – att man gjorde bra, men kan ännu bättre!



Två trötta men glada. Tack för allt Johanna! ❤

Tankar inför Halmstad Triathlon

Då var det mesta packat och klart. Cykeln är putsad och löparskorna utvalda. 

Vi kan väl köra den klassiska sportfrågan först; hur känns det?
Jo, det känns nog ganska bra, och det beror säkerligen på att jag inte har några höga förväntningar eller hårda målsättningar. Samtidigt känner jag mig inte helt inne i den där härliga zonen. Den där förkylningen ställde verkligen till det i min planering och på ett sätt känner jag mig väldigt oförberedd och osäker på hur formen är. Därav är förväntningarna ganska låga. Jag vill genomföra, göra mitt bästa och ha kul. That´s it.

Att ha en plan inför något som ska genomföras är viktigt för mig. Det sitter kanske i sedan tiden med hästar och banhoppning, eller är det bara sån jag är. Plan A och Plan B ska vara spikade, och sen ska man helst ha ett gäng till i bakfickan, eller vara bra på att ta det som det kommer. Men, plan A ser i alla fall ut ungefär såhär;

Simning: Bara överleva och komma upp ur Nissan efter 400m. Jag räknar med att det kommer vara riktigt stökigt i vattnet och jag får se hur jag kommer att kunna ta mig framåt. Målet är ju att kunna crawla så bra jag kan, men jag räknar med många störningsmoment. Även om jag bara simmat i mörkt vatten två gånger så är det inte själva vattnet som skrämmer mig längre. Det är eventuell panik när det är skitmånga människor runt omkring. Men äh, det ska nog gå bra ändå. Skönt att ha simningen som första moment, så behöver man inte oroa sig för något under resten av loppet.

Växling sim-cykel: Jag har inte övat alls på hur man ska få av sig en våtdräkt på något smidigt sätt. Så jag vet inte riktigt hur man gör, men jag tänker att jag inte ska stressa, för det vinner man ingenting på som nybörjare. Av med skiten och på med hjälm och skor. Hur svårt kan det va?

Cykling: Väl ute på cykeln vill jag faktiskt våga trycka på. Det har gått förvånansvärt bra på cykeln de senaste passen och det hade varit roligt att få den känslan även på tävling. Det ska inte blåsa alls mycket enligt SMHI och det gör mig lugn. Att slippa stångas med motvind gör mig peppad. Två mil på cykeln är ju ingenting.

Växling cykel-löpning: Av med skor och hjälm och på med Zante v1. Easy! Gärna lugnt och metodiskt utan att slöa.

Löpning: Här är det ju lätt att få hybris. Löpning kan jag och man kan känna lukten av målgång nu. Men min plan är ändå att våga hålla igen på första kilometern och låta kroppen komma in i det. Därefter vill jag våga springa riktigt hårt. Våga och vilja ha det tufft. Och kanske försöka njuta lite också. Annars får jag väl spara det till efter målgång.

Summa summarum – det är en jäkla balansgång mellan att våga trycka på och samtidigt ta det lugnt och hålla sig ödmjuk. Jag vill prestera, känna att jag gör mitt allra bästa och lite till. Våga tro på mig själv. Samtidigt tycker jag om när förväntningarna inte är så höga. Det är ju så roligt att överraska sig själv..

Ni som följer mig på instagram (@covetous) lär säkert få updates där under morgondagen. Kanske kan jag ha Johanna som reporter på stories?

Loppnojan

Jodå, den har varit närvarande hela veckan. Nojan inför morgondagens lopp. 

Plötsligt börjar jag tänka på att jag bara hunnit simma ynka två gånger i mörkt vatten.
Att jag varit förkyld och inte riktigt hittat tillbaka efter det. Tränat för lite. Inte motionärs-formtoppat så som jag brukar. Aldrig simmat i mörkt vatten med skitmånga andra sprattlande och vevande människor. Och hur ska jag ens få av mig våtdräkten sådär snabbt och smidigt som andra kan göra, utan att jag trillar omkull och gör bort mig?
Har jag inte lite ont i halsen också..?

Det är alltså precis som det ska vara!

Imorgon är det dags för mitt första riktiga triathlon, om än i motionsklass, men ändå. Lite senare idag ska jag försöka pränta ner lite mer realistiska tankar inför loppet. För även om jag nojar och målar upp skrämmande scenarion i huvudet så ska det bli så jävulsk roligt. Om ni inte har något annat vettigt för er imorgon så tycker jag att ni ska ta er till Halmstad och glo på allt folk som simmar, cyklar och springer. Ni kan käka på Spis & Deli och käka glass när ni ändå är i krokarna liksom 😉

– Förra året i Halmstad när Jonatan kommit i mål efter 11.3 (halv Ironman-distans)

Tankar om 2017

Ibland slås jag av tanken av att vi egentligen inte vet ett enda dugg om framtiden. Den ligger där helt orörd och vi försöker ta kontroll över den på alla möjliga sätt. Jag tänker också att ofta sker ju de saker som vi faktiskt planerar att göra, men det sker ju minst lika många grejer som inte alls var planerat. Man räknar liksom inte med att höften och ryggen ska balla ur lagom till det nya året. Man planerar inte formsvackor och motgångar (och ibland framgångar). Ändå sker dom i princip samma utsträckning som de där andra som vi tänker att vi ska utföra.

Och med det sagt, så vill jag liksom förklara min egen inställning till blogginlägg likt detta. Planer är planer. Mål är mål. Drömmar likaså. Det kan hända mycket på vägen. Men det är i alla fall i den följande riktningen som jag siktar. Det är detta jag vill när jag känner efter.

Och ganska ofta blir det som jag vill. Sker det inte, beror det ofta på två saker;
1. Jag vill det inte tillräckligt mycket längre.
2. Livet tar en vändning jag inte alls räknat med.

Så. Sorry för en jäkla utsvävning så här i inledningen. Egentligen är ni kanske mest intresserade av vad tusan jag vill med kommande framtid. Här i bloggen handlar det mest om träning och tankar som påverkar träningen. Utanför bloggen handlar det såklart mycket om relationer, vardagsliv, jobb och tex sommarens bröllop 🙂


 

Vad jag vill:

  1. Jag vill cykla. Jag vill lära mig mer om att cykla. Och framför allt vill jag lära mig att tycka om att cykla.
  2. Jag vill simma, och jag vill lära mig att simma snabbt och med bra teknik.
  3. Jag vill våga simma i alla olika vatten och inte bara i en trygg bassäng.
  4. Jag vill utvecklas mer som löpare. Bygga vidare på det jag skapade under 2016.
  5. Jag vill ha ork och energi till att göra det jag tycker är allra roligast och skapa lycka i vardagen med små medel. Exempelvis prioritera träning, kost och återhämtning högt. Funkar det mår jag bra och det påverkar allt annat på ett bra sätt.
  6. Jag vill fortsätta ha fokus på mig och mitt. Våga gasa på, satsa, och skita i allt annat.
  7. Jag vill utvecklas som löpcoach och ha fortsatt nöjda deltagare i min löpargrupp.
  8. Jag vill fortsätta lägga pengar på bra grejer. Hellre en dyr sak med bra kvalité och som jag använder än en massa halvdåliga prylar som bara tar upp utrymme i garderoben. Får panik av för mycket prylar som dessutom inte används.

 

Vad jag ska:

  1. Starta ett ”riktigt” triathlon.
    Därför vill jag lära mig cykla, och därför vill jag lära mig simma, framför allt i vildare vatten då de flesta triathlon går i sjöar, hav eller å. Punkt nummer 3 på listan ovanför känns som den jobbigaste och läskigaste. Det är nog den enda punkt som jag inte vet med säkerhet att jag kommer att klara av. Men viljan att tävla mer i triathlon är förhoppningsvis större än rädslan för äckligt vatten.
  2. Bli bättre på 10km och 21km.
    Det där milen-spöket försvann under förra året trots att det inte blev så många ordentliga millopp. Nu ska det inte längre handla om att mentalt hantera längden på milen, utan att våga gå hårt och ta sig under det där jäkla 50-sträcket.
    På halvmaran vill jag utvecklas framför allt mentalt. Det är en rolig och utmanande distans, som kan vara lika hemsk som fantastisk. Tidsmässigt har jag inga stora krav på att sänka mig – jag vill under 1.50 såklart, men allra viktigast för mig är att hitta den där euforiska känslan som jag hade på Prinsens Minne, och att kanske ha lite mindre respekt för distansen. Går det bra är det inte evighetslångt..
  3. Träna smart!
    Förra året tränade jag mer hårt än smart. I efterhand tycker jag ändå att det både nödvändigt och rätt. Att få känna av symptomen på att tippa lite över kanten var otroligt nyttigt och lärorikt. Jag behövde också lära att pressa mig. Ta i, ta ut mig, våga tömma ut alla krafter och pressa mig på ett helt nytt sätt. Detta år vill jag lära mig mer om vilka tillfällen som det är mest optimalt att göra detta, och när det är dags att backa.
  4. Vara ödmjuk, tacksam och snäll.
    Jag tror på någon slags karma. Det man ger får man tillbaka, och jag tror att det gäller både när man är snäll mot sig själv och mot andra. Saker jag inte vet tänker jag inte låtsas veta, och tacksamhet leder nog till att det man gör blir långvarigt. Jag vill kunna hålla på med detta i många år framöver, och då kan man inte alltid låta viljan styra till 100%. Klokhet, sunt förnuft, filosoferande och sånt där kan nog vara en balans mot det där andra strikta.

Nu ska jag bara få ordning på höften, sen är jag nog så redo man kan bli för ett roligt och lärorikt 2017!

img_5592

Halmstad Triathlon – en halv ironman

Igår spenderades nästan hela dagen i min gamla studentstad Halmstad. Jonatan skulle köra triathlon på distansen som heter 11.3 vilket är samma sak som en halv iron man. 1900m simning, 9mil cykling och 21km löpning.

Till min stora glädje skulle även min kompis Johannas kille starta i tävlingen, så vi hade sällskap hela dagen. Vi hann med både varm choklad på Espresso House och en senare lunch på Spis & Deli när killarna cyklade och sprang. Det är lite roligare att ha någon att umgås med alla de timmarna som det faktiskt tar att genomföra en så lång tävling.

Jonatan imponerade, och överraskade nog sig själv också med att springa in på 5 timmar och 13 minuter. Han har inte gjort såhär långa distanser tidigare och visste inte riktigt vad han skulle vänta sig för tider. Men alla moment gick ungefär 15-20 minuter snabbare än vad han tänkt sig. Själv var jag rätt nöjd med att stå fullt påklädd i regnet när de andra hoppade ner i Nissans halväckliga vatten för att starta simningen..


– Glad att ha honom helskinnad och nöjd i mål ❤

Triathlon är väldigt kul att se på, och jag blir själv sugen på att tävla när jag ser andra göra det. Nästa år hade jag kanske kunnat tänka mig att starta i sprint-klassen, men först måste jag komma över min rädsla/äcklighetskänsla inför öppet vatten. Egentligen är det inte vattnet jag tycker är äckligt (eller ja, kanske lite), det värsta är att jag tänker på alla fiskar och ormar som finns där någonstans. Och att jag inte kan se något i vattnet. Och paniken när man är så många människor som simmar nära varandra.. Kanske lite mental träning och övning under kommande år, så kanske jag startar? 😉

Men på tal om en halv iron man – tänk att springa en halvmara efter nio mils cykling?! Jag blir trött bara jag tänker på det. Själv dör jag ju efter två mil på cykeln..

img_5520– Båda grabbar i mål. Nöjda och glada!

Film från Triathlon

Ah, dagen efter ett rejält pass är alltid härligt. Och sömnigt. Jag sover (för)middag och går runt och plockar i ett hus som ser lite kaosigt ut för tillfället. Annars; not so much. Eller jo, jag har anmält mig till två dyra lopp. Tävlingarna för sensommaren börjar spikas!

Igår kväll firade vi med prosecco och god mat hos mina föräldrar, sen var det tidig läggdags för två tröttisar.
Ikväll kränger vi tacos och käkar chokladglass. Antar att vi somnar tidigt även ikväll.

Igår bad jag mina härliga supportrar att filma under tävlingen, och nu har jag lyckats klippa ihop några delar till en liten film. Tänkte om det kanske vore kul att se? Annars roar det i alla fall mig själv att få kika på löptekniken efter en timmes aktivitet i bassäng och på cykel..

Ungefär såhär såg det alltså ut igår:

Resultat Triathlon

Hörrni. Det var ju en jäkla tur att jag valde att starta idag ändå. För alltså… JAG VANN!!!!

Jag vet, det är jättesjukt. Jag fattar inte heller hur det gick till riktigt. Men kroppen bara körde, och jag hängde på. Simningen flöt på, cyklingen skedde i den sjukaste motvinden någonsin och jag trampade på för glatta livet, och löpningen på slutet gick precis så som jag haft på känn att den skulle göra.

Så, jag sprang först in i mål, på ganska pigga ben ändå. Eller ja, det var lite trögt på slutet, så pigga är ju verkligen fel ord. Men om löpningen varit några kilometer längre hade det nog inte varit några problem med att orka. Så kändes det!

Och Jonatan hann fram till tävlingen för att heja, efter att ha cyklat Vätternrundan hela natten. Han kom i mål vid 5.30 imorse och cyklade på 9h och 45 minuter. Gissa om han sover gott nu efter att ha dygnat rejält? ❤

Ja, ni märker kanske att jag är alldeles för svampig för att skriva Race Report, vi sparar det till imorgon. Nu ska jag lägga mig på soffan och käka kexchoklad, och ikväll åker vi hem till mina föräldrar och firar en riktigt bra dag. Ska liksom försöka ta in detta bara..

 

Det osar tävling!

För ett tag sedan funderade jag på om det skulle bli någon triathlontävling i år eller inte. Jag har ju kommit fram till att cykeln inte är en så himla bra kompis, och att det är jobbigt att bli blöt för att få simträna. Ändå tänker jag köra triathlon nästa helg.

För att det är tradition. För att jag vill ha utmaningen. För att det är kul att köra skiten ur sig.


Det känns utvecklande att tillåta sig att vara mindre bra på något, och ändå göra det. När andra hetsar om vem som är bättre än vem, så tänker jag köra mitt race och ha kul. Låga förväntningar brukar ju ibland ge oerhört roliga överraskningar. Men såhär ser läget ut:

Simning: Jag simmade 700m i onsdags. Det var första gången jag simmade sedan förra årets triathlon. Ville mest kolla att jag fortfarande kunde hålla mig flytandes och veva mig framåt med min något hemmagjorda crawl-teknik. Det gick. Det enda som är svårt är att inte spralla för ivrigt för då drar pulsen iväg och andningen skiter sig.
Förväntningarna inför tävlingen blir alltså att bara ta mig framåt i sakta mak med lugn andning och inte dra på sig mjölksyra. Lättare sagt än gjort. (Det bör väl också nämnas att jag var HELT slut efter simningen i onsdags. Sådär slut som man var efter en dag på ett äventyrsbad när man var liten. När man satt i bilen på vägen hem och bara stirrade håglöst ut i tomma intet)

Cykling: Aaaah, cykelhistorik 2016: Fyra pass i april, ett kort pass i maj, och två pass under förra helgen. Förväntningarna inför tävlingen blir att inte tänka så mycket, bara trampa på och hålla käft!

Löpningen: Detta är jag väldigt nyfiken på hur detta kommer att gå. Benen är alltid som spaghetti efter en cykeltur, men i och med att löpningen går så mycket bättre nu än för ett år sedan, så ska det bli spännande att se vad tiden kan landa på och hur backarna kommer att kännas.

Sammanfattningsvis; jag ska försöka slå förra årets tider på sträckorna, för att ha något att jaga, men jag förväntar mig inte någonting. Det viktigaste får bli att ha kul, och det brukar inte vara jättesvårt.

 

Såhär såg det ut förra året;

IMG_0584 IMG_0583

Trötta cykelben och välja fokus

Gårdagens lopp verkade inte sitta kvar i kroppen idag, så jag gav mig ut på ett mini-kombo-pass innehållandes cykling och därefter en kort löpning. Min tanke är ju att vara med på den årliga triathlontävlingen här i kommunen, så som jag varit både förra året och året innan dess.

Jag trampade iväg på cykeln. En kravlös runda. Det var ju trots allt länge sedan sist. Jag drog ut på några rundor i april, men sen kom ju förkylning och jag missade duathlon, och sen sprang cykel-lustan och gömde sig och löpningen fick allt större plats. Jag har en jäkligt kluven inställning till det här med cykling. Jag har gett det många ärliga chanser, och vid några få stunder har jag älskat det. Kruxet är bara att de stunderna då jag hatat det har varit så många fler..

Efter cyklingen drog jag en kort löprunda på knappa 3km. Mest för att vänja benen vid att springa efter att ha trampat cykel. Det gick fint. Löpning är härligt även när det är jobbigt, typ.


– Posering efter löpning. Blir aldrig bra på det.

Efteråt satt jag och funderade på det här med triathlon. Om jag egentligen ska vara med på tävlingen.
Min första tanke var att ställa upp, trots att jag inte simmat sedan förra årets lopp och trots att jag cyklat otroligt lite, med inställningen att bara göra det på kul (loppet är om tre veckor). Skippa målsättning med att försöka slå förra årets tider osv. Men när jag kände efter så bara; tycker jag verkligen att det är kul då? Det roliga ligger ju i att träna hårt inför något och känna att man har något att komma med. Det är det som är det roliga för mig. Simma är visserligen något jag skulle vilja träna mer, för jag gillar det. Men jag hatar verkligen att bli blöt och behöva tvätta och föna håret efteråt. Alltså, det är mitt största hatmoment i hela min vardag (förutom att dammsuga), så bara tanken på att behöva göra det oftare än nödvändigt håller mig borta. Och så cyklingen.. jag f ö r s ö k e r verkligen att se tjusningen med det. Det ÄR ju härligt. Susa genom sommaren, på platt asfalt, ta sig långa sträckor osv. Men min verklighet med cyklingen är bara att det gör så förbannat ont i låren. Det är fanimej alltid motvind och asfalten är kass överallt. Allt känns som en jäkla uppförsbacke och jag känner noll passion.

Och utan passion, driv och målsättningar, är det kul då? Enligt mig sitter det mesta i huvudet. Om jag fortsätter att försöka tycka om cyklingen så kanske jag blir kär en dag. Men just nu är jag så dunderkär i löpningen att jag inte har ögon för nåt annat. Man kanske ska skita i det. Men samtidigt.. det där triathlonloppet har varit så himla kul de andra två åren eftersom jag utmana mig på ett annorlunda sätt. Jag bestämmer mig innan den 10juni, tills dess ska jag tänka och känna. Det brukar jag vara bra på!

Rapport; Triathlon 8/8

Jag gissar på att denna rapporten kommer vara lika rolig för mig att skriva, som den är för er att läsa. För oj vad kul det var igår, och oj vad det gick bättre än förväntat. Vi börjar från början;

Tidig och pirrig morgon. Rejäl frukost och alla grejer i sin ordning. Känslan i kroppen är grym, och därför blir det nästan ännu mer pirrigt. Jag och Jonatan nästintill hetsar varandra för att vi är så förväntansfulla båda två.
Vi åker till växlingsområdet i Elfdalen där vi lämnar löparskorna i våra fållor och möter upp våra kompisar som också ska tävla, innan vi åker vidare till badet i Perstorp där vi ska simma. Allt är i sin ordning och vi gör oss redo för att starta.

Simningen: Vi simmar åtta pers per bana och jag hamnar i en riktigt snabb grupp. Det visar sig vara rätt bra för mig, för jag kan simma sist och behöver inte stressa med att simma om folk. Det är lättare att bli omsimmad än att behöva simma om någon. Jag tar det lugnt, och det går riktigt bra. Jag crawlar konstant i 500m utan ett enda avbrott och det har jag aldrig lyckats med tidigare. Det går visserligen rätt långsamt, men jag kan inte simma fortare i vilket fall som helst. Jag har bara en växel, och min teknik är ett jäkla hemmabygge, men min andning funkade perfekt och jag fick ett jäkla flow. (I höst vill jag gå en crawlkurs, för här finns det utvecklingspotential 😀 )
Min tid: 11.36 (Förra årets tid: 12.19)

Cyklingen: Cykelsträckan är annorlunda mot förra året, och den är nerkortad från 31km till 21. Skitbra för min del. Väderförhållande är helt perfekta med i princip vindstilla och mulet. Efter simningen där jag gjort allt så bra jag bara kan är självförtroendet med mig och det bara maler positiva tankar i skallen. Benen är pigga och pannbenet känns vasst. Nu kör vi! Jag har ingen aning om hur många tjejer jag har bakom mig eller framför mig. Cyklar om en tjej och några killar, och blir omcyklad av många supersnabba killar också. Jag öser på och hittar ett bra flow även här. Känner mig hur stark som helst. Snittar över 30km/h på sträckan och kommer in på ca 40 minuter. Hur gick det ens till? Av 21 startande tjejer var jag snabbare än 14st på cyklingen. Jag tackar nog Linas supercykel!
Förra årets sträcka som var en mil längre gick på 1.14. Jag anar en förbättring..
Min tid: 44.03 (de 4 extra minuterna är inklusive båda växlingarna)

– En glad cyklist! Men visst blir man glad av snälla föräldrar som hejar och hjälper till?

– Jonatan i mitten 😀

Löpningen: Jag pinnar iväg efter växlingen på förvånansvärt pigga ben. Att springa efter cyklingen känns inte alls sådär konstigt längre. Inte konstigare än att springa de sista kilometerna på ett långpass liksom. Banan vi springer är fyra varv (6,5 km) där mer än halva varvet består av motionsslinga i skogen med några tuffa backar även för den löpstarke, och halva sträckan är cykelbana på asfalt. Jag tar det lugnt och låter kroppen hitta sitt tempo. De två första varven känns kroppen stark och pigg, men tredje och fjärde varvet blir det såklart tuffare. Jag går ca 50m i den värsta backen på alla varven för det känns som att jag sparar in mycket kraft och energi då. Pulsen skenar inte iväg och jag hinner förekomma den värsta mjölksyran. Förutom i backarna springer jag mest och ler, för allt känns så sjukt bra. Massor av folk står och hejar, och de flesta är inga främlingar utan är vänner och bekanta. Det gör allt ännu lite roligare. Jag tänker på förra årets löpning som var hemsk på alla sätt och vis. Fyra varv kändes som ett marathon då. Nu känns fyra varv väldigt rimligt, och bara kul.
Min tid: 38.51 (Förra årets tid: 47.05)

Jag springer i mål på 1:34:30 och kommer på elfte plats av 21 startande. 10 grymma tjejer framför mig och 10 grymma tjejer bakom mig. Både tiderna och känslan är så långt ifrån förra årets lopp som det bara kan vara. Denna gången var det kul hela tiden. Så kul att det inte ens hann bli dödsjobbigt en enda gång. Jag gjorde allt så bra jag kunde och hade kul under tiden. Jag tror att jag får tacka mina långpass för mycket av denna känsla – de har verkligen gjort nytta. Jag har lärt mig att vara lugn och lyssna på kroppen, och då blir allt så mycket roligare. Till nästa år kommer jag kunna vara ännu snabbare dessutom, med lite mer simträning, cykeltimmar och ännu mer löpstyrka. Det fina med att vara nybörjare är ju att det finns så stor utvecklingspotential. Det är ju kul att kapa sina gamla tider med flera minuter liksom 😀

Och Jonatan då? Ja, han är ju helbra och kom 12;a av 40st med grymma tider på både cykel och löpning. Tänk om vi lär oss simma som fiskar bara.. 😉