Veckans träning v.45

Ser ni?! TVÅ styrkepass denna veckan. Det var verkligen inte igår det hände. När jag bläddrade tillbaka i träningsdagboken ser jag att det skedde v.28 och v.22, så det var alltså flera månader sedan..

Löpningen rullar på, men den här veckan har jag känt mig lite allmänt sliten och osugen på att springa. Antar att det är dags för lite vila varvat med lättare pass.  Så även om det tar emot så kommer denna vecka innebära en mindre mängd löpning. Tror att det kan göra gott på sikt. Vill liksom känna mig sugen och motiverad när jag ger mig ut, inte som ett ont måste. Så får det ju kännas ibland, men när det sker vid varje pass i en hel vecka så är det dags att ändra om, tänker jag!

 

Annonser

Veckans träning v.44

Ännu en vecka där det mesta rullat på utan käppar i hjulet. Jag är tacksam!

Veckan inleddes med en distansrunda på 7km. Tisdagen blev jag oplanerat ledig så jag gav mig ut på en lite längre distansrunda. Benen var tunga och kroppen seg. Under rundan kom jag på att det var fjärde dagen i rad som jag sprang, så det hade väl sina förklaringar. Onsdagen fick därmed bli en vilodag med promenad, och på torsdagen var kroppen fit for fight med ett gäng trösklar. Gårdagens lopp har ni ju redan fått höra om, och förvånande nog kändes benen rätt pigga när jag drog iväg på ett lugnt distanspass. Inga problem att pinna på och jag kände mig inte sliten alls. Skönt!

Och styrketräningen hörrni, den börjar kännas bra! Det kanske bara är en känsla (men nog så viktigt ju) men det känns som kroppen verkligen svarat på det lilla jag faktiskt utfört. Nu när det inte är lopp på länge att anpassa sig efter tänker jag försöka klämma in två pass per vecka. Ett per vecka börjar kännas fjuttigt. Heja heja!

Hur mycket styrketränar ni?


Nu laddar jag upp för kolla New York Maraton som sänds på EuroSport efter kl.15. Fram med tekopp och mörk choklad!

PS. Testade att springa med min Craft-väst idag. Skitbra! Väst är bäst helt enkelt!

Veckans träning v.43

Det blev inte mycket bloggande denna veckan, men desto mer löpning!

Det obligatoriska styrkepasset blev av, och blev dessutom det styrkepass som känts bäst och roligast hittills denna hösten. Vi körde en hel del enbensövningar och bålövningar, och det känns faktiskt roligare än att behöva ta i som fan i basövningar, även om det på sätt och vis är lika jobbigt. Men roligheten väger liksom upp.

Löpningen slutade på 45km och en bra känsla hela veckan. Förra veckans tråk-känsla var förhoppningsvis bara tillfällig. Inledde veckan med långpass följt av löpbandsintervaller på onsdagen då vädret var sjukt ruggigt. I torsdags blev det ett distanspass och i lördags sprang jag och Jonatan ut till mina föräldrar där vi bjöds på mat. Med lite omväg blev det 10km och benen var pigga. Tempot dras upp lite när jag springer med Jonatan (det är inte han som gör det utan jag själv haha), men det kändes välbehövligt med ett lite tuffare distanspass då jag mest myser runt i 5.40-fart när jag springer själv. Nu stannade klockan på dryga 51min och en snittfart på 5.10, och det finaste med allt var att jag kunde snacka mig igenom hela passet. Lätt känsla!

Igår var det kallt som attan! Vi åkte ut än en gång till mina föräldrar där jag för första gången testade att rida på vår egen uppfödning som nu är 3år och inriden. Skritt, trav och galopp! Det var nästan ett helt år sedan jag red sist, så ni kan ju gissa hur mina ljumskar kändes efteråt? haha! Vi stack sedan hem och sprang men jag tog mig knappt framåt med stolpar till ben.. Tänk att man kan få sån träningsvärk av så lite ansträngning?

Veckans träning v.42

Den här veckan kan kort beskrivas som veckan då jag inte var särskilt sugen på att springa. Därför blev veckomängden betydligt mindre än vanligt. 20km totalt, och det är nog den lägsta siffran på mycket länge.

Jag var seg på onsdagens pass och sprang lite kortare än vad jag tänkt. På torsdagen var benen piggare och det kändes ganska kul att springa. Fredagspasset sket sig däremot totalt, vädret var ruggigt och jag var totalt osugen på att springa en endaste meter. Försökte muta och locka mig själv med allt möjligt men ingenting fungerade riktigt. Efter 5km på löpbandet gav jag upp. Det kändes bara tråkigt och meningslöst. Igår hade jag tid till att springa men ingen lust alls. Så jag tänkte att jag kapitulerar helt och gör något helt annat. Ägnade nog inte särskilt många tankar på löpning över huvud taget under gårdagen. Satte löparhjärnan på paus och loggade liksom ut.

Jag hoppas att det hjälpte. Jag ska snart ge mig ut på veckans första pass och önskar att suget är tillbaka. Det känns inte särskilt motigt att byta om och göra sig redo, så hoppas på det bästa! Kroppen får helt bestämma tempo idag och kraven är minimala. Jag ska bara ta mig ut tänker jag.

Analys? Ja. Hösten. Nu kommer skiten. Det är nog inte löpningen i sig som jag är trött på (även om jag tycker själva suget är viktigt att lyssna på och ta hänsyn till. Lika viktigt som fysisk trötthet) utan det är det plötsliga motståndet i klädval och kyligare temperaturer, och mörker. Varje jävla höst känner jag hur jag förändras och blir något som inte riktigt är jag. Har ungefär 50% mindre energi än tidigare som jag ska försöka hushålla med. Är trött, och blir trött på att vara trött. Får anstränga mig för att vara positiv. Och trött och negativ är ju inte riktigt vad jag brukar vara.

Så vi skyller på hösten. Det känns som en personlig kränkning varje gång den kommer. Som om den vill mig illa. Det ÄR ju inte så, men det KÄNNS så.

Livet och löpningen hör ju ihop. Det blir extra tydligt under sådana här veckor!

Veckans träning v.41

En relativt lugn vecka, kryddad med milpers. Fint va!

Förutom ett tröskelpass och millopp har det bara blivit korta ”hålla-igång-benen-pass”, men allt som allt 37km. Styrkepasset blev av (heja!) och så cyklade jag med som sällskap  på Jonatans långpass, i regn..


Märta undrade för någon vecka sedan vad jag gjorde på mina ”Prepp;ar” som jag alltid skriver upp i träningsdagboken. Så jag tänkte att jag svarar här ifall fler kanske undrat samma sak. Jag håller hårt i dem där små passen som jag i princip alltid gör innan ett löppass. Det är inga regelrätta rehab-pass, men ibland smyger det sig in rehabövningar också. Det jag mestadels gör är att foamrolla bröstryggen, göra rotationsövningar som mjukar upp den där ryggmuskeln som annars gärna krampar ihop sig, och enkla stretchövningar för höften. Ska jag köra intervallpass jobbar jag igång vrister, vader och baksida, och ibland kör jag ett gäng teknikövningar för att få lite värme i kroppen. Det är helt enkelt en förberedelse för kroppen inför varje pass, och även om det ibland bara är 5-10min så tror jag faktiskt att dem små enkla övningarna har hjälpt mig att hålla mig skadefri.

Och skadefri = kunna träna. Värt allt och lite till alltså 😉

Veckans träning v.40

Jag lovade ju kroppen en lättare vecka, och så blev det!

Ett försök till tröskelpass som slutade i ett vanligt distanspass, två ”lågpulspass” och ett ”lopp” där bara de två sista varven var lite slitiga. Det där styrkepasset som jag försöker jobba in på veckomenyn uteblev. Men imorgon är det nya tag!

Jag har känt mig lite allmänt sliten nu. Det är inget konstigt eller komplicerat, jag har nog bara kört på lite väl hårt den senaste tiden. Jag har den förmågan, att ta i lite för mycket ibland. En förmåga som är fin att ha ganska ofta, men som ibland sätter lite fälleben på en.
Och som ni alla vet – löparpusslet är fan inte lätt att få ihop alla gånger. Är det inte för hårt så är det för lätt, eller för kort eller för långt eller för mycket eller för lite. Precis lagom är svårt att få till. Men jag tänker att bara det blir lagom i slutändan så får man väl stå ut med både tvivel och hybris under tiden.

Som ett sätt att försöka skapa mer balans har jag denna veckan slängt in två lågpulspass. Jag joggar sakta, håller koll på att pulsen inte drar iväg och låter ansträngningen vara mer på nivå av promenad. Lite långtråkigt, men jävligt skönt också. Mer kläder får åka på då man knappt blir svettig, men det är ju också lite mysigt. Känns som något jag borde försöka få in varje vecka, särskilt då jag vill hålla kilometerantalet relativt högt per vecka, och där de allra flesta kilometer ska vara lätta och inte slita för mycket.

Ja, känns ju som något att införa va!

Veckans träning v.39

Veckan inleddes med skumt halsont och förkylningsrädsla och avslutades med 50km in på kontot. Gissa hur bra den vändningen känns?

Men halsontet försvann. Det blev aldrig någon förkylning och jag körde på, och kroppen hängde med. Jag har roat mig med fartlekspass, distans och trösklar. Inget avancerat – fokus har legat på att samla kilometer och återhämta mig bra däremellan. I fredags kände jag mig lite sliten i början av passet, men kroppen var nog bara lite segstartad, för de två sista trösklarna landade på 4.30 och 4.26 i snitt. Känslan var magisk; stora lungor och pigga ben.

I lördags fick jag härligt besök av Johanna. Vi lunkade 3km och körde lite lätt rehab i gymmet och sen lunch och fika. Välbehövligt efter lång tid ifrån varandra. Och idag blev det ett distanspass i lugnt tempo. Mission completed!

 

Nästa vecka blir det nog lite färre kilometer för att vara på den säkra sidan, och så önskar jag mig pigga ben till lördag när det är dags att springa det annorlunda loppet. Och på tal om lopp! Helgen efter nästa helg är det dags att försöka farta på milen igen. Kunde inte låta bli att anmäla mig nu när formen känns så fin och det dök upp ett väldigt platt millopp..

 

Stannar upp och njuter av veckan och att det fortfarande går att springa i shorts och tischa. Känns som att hösthelvetet kan smälla till när som helst nu. Tacksam för varje dag som bjuder på 15grader och uppåt!

Veckans träning v.38

En vecka med inledande löpvila, och en helg med loppupplevelser från soffan!

Ja, efter Köpenhamn valde jag att vila helt från löpningen i tre dagar. Kroppen var fräsch och hade säkert kunnat springa redan på tisdagen, men de gånger jag vilat dåligt efter halvmaror har det alltid fått konsekvenser. Så jag tänker att jag hellre vilar en eller två dagar extra och kan springa på bra hela hösten än att göra tvärtom och riskera att den fortsatta träningen går knaggligt.

Så i torsdags smög jag igång med ett distanspass som kändes jättebra. På fredagen sprang jag också ett distanspass men som hade lite högre tempo och väldigt långa backar. Benen var pigga men känslan över lag var lite matt. Så jag pressade inte och valde att gå i en backe. Idag var tanken att springa 15km för att få ihop 30km denna veckan, men imorse hade jag en diffus känsla av halsont. Jonatan blev sjuk dagen efter Köpenhamn och har varit förkyld hela veckan. Jag har varit hur nojig som helst och sprayat upp en halv burk coldzyme och försökt sova med ryggen mot honom (schysst va? haha). Framåt lunch var halsontet helt borta, vädret var strålande och jag kunde faktiskt inte låta bli att ändå ge mig ut. Det osäkra före det säkra. Väl ute kändes det precis som vanligt, pulsen var inte högre än vanligt. Jämt tempo och jämn ansträngning.

Så, tre ganska lugna pass precis som planerat. Däremot blev det en vecka utan styrketräning. Den som vi ju skulle ”ta tag i” nu efter Köpenhamn. Men skam den som ger sig, på tisdag gör vi ett försök här hemma i gymmet!

 

 

Från soffan har vi följt helgens lopp med stor spänning!
Vi har ju varit i Stockholm och sprungit Lidingöloppet de senaste tre åren, men i år bröt vi den trenden och fick uppleva det hela genom livesändningen istället. Ganska kul det också faktiskt. Jätteroligt med så många svenskar på pallen ju! Och jätteroligt att följa folk man känner på ett eller annat vis som också sprang!
Under förmiddagen idag (när jag satt och funderade på mitt eventuella halsont) följde vi Berlin Marathon. Det är ju så himla magiskt att se Kipchoge springa. Hur gör människan? Kroppen ser verkligen ut att vara i total harmoni, och i övrigt verkar han vara en så himla sympatisk och fin människa. Är det bara jag, eller får ni också värsta rys av att se och följa riktigt bra löpning?

Veckans träning v.37

Icke att förglömma! Förra veckans träning såklart!

Eftersom det var lopp på söndagen tog jag det lugnare än vanligt i veckan. Enda passet som var tufft var måndagens tröskelpass där jag kände mig lite sliten efter söndagens löpning. Torsdagen och lördagens distanspass var mest bara för att hålla igång benen och känslan inför loppet. (och att samla kilometer såklart)

Så 46km ihopskramlade. Med kanske livets härligaste halvmara inklämt. Jag är nöjd!

Den här veckan kommer det däremot inte springas så många kilometer, tyvärr. Jag löpvilar helt fram till torsdag, och sen ska jag bara lunka igång kroppen igen lite mjukt. Jag och Jonatan ska dessutom smyga igång med styrketräning den här veckan. Nu är säsongens viktigaste lopp över och det är verkligen dags att göra rena styrkepass igen. Vi har tänkt lägga det på en otroligt låg nivå till en början. Bara köra rörelser med kroppsvikt och ”komma igång”. Efter en alldeles för lång tid utan styrkepass lär jag ju få riktigt äcklig träningsvärk efter typ 3 knäböj. Men ibland vet ni.. get shit done. Efter gårdagen är jag ju rätt sugen på att få uppleva fler pers och magiska lopp och då gäller det väl att unna kroppen styrka och stabilitet!

Veckans träning v.36

Veckosummering is back!

Semester och härlighet är slut och jag är tillbaka i vardagen på riktigt. Harvar på med löpningen och har det fint. Den här veckan samlade jag ihop 44km varav 9km var i hårdare tempo, håller 80/20 ganska bra alltså. Så trots ganska många sprungna kilometer, för att vara jag, så var de flesta i behagligt tempo. Känslan har varit riktigt bra hela veckan. Kroppen har känts som en maskin där man bara tryckt på ”start” och sen har den levererat i princip exakt det jag planerat. Enda motiga känslan var på tisdagens trösklar där benen kändes lite diffust tunga, men tiderna låg där dem skulle ändå och jag valde att inte pressa något extra alls utan bara nöja mig med vad jag fick.

En tanke slog mig på dagens kortare långpass att kroppen varit helt smärtfri en väldigt lång tid nu. Jag tror nog att det är längsta sammanhängande tiden på flera år. Inga känningar, inga efterdyningar på de tuffare passen, ingen höft som tjorvar och ingen rygg som gnäller. Jag är obeskrivligt glad för det. Tacksam och lite stolt. Stolt att jag liksom håller den där rehaben hårt i handen och klappar medhårs. Hoppas bara att jag inte jinxar nåt nu när jag skriver såhär, så ta i trä och sånt!