Race report – Falkenbergs Stadslopp 10km

Igår sprang jag mitt livs bästa millopp hittills. Ett lopp där allt stämde. Ett lopp som jag jagat, längtat och väntat på under flera års tid. Att utbrista ÄNTLIGEN! känns inte tillräckligt, men jag kan ändå inte komma på något mer passande ord för känslan. Eller jo, glada svordomar. För det är ibland så jag uttrycker mig när känslor tar över. Efter målgång lät det mest shit, jävlar, helvete och fyfan vad gött.

Men lite bakgrund för att beskriva gårdagens känslor lite bättre; År 2013 sprang jag mitt allra första lopp, 10km. Resultatet blev 51min blankt och jag var inte helt nöjd. Jag ville ju under 50min, för det lät bra. Hade ingen koll på kilometertider utan sprang bara mitt fortaste och tog ut mig totalt. Sprang på råstyrka och det tjockaste pannben jag kunde plocka fram. Åren efter detta har jag harvat runt på milen på 53-56 minuter. Aldrig fått till det. Haft en skadad höft med alla dess följdeffekter och en kropp som inte velat springa fortare än så. Ändå har den där längtan och drömmen om att få springa milen under 50minuter funnits där, hela tiden. Det har varit mitt stora mål, en inre drivkraft, en tanke som aldrig släppt taget, även under de perioder där jag helt struntat i att ens testa mig på milen. Förra året sprang jag två millopp (ej kontrollmätta) som gick på 51.17 och 51.30 (54min i mål då jag sprang fel..) och även om det är snabbt så kändes det ändå långt till den där 50-gränsen.

Men tillbaka till nutid!
Senaste månadens träning har gått exemplariskt. Jag har ökat veckomängden successivt och försiktigt. Haft koll på fördelningen mellan tuffa och lätta pass, och lyssnat på kroppen. Farten har kommit smygandes, som att jag hittat en helt ny växel där jag springer fort, men med full kontroll och avslappning. Den senaste veckan har varje pass känts magiskt. Som att glida fram utan ansträngning. Med lungor stora som oceaner. Just därför ville jag inte missa gårdagens lopp i Falkenberg. Jag såg det som min chans att äntligen få springa det där milloppet som jag väntat på så länge. Jag visste att formen var bättre än kanske någonsin. Ändå kan man ju inte ropa hej innan man är på andra sidan bäcken. Loppet ska ju göras också. Genom åren har ju det visat sig vara svårare än vad jag trott från början att ta sig under 50 minuter. Typ omöjligt många gånger. Men nu var dagen kommen!


Vi åker mot Falkenberg. Det regnar och är grått väder. Motorvägen och det halländska landskapet är en enda grå dimma. Men det bekommer mig inte. För idag ska jag springa fort, oavsett väder. Såhär i efterhand var det faktiskt bara väldigt skönt att det inte var tryckande sommarvärme. En stund innan starten ska gå slutar det regna. Det blåser friskt stundvis och temperaturen håller sig runt 18 grader. Perfekt löpväder.

Jag värmer upp och tar in stämningen. Sneglar på alla typer av löpare som cirkulerar och går sedan in i någon form av mental bubbla. Inte tänka, bara göra. Detta är ett lopp jag aldrig sprungit tidigare och jag har noll koll på hur banan egentligen ser ut. Men jag vill inte veta. Vill bara ta det som det kommer. Inte tänka, bara göra. Vid starten ställer man sig efter planerad snittfart. Ställer mig först vid 5.00-flaggorna men går sedan fram i 4.30 gruppen. Lite hybris får man väl ha ändå. Det blir ju lättare för mig att bli omsprungen än att behöva springa om folk..


Första 500m är alltid lite bökiga innan alla hittat sitt tempo. Vi springer på storgatsten vilket är lite jobbigt, men snart kommer vi ut ur centrum och det kommer fina breda vägar att springa på. Jag hittar ett jämt tempo och lovar mig själv att inte snegla så mycket på klockan. Vill känna tempot i kroppen och hitta rätt växel. Bara efter 2km är jag helt säker – idag kommer jag att springa i mål under 50 minuter.


Kilometerna tickar på. Vi tar oss upp på en bro och jag får direkt associationer till Göteborgsvarvet. Loppen har sina likheter. Det står människor överallt längs banan, även på tråkiga transportsträckor. Dem hejar skitbra. Det är feststämning. Och på ett ställe delar dem även ut gula tvättsvampar. Själv stannar jag inte på en enda vätskestation. Har varken tid eller behov för det idag, för idag har jag bråttom till målet. Jag har fullt fokus på att hålla jämt tempo och innerst inne njuter jag. Benen pinnar på, och när jag passerar 5km har det inte hunnit bli jobbigt än. Alla kilometertider har hållit sig jämna strax under 5.00 och när jag sneglar på snittet ligger det runt 4.54. Jag vet att 4.54 i snitt innebär en sluttid på 49min. Tänker att jag har marginal att tappa på slutet. Men vem vill tappa mot slutet när benen fortfarande levererar? Jag har full koll på allt, känns det som.

Strax efter den sjätte kilometern kommer första känslan av att farten nu börjar ta ut sin rätt. Första trötthetskänslan. Första gången jag hör att jag flåsar. Fram hit har jag knappt känt mig andfådd. Men jag vet att allt är som det ska. Det är nu loppet börjar, och då är det bara drygt 3km kvar. Det är visserligen långt när man är trött, men i mina tankar är 3km ingenting idag.

På den åttonde och nionde kilometern springer vi på bred stig längs med ån. Eftersom det regnat en del är där lerigt och många vattenpölar. Underlaget släpper för mig flera gånger och eftersom det är fler löpare än jag som är trötta springer flera stycken i vägen för mig. Tvärar in precis framför eller vägrar att  flytta på sig utan springer och vinglar mitt på stigen. Det börjar bli riktigt jobbigt nu. Känslan har kommit successivt vilket gör att jag kan hantera den bra. Värre vore det om den kom som en vägg.


Stigen tar slut och vi tar oss upp på en bro som leder oss in mot centrum. Det är inte alls långt kvar nu, men jag har tunnelseende. Mjölksyran spränger i hela kroppen och jag kämpar för att hålla ihop steget. Storgatstenen suger i benen och när det är 300m kvar till mål tar vi oss upp för en brant backe. Folk som står där SKRIKER och hejar högre än vad jag någonsin hört på ett lopp och det bär en upp för backen. Två kurvor kvar, sen uppenbarar sig målrakan. Jag kutar allt vad jag har fastän jag inte orkar och efter målgång får jag stå och kippa efter luft innan jag kan gå vidare och möta upp Jonatan.



När andningen blivit normal kommer endorfinkicken och den totala lyckan. Klockan har stannat på 48.55 och livet känns komplett. Jag var helt säker på att jag skulle klara det, det skulle bara göras. Nu var det gjort, med råge, och det var kul från start till mål. Mitt livs bästa millopp var genomfört!



Nya milperset är nu 48.53 och jag är så tokigt glad över det!
På något sätt visar det att man faktiskt kan bli bättre på nästan vad man vill, så länge man harvar på och försöker tillräckligt länge. Jag vill inte jämföra mig för mycket med andra, för då är den här tiden inget att hänga i granen. Det finns ju alltid så många som är bättre, liksom. Men när jag bara jämför mig med mig själv och utgår från mina förutsättningar så känns detta resultat så himla bra. Jag har ingen typisk löparkropp, jag har ett helt vanligt liv, jag har varit skadad och många perioder fått ont av att springa. Men jag har lyckats ta mig från 55-snåret på milen till 49-snåret, genom att ha kul, ha målsättningar och genom att traggla på. Det är väldigt stort för mig!


Annonser

Lördagsmil och söndagssysslor

Igår drog jag med mig Lina för att testspringa milrundan på ett kommande lopp här i min hemkommun. Det är på samma motionsspår som duathlon och triathlon som gått här i Klippan, fast annorlunda snirklad. Jag kände att jag behövde ett lite längre pass i hyfsat lugnt tempo, och så ville jag passa på att känna på backar och underlag på just den banan. Lina var som alltid villig att ställa upp som partner. Och tur var väl det, att jag hade henne med mig..

..för ojoj så tunga mina ben var. Första varvet gick rätt bra, men tiderna var inte jättesnabba trots att det kändes som att benen pinnande på bra. Efter halva sträckan var det betonglår, och vid sjunde kilometern bröt jag av och gick. Lina drog mig upp för backen, och hennes pepp fick mig att kämpa på vidare. På sista kilometern kom en monsterbacke som jag också fick gå upp för, innan vi joggade sista biten tills klockan visade 10km. De där tio kilometerna kändes som minst tjugo. Tänk så olika det kan vara. Förra helgens mil på stafetten var den lättaste på länge, och en lika lång sträcka känns dubbelt så jobbig och dubbelt så lång sju dagar senare. Kroppen alltså!

För att tänka positivt; Det är säkert ingen fara på taket alls. Allt ska inte vara lätt alltid. Det är bara bra att få komma ner på jorden innan Lidingö nästa helg. Man bör matas med tuffa pass för att hålla sig ödmjuk, hela tiden. Bättre att ha tunga ben denna lördag än nästa 😉

Och idag, söndag? Vi har haft sovmorgon och jag vilar från träning idag. Förmiddagen har ägnats åt gymmet/garaget med att hänga upp nummerlappar och fixa med LED-slingorna som lossnat från taket. Just nu står en äpplepaj i ugnen som vi ska ta med ut till mina föräldrar där vi ska hänga lite i eftermiddag/kväll. Jag kelar med hästar och katter och Jonatan gör något mer vettigt med pappa, tror jag.

Ha en skön söndag!

IMG_9986– En bild från tusingintervaller i somras, men samma känsla efter lördagens mil..

Maratonstafett i Helsingborg 2015

Jag traskar omkring här hemma med post-löplopp-känsla idag, en bra sådan. Eller traskar.. jag ligger mest ner för jag är trött och har en konstig träningsvärk i ben och höfter. Mest härligt alltså.

– Peppade tjejer!

Igår var det då dags för stafett på Helsingborgsmaraton. Pirriga och förväntansfulla åkte vi in till stan och kollade på starten för maratonlöparna. En timme senare skickade vi iväg Lina på första sträckan och började sen gå mot min växling vid Fredriksdal. Vi fick se herrvinnaren komma som en raket förbi arenan. Herregud alltså, hur är det möjligt att springa så fort och snyggt och så långt?! Jag förstår bara inte.. Djupt imponerad i alla fall. Inte bara av vinnaren utan av alla ni som springer så långt.


Både Lina på första sträckan, och Calle på andra, sprang kanonbra. Lina som inte kunnat träna så mycket och som känts sig ur form sprang superbra och passerade milen på 55-nåt. Jag tänkte att om jag lyckats knata på utan smärta någonstans så kan det kanske gå att slå förra årets totala tid. Calle växlar över till mig och jag kommer iväg.

Jag känner direkt att benen är pigga och att andningen är helt med mig. Benen känns så otroligt lätta, och som vanligt har jag noll fartkänsla. Innan första kilometertiden dyker upp i klockan tänker jag att jaha, dessa tusen meter kan ha gått på 5:00 eller 5:50, I have no idea. Klockan stannar på 5:13 och eftersom allt känns så otroligt lätt så tänker jag bort klockan och fokuserar på den lätta känslan och tekniken. Tiden får ändå bli vad den blir. De fem första kilometerna går som en dans. Tiderna ligger runt 5:15-5:20, utan att det känns som att jag pressar på ens, och det känns ju på sätt och vis rätt osannolikt när jag tänker på måndagens runda där 5:50-tempo var dödens jobbigt. Adrenalin och loppstämning ska verkligen inte underskattas alltså.

Den sjätte och sjunde kilometern är lite mer kämpiga, som alltid när jag springer milen. Jag får en sträcka med lite mer backar och lite mer vind, plus en vätskekontroll där jag tar några extra sekunder för att få ner lite vatten. Tiderna sticker iväg till 5:35 och 5:48. Hittills har allt känts så bra, är det nu jag ska krokna? Gick jag ändå ut för hårt, trots allt? Jag både tänker och känner efter och bara; neeej? Jag ÄR ju inte helt slut. Där finns så himla mycket mer i kroppen, och det är ju inte alls långt till målet. Jag tänker extra mycket på tekniken och väljer ut ett par ryggar som jag ska ta mig förbi. Benen byter ut den senaste kilometerns jogg till spring och jag får nya krafter. De två sista kilometerna känns superbra och innan jag växlar över till Jonatan säger klockan att den senaste gick på 4:40-nåt. Min klocka stannar på 54:05, och jämfört med förra årets tid på 53:19 känner jag mig himla nöjd, och samtidigt.. med dagens känsla så hade det kunnat gå ännu lite snabbare om jag bestämt mig för det från början. Det är ju så himla lätt att säga efteråt, och om jag bestämt mig för det hade sträckan säkerligen inte blivit lika trevlig som den nu var. Men känslan var verkligen suverän. Höften hölls uppe, foten landade fint och gav kraft i steget, benen var pigga och andningen var helt med mig. Jag fick pepp och hejarop från alla längs med banan och stämningen var precis lika magisk som förra året. Fantastiskt!

 

Jag, Lina och Calle står vid målrakan och hejar på när Jonatan dundrar förbi. Vi skriker att han måste kuta sista 200m om vi ska slå förra årets tid, för det känns som att det är på håret. Han har sprungit fyra minuter snabbare än förra året, passat på att persa på milen, och gått i mål på 3:30:51. Det är 31 sekunder bättre än förra årets tid. Vi grejade det alltså, trots låga förväntningar, och trots att både jag och Lina var lite långsammare än förra året (tack grabbar!) 😉


Herregud så kul det är att springa lopp som dessa. Jag vill bara ha mermermer. Idag kan jag inte tänka på annat än träning, lopp och drömtider att springa på. Efter gårdagen känns det som att kroppen har så himla mycket mer i sig. Den känslan kan visserligen ändras snabbt, men jisses vad man kan gå runt och mysa med den en hel dag när senaste springet kändes kanon!

Next: Eventuellt ett 5km´s lopp på lördag, och Lidingö 15 km om två veckor. LÄNGTAR!

 

Saker att ta sikte på!

Foten har repat sig bra de senaste dagarna och jag kan i princip gå normalt på den nu. En liten svullnad är kvar, och blödningen på insidan syns nu tydligt med ett rosa/lila märke nedanför ankeln. Men jag känner hopp! Idag eller imorgon ska jag börja rörlighetsträna vristen och sen bär det väl vidare med styrkeövningar. Om det är som jag tror, så kommer jag kunna springa snart igen. Men jag har ännu inte fått något utlåtande från sjukgymnasten.

I söndags/måndags var det ju deppigt gånger tusen. Jag var nästan övertygad att den var bruten för det gjorde så helvetiskt ont (plus att jag googlade och läste att om insidan stukas så är det vanligt att de starkare ledbandet drar med sig några flisor av benet.. Google is not your friend) och om den vore bruten så skulle jag inte bara få missa målgång på fjällmaran, utan även missa ALLT annat. Det vill säga; Stafetten på HelsingborgMaraton, ett kul 5km´s lopp i Ängelholm, Lidingöloppet 15km och Klippans Monothlon 10 eller 21 km.  Rätt så roliga grejer va. Rätt så dyra anmälningsavgifter på både stafett och LindingöLopp också. Surt som attan.

I början av augusti kände jag mig i grym form och jag hade stora planer på att slå förra årets tider på stafett och LL. Nu är jag grymt nöjd om jag bara kan springa smärtfritt in i mål. Tänk så skört det är ändå. Ett litet felsteg och allt går åt skogen. Det är ju verkligen det dumma med att älska det här med löpning och träning, det finns liksom inget som kan ersätta känslan av träning, lopp och endorfinrus om det blir så att man måste avstå. Självklart finns det alternativ träning, men den gör ju inte en sådär lycklig som the real shit gör. Det duger i krig liksom, men inte mer.

Men som några av er skrev; Man får deppa ihop så mycket man vill, så länge man reser sig igen. 
I siktet ser vi följande lopp

12/9 Stafett på HbgMaraton; 10-ish km. (Jag springer sträcka tre. Vårt lag heter ”Man kan ju alltid gå”, men alla springer!)
19/9 Lergöksloppet i Ängelholm; 5km (Jag är inte anmäld, och det är inte hela världen om jag får missa detta. Men det ÄR ju kul att försöka springa fort och kanske slå tiden från SpringTime i våras.)
26/9 Lindingöloppet; 15km (Det var grymt kul förra året. Jag vill ha grymt kul igen!)
10/10 Klippans Monothlon; 10 eller 21 km (Ett lokalt lopp i min lilla hemby. Klart man vill springa!)

IMG_8722

Rapport från Varbergsloppet

Det är ju så himla kul att få berätta om sina prestationer efter lopp här på bloggen. Men fasen vad trist det känns när man ska berätta om de mindre bra prestationerna. Som igår, när jag sprang Varbergsloppet 10 km. En del väljer att framhäva det som är bra och tona ner det som är mindre bra. Jag känner mig fejk om jag skulle undanhålla det ”dåliga”, även om det är tråkigare att skriva om.

Att det inte skulle gå på rekordtid igår visste jag redan om. Men att det skulle bli så fasligt tungt som det faktiskt blev var jag ändå inte beredd på. Benen var tunga från start till mål, det blev aldrig något flow, inte en enda gång, och varje liten backe var som ett hån. Sen fick jag både frossa och kramp i sidan.
Inte någon rolig mil alltså. Tiden stannade på 56-nåt, men det är ju skitsamma, för när allt känns skit kunde den stannat på bra mycket längre tid också. (56minuter på 10km är för mig halvbra)

Varför blev det såhär då? Det är kanske det viktigaste att ta reda på, tycker jag. Jag lägger inte så stor värdering vid om jag var bra eller dålig. Jag tänker inte riktigt i dom banorna längre. Men för att lära sig mer om både löpningen i stort och om sig själv tycker jag det är viktigt att analysera och fundera.

1. Jag känner inte att jag är i bra form. Kroppen svarar inte riktigt på träningen som den brukar så jag tänker ändra lite där framöver. Känner mig bara tyngre och slöare typ.
2. För andra kan detta låta konstigt, men för mig känns det sant; Det är lite spök i skallen när jag ska pressa såhär. Hela min kropp förknippar denna typen av pressande till Göteborgsvarvet och mående efter loppet. Det är som att kroppen är rädd för att må så dåligt att den måste spy. Det var likadant ett tag efter förra årets triathlon där jag också spydde och mådde kasst efteråt. Jag kunde inte pressa kroppen på flera månader efter det, för den var rädd. Även om jag fattar att jag inte kommer spy och att jag tänker logiskt och rationellt så sitter det liksom i kroppen. Igår kändes mitt pannben så himla klent. Jag ville verkligen pressa på, men alldeles för stora krafter i kroppen sa nej. Och då gav jag efter.
3. Min fotisättning på högran känns sämre igen. Höften gör inte ont, men min fot landar platt och jag får ont i vaden och mjölksyra i högerbenet. Hela kroppen blir så långsam då.

En annan grej som jag tänkte på igår! Det finns ju folk som säger sig hata att springa. Och det måste vara såhär dom känner när dom springer – att allt är tungt, att allt gör ont, att pannbenet bara viker ner sig.
Jag vet ju om att det inte alltid känns såhär. Det finns stunder då man bara flyger fram och verkligen ingenting känns jobbigt, när benen är lätta, andningen lugn – och backarna märker man inte ens.
Men om varje löptur hade känts som igår, då hade jag nog också sagt att jag hatade löpning. Tur att jag vet bättre!

Göteborgsvarvets seedningslopp 2015

Det blev en ganska odramatiskt historia idag i blåsiga Göteborg.

Jag kämpade på, med bitvis rejäl motvind, och väldigt tunga ben på slutet. Men jag kom i mål tillslut och klockan stannade på 55.22 vilket är väldans godkänt i dagens läge enligt mig. Jag känner mig fortfarande stel som attan i kroppen och sned dessutom (mjölksyra i höger ben men inte vänster, hallå?) så jag ser verkligen framemot mitt inbokade naprapatbesök på torsdag. Där är något som inte lirar helt i kroppen, men oavsett vad, så hade jag nog ändå inte kunnat prestera mer idag pga för lite träning.

Jag är nöjd med insatsen, och sådär pirrigt glad som man blir av att springa lopp. Det ger en härlig eftersmak och jag vill hem och träna mer, med en känsla av att jag faktiskt inte alls är så kass som jag ibland inbillar mig. Femtiofem minuter ”otränad”, vad finns för tider i kroppen om den får bästa möjliga förutsättningar liksom? (Och omsorg från en naprapat! haha)

Jag räknade på min tid, och om tabellerna stämmer på Göteborgsvarvets hemsida så hamnar jag i startgrupp 12, vilket är mycket bättre än om jag inte sprungit detta lopp. Främsta anledningen till varför jag vill komma så långt fram som möjligt är för att Jonatan startar i grupp 4 och ska slippa vänta en hel evighet på mig vid målet. Så, dagens insats = klart värd!


Uppladdning

Yo!

Frukost och pirr i magen, och numera foamrollad och stretchad också. Vi beger oss mot Göteborg om ca 40 minuter. Spellistan är fixad och kläderna är redo. Jag har ju vant mig att springa utan musik, men idag känner jag att det fyller sin funktion. Idag kommer jag behöva något som distraherar och ger energi. Ni som är nyfikna på listan får klicka er vidare till 10 km med bristande toppform som mest innehåller taktfast dunk och en del svordomar. Brukar funka!

Vi hörs vid eventuell överlevnad!

Frukostmys före fredagsfys

Godmorgon vänner! Fredag och allt!

Min dag börjar med 10km löpning. Jag tar tiden och har det som utgångsläge för kommande träningsupplägg. Det där seedningsloppet i slutet av mars hägrar och jag skulle så gärna vilja springa snabbt som tusan. 50minuter och under känns nog inte helt rimligt att kunna pressa sig till, men 52-isch skulle kunna gå. MEN 50 och under är ju såklart guldmålet, och i min värld ska det där absoluta målet vid första tanke kännas orimligt och omöjligt, för att i nästa tanke kunna bli sporrad och tänka att ingenting är omöjligt. En jävligt bra dag med formtopp, med rätt förutsättningar och uppladdning skulle det kunna gå. Kämpigt som bara den, men inte helt omöjligt.. 😉

Dagens förutsättningar då? Ja någon formtopp ska vi inte snacka om. Men jag har käkat bra mat hela veckan och tränat (dock vilat igår). Jag har precis proppat i mig chiagröt med hallon, blåbär, passionsfrukt och granola och en stor kopp te där det nästan blev ytspänning.. Vi har -4 och dimmigt. Eventuellt halka på vägarna så jag håller mig till grusvägarna och skogen istället.

Inte tänka så mycket. Bara göra.
Sen är det fredag på riktigt!

Så, på med kläderna och ut!

2015/01/img_6892.jpg

2015/01/img_6893.jpg

Rapport från Marathon-Stafetten

Hej vänner! Vilken dag det var igår, så kul och så fina resultat!

IMG_5241– Lina gör sig redo för första sträckan

IMG_5243– Och jag var såhär glad för att snart få springa

Jag kände redan från början att det skulle bli ett bra lopp för mig. Benen var pigga och kroppen redo. Även om jag var pirrig och förväntansfull så var det ett slags lugn över mig. Jag hade tredje sträckan och Lina och Calle sprang jättebra före mig. Lina var snabb som tusan på första sträckan och Calle tog det stora jobbet med att springa den längsta sträckan på 12 km, också snabbt såklart. Därefter var det min tur.

IMG_5240– Enkel lösning, men värre när man inte hörde vilka nummer som ropades upp..

Jag kom iväg och nästan direkt in på Arenan. Nersläckt, inomhus och i mitten övade någon cirkus på att slå volter på en trampolin. Jag som skulle gå ut lugnt gjorde precis tvärtom, men det kändes inte alls som att jag forcerade utan jag lät benen pinna på av adrenalinet och sänkte sedan farten till ”planerad fart” efter andra kilometern. Inga konstigheter, och kanske en taktik att ta med sig till kommande lopp?

Den här loppet på dryga milen är nog den roligaste jag sprungit. Jag fick en så himla bra känsla. Allt bara flöt på, jag hade superbra koll på min andning hela vägen, när det började gå tungt tänkte jag bara positiva tankar, och tempot kunde jag kontrollera genom att gasa och bromsa medvetet. Det var en dag då det mesta faktiskt stämde. Såhär i efterhand känns det nästan som att jag hade kunnat trycka på ännu lite till på vissa ställe, men det är ju lätt att säga såhär i efterhand.

Jag växlade vidare till Jonatan vid Pålsjö slott och tog mig genom zombie-zon (ja ni vet, när man precis avslutat ett lopp och alla bara går omkring med tom blick och skakiga ben) Jag tog kexchocklad, banan och åkte buss ner till målområdet för att vänta in Jonatan. Han sprang också jättebra och fick ta sig upp för den omtalade serpentinbacken. Själv var han inte nöjd med sin tid, och enligt han själv gick han ut alldeles för hårt. Men jag tyckte att han var grym i alla fall!

IMG_5239– Hörrni, det här gjorde vi ju bra. Och kul hade vi!

Min officiella tid blev 54:19, men enligt både min pulsklocka och RunKeeper var det 53:19. Vet inte hur det kan slå på en hel minut då jag startat den direkt när jag sprang iväg och stoppat direkt när jag växlat över, men det kvittar. Min löparkänsla var nog den bästa på länge. Det var ren löparglädje längs med hela banan och det var så coolt att omges av dessa imponerande människor som tog sig igenom hela 42,2 km.

IMG_5248– Till vänster är lagets tider, och till höger mina egna km-tider. Sjuan var värst! (som vanligt!)

En stor eloge till hela arrangemanget också! Det var en superrolig dag och väldigt kul att få vara med på den första upplagan av detta lopp. Jag hoppas det blir fler.
Det enda som kunde varit bättre var växlingsstationerna där det rådde visst kaos och man hörde absolut inte vilket nummer som ropades upp då publiken jublade mycket. Det gick ju bra ändå, och det är nog något dom fixar till inför kommande år.

Igår kväll var Lina, Calle och deras barn här på middag och eftersnack. Supermysigt och trevlig att göra en sån här grej tillsammans, det blir så annorlunda att springa för andra än bara sig själv. Efter ett sånt här härligt lopp vill jag bara springa mer och jag längtar redan till kommande Lidingölopp om två veckor!

Änglamilen 2014

Jag är i mål! 😀

Det gick faktiskt precis som jag önskat på dagens lopp. Formen har ju börjat kännas bättre. Milen är inte sådär extremt lång längre (men fortfarande tuff!) och jag knatade i mål på tiden 53:11. Nöjd, glad och trött. Ingen kramp i magen den här gången, inte en enda tanke på att behöva slå av och börja gå, och ett hyfsat jämt tempo i både uppför- och nerförsbackar. Loppet i Helsingborg är ju min senaste mil, och dagens Änglamil är faktiskt bara 16 sekunder från 3 minuters förbättring. Det känns ganska mycket ändå.

Mitt nästa lopp kommer vara i Varberg den 12 juli, och då vill jag springa på 52 minuter. Jag skyndar långsamt, och det känns bra att ha en hel del veckor att träna på. Kommande vecka ska jag ta det lite lugnt med löpningen tänkte jag, men efter det ska jag prova mig på några fler långpass. Den där milen ska kännas kortare och kortare hade jag tänkt mig 😉

Och löparkänslan då? Den som jag säger är den viktigaste av allt, den kändes så fin. Jobbigt, men aldrig kräkjobbigt. Bara positiva och peppande tankar som tog mig framåt. Tekniken håller en bra bit in i loppet, men på slutet tappar jag en del. Men äh, det kommer. Stegen känns ändå lättare än tidigare, jag känner mig stark och hel. Bästa känslan!

Tack till alla er som önskat lycka till både här och på instagram. Och tack för alla grattis och hejaheja efteråt. Det betyder så himla mycket. Tack! ❤

20140531-174326-63806679.jpg
– Sista raksträckan mot mål (ursäkta bildkvaliten)

20140531-174326-63806202.jpg – Glad och nöjd efter målgång!

20140531-175230-64350643.jpg– Haha, alltså denna bilden är ju så rolig. Jonatan fotar precis när jag får syn på honom efter målgång. Glad tjej eller vaddå?

Ikväll bjuds vi på grillmat hos Jonatans föräldrar. Känns som jag skulle kunna äta trippla portioner ikväll. Maaaaaaat!