Mer om loppet

Vid dessa tillfällen gillar jag verkligen att ha en blogg att kunna rabbla reflektioner i. Ni vet, när ingen annan orkar höra detaljer så får ni läsa om dom istället 😉

Ja, gårdagens tid stannade på 55:56 och det känns helt okej. Tiden säger ju faktiskt inte så mycket just nu, för hur gick själva loppet då?
De första 5-6 kilometerna var nemas problemas. En lång och tuff backe på tredje kilometern gick oväntat bra och jag kunde hitta rytmen igen efteråt när det planade ut. Den dödade inte mig alltså. Men när jag närmade mig sjätte kilometern började jag tappa tekniken och sen gick det fort till att bli jävligt jobbigt. Min RunKeeper la av vid 7,6 (aldrig hänt tidigare, så varför NU?) och det gick, minst, ytterligare en kilometer till innan jag fattat att den lagt av. Jag letade efter vimplar där det stod hur långt det var kvar men jag var helt väck i skallen och hittade ingen alls. Den sista kilometern tänkte jag att jag skulle få de där oanade krafterna som man får när man är nära mål. Men jag hade kramp i hela magen. Inget vanligt håll utan kramp från revbenen ner till höftbenen. Så jag fick liksom gå fem steg och sen kuta en bit och sen gå några steg igen.

Så sammanfattningsvis; De första 6 km var helt enligt planen, både tidsmässigt och i känsla. De 4 sista blev bara värre och värre för varje kilometer. Mest pga krampen och att jag hade cementben och cementlungor. Kändes som jag vägde min egen vikt gånger 4.
Det är störigt att behöva slå av på takten och gå, men just där och då gjorde det svinont.

Reflektioner då? Eftersom jag inte tränat några längre sträckor alls (förutom de där två 10km´s rundorna) så är det GIVET att jag inte är bra på det heller, just nu. Inte ens när jag tränar i gymmet håller jag på i en timme. Men det bästa från gårdagen är att någon slags glöd tändes. Nu vet jag ju vad jag vill träna inför. Jag vill komma till nästkommande lopp och känna mig mer redo!

Sen en annan tanke om det här med lopp… ibland hatar jag folk.
Eller kanske är det så att jag hatar alla andra i hela världen när jag är jävligt högt i puls och kämpar som ett as. Igår när jag kom till andra vätskestationen (vid 8km tror jag, alltså när det var JÄVLIGT jobbigt) stannade jag av och gick några steg för att ens få i mig vatten (HELT omöjligt att springa och pricka munnen utan att sätta i halsen ju) så står där en tjej och skriker ”Men SPRIIING DÅÅ? hejahejaheja” Och jag blev så SJUKT irriterad (hahah) Alltså här försöker jag få i mig en gnutta vatten, och du står vid en vätskekontroll och begär att jag ska springa rakt igenom? Spring själv då för i helvete! (Ja, ursäkta svordomarna nu, men det var exakt så jag tänkte!)
Och sen i övrigt så är ju alla i vägen och jättestöriga vid målet. Knökat med zoombies (precis som jag själv), någon spyr och andra knuffas.

Hahah, förlåt alltså. Idag hatar ja inte alls folk. Inte ens timmen efter loppet. Det är bara där och då. Ska du heja så får du ju heja på rätt sätt (Godkänt enligt Erika då, ni kan beställa en regelbok om ni vill) 😉

Nu ska jag träna ordentligt inför Änglamilen som går den 31 maj!

20140511-112804.jpgTyvärr blev det inga löparbilder från gårdagen. Detta är efter loppet, svettig å gla´!

Annonser