10km

Den gamla goda milen

Idag sprang jag milen, med fokus på bra teknik, energisnål löpning och en negativ split. Just milen som distans har jag dragit mig för att springa sedan ett tag tillbaka. Jag har istället stannat vid 7-8-9km eller fortsatt och sprungit 12-13-14. Varför det då? Jo, jag fick en slags insikt i våras någon gång att jag har ett milspöke i huvet. Det där milspöket är nog borta nu, för så är det ju ofta med spöken i huvet – dom försvinner så fort man uppmärksammar dom. Men jag har valt att inte fokusera alls på något slags resultat på milen.

Förr var mitt resultat på milen otroligt viktigt för mig. Jag identifierade mig som löpare med min miltid. Och jag var aldrig nöjd. Förväntade mig att persa gång på gång. Fokuserade bara på sluttiden och inte resan dit. Och det hela resulterade i att  den där miltiden som jag identifierade mig med bara blev sämre och sämre. Not so fun.

Så jag valde att tänka bort det där helt. Fokusera på helt andra saker i löpningen och mäta mig på andra distanser. För några månader sedan kallade jag till och med milen som ett kasst gammalt ex. Det kändes verkligen så då. Men nu när både tid och träningstimmar passerat börjar jag känna mig lite sugen att få testa milformen igen. Det blir nog ett millopp i september om allt flyter på som det ska. Målfokuset kommer däremot se lite annorlunda ut än förut!

Hur som helst; dagens löpning stannade på just 10km. Jag valde att springa distansen med en negativ split, och jag gillar verkligen det sättet att springa på. Jag tvingas hålla igen på tempot i början, och det resulterar ofta i jämn fart och bra känsla. Det är också ett bra sätt för mig att öva på att öka upp tempot lite utan att ta i för mycket. Jag tänker att jag bara ska pinna på lite, friska på tempot, utan att pulsen sticker iväg. Den sista kilometern var enbart uppför och med motvind (där stack pulsen såklart) och kroppen tyckte att det vore en himla härlig ide´att pausa klockan och gå uppför, men jag lyckades bita ihop och fixa det med bra teknik och även fart. Man kan alltid så mycket mer än vad man tror!

IMG_5594
– Dagens tider och puls för den som intresserar sig för sånt 😉

Ny halvmara i sikte

Jag kanske känner helt tvärtom efter Varvet om två veckor, men jag känner mig himla sugen på att ta mig an fler halvmaror framöver. Efter att ha släppt tanken på Helsingborgs Marathon kände jag att jag ville ha något annat att ta sikte på. Något som känns utmanande, något att träna inför, och något som inte är allt för bökigt med långa resor osv. Jag kom att tänka på ett lopp som jag tänkt springa i flera år, men som alltid krockat med något annat. Loppet PrinsensMinne har både 10km och 21km som distans, och jag känner mig himla lockad av att åka till staden som jag pluggade och festade hårt i runt 2011/2012 – Halmstad!

Halvmaran går mestadels på Prins Bertils stig och det är bara 7,5km som är asfalt. Det känns ju som ett himla lockande lopp! Fina omgivningar, förhoppningsvis inte så mycket trängsel och inte så himla långt hemifrån. Detta lopp vill jag ju springa såklart. Så den 13 augusti bokar jag in 21km i Halmstad. (Det enda jag fruktar är ryktet om att det kan vara rejäla vindar från havet. Men det blir säkert medvind då. Vi säger så i alla fall)

I nuläget känns 21km himlahimla långt för mig. Inför GöteborgsVarvet har jag släppt alla tankar på kilometertider och måltid. Jag ska försöka skita i att tänka på att slå förra årets tid. Det allra viktigaste för mig är att kroppen håller, att det på något vis känns trevligt, att jag ska kunna springa typ 90% av loppet, och att jag inte ska spy fyra gånger av smärta efteråt. Det känns som rimliga målsättningar just nu. Men detta vill jag såklart kunna justera sen. Kanske att jag kan ha mer måltider på 21km i augusti? Framförallt vill jag att 21km inte ska kännas som 46..

På tal om halvmaradistans, och distanser i allmänhet: Jag har helt släppt tanken på att göra bra tid på milen nu och framöver. Mitt mål är att träna mig snabb på 5km och träna upp pannben och uthållighet för 21km. Jag tycker att dom distanserna känns som en bra kombo på något vis. Att blanda in milen kommer bara vara som en stressande faktor för mig, så jag stryker den helt. Om man vill förbättra sig på allt, så blir det oftast bara mellanmjölk av det hela.  5km och 21km känner jag mig lite smått förälskad i, milen känns bara som ett kasst gammalt ex. 😉

Ni kan väl berätta vilken distans som ni känner er mest förälskad i, och varför?

IMG_0947I starten på en annan halvmara!

Milen på dryga femtio!

Jag och tävling alltså. Jag vet inte vad som händer riktigt, men jag bara måste prestera. Och det ÄR ju så roligt när man får kämpa och krama ur alla kroppens krafter. Det där med att njuta, springa för ”en kul grej” eller bara ta sig runt på en ”okej” tid är inget för mig. Jag målar upp jäkligt fina sluttider i mitt huvud, och sen är det bara till att jaga, jaga, jaga.

Loppet var roligt, såhär i efterhand. Men just där och då så var det riktigt kräkjobbigt. Det är sånt man glömmer i samma sekund som man går i mål. Första 3 kilometerna var så galet trångt. Smala skogsstigar och tvära svängar som gjorde det otroligt svårt att springa förbi stoppklossarna. Jag gjorde en miss i mina beräkningar på kilometertiderna. Trodde att jag låg bra till, tills jag insåg att banans markeringar och min RunKeeper i öronen inte stämde helt överens. Så vid femte kilometern fick jag börja jaga ikapp. Min pulsmätare skenade iväg och jag fick springa alldeles för många minuter på 97% av min maxpuls. Men är det tävling så är det. Det fick gå ändå och ända in i mål kom jag på ca 51 minuter. (Vet inte tiden exakt än. Får veta imorgon)

Kul att äntligen få tävla igen. Även om det bara var mot mig själv så var det rätt skön känsla att springa förbi folk 😉

IMG_8728[1]