15km

Lidingöloppet – the real race report

IMG_5425.JPG

Jo men äntligen va?
Jag hade ju tänkt mig att jag skulle hinna leta upp lite bilder från själva loppet att ha till detta inlägg. Där stod ju proffsfotografer i varenda dunge! Men jag kan inte hitta en endaste. Det är väl på MarathonPhoto de skulle dyka upp, men inget än i alla fall.

Vi får klara oss på de få bilder jag har i min mobil då. För min duktiga kamera fick stanna hemma, och i övrigt så hade jag ingen som kunde fota mig mer än Jonatan precis innan start, för sen var det ju hans tur att starta.

IMG_5423.JPG– Såhär pigg och glad var jag innan start. Har förresten precis kissat i skogen bakom…hahah!

I alla fall. Väl vid starten kände jag på mig att det skulle gå bra. Benen var lätta, hela kroppen kändes positiv och redo. Starten gick och jag kom iväg med sista startgruppen för 15km. Det var trångt, det gick långsamt, och jag ville pinna på så mycket mer än vad som gick. Jag tänkte att det skulle lätta av, men det blev inte glesare förrän vid 5 km, och nästan direkt var vi inne på smalare stigar igen och det blev återigen svårt att komma förbi folk.

IMG_5416– Spexiga rörlighetsövningar innan start.

Jag tror det var vid sjätte kilometern som min motor på riktigt började komma igång. Allt började flyta trots mycket folk i vägen. Jag har många positiva löpupplevelser sen förr, men jag tror inget slår detta. Allt i kroppen var plötsligt i harmoni. Fötterna blev kvicka, trots lera, stubbar och stenar, hjärtat pumpade men jag kände mig knappt andfådd. Jag sprang förbi väldigt många under dessa 2-3 kilometer, och uppförsbackarna som jag varit orolig för, och som länge varit min värsta fiende, nästan spurtade jag uppför. Nerför gick också otroligt bra och jag lyckades både med att höja tempot och sänka pulsen nerför.

Det var fanimej helt magiskt!

Under den första milen gick jag inte en enda gång och jag hade inte en endaste tanke på det heller. Jag tänkte då att jag inte skulle gå en endaste gång under kommande 5 km heller. Vid 11 km (tror jag det var), sprang vi förbi målområdet, jag såg Jonatan och skrek att ”det här går SKITBRA!” och så två tummar upp. Direkt efter det möttes jag av typ den värsta backen på hela rundan som tog ner mig på jorden igen. Den var lång och jag kämpade mig nästan hela vägen upp, för att sedan tvingas gå pga krampkänning i vaderna och mjölksyra överallt. Det sa liksom pang bom och så blev jag trött och sliten och fick kriga mig fram de resterande kilometerna. Men, det var ju detta jag hade förberett mig på. jag visste att tröttheten skulle komma efter milen, och jag hade laddat med massor av mental kraft för att hantera det.

De sista 4 km var otroligt tuffa, och jag blev tvungen att gå i uppförsbackarna. Men däremellan sprang jag, och jag gav inte efter på en enda ”nej nu ger jag mig-tanke”. Jag tänkte bara positiva tankar. Och trots att kroppen var helt slut, så kände jag mig ändå så stark, upprätt och utan att ha tappat all teknik.

Jag är så himla glad över det! Att jag faktiskt är en sån som fortsätter fast det går trögt. Att jag kan välja mina egna tankar och orka tänka dom. Det känns grymt!
Jag är jättenöjd med både loppet och min tid. Jag vet att jag har så mycket snabbare tider i kroppen, det finns där någonstans, men det krävs lite mer tid och träning bara.
Men här och nu – nöjd!

IMG_5424.JPG

Övrigt om själva arrangemanget då? Det var kanonbra tyckte jag! En grej som jag dock tänkte på var att folk inte var skitbra på att heja i jämförelse med Helsingborg Maraton. Det var lite lamt på den fronten, men det kan ju bero på att det var riktigt bra stämning i Helsingborg och att allt annat bleknar lite då. Och att det var sjukt trångt under loppets gång är ju lite trist, men om jag springer nästa år ska jag försöka seeda mig så att jag kommer lite längre fram och slipper KNÖ mig fram..

Tack för alla era härliga och glada kommentarer här under helgen. Jättedåligt av mig att inte ha svarat på en enda, men ni måste bara veta att det värmer jättemycket att ha er med. Under loppets gång tänkte jag på bloggen och ni som läser. Det gäller ju att bita ihop så jag slipper skriva en besviken rapport från loppet där jag inte gjort mitt bästa 😉