Prinsens Minne 21km – Race report

What a race alltså! Från otaggad, regnskygg och ”jag-tror-jag-är-en-katt-attityd”, till att kriga satan de sista fem. Men vi börjar väl från början ändå?

Hemma är jag svintaggad, men väl på plats så rinner den känslan ur mig helt utan att jag fattar varför. Eller jo, det har säkert med regnet att göra. Jag är som en katt. Vill bara gå in, skita i allt, och ligga i en undangömd fåtölj någonstans. När det regnar så har jag svårt i att se meningen med att jaga livet ur sig i nästan två timmar. För vaddå, egentligen? En uppskriven tid på internet.

Tankarna motas bort och vi kommer iväg. Jag håller mig lugn och hittar flow. De fem första kilometerna känns som en walk in the park. Knappt andfådd, härlig löpkänsla, ingen trängsel alls osv. Tiderna ligger runt 5.10 nånstans, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det är för tidigt för att säga något om sluttiden ändå. Och på tal om sluttiden, innan vi drar vidare i den här berättelsen; jag har ju inte snackat med er om vilken tid jag gått och drömt om. Det har jag legat medvetet lågt med, för jag tycker det känns skönare. Men min absoluta dröm vore ju under 1.50, men det känns smått omöjligt, precis som ett högt uppsatt mål ska vara. Kännas omöjligt, men inte vara orimligt. Min andra tanke är att jag bara vill slå mitt resultat från Varvet på 1.59.27, och även att göra ett riktigt bra lopp. Genomföra det bra, med både kropp och skalle i behåll.

Jag tror det är på kilometer 6 som jag får en dipp. En lång backe, lite motvind och kanske lite för avslappnad, och klockar visar 5.28 på senaste kilometern. Så trött är jag ju inte alls, tänker jag. Så jag shape;ar upp och det förblir loppets långsammaste kilometertid. Jag passerar milen på 52.10 (nytt pers för tusan?!) och nu börjar det riktiga loppet. Fram till 10-11km har bara varit transportsträcka. Nu börjar kriget.

Jag ser på klockan att snittet ligger runt 5.14 – jag vet att 1.49 är snitt runt 5.11 och hoppet lever alltså. Jag kämpar på, försöker att inte stressa utan bara hålla jämn fart, vilket går sådär. Vissa hamnar på 5.10 och andra på 5.20-ish. Det blir lite småbackigt vilket tar lite på krafterna. Det har varit så platt första milen att det känns konstigt när det väl går uppför. Kilometerna passerar ändå ganska fort, jag är i något slags meditativt tillstånd i skallen och tänker väldigt lite. Såhär i efterhand minns jag bara att jag fokuserade på att hålla farten utan att hetsa. Nynnar på Let it be.

Vid 17 kilometer börjar jag räkna på sluttiden. Ynka fyra kilometer kvar, det är nu det är dags att vrida ur de sista krafterna. Det kommer göra ont. Räknar jag realistiskt så kommer jag missa målet med kanske en minut. Tar jag i ordentligt positivt så kan det gå. Jag är ju inte så himla bra på matte, så jag är alltid rätt osäker när jag springer omkring och försöker räkna samtidigt. Det är rätt spännande det också..

Runt kilometer 19 inser jag att det nu handlar om sekunder. En äldre man pinnar förbi mig och viskar ”vi tar det under 1.50, kom igen” (alltså ❤och jag springer för livet, eller nåt. På sista raksträckan står Mamma och Jonatan och hejar och sen passerar jag mållinjen på 1.50.06. Sista kilometern går på 4.56 och är loppets snabbaste..


Jag är totalt slut. Får hjälp av med chipet av en snäll funktionär som ser mig fumla där med darriga ben. Jag är galet nöjd med att fått ut allt ur kroppen. Jag visste detta innerst inne, jag har känt det på mig, men ändå inte vågat hoppats på något alls. Tvingat mig att vara ödmjuk och tänkt att en tid runt 1.58 är riktigt bra det också, för det är det ju. Men det är så jävla fint att vara så nära ett riktigt högt uppsatt mål. Och ja, sju sekunder snabbare hade ju varit som pricken över i, det hade kunnat gå idag om jag varit mer rutinerad, men detta är bara min tredje halvmara i livet och ni hejar på mig ändå va? 😀

 

Loppet i övrigt då? Jag tokälskade banan. Den var helt perfekt för mig. Varierande, inga långa uppförsbackar, fin miljö, blandat underlag med asfalt och hårt packad grus – och så jättefina och peppiga funktionärer!
Blåsten höll jag långt borta från mitt medvetande. Totalignorerade den. Men den var inte så farlig. Det tog tag på sina ställen, men den var ändå mjuk och varm, och det, det är ändå tio gånger bättre än piskande regn med aggressiv och hård vind.

Jag tackar för en fin dag, ett nytt pers på nästan 10 minuter är värt att fira, så nu åker vi hem till Övad och äter mammas goda mat ❤

Annonser

Göteborgsvarvet 2015

Om jag skrivit detta inlägg i lördagskväll eller igår morse så hade det nog blivit ett helt annorlunda inlägg än vad det kommer bli nu. Det är så mycket känslor och tankar som snurrar direkt efter loppet, och det tar lite tid för allt att sjunka in. Hade jag skrivit tidigare hade det nog blivit mer svordomar och sämre språk också, för att jag inte riktigt kan hitta orden när allt mest bara känns och snurrar. Nu hoppas jag att orden kommit till mig!
Inlägget blir långt, men så är det med rapporter från lopp 😉


Lördag morgon vaknar jag och Jonatan upp på hotellrummet, pigga och peppade. Vi käkar hotellfrukost, foamrollar och mjukar upp kroppen på rummet. Jag flätar håret bakåt i två halvsnygga flätor, fightingflätor (haha!), och klär på mig långsamt. Kroppen känns grym. Hela veckans uppladdning har gått prickfritt och jag är hur lugn som helst. Tänker att nervositet förstör mer än vad det gör nytta, jag är bara redo och peppad.

Vi åker ut ganska tidigt till starten eftersom Jonatan startar bland de första startgrupperna. Vi sitter på gräset och suger in stämningen. Det blir snabbt mycket folk, och inom en timme är det lika mycket folk som alltid. Jonatan värmer upp och kommer iväg, och jag väntar på min egen tur. Lämnar in väskan, står i lång toakö och hinner värma upp lagom länge innan jag står i startledet. Jag har både ätit och druckit lagom. Magen är lugn.

 
– Såhär laddar man upp inför lopp 😉 

När startlinjen har passerats känns allt bra. Benen är pigga, andningen fin och allt flyter på. Jag håller mig ganska mycket till vänster och springer om en del. Första milen går helt enligt plan och jag har ett snitt på 5:40. Jag har inte mesat i början, men inte gått ut för hårt heller. Det känns väl avvägt och den där drömtiden på två timmar känns rimlig.
Sen får jag ont i magen och kort därefter får jag kramp runt revben, skulderblad och lungor. Jättekonstig känsla. Det är ju inte riktig kramp, men det känns krampaktigt. Vid 12-13 km har jag fått slå av på takten, tagit det lugnt i vätskekontrollen och fått i mig ordentligt med vatten. Känner att tiden rinner iväg lite, men hoppet finns ändå kvar, för även om hela överkroppen känns förjävlig så är benen fortfarande pigga. Vid Frihamnen börjar benen ge sig dom också, och jag försöker tänka bort klockan och bara ta mig framåt. Höften börjar göra ont, och när den känslan väl kommit så eskalerar det för varje meter. Höftkulan, alla muskler där runtom, höftbenet vid magen, låret. Det känns som att jag får släpa högersidan efter mig. Vänsterbenet jobbar hårt. Försöker hitta sätt att springa på som inte gör ont. Skiter i allt vad löpteknik heter och tar ministeg. Tvingas gå en bit uppför på Göta-Älvbron, men det gör nästan mer ont att gå än att jogga, plus att det tar längre tid att gå. Egentligen gör det ont överallt, hur jag än gör, men där och då försöker jag peppra på med alla positiva tankar som kan komma upp.
När avenyn kommer, som jag fått höra är SKITLÅNG och går svagt uppför, är det helt överjävligt allting. Tillåter mig att hata allting för en stund, hatar alla som knuffas och som rör sig som zoombies och hatar alla som kutar förbi i 4.30-tempo (ja det kommer några sådana emellanåt. Dom måste ha hamnat i fel startgrupp) En kille framför mig gör ett sånt där tjollahoppsasteg över en ballong som kommit in på banan. Hatar honom också för att han orkar göra så. Hade någon lagt en pinne framför mig hade jag inte orkat lyfta mina fötter en enda centimeter extra för att ta ett steg över den.

Efter avenyn (17 km) börjar ett nytt hopp infinna sig. Nu ÄR det inte långt kvar. Den tanken tänker jag som ett mantra. Börjar försöka räkna på en sluttid. Om jag håller 6minuters tempo, det blir 6×4, så blir sluttiden…eh. Vad fan är 6×4? Tar en hel kilometer innan jag kommit fram till att det är 24, men då kommer ju nästa dilemma att plussa ihop tiden på klockan med 24 minuter. Och nu är det ju 3 kilometer istället för 4. Och jag har inte ens lyckats hålla 6 minuter, så allt blir ännu krångligare. Släpper det och tänker bara ”en fot framför den andra” och att hålla rak kurs och inte vingla så mycket. Höften gör så sjukt ont samtidigt som smärtan är så diffus. Det gör ju ont överallt, men höftsmärtan är ändå det mest konkreta. Påväg in mot löparbanan och målet står Jonatan och skriker på mig. Blir sjukt glad och orkar stappla mig in i mål. Klockan stannar på 2:11 och det känns inte euforiskt någonstans alls. Känns mest bara overkligt att det här evighetslånga lopp äntligen är slut. Där ute trodde jag på riktigt att det aldrig skulle vara över.

 – Såhär såg det ut precis innan mål. Ser inte så hemskt ut som det kändes.. 

Väl i mål vinglar alla framåt. Mina ben stelnar till direkt och det känns som att jag knappt kan gå. Varfan är min banan, kexchoklad och medalj? Kurvan efter målet är cirka en mil, och jag får världens äckligaste banan som är helt grön och inte går att skala ens. Kexchokladet torkar ut i munnen och går inte att svälja ner. Hittar inget vatten, men hittar Jonatan. Vill gråta men skrattar mest. Glömmer att fråga hur det gått för honom. Pratar i konstigt osammanhängande meningar och vill bara lägga mig ner. Och så kommer den, den där känslan som kom efter sommarens triathlon. Jag får frossa och hör dåligt. Känns väl mest som ett hederligt blodsockerfall. Måste sätta mig ner, men samtidigt vill jag bara ta bussen till hotellet NU. Det är kanske 500m till busshållplatsen, men det känns som att jag aldrig kommer kunna ta mig dit. Dricker vatten, håller Jonatan i armen och tar några djupa andetag. Vi går sakta mot bussen, men halvvägs dit får jag gå in i en skogsdunge och spy vatten. Efter det får jag nya krafter; nu jäklar kan vi åka buss!

 
– Blodsockerfall i gräset.

Bussen går sakta och är överfull med löpare som sprungit. Vi fick sittplats och det tackar jag någon omtänksam gud för. Halvvägs på bussturen börjar jag må kasst igen. Tänker fanfanfan, vill inte ville inte vill inte. Hur kul är det att spy på en fullpackad buss? Så himla pinsamt. Tar närmsta påse och spyr vatten igen. Tre gånger. Jag har aldrig spytt så tyst i hela mitt liv och jag tror ingen märker något. Jonatan sa i efterhand att han först trodde att han skulle få sitta och skämmas över mig, men blev typ stolt för att jag kunde göra det så diskret, HAHA!
Några minuter senare stannar bussen och en tjej kastar sig ut och spyr över gatan. Ytterligare några minuter senare blir en tjej intill oss helt likblek i ansiktet och får en påse hon också. Jag lider med dom båda, men är skitglad att inte vara den enda! Spy-bonanza på bussen kommer bli ett fint minne ändå. heeehee!

Väl tillbaka på hotellet kravlar jag mig in i duschen, ojande och ajande, och sen ligger jag under täcket med en härlig frossa. Magen är ju totalt tom, men jag lyckas få i mig en drickyoggi sen. Efter en halvtimme mår jag bra igen. Vi drar ut och käkar med våra kompisar som bor i stan och livet är härligt igen!


Igår gjorde jag inte många knop. Låg mest i soffan eller vankade omkring med stor smärta i benen. Idag är det samma sak. Ont överallt, men det hör liksom till, och det kommer gå över. I lördags var jag lite orolig att det här skulle sätta sig i skallen. Att jag aldrig mer skulle vilja springa. Att loppet skulle varit psykisk misshandel på mig själv, men nä, det är faktiskt ingen fara. Redan igår kväll började träningssuget komma tillbaka. Planer på hur jag ska komma runt det här och förbättra mig ploppade upp. Om kroppen inte haft så ont hade jag stuckit ut och sprungit, och det är ett riktigt gott tecken på att jag bara blir starkare av dessa upplevelser. Efter triathlontävlingen i somras satte det sig lite på huvudet. Jag var rädd för att bli trött ganska lång tid efteråt. Men nu känns det annorlunda. Det var ingen chock att spy av ansträngningen denna gång. Nu vet jag att det är så min kropp reagerar när jag tar ut mig totalt. Den där gränsen ska bara flyttas fram lite mer, successivt. Att springa i två timmar ska min kropp få vänja sig vid sakta men säkert. Just nu var det lite tufft bara.

Så ja, sluttiden på hela loppet är ju ganska sekundär egentligen. Jag hade hoppats på några minuter bättre, men det gick verkligen inte fortare när jag hade så ont. Det gör inget. Loppet var fantastiskt, men jag hade svårt att ta in allt runt banan när det gick så tungt. Fokus låg på att ta mig framåt, men publiken hjälpte till i periferin.

Tack Göteborg och Varvet. Jag tror nog att vi ses igen!