Änglamilen

Änglamilen 2017 – Race report

Sometimes you win, sometimes you learn.

Jag var riktigt taggad på att springa igår. Jag hade en plan i huvudet.
Jag hade också ett Göteborgsvarv i kroppen, som jag trodde var ur systemet, men som jag nu i efterhand är mer tveksam till om det verkligen var så eller inte. Och så den lilla detaljen – 27 grader och riktigt stekande sol från klarblå himmel.


– Pigga ben innan start!

Starten går och den första kilometern går i skogen som bjuder svalkande skugga. Mina ben är riktigt pigga och löpsteget känns skitbra. Det går rätt fort, men det känns inte som att jag trycker på. Vi fortsätter ut på asfalt där solen står på lite mer och jag noterar att det känns rätt varmt, men luften rör sig och tempot håller i sig. Allt känns bra. Vi springer över en liten bro och svänger vänster. Springer vidare längs med havet och här har jag tänkt att det säkert komma blåsa från havet. Men nej, det gör det inte. Vallen mot stranden gör att luften står helt jävla stilla och det börjar kännas som att huvudet kokar.

Jag sänker tempot en aning. Börjar mer och mer inse hur varmt det faktiskt är.
Vid kilometer 4 börjar jag känna att kroppen börjar bli långsammare och långsammare, och jag tror det är vid kilometer 5 som kroppen bara klappar ihop helt. Jag har dunkat in i den berömda väggen. Försöker vara mentalt stark. Tänka bra tankar. Tankar som ska göra att jag biter ihop och springer vidare. Reviderar planen på pers helt och hållet. På bara några minuter har jag gått från jakt på pers till att bara ta mig springandes i mål, men inser efter en liten bit att jag nog inte kommer klara det heller.

Strax innan 6km ser jag Jonatan stå och vänta på mig. Han har en tuff vecka i ryggen och har sagt att han ska starta loppet och se om allt känns bra, och känns det inte bra ska han vänta in mig och hjälpa mig att hålla tempot. Jag hade verkligen önskat att han skulle kunna hjälpa mig att hålla 5.00-tempo, men istället får han hjälpa mig att bara ta mig framåt. Det handlar om allt annat än 5.00-tempo..

Vi kämpar på. Säger inte så mycket. Min kropp slutar springa emellanåt. Det är inget aktivt beslut i tanken, men benen bara slutar att springa. På Göteborgsvarvet var jag riktigt trött i låren och det var superjobbigt. Men det här är så långt bortom just den tröttheten. Jag är bara helt slut, helt tömd på energi. Hade jag släppt efter så hade jag liksom lagt mig i diket och inte rest mig på länge. Det är en helt sjuk känsla, att knappt kunna ta sig framåt.

På något vis kommer jag i mål. Fem minuter senare än jag tänkt, men just där och då skiter jag i vilket. Det känns som ett stort misslyckande alltihop, men på ett sätt så tar jag ändå tacksamt emot det som ny kunskap. Jag har aldrig dunkat in i väggen så ordentligt på ett lopp, men någon gång måste ju vara den första.
Utmed banan hade jag en liten, liten tanke på att kanske bryta loppet. Men kom inte på en enda vettig anledning. Den enda anledningen till att bryta loppet var att slippa ha en ”dålig” resultattid och få skämmas lite över sig själv. Jag kan ju bättre. Men en ”skämmig” tid på ett millopp får man fan stå upp för. Det hör till löpningen. Det kan inte gå bra varje gång. Och egentligen skiter jag ju i vad andra tycker och tänker, om dem nu ens tycker och tänker. Och sen när springer jag för att imponera på andra liksom? Since never. Så det var bara till att lubba i mål, sidan om Jonatan.







Redan idag kan jag skratta åt eländet. Vem går för pers i stekhet sommarvärme? Hål i huvudet ju! Fascineras också  lite över hur extremt mycket jag svettades igår. Jag som i vanliga fall svettas otroligt lite kunde liksom inte duscha på flera timmar efter loppet för att det aldrig slutade rinna. Och så ser jag fram emot en hel månad med bara träning och fokus på triathlon. Milpers tar vi en annan gång alltså!


– Trött?


– Svetten som aldrig slutade rinna


– Fler än jag som hade det kämpigt idag 😉

Änglamilen 2016 – Race report

 

Om ni av nyfikenhet redan varit inne och kollat på resultatet från dagens lopp så ser det ut som att jag megapersat med typ en och en halv minut. Tiden stannade på helt osannolika 22.22 på dagens ”5km´s” lopp. Liksom, vad ÄR det för raketsnabba skor Erika köpt egentligen??

Men det var just det – osannolikt! (Ja, skorna var snabba, men inte SÅ snabba) För det stämmer faktiskt inte, att jag sprungit på 22 minuter och 22 sekunder på 5km. För banjävelen mätte bara 4,55km, enligt min klocka. Och jag kanske är töntig nu, men det är JÄTTEstörigt att starta ett 5kilometers lopp som 500m-ish meter för kort. Jag vet att min klocka inte är helt exakt, men mina kilometertider var inte i närheten av det snitt som hade krävts för att klara 22.22 på 5km. Och jag hade fått ta i grymt mycket mer för att springa så fort. Om banan varit 5km hade tiden landat på 24.30-nåt, och jag känner mig så himla snuvad på känslan efteråt. Det känns ju som jag fuskat?!


Hur som helst; kroppen kändes fantastisk idag också. Den bara matade på i sin takt. Första kilometern gick lite väl snabbt (4.29), andra saktade jag ner lite väl mycket + backar och tvära svängar (5.10). Sen hittade vi tempot på precis under 5.00-tempo (4.56 & 4.55) och sen var det målgång, 450m för tidigt. Schlut!

Om man varit lite ful, hade man ju kunnat slå sig för bröstet och köra glädjeskrik över nytt megapers. Men snacka om att lura sig själv. Hur känns det då nästa gång man springer ett riktigt 5km´s lopp och springer på 24min? Eller den dagen då man v e r k l i g e n klarar att springa på 22minuter? Nä, rätt ska vara rätt, tycker jag! 500m låter kanske inte långt för vissa, men i det tempot jag höll skiljer det nästan en och en halv minut. Det är stor skillnad, när man bryr sig om tiden.

Vilken konstig race report detta blev? Det låter bittert och gnälligt, jag vet. Men det är lite så det känns. Jag kan inte glädjas över ett låtsasresultat, även om jag är nöjd med själva löpningen. I resultatlistan hamnade jag som fjärde tjej i motionsklassen, och sjunde om man räknar in tjejbarnen (dom är sjukt snabba!). Och det är ju också en härlig känsla, att komma så långt upp i resultatlistan, men jag kan inte riktigt glädjas åt det heller. Gläds istället åt att kroppen känns fortsatt fräsch och snabbare än på mycket länge, och att det var kul att springa!


– Ganska glad ändå. Kroppen och löpningen känns ju fin ändå!

Nu har det varit tre lopp tre helger i rad. Jag har ätit och vilat mig i form. Känns som att jag inte tränat ett dugg på tre veckor, och det har jag ju knappt förutom loppen. Det har varit myspass och känna-på-kroppen-pass. Nu längtar jag efter att få kötta på här hemma igen. Rejäla rehab-pass, svettiga och tunga pass med löpstyrka och basövningar, och så tuffa intervaller och mysiga långpass. Nu ska det byggas för kommande lopp i slutet av sommaren och hösten. Hoppas dom att är kontrollmätta! 😉

Änglamilen 2014

Jag är i mål! 😀

Det gick faktiskt precis som jag önskat på dagens lopp. Formen har ju börjat kännas bättre. Milen är inte sådär extremt lång längre (men fortfarande tuff!) och jag knatade i mål på tiden 53:11. Nöjd, glad och trött. Ingen kramp i magen den här gången, inte en enda tanke på att behöva slå av och börja gå, och ett hyfsat jämt tempo i både uppför- och nerförsbackar. Loppet i Helsingborg är ju min senaste mil, och dagens Änglamil är faktiskt bara 16 sekunder från 3 minuters förbättring. Det känns ganska mycket ändå.

Mitt nästa lopp kommer vara i Varberg den 12 juli, och då vill jag springa på 52 minuter. Jag skyndar långsamt, och det känns bra att ha en hel del veckor att träna på. Kommande vecka ska jag ta det lite lugnt med löpningen tänkte jag, men efter det ska jag prova mig på några fler långpass. Den där milen ska kännas kortare och kortare hade jag tänkt mig 😉

Och löparkänslan då? Den som jag säger är den viktigaste av allt, den kändes så fin. Jobbigt, men aldrig kräkjobbigt. Bara positiva och peppande tankar som tog mig framåt. Tekniken håller en bra bit in i loppet, men på slutet tappar jag en del. Men äh, det kommer. Stegen känns ändå lättare än tidigare, jag känner mig stark och hel. Bästa känslan!

Tack till alla er som önskat lycka till både här och på instagram. Och tack för alla grattis och hejaheja efteråt. Det betyder så himla mycket. Tack! ❤

20140531-174326-63806679.jpg
– Sista raksträckan mot mål (ursäkta bildkvaliten)

20140531-174326-63806202.jpg – Glad och nöjd efter målgång!

20140531-175230-64350643.jpg– Haha, alltså denna bilden är ju så rolig. Jonatan fotar precis när jag får syn på honom efter målgång. Glad tjej eller vaddå?

Ikväll bjuds vi på grillmat hos Jonatans föräldrar. Känns som jag skulle kunna äta trippla portioner ikväll. Maaaaaaat!

Milen på dryga femtio!

Jag och tävling alltså. Jag vet inte vad som händer riktigt, men jag bara måste prestera. Och det ÄR ju så roligt när man får kämpa och krama ur alla kroppens krafter. Det där med att njuta, springa för ”en kul grej” eller bara ta sig runt på en ”okej” tid är inget för mig. Jag målar upp jäkligt fina sluttider i mitt huvud, och sen är det bara till att jaga, jaga, jaga.

Loppet var roligt, såhär i efterhand. Men just där och då så var det riktigt kräkjobbigt. Det är sånt man glömmer i samma sekund som man går i mål. Första 3 kilometerna var så galet trångt. Smala skogsstigar och tvära svängar som gjorde det otroligt svårt att springa förbi stoppklossarna. Jag gjorde en miss i mina beräkningar på kilometertiderna. Trodde att jag låg bra till, tills jag insåg att banans markeringar och min RunKeeper i öronen inte stämde helt överens. Så vid femte kilometern fick jag börja jaga ikapp. Min pulsmätare skenade iväg och jag fick springa alldeles för många minuter på 97% av min maxpuls. Men är det tävling så är det. Det fick gå ändå och ända in i mål kom jag på ca 51 minuter. (Vet inte tiden exakt än. Får veta imorgon)

Kul att äntligen få tävla igen. Även om det bara var mot mig själv så var det rätt skön känsla att springa förbi folk 😉

IMG_8728[1]