åshöjdenloppet

Race report Åshöjdenloppet

Jag kan sammanfatta dagens lopp ungefär såhär: Det tar ett par extra minuter att springa milen när man springer fel väg och får ca sex-sjuhundra meter extra, får stå still och dividera med lika förvirrade löpare vid en korsning, och sedan vända och kämpa sig upp för en extra uppförsbacke..


Fast vi kan ta det från början!

Trots ruggigt och rått skåneväder är jag peppad på att få springa i shorts och ta ut mig rejält. Jag är sugen på att få ha det jobbigt och lite nyfiken på om benen kan pinna på som vanligt trots känslan av tunga ben den senaste tiden. Jag möter upp Johanna och vi värmer upp och taktikar ihop. Vi är ju lite oroliga för den där backen som det skvallras om, men det ska liksom springas oavsett. Av med överdragskläderna och iväg!

De tre första kilometerna går fint. Jag hittar den där goá rytmen i steget och det är bara att tuta och köra. Snittar 4.58 och det känns inte för fort. Ungefär 500m in på tredje kilometern kommer backen. Det är lite som en vägg framför sig. Den är brant. Jag ser inte hur lång den är, men det suger i benen och jag tuggar på tills det börjar pipa i halsen på mig, och då går jag en liten bit innan jag kämpar vidare igen. Och backen är inte bara brant, den är svinlång också. Det är brant på brant på brant. Två kilometer nästan bara uppför. När jag är uppe på toppen kommer utförslöpningen som en fin present. Snittet på klockan har tickat iväg till 5.12 och det är nu det roliga börjar; jakten på att springa igen det jag tappat. Jag tycker sånt är skitkul. Att få tävla mot klockan och se hur man knappar in. Precis innan sjunde kilometern är jag nere på 5.09 igen och jag känner att kroppen är med. Jag har sprungit med en jätteduktig kille i 12års åldern (?) i flera kilometer och bakom oss har vi en kille också. Plötsligt kommer en tvär högersväng och den enda markeringen som är där är en röd pil som dem som springer 17km ska följa. Milen följer de gula pilarna, men vi ser ingen gul pil någonstans. Vi blir helt förvirrade och står till och med still ett tag. Vi väljer fel väg och kommer till en återvändsgränd, får vända, springa en extra uppförsbacke och sedan följa den röda pilen som ändå visar sig vara rätt väg. Vi svär ikapp och är duktigt irriterade. Jag har tappat allt och lite till som jag lyckats springa igen sedan stigningen uppför. Här har man ju två alternativ; ge upp eller använda ilskan som extra drivkraft. Jag kör på alternativ två och krigar vidare

En liten bit efter att jag passerat skylten för 9km plingar klockan till och säger att jag sprungit 10km på 51.30, men den tiden kommer ju inte bli särskilt officiell, för jag har ett gäng hundra meter kvar till målet och väl där stannar klockan på 54 minuter.

Jag vet, det är bara ett litet lokalt lopp i skogen, och inte en jävel bryr sig om jag springer på 51 eller 54 minuter. Det spelar verkligen ingen roll för resten av världen. Men jag STÖR mig ändå, och jag är irriterad. Kan inte förmå mig att le eller tacka åt dom som hejar runt banan. Jag är bara sur. Jag hatar när det inte blir som jag tänkt mig.


Men samtidigt;
jag kan räkna upp tvåhundra grejer som är bra mycket värre än att råka springa fel på ett lopp och få en sämre tid. Även om jag blir irriterad så går det över på några minuter. Jag hejar på Johanna som dundrar i mål på en bra tid och sen käkar vi varmkorv och chokladbollar ihop. Kommer överens om att vi ska springa flacka lopp till våren och njuta i fulla drag, för den här banan var riktigt tuff. Men det var vi också!

Kroppen ställde ju upp ännu en gång. Vi tuggade i oss över 100 höjdmeter och närmare 11km. Fem st kilometertider gick under 5.00 och trots att vi fick stå still när vi sprang fel så gick den långsammaste kilometertiden på 5.39. Det är jag nöjd med. Sen kan man ju alltid skämta om eländet istället.. #jagspringerfelväg osv.


– Två blöta, kalla och svettiga tjejer!


– Johanna smygfotar på den väldigt folktomma prisutdelningen

(och en liten parantes; jag vet att vissa tycker det är förbannat ointressant med snittider hit och kilometertider dit. Det tycker inte jag. Det är viktigt för mig. Inte viktigast, men viktigt. Jag älskar att tävla och jag älskar att känna att jag utvecklas och blir snabbare. Det är det som driver mig. Inte enbart, men jag går igång på det. Jag jämför mig bara med mig själv, och lägger ingen värdering i om andra är snabbare eller långsammare. Så ni kan väl bara blunda för tiderna och läsa resten om det är så att ni inte alls tycker att den biten är intressant? )

Annonser

Synen på glaset

På söndag ska jag springa lopp igen. 10km på Åshöjdenloppet.
Det är ett lopp jag aldrig tidigare sprungit och jag känner inte till omgivningarna där. På beskrivningen känns det ganska terränigt. Det springs i skogen, på alla möjliga underlag, och man fattar ju att loppet är kuperat när man läser följande; ”Den klassiska milen i omväxlande underlag och med den beryktade jättestigen.”

Och så kollar man på nästa bild som visar loppets höjdmetrar och får lite hicka..

skarmavbild-2016-10-20-kl-12-17-52

Den där backen som börjar strax innan 4km, den ser ju inte helt enkel ut. Men om man nu ska tänka positivt (och det ska vi ju!) så ser det ju ut att vara flera kilometers utförslöpning som belöning! Mjölksyran från backen försvinner säkert direkt, och man kan kanske gasa på och ta igen dom där sekunderna som man tappat uppför. Så jag tänker att antingen fokuserar man på hur jobbig uppförsbacken kommer bli, eller så slår man bort dom tankarna, tragglar sig uppför, och sen njuter i fulla drag av utförslöpningen. Känns som ett roligare alternativ!