b12

Upp som en sol..

och ner som en..? Ja. Tack för att ni hållt era tummar i alla fall<3

Igår var det kass igen. Tänkte springa sju kilometer för att få svaret på om milen är en rimlig uppgift på lördag. Valde att ha första kilometern som uppvärmning, och jag hasade mig fram i 6.00-tempo, fick knappt luft och när jag stannade pumpade mjölksyran i benen och hjärtat höll på att banka ur bröstkorgen. Efter EN kilometer. Jag vände hemåt och frustarationsgrät i bilen.

Dagen innan hade jag sprungit tusingar med 2 minuters gåvila. Det gick att hålla 4.45-tempo, men det var med andnöd och tunga ben som insats. På kvällen tog vi en tur på cyklarna, och efter det var jag totalt slut. Till igår var alltså återhämtningen från ena dagen till den andra lika med noll.

Hade loppet på lördag varit 5km hade jag kanske kunnat plåga mig i mål, men 10km är jävligt långt när något inte är som det ska i kroppen. Jag vill springa för att göra bra ifrån mig, inte för att få det uppkört i ansiktet att det går riktigt dåligt just nu. En bra miltid får alltså vänta. Det känns förjävligt, men jag tänker inte gräva mer i den känslan. Vill just nu bara veta vad det är för fel.

Istället tänker jag på några roliga grejer:

Det är jävligt fint väder (i tisdags låg jag på stranden liksom!!)
Imorgon ska jag till frissan och fixa håret. Tänker mig bronde och fresh.
Ikväll är det dags för ännu ett pass för min löpargrupp!

Tack för det klockan! Pris för längsta cykeltur, haha!

Väldigt snabbt bönhörd?

Alltså.. jag tror inte på Gud eller så, men jag bad om mirakel och det verkar ha skett?!

Igår drog jag ut på en landsvägscykel efter en liten dipp i soffan. Det kändes gött förutom när pulsen drog iväg vid uppförsbackarna. Jag tog det lugnt. Efter cykelturen chillade jag i solen och väntade på ännu en dipp som aldrig kom. Senare på eftermiddagen skulle Jonatan springa långpass, så jag följde med på Kronancykeln och agerade vätskelangare och sällskap. Jag kände mig pigg i skallen för första gången på en vecka. Dimman liksom försvann och jag kunde plötsligt ta djupa andetag igen. Det kändes helt sjukt. Vet ej hur jag ska beskriva det, men tänk er att ni nyktrar till från en ordentlig fylla, typ.

Sista biten hem skulle Jonatan promenera, men jag sa åt honom att ta cykel så att jag kunde springa sista kilometern. Var liksom tvungen att testa. Det kändes helt annorlunda i jämförelse med torsdagens totala fiasko. Jag flåsade mer än vanligt, men jag fick syre till musklerna. Kroppen rörde sig i sitt normala tempo. Helt magiskt! Under kvällen gick jag runt och drog sådär skönt djupa andetag. Inte för att jag var tvungen, som tidigare, utan för att jag kunde.

Idag drog jag till skogs för att testa om jag bara inbillat mig. Men nä, kroppen pinnade på som vanligt. I fyra kilometer kändes det precis som vanligt, sedan blev det lite backigt och jag fick mjölksyra ganska fort, så jag valde att gå en kilometer och sen jogga sista kilometern som var kvar. Ville inte pressa, men det kändes galet bra ändå. Den där känslan som jag inte haft sedan halvmaran i Halmstad för en månad sedan var tillbaka.

Det finna alltså mirakel? Kroppen är verkligen det mest märkliga, komplexa och avancerande som finns. Min teori (och mammas. Mammor har alltid rätt, eller hur?) är att det är b12värdet som spökat. Vad jag läst kan det ta några månader att få upp järnvärdet, men b12värdet sägs stiga mycket fortare.

Dagens känsla är att jag andas mycket högre upp i halsen än i vanliga fall, men innan fick jag inte ens luft. Nu kom mjölksyran efter flera kilometer och det var nog mest pga backarna. Kan jag få upp värdet några snäpp till de närmsta dagarna så kommer det kanske att kännas som vanligt igen? Och då KAN jag kanske vara med och springa lopp på lördag. Jag kommer springa två pass denna vecka om allt fortsätter att kännas bra, och så bestämmer jag mig på torsdag. Jag är beredd på bakslag och hej och hå, men just nu är jag mest lyrisk och hoppfull och lycklig. Jag kan andas, jag kan tänka klart, jag kan springa. Lycka lycka lycka. Håll nu era tummar att det håller i sig! 😀

Ge mig ett mirakel

Hej på er!

Några dagars bloggtystnad men läget här är i princip oförändrat. Eller kanske till och med sämre. Efter sex dagars löpvila gav jag mig ut för att testa att springa och efter 500m tvärdog kroppen och jag lommade hemåt med gråten i halsen. Jag har hjärndimma. Fattar trögt och får ta djupa andetag stup i kvarten. Kan gäspa i timmar och rör mig långsamt. I väntan på läkartid (om NIO dagar!) pregar jag i mig både b12, järn och flytande ferronol. På läkarbesöket ska proverna tas, så jag kommer ju inte få veta något förrän om nio dagar + minst en vecka till. Jag kanske inte borde ta tabletter utan provsvar, men jag är fan desperat och kan inte gå runt såhär i flera veckor.

Jamen ni hör ju. Om det inte sker ett mirakel inom dom närmsta dagarna så blir det ju varken lopp i Skanör eller Lidingö. Och mirakel känns långt borta, och så även loppen. Det är jävligt tråkigt att missa loppen, men just nu känns det sekundärt. Jag vill fan bara kunna springa och leva ett normalt liv? Blir helt knäpp i huvet av att vilja göra något men inte orka. Rastlös gånger tusen.

Idag är det lördag och jag är själv hemma till klockan 15. Kände igår att om jag inte tar och gör något vettigt så kommer jag klättra på väggarna eller terrorisera katten tills han hatar mig av hela sitt hjärta. Så jag fick en snilleblixt; jag ska cykla! Lånar en racer och glider runt på landsvägarna. Jag lär ju trampa runt i 15km/h och kanske får jag stanna och powernappa i ett skogsparti. Men hellre det än galen på hemmaplan!

Ni som tror på Gud kan väl be för mig eller något? Och ni som är mer vetenskapliga av er kan väl försöka ge mer liv och rörelse till min syreupptagning, celldelning och sånt molekylärt? Mirakel hur som helst. Jatack!