Revanschen!

Jag och blogg är tydligen ingen bra kombo längre. Jag vill gå in här och rapportera, men har liksom noll motivation och tröskeln känns så omöjligt hög att kliva över. Men igår hade jag så roligt att jag bara måste få logga in och berätta..

Jo, såhär – för några veckor sedan konstaterades det hos läkaren att det var astma jag hade och har. En klockren astma, sa hon. Så jag fick kortison utskrivet och på bara någon vecka kände jag skillnaden. Det blev såklart inte som förr, men det tog inte tvärstopp längre. Första veckan sprang jag bara på löpbandet inomhus, och andra veckan vågade jag mig ut på kortre turer. Det gick fortfarande tungt att andas, men som sagt, det tog aldrig tvärstopp.

Mitt i allt detta vet jag ju inte riktigt vad som är försämrad kondition, vad som är astma, och vad som bara sitter i skallen på mig. Det kommer nog ta ett tag att förstå sig på det här. Men jag springer, försöker lyssna på kroppen mer än annars, och känner mig ganska hoppfull ändå.

Så efter några pass utomhus utan att dö valde jag att prova starta i ett lokalt triathlonlopp igår. Bara på kul. Bara för att få känna mig som en slags idrottsmänniska igen. Jag har simmat en gång sedan förra sommaren, precis blivit hooked på MTB (loppet gick mestadels på grusväg så racern fick bli hemma) och löpningen vet ni ju hur den varit. Jag skulle bara ha kul, och det lyckades jag verkligen med!

För det var så enormt kul! Jag njöt mig igenom mjölksyra i benen och jag njöt av att få pressa mig igen. För kroppen funkade. Den sköljde bort mjölksyran som kom och jag hade kontroll på andningen och pulsen rakt igenom. Den avslutande löpningen var 4,6km på, ett för mig, inte snabbt underlag. Och första halvan gick nästan bara svagt uppför. Men benen bara pinnade på och i mål kom jag som andra tjej och med ett snitt på 5.10 på löpningen. Gissa hur nöjd och glad jag var? Eller ja, ni ser ju..

Tänk att ett litet motionslopp kan få en att känna sig som värsta världsmästaren?
För det kan det ju! För jag känner mig nästan så. Ändå sedan i april/maj har det mesta känts skit med träningen och jag har varit jävligt ledsen över att inte få göra det som jag tycker är allra roligast. Nu fick jag äntligen vara med igen, och att kroppen klarade av att göra sitt allra bästa med den träningen som blivit av gjorde mig så jävla lycklig!

Annonser