Rapport från Klippan City Duathlon

Man borde kanske egentligen skynda sig lite med att skriva rapporter från lopp, men alltså.. vädret i Skåne igår var inte så datorvänligt alls. Det var sommarvärme. Årets första!

Här kommer rapporten i alla fall (om nu någon ens har längtat efter den, hehe).

I vanlig ordning så är det jobbigare än vad man först tänker sig med duathlon. Springa 5km, cykla 25km, springa 2,5km. Det är ju inte omöjligt på något sätt, men fan så jobbigt!

För man joggar ju inte genom den första löpningen direkt. Man vill ju skynda sig lite. Och sen vill man skynda sig på cykeln så att man kan få springa igen. Och under tiden pumpar mjölksyran i låren. Ungefär hela tiden.

Mina tankar och planer inför loppet var att göra det som ett riktigt bra träningspass. Köra igenom kroppen rejält. Testa formen och testa pannbenet. Det var bara jag och en tjej till som startade sprinten, och den andra tjejen var ju hur grym som helst på att cykla, så för min del fick jag bara fokusera på att genomföra så bra som möjligt.

Första löpningen: 5,2km på en tvåvarvsbana. En hel del mjukt underlag och en brutal backe på slutet av varvet. Jag hittade ett jämt och bra tempo ganska fort. Kunde pressa på bra men ändå känna var gränsen låg. Första vändan i backen gick bra. Pulsen och flåset gick upp men fick bort känslan av mjölksyra fort. Tempot sänktes något under andra varvet, men allt kändes ändå jämt. Tiden stannar på 26,25 och ger snitt på 5.05

Cyklingen: Växlingen, som annars brukar gå långsamt och vara förvirrad gick för första gången smidigt. Det kändes bra att börja trampa och den första milen gick ruggigt bra. För första gången i mitt liv klarade jag Bjärsgårdsbacken utan att det pep i luftrören (haha, helt sant alltså!) och jag växlade helt rätt. Fick värsta kicken! Under tiden försökte jag dock påminna mig själv om att man aldrig ens ska snudda vid tanken på att man är bra på att cykla. För om jag någonsin känner så, så är det bara medvind i ryggen som avgör, inte att jag är duktig som cyklist.. Och givetvis var det så även denna dagen. Efter 11km gör man en tvär högersväng och då kommer motvinden från helvetet. Det är SÅ. JÄVLA. FRUSTRERANDE. Från att ha snittat 28km/h med bra flyt och känsla möter jag en jäkla vägg av motvind och motstånd. Jag trampar som en galning men kommer inte framåt. Känns nästan som att jag rullar baklänges istället. Och sådär har jag det i nästan 15km. Jag inser att jag inte kan kämpa mot vinden utan får istället bara försöka hålla någorlunda jämn fart (i typ 20km/h) och istället trampa på ordentligt på de ställena där vinden är lugnare.

Cyklingen landar ändå på 26km/h i snitt, vilket är skitbra för att vara mig, och med tanke på att jag, förutom två rundor den senaste veckan, inte cyklat sedan augusti förra året. Men, det tråkiga med cykling; det snittet säger ju inte så mycket om att jag var bra eller dålig, eller hur mycket jag kämpade eller inte. Jag hade sjukt bra medvind den första halvan.. Kan man ta åt sig äran ändå? Att jag är en riktigt hyfsad medvindscyklist? (Fast vem fan rullar inte bra i medvind liksom?)

Andra löpningen: Benen har fått hantera mjölksyra länge nu, så löpningen blir lite stapplig i början. Jag ser på klockan att tempot ändå är hyfsat, men jag vågar inte trycka på en endaste millimeter, för då kommer jag krokna. Får bara fokusera på att hålla benen springandes i ett och samma tempo. 2,6km är inte långt, men efter motvindscykling känns det ganska brutalt i låren. Det hela avslutas såklart med backjäklen! Lungorna kippar efter luft och allt i kroppen gör bara ont. Men målgången känns fin och jag vet att jag gjort vad jag kunnat. 2,6km tar 13.46 med snitt på 5.15


– Jaja, lite konstigt fotoface, men jag frågar om målet är rakt fram och pekar..

Totala tiden blir 1.36.10 och det känns ju ändå ganska strongt att ha handskats med mjölksyra av och till så pass länge. En riktigt bra genomkörare inför vårens lopp. Och så fick jag ett litet formbesked på löpningen, att det är på väg åt rätt håll.

På kvällen har jag brutala myrkrypingar i benen, och igår var dem ömma. Med lite vila och kärlek tror jag ändå dem är redo för ett rejält tröskelpass på onsdag. Nu är säsongen inledd på riktigt!

– Man får choklad för besväret. Bra lopp!

– Glad när det är över, haha!

Annonser

Cykelpremiären

Så var den gjord. Cykelpremiären.

En ganska maffig sådan. 41km. Pang bom direkt liksom.
Jag och Jonatan fick sällskap av Therese och Håkan som är med i cykelgruppen som Jonatan cyklat med det senaste året. Alla är såklart supersnabba och jag.. ja. Inte så supersnabb. Men är man snabb så är man oftast snäll, så dem väntade in mig när jag inte hängde med riktigt och höll tempot nere för min skull.

Det gick ungefär som det brukar. Toppar och dalar. Det skiftar liksom hela tiden från att känna mig stark och ”med” till att halvdö och dippa i energin. Inga nyheter. På slutet var jag trött men höll ihop hyfsat. Kraven var ju inte så höga. Efteråt kände jag mig toktrött, men varm choklad till fika följt av tacos på kvällen fixade nog återhämtningen. Inatt har jag sovit nästan 10 timmar så förhoppningsvis fixar jag ett tröskelpass idag.

Idag har jag ont i röva och är lite mör i ryggen bara. Det går över. Nästa helgs duathlon kommer förhoppningsvis kännas som en sprint med bara 25km cykling i jämförelse med gårdagens 41km. Win!

Premiärturen!

När jag vaknade imorse hade jag ingen aning om att dagen D var här. Att dagen när vädret var tillräckligt snällt, med värme och obefintlig vind, äntligen var kommen. Men under förmiddagens löptur (som gick att springa utan vindjacka och vantar!) insåg jag att jag nog kunde ta ut cykeln och rulla lite idag.

Löpturen blev en kenyan med totalt 7km. Jag funderade först på att ta en lite längre runda, men efter en stunds springande kände jag att kroppen var ganska sliten. Andningen var dock bättre än någonsin, låg puls och knappt andfådd, men den där extra växeln fanns inte idag och jag ville inte trycka på heller. Skallen pallade inte sånt idag. Så jag nynnade på Let it be och kände mig ändå nöjd med löparlivet!

Efter lunch drog det ihop sig för premiärturen. Det är ju alltid lite pirrigt att ge sig ut på årets första cykelrunda. Ännu pirrigare blir det när ma har en sprillans ny cykel som man bara testat i ett par hundra meter tidigare.
Eftersom man är lite mer beroende av asfalterade vägar när man ska ut och cykla, jämfört med löpning, så gillar jag inte riktigt starten på våra alternativa vägar från huset. Alla går nämligen uppför. Jag tog den trevligaste vägen mot Rösa och Stidsvig, och den bjuder på uppförskörning i ca 2km innan det börjar bli lite mer rimliga med och motlut. Även om jag tog det rejält lugnt så pangade mjölksyran i låren på ganska omgående. Min hatkänsla. Som om låren sväller flera centimeter ju. Segade mig uppför innan jag kunde trampa lätt och få bort skiten. Men sen så! Sen var det ganska så trevligt, faktiskt. Benen känns ju klart ovana, och jag är fortfarande inget proffs med växlarna, men det här ska nog ändå bli bra med tiden. Den här cykeln känns lite mer kompis. Den är lagom stor, den är gjord för girls(!) och växlarna är sådär smoooth och härliga. Hade ju kunnat önska att den var lite snabbare, men antar att det hänger mer på föraren än cykeln..

Ni cyklister, har ni varit ute och rullat än?

Dagens stora fråga är ändå: HUR kan alla andra cykelgirls se så himla coola ut med hjälm å kit? Själv ser jag ju ut som töntarnas tönt hur jag än gör..

Hej Trek Lexa!

Nu strömmade det ju inte direkt in gissningar igår (fattar att ni är trötta på mina gissningslekar!), men
hopihopi var väldigt nära i alla fall. Födelsedagspresenten var en alldeles egen landsvägscykel!

Jag funderade redan förra våren på att köpa en ny då jag tyckte att min gamla begagnade inte kändes särskilt bra. Men så skulle min kompis Lina ha bebis till sommaren och inte använda sin cykel, så jag lånade hennes och sköt på mitt egna köp. Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska leta begagnat eller köpa nytt, och hur mycket pengar som är rimligt att lägga på en cykel. Ni som hängt med vet ju att jag har haft en rätt kluven inställning till cyklandet. Gillat det i korta stunder, men mestadels gnällt på mjölksyra i benen och trög hjärna som inte fattar hur den ska växla på bästa vis..

I höstas började dem där tankarna på triathlon att slå rot i min skalle och suget efter en cykel ökade. Jag vill ju tycka om att cykla. Det är liksom bara den där tröskeln man ska komma över. Och jag tänkte att det nog blir roligare med en alldeles egen cykel som funkar som den ska och som passar mig bra. Jag valde mellan Lexa 3 och Lexa 4, och det blev 4an till slut. Det blev lite dyrare än vad jag tänkt mig, men samtidigt så tror jag att detta blev den bästa affären ändå. Jag vill kunna ha denna cykeln länge, och så tänker jag se till att kostnad per användning blir låg, för då ser jag det som en bra affär. Sen vill jag ju inte ha rosa detaljer på min cykel heller..

Så, grattis på 27(!!!)-års dagen Erika, här ska det cyklas!

Tankar om 2017

Ibland slås jag av tanken av att vi egentligen inte vet ett enda dugg om framtiden. Den ligger där helt orörd och vi försöker ta kontroll över den på alla möjliga sätt. Jag tänker också att ofta sker ju de saker som vi faktiskt planerar att göra, men det sker ju minst lika många grejer som inte alls var planerat. Man räknar liksom inte med att höften och ryggen ska balla ur lagom till det nya året. Man planerar inte formsvackor och motgångar (och ibland framgångar). Ändå sker dom i princip samma utsträckning som de där andra som vi tänker att vi ska utföra.

Och med det sagt, så vill jag liksom förklara min egen inställning till blogginlägg likt detta. Planer är planer. Mål är mål. Drömmar likaså. Det kan hända mycket på vägen. Men det är i alla fall i den följande riktningen som jag siktar. Det är detta jag vill när jag känner efter.

Och ganska ofta blir det som jag vill. Sker det inte, beror det ofta på två saker;
1. Jag vill det inte tillräckligt mycket längre.
2. Livet tar en vändning jag inte alls räknat med.

Så. Sorry för en jäkla utsvävning så här i inledningen. Egentligen är ni kanske mest intresserade av vad tusan jag vill med kommande framtid. Här i bloggen handlar det mest om träning och tankar som påverkar träningen. Utanför bloggen handlar det såklart mycket om relationer, vardagsliv, jobb och tex sommarens bröllop 🙂


 

Vad jag vill:

  1. Jag vill cykla. Jag vill lära mig mer om att cykla. Och framför allt vill jag lära mig att tycka om att cykla.
  2. Jag vill simma, och jag vill lära mig att simma snabbt och med bra teknik.
  3. Jag vill våga simma i alla olika vatten och inte bara i en trygg bassäng.
  4. Jag vill utvecklas mer som löpare. Bygga vidare på det jag skapade under 2016.
  5. Jag vill ha ork och energi till att göra det jag tycker är allra roligast och skapa lycka i vardagen med små medel. Exempelvis prioritera träning, kost och återhämtning högt. Funkar det mår jag bra och det påverkar allt annat på ett bra sätt.
  6. Jag vill fortsätta ha fokus på mig och mitt. Våga gasa på, satsa, och skita i allt annat.
  7. Jag vill utvecklas som löpcoach och ha fortsatt nöjda deltagare i min löpargrupp.
  8. Jag vill fortsätta lägga pengar på bra grejer. Hellre en dyr sak med bra kvalité och som jag använder än en massa halvdåliga prylar som bara tar upp utrymme i garderoben. Får panik av för mycket prylar som dessutom inte används.

 

Vad jag ska:

  1. Starta ett ”riktigt” triathlon.
    Därför vill jag lära mig cykla, och därför vill jag lära mig simma, framför allt i vildare vatten då de flesta triathlon går i sjöar, hav eller å. Punkt nummer 3 på listan ovanför känns som den jobbigaste och läskigaste. Det är nog den enda punkt som jag inte vet med säkerhet att jag kommer att klara av. Men viljan att tävla mer i triathlon är förhoppningsvis större än rädslan för äckligt vatten.
  2. Bli bättre på 10km och 21km.
    Det där milen-spöket försvann under förra året trots att det inte blev så många ordentliga millopp. Nu ska det inte längre handla om att mentalt hantera längden på milen, utan att våga gå hårt och ta sig under det där jäkla 50-sträcket.
    På halvmaran vill jag utvecklas framför allt mentalt. Det är en rolig och utmanande distans, som kan vara lika hemsk som fantastisk. Tidsmässigt har jag inga stora krav på att sänka mig – jag vill under 1.50 såklart, men allra viktigast för mig är att hitta den där euforiska känslan som jag hade på Prinsens Minne, och att kanske ha lite mindre respekt för distansen. Går det bra är det inte evighetslångt..
  3. Träna smart!
    Förra året tränade jag mer hårt än smart. I efterhand tycker jag ändå att det både nödvändigt och rätt. Att få känna av symptomen på att tippa lite över kanten var otroligt nyttigt och lärorikt. Jag behövde också lära att pressa mig. Ta i, ta ut mig, våga tömma ut alla krafter och pressa mig på ett helt nytt sätt. Detta år vill jag lära mig mer om vilka tillfällen som det är mest optimalt att göra detta, och när det är dags att backa.
  4. Vara ödmjuk, tacksam och snäll.
    Jag tror på någon slags karma. Det man ger får man tillbaka, och jag tror att det gäller både när man är snäll mot sig själv och mot andra. Saker jag inte vet tänker jag inte låtsas veta, och tacksamhet leder nog till att det man gör blir långvarigt. Jag vill kunna hålla på med detta i många år framöver, och då kan man inte alltid låta viljan styra till 100%. Klokhet, sunt förnuft, filosoferande och sånt där kan nog vara en balans mot det där andra strikta.

Nu ska jag bara få ordning på höften, sen är jag nog så redo man kan bli för ett roligt och lärorikt 2017!

img_5592

Trötta cykelben och välja fokus

Gårdagens lopp verkade inte sitta kvar i kroppen idag, så jag gav mig ut på ett mini-kombo-pass innehållandes cykling och därefter en kort löpning. Min tanke är ju att vara med på den årliga triathlontävlingen här i kommunen, så som jag varit både förra året och året innan dess.

Jag trampade iväg på cykeln. En kravlös runda. Det var ju trots allt länge sedan sist. Jag drog ut på några rundor i april, men sen kom ju förkylning och jag missade duathlon, och sen sprang cykel-lustan och gömde sig och löpningen fick allt större plats. Jag har en jäkligt kluven inställning till det här med cykling. Jag har gett det många ärliga chanser, och vid några få stunder har jag älskat det. Kruxet är bara att de stunderna då jag hatat det har varit så många fler..

Efter cyklingen drog jag en kort löprunda på knappa 3km. Mest för att vänja benen vid att springa efter att ha trampat cykel. Det gick fint. Löpning är härligt även när det är jobbigt, typ.


– Posering efter löpning. Blir aldrig bra på det.

Efteråt satt jag och funderade på det här med triathlon. Om jag egentligen ska vara med på tävlingen.
Min första tanke var att ställa upp, trots att jag inte simmat sedan förra årets lopp och trots att jag cyklat otroligt lite, med inställningen att bara göra det på kul (loppet är om tre veckor). Skippa målsättning med att försöka slå förra årets tider osv. Men när jag kände efter så bara; tycker jag verkligen att det är kul då? Det roliga ligger ju i att träna hårt inför något och känna att man har något att komma med. Det är det som är det roliga för mig. Simma är visserligen något jag skulle vilja träna mer, för jag gillar det. Men jag hatar verkligen att bli blöt och behöva tvätta och föna håret efteråt. Alltså, det är mitt största hatmoment i hela min vardag (förutom att dammsuga), så bara tanken på att behöva göra det oftare än nödvändigt håller mig borta. Och så cyklingen.. jag f ö r s ö k e r verkligen att se tjusningen med det. Det ÄR ju härligt. Susa genom sommaren, på platt asfalt, ta sig långa sträckor osv. Men min verklighet med cyklingen är bara att det gör så förbannat ont i låren. Det är fanimej alltid motvind och asfalten är kass överallt. Allt känns som en jäkla uppförsbacke och jag känner noll passion.

Och utan passion, driv och målsättningar, är det kul då? Enligt mig sitter det mesta i huvudet. Om jag fortsätter att försöka tycka om cyklingen så kanske jag blir kär en dag. Men just nu är jag så dunderkär i löpningen att jag inte har ögon för nåt annat. Man kanske ska skita i det. Men samtidigt.. det där triathlonloppet har varit så himla kul de andra två åren eftersom jag utmana mig på ett annorlunda sätt. Jag bestämmer mig innan den 10juni, tills dess ska jag tänka och känna. Det brukar jag vara bra på!