Rapport från Klippan City Duathlon

Man borde kanske egentligen skynda sig lite med att skriva rapporter från lopp, men alltså.. vädret i Skåne igår var inte så datorvänligt alls. Det var sommarvärme. Årets första!

Här kommer rapporten i alla fall (om nu någon ens har längtat efter den, hehe).

I vanlig ordning så är det jobbigare än vad man först tänker sig med duathlon. Springa 5km, cykla 25km, springa 2,5km. Det är ju inte omöjligt på något sätt, men fan så jobbigt!

För man joggar ju inte genom den första löpningen direkt. Man vill ju skynda sig lite. Och sen vill man skynda sig på cykeln så att man kan få springa igen. Och under tiden pumpar mjölksyran i låren. Ungefär hela tiden.

Mina tankar och planer inför loppet var att göra det som ett riktigt bra träningspass. Köra igenom kroppen rejält. Testa formen och testa pannbenet. Det var bara jag och en tjej till som startade sprinten, och den andra tjejen var ju hur grym som helst på att cykla, så för min del fick jag bara fokusera på att genomföra så bra som möjligt.

Första löpningen: 5,2km på en tvåvarvsbana. En hel del mjukt underlag och en brutal backe på slutet av varvet. Jag hittade ett jämt och bra tempo ganska fort. Kunde pressa på bra men ändå känna var gränsen låg. Första vändan i backen gick bra. Pulsen och flåset gick upp men fick bort känslan av mjölksyra fort. Tempot sänktes något under andra varvet, men allt kändes ändå jämt. Tiden stannar på 26,25 och ger snitt på 5.05

Cyklingen: Växlingen, som annars brukar gå långsamt och vara förvirrad gick för första gången smidigt. Det kändes bra att börja trampa och den första milen gick ruggigt bra. För första gången i mitt liv klarade jag Bjärsgårdsbacken utan att det pep i luftrören (haha, helt sant alltså!) och jag växlade helt rätt. Fick värsta kicken! Under tiden försökte jag dock påminna mig själv om att man aldrig ens ska snudda vid tanken på att man är bra på att cykla. För om jag någonsin känner så, så är det bara medvind i ryggen som avgör, inte att jag är duktig som cyklist.. Och givetvis var det så även denna dagen. Efter 11km gör man en tvär högersväng och då kommer motvinden från helvetet. Det är SÅ. JÄVLA. FRUSTRERANDE. Från att ha snittat 28km/h med bra flyt och känsla möter jag en jäkla vägg av motvind och motstånd. Jag trampar som en galning men kommer inte framåt. Känns nästan som att jag rullar baklänges istället. Och sådär har jag det i nästan 15km. Jag inser att jag inte kan kämpa mot vinden utan får istället bara försöka hålla någorlunda jämn fart (i typ 20km/h) och istället trampa på ordentligt på de ställena där vinden är lugnare.

Cyklingen landar ändå på 26km/h i snitt, vilket är skitbra för att vara mig, och med tanke på att jag, förutom två rundor den senaste veckan, inte cyklat sedan augusti förra året. Men, det tråkiga med cykling; det snittet säger ju inte så mycket om att jag var bra eller dålig, eller hur mycket jag kämpade eller inte. Jag hade sjukt bra medvind den första halvan.. Kan man ta åt sig äran ändå? Att jag är en riktigt hyfsad medvindscyklist? (Fast vem fan rullar inte bra i medvind liksom?)

Andra löpningen: Benen har fått hantera mjölksyra länge nu, så löpningen blir lite stapplig i början. Jag ser på klockan att tempot ändå är hyfsat, men jag vågar inte trycka på en endaste millimeter, för då kommer jag krokna. Får bara fokusera på att hålla benen springandes i ett och samma tempo. 2,6km är inte långt, men efter motvindscykling känns det ganska brutalt i låren. Det hela avslutas såklart med backjäklen! Lungorna kippar efter luft och allt i kroppen gör bara ont. Men målgången känns fin och jag vet att jag gjort vad jag kunnat. 2,6km tar 13.46 med snitt på 5.15


– Jaja, lite konstigt fotoface, men jag frågar om målet är rakt fram och pekar..

Totala tiden blir 1.36.10 och det känns ju ändå ganska strongt att ha handskats med mjölksyra av och till så pass länge. En riktigt bra genomkörare inför vårens lopp. Och så fick jag ett litet formbesked på löpningen, att det är på väg åt rätt håll.

På kvällen har jag brutala myrkrypingar i benen, och igår var dem ömma. Med lite vila och kärlek tror jag ändå dem är redo för ett rejält tröskelpass på onsdag. Nu är säsongen inledd på riktigt!

– Man får choklad för besväret. Bra lopp!

– Glad när det är över, haha!

Annonser

Genrep inför duathlon

Åh hej, åh hå, cykla på!

Cykla är fasiken svinjobbigt. Kommer man (jag) någonsin blir bra på det? (antagligen inte om man inte cyklarcyklarcyklar vilket jag såklart inte pallar när jag helst bara vill springaspringaspringa).

Igår gjorde jag ett litet genrep inför helgens duathlon. Cyklade rundan som kommer på loppet och sprang en kort runda efteråt. Foten som jag kände av i måndags är ännu inte helt hundra, men efter en ganska lång massage av både den överansträngda senan och hela foten och vaden så kändes den rätt fin igen. Det gick att springa i alla fall, och jag vet att det går över snart. Så 24km cykel och 4km löpning. Sen var jag trött.

På cykelturen kunde jag ha snitt runt 25km/h vilket för mig är jäkligt bra på en så pass backig runda, men eftersom jag är en ganska usel cyklist så hänger tempot ganska mycket på väder och vind. Blåser det mycket eller på fel håll på lördag så kommer tempot sjunka rejält..
Löpningen gick bra. Även om det var första cykel-löpningen för året känns det inte konstigt eller mer jobbigt. Lite mör i benen, men det känns inte alls sådär konstigt som det gjorde förr. Fint att något ändå går att vänja in!

Så status inför lördag: kötta på och var glad! Jag suger på att cykla men gillar att bli trött.


– Parkerad på trädäcket efter passet!

När man tvingas välja

Det här är lite som pest eller kolera fast ändå helt tvärtom. Att behöva välja bort en kul sak. För det jag fasade för har hänt; Årets duathlon-tävling ligger på samma datum som Höganäs Halvmarathon! Och än har det ju inte blivit möjligt att klona sig och vara på två ställen samtidigt..

Jaha, och vad tusan är duathlon tänker ni då? Jo, det är en lokal tävling här i Klippan, som arrangeras på samma vis som den lokala triathlontävlingen. Alltså billig startavgift, mysig stämning, alla känner alla och o-pretto fika och priser till alla deltagare. Duathlon innebär att man springer 5km – cyklar 25km – springer 2,5km. Förra året missade jag tävlingen pga halsont, och i år vill jag ju helt klart ta revansch. Här kan ni läsa Race Report från Duathlon 2015.

Men så är jag redan anmäld till Höganäs Halvmarathon på exakt samma datum som Duathlon går. Jag har redan betalt anmälningsavgift på 500 spänn, och det är ju det som känns lite jobbigt. För mitt hjärta klappar ju mer för det lokala och mysiga. Såhär går resonemangen typ:

  1. Vad som talar för Duathlon: 
    Mysigt! Känns obligatoriskt! Skitkul och ”unikt” (hur många duathlon hittar man annars?).
    Och för guds skull – jag har ju ny cykel! Att ha detta att träna inför ger ju verkligen motivation till att ta sig ut på hojen även om det inte är vindstilla och solsken. Det ger en mening åt cykelträningen – att få testa sig själv och få ett tävlingsmoment.
  2. Vad som talar för Höganäs Halvmarathon:
    500spänn i anmälningsavgift som redan är betalda. Att jag vill testa formen inför GöteborgsVarvet en månad senare. Att jag vill få mer rutin på halvmara och på sikt kunna spränga den där 1.50-gränsen. Detta lopp har premiär i år och jag är nyfiken på både banan och arrangemanget.

Ah! Hur ska jag kunna välja mellan detta egentligen? Känner mig ganska kluven..
Som tur är behöver jag inte bestämma mig redan nu. Jag kan vänta till dagen innan om det skulle behövas. Det är bara att skita i att åka till Höganäs och efteranmäla mig till Duathlon om jag nu skulle ha beslutsångest in i det sista. Men jag tänker att den kommande träningen får avgöra saken. Om kroppen håller ihop och pallar med den löpningen som jag tänkt mig, och om den där magiska löparformen smyger sig på så vill jag ju gärna springa halvmaran. Är kroppen däremot fortsatt knagglig så blir kanske cykeln räddningen. Så, träningstimmarna, kroppen och formen får alltså avgöra saken. Och magkänslan och lusten. Allra sist pengarna. Hellre låtsas att man betalt 500spänn för att ha kul på duathlon än att plåga sig runt 21km bara för att man betalt startavgift.

Hur hade ni valt och resonerat?

img_4867– Oavsett vilket lopp vill man ju se ut såhär efteråt! 😉

Hej från publiken

Jo, det hade ju varit lite roligare att få skriva en race report såhär dags. Men jag kikar in här med lite bilder från dagen istället. Jag drog med mig kameran och fotade alla andra som sprang och cyklade idag. Det kliade en del i kroppen, men beslutet var redan taget (och rätt! för jag snorar för mycket fortfarande). En fin förmiddag med lite skiftande väder, vilket blir lite svårfotat för en amatör som mig. Solsken och sol i moln. Bestäm dig!

Det blev bilder ändå! Hela albumet ligger på loppets Facebooksida om ni vill in och kika.

Här kommer ett gäng bilder från dagen. Många imponerande prestationer. Inte minst från vinnaren av standarddistansen som vann med åtta minuter och kutade som en galning. Alltså, hur går det ens till? Eller till exempel Amanda som vann tjejernas klass och cyklade landsvägscykel för första gången igår.. Hur grym?





  

Beslutet taget!

Näst värst efter att faktiskt bli förkyld, är att behöva ta beslut om hur sjuk eller frisk man faktiskt är. En vanlig människa behöver kanske inte bekymra sig över sånt. Men som låtsaselitidrottare (läs go å glá motionär) så är detta mycket omständigt. Ännu mer omständigt är det när man ska behöva avgöra om man är tillräckligt frisk för att köra skiten av den stackars kroppen på lördagens lopp, eller om man helt ska låta bli.

Det beror ju helt på vilken del av en själv som känner efter och avgör.

Får min positivism välja så är jag ju såklart frisk. Lite snor och slött hjärnkontor ska väl inte kunna stoppa mig.
Får min objektiva sida säga sitt, med sitt sunda förnuft, så låter jag bli.
Min magkänsla snackar något om mitt livsmotto; ”Ska det göras, så ska det göras ordentligt”. 

Och jag känner ju precis det. Om jag ställer upp så kommer jag säkerligen ta mig runt på rent jävlar anamma, men inte mer än så. Jag kommer bli frustrerad över känslan att kroppen inte svarar när jag trycker på. Och jag kommer känna att jag inte gör mig själv någon rättvisa. Även om jag gör mitt allra bästa för dagen, så vet jag att jag kan mycket bättre egentligen.

Så ni hör ju. Beslutet är taget. Det blir inget duathlon i helgen. Det gör lite ont att missa en så kul sak. Men kommande springtävlingar känns viktigare. Om jag ställer upp i helgen, och pressar skiten ur kroppen fast den inte är redo, så riskerar jag även hela nästa veckas träning, och det känner jag att jag inte alls har råd med.

Så: Jag fortsätter mitt snorparty. Åker dit och hejar på alla andra och drar med kameran. Det blir okej det med!
Trevlig helg på er!


– Efter onsdagens testpass kändes denna platsen given att parkera sig på. Härligt när gräsmattan smälter ihop med åkern intill ❤

Kommande lopp

Man vet att det börjar bli vår på riktigt när man tvingas ta ut sin racer på en premiärtur. Tvingas ja, för det lokala duathlonloppet går redan i slutet av april, och då gäller det att ha väckt liv i de klena cykelbenen. Om det inte vore för det, så hade nog cykeln inte kommit ut förrän i början av maj..

Så, loppen ja. Såhär ser planen ut;

Duathlon 23/4 (spring/cykla/spring – 5km/25km/2,5km)
Springtime i Helsingborg 14/5 – jag springer 5 km
GöteborgsVarvet 21/5 – 21km

Cykla och springa. Springa kort och snabbt. Springa långt och länge.
Go blandning tycker jag!

Jag ligger i fas med träningen. Jag har redan hunnit vara ute med cykeln tre gånger. Långpassen funkar som dom ska, och ibland känner jag mig snabb under intervallpassen. Men.. just nu känns kroppen trög och mör och inte helt i form, trots allt. Jag längtar efter lätta ben och så längtar jag efter att lära mig växla bättre på cykeln..

Jag biter ihop och kämpar på. Det ger sig nog.
Och tänk! snart är loppen här – jag har ju längtat och suktat hela vintern.

IMG_8285

Rapport från duathlon

Ååh, jag är i mål, och jag är glad, och allt gick bra! Jag vet ännu inte vad jag fick för sluttid och hur jag hamnade i resultatlistan eftersom resultaten inte publicerats ännu. Men jag tror att jag var under 1:45 på alltihop i alla fall, och det var ju över förväntan! Löpning 1: 5,3 km på en kuperad bana. Jag gick ut rätt hårt och det kändes rejält i benen mot slutet. Jag låg på tok för högt i puls (197 på slutet, och min maxpuls är runt 210), men det är så svårt med sånt när det är tävling. Pulsen sticker iväg och det går inte riktigt att jämföra med de vanliga träningspassen. Min klocka stannade på 29 minuter när jag gick in i växlingsområdet, och jag snittade 5:36 per kilometer. Jag som känt mig så långsam den senaste tiden är jättenöjd med den tiden, och framför allt är jag nöjd med känslan i löpningen. Stark!


Växling mellan löpning och cykling: Sååå långsam. Det tog nog flera minuter för mig att få på mig cykelskor, brallor, jacka, handskar och hjälm. När jag sen väl kom upp på cykeln hade jag svårt att få fast skorna i tramporna för benen var så skakiga..

Cykling: Väl iväg på cykeln kändes benen hyfsat återhämtade och jag fick upp ett bra tempo. Efter bara några kilometer kom rundans tuffaste backar/partier men jag lyckades bita ihop och trampa på. Jag hade ju lovat mig själv att inte mesa utan verkligen kriga på även när det kändes som allra tuffast. Första halvan gick verkligen över förväntan! Sen började det blåsa mer och mer och mot slutet hade jag sån sjuk motvind att kämpa med. Men det gick! Jag kapade 3 minuter på rundan och känner mig väldigt nöjd med det. Utan att ha sett resultatlistan så vet jag att det är cyklingen jag tappat mycket på i jämförelse med de andra tävlande, jag är ingen talang på cykel, och jag kommer få träna riktigt mycket för att få rutin och stärka upp benen, men jag är sjukt nöjd med både tiden och att jag hela tiden trampade på fastän benen skrek av mjölksyra. Jag skrek tillbaka med en exorcist-röst – traaaampaaaaaa. Kööööööör. Kom igeeeeen. Hoppas ingen hörde!

Växling från cykel till löpning: KASTADE av mig grejerna och kutade iväg. Kunde till och med springa med cykelskorna på till min växlingsfålla direkt när jag hoppat av cykeln. Jag är typ imponerad av mig själv! haha

Löpning 2: Alltså, 2,7 km låter så fjuttigt, men fan så långt det kan kännas med tunga ben och vader som krampar om vartannat. Jag fick slå av på takten några gånger bara för att få syre till vaderna. Och ja, denna sorts löpning är ju inget som inger värsta självförtroendet. Men man måste ju bara ta sig i mål! Dryga 16 minuter tog det sista varvet, och jag sprang hela sista uppförsbacken. yey.

Övrigt då? Jag och en annan tjej cyklade om varandra typ åtta gånger på cyklingen. När jag var bakom henne hade jag som mål att aldrig släppa henne ur sikte. Och det var så himla skönt att ha något att referera till. Utan henne hade jag säkert glömt av mig och tappat tempot utan att märka det. Hon fick bli min drivkraft – för jag skulle fanimej cykla om henne igen, och sen hålla henne där bakom mig! Med 5-6 km kvar till växlingen drog jag om och sen öste jag på allt vad jag hade för att hon inte skulle komma ifatt. Jag lyckades! Hon kom in någon minut efter mig när jag stod och kastade av mig alla sakerna och knatade iväg, och gissa om jag kollade många gånger bakom ryggen för att inte låta henne komma om på sista löpningen, haha! Jag tog henne, men det är ju egentligen inte det som är viktigt. Det är liksom inget personligt alls, jag tävlar mot mig själv. Men hon fick bli min referens och drivkraft på vägen till målet. När man inte har något att jaga, så får man istället känna sig jagad. Typ lika effektivt!

Och andra reflektioner? Jag är så himla glad över min och Linas träning ihop inför detta. Utan vår träning hade jag inte orkat kämpa på såhär. Även om jag har lång väg till att bli duktig på detta och kunna hänga på dom andra, så har vår träning ändå gett resultat i form av uthållighet, erfarenhet och kondition. Idag kände jag mig riktigt stark på cykeln, orkade koppla på bålen och inte ”hänga” på styret, och benen är med i matchen på ett helt annat sätt nu, även om dom är rejält trötta, så är dom inte helt ur funktion ändå. Och Lina alltså, min Lina! Hon låg tätt bakom mig på hela första löpningen, växlade sen snabbt som attan och sen såg jag inte röken av henne på hela cyklingen. Ska bli spännande att se hennes tid för det måste vara ett rejält rekord. Blir så himla stolt och glad! Tänk att jag får träna med den där superkvinnan liksom!!

– Min fina vän och jag!   – På väg mot starten!

– Goaste ungarna var bästa hejarklacken!

– Lina svischar förbi! 

Mål och tankar inför duathlon

Imorgon är det äntligen dags för det som jag lyckats träna en del inför – duathlon!

Jag är anmäld till sprinten och det innebär (ca) 5,3 km löpning, 2,5 mil cykling och sen avsluta med 2,6 km löpning. (Ja, det står att löpningen går på en slinga som är 2,5 men det är den inte. Vi har testsprungit varvet flera gånger och det blir alltid längre, haha! Banan avslutas med en 270m lång och överjävlig backe också..) Idag känner jag mig taggad, förväntansfull och redo för morgondagen. Det är lite svårt att sätta tidsmål på hela rundan, i jämförelse med tex ett vanligt springlopp, då det är flera moment med växlingar som kan gå långsamt och ben som kan bli toktrötta och logga ut helt. Men det är ju också det som gör det så himla spännande. Det kan liksom gå lite hur som helst imorgon, och jag är beredd på det mesta!

Inför varje lopp eller tävling jag ställer upp i brukar jag bestämma guld-, silver- och bronstider för mig själv. Jag tävlar alltid bara mot mig själv, och hur alla andra presterar är helt utom min kontroll. Det blir roligare så, enligt mig. Att sen andra tycker och tänker att jag borde vara bättre får stå för dom. För ja, tyvärr har jag fått höra både det ena och andra med antydningar om att jag var kass på senaste triathlon för att jag kom nästan sist. Mina kommentarer till det känns överflödiga så det kan väl räcka med ett hederligt fuck you! 😉

Hur som helst, mina guldmål är 28 min – 55 min – 14 min, silvertiderna är 30 min – 60 min – 16 min, och bronsplatsen är att bara ta mig runt och komma i mål. Det känns rimligt. Jag vill alltid ha något att jaga, och ändå låta det vara okej om det inte går som jag vill.

En taktik som jag har är i alla fall att inte mesa bara för att jag är nybörjare och orutinerad. Kör på! Kötta! Trampa, trampa, trampa! Spräng lungorna! Gråt av mjölksyra! Spring, spring, spring!
Jag vill veta vad jag kan pressa mig till, och när jag går i mål så ska det inte finnas några krafter kvar.

Efter förra årets triathlon fick jag frossa, tappade hörseln och höll på att svimma innan jag sen spydde fyra gånger när vi kommit hem. Heeeh. Det är alltså något i den stilen som väntar…

IMG_4492 I mål efter triathlon. Innan frossa-halvsvimma-och-kräksa. Ser inte helt kry ut..haha!