Jag och kenyanen

Gårdagens kenyan skulle ju få ett eget inlägg, så here it comes.

Att springa en kenyan innebär att man springer ett progressivt pass där man ökar farten för varje kilometer (eller angiven tid/distans), fast det låter ju mycket roligare att säga att man springer en kenyan. Progressivt pass låter ju tråkigt och avancerat.

När jag springer en kenyan brukar rundan landa på 5,6,7km, nåt sånt. Det brukar vara lagom. Igår värmde jag upp med 1km, sprang sedan 5km med ökande fart, och lunkade sedan hemåt den sista kilometern. Sju härliga och roliga kilometrar en söndag i februari alltså. Jag skulle försöka sänka 10sekunder per kilometer var tanken, och igår lyckades jag rätt bra med det. Jag sneglar en del på klockan under tiden, för annars hade jag säkert sprungit alldeles för fort och blivit jättetrött och därmed inte orkat hela vägen. Såhär landade tiderna:

5.47 – 5.37 – 5.24 – 5.14 – 4.57

Ganska jämt och fint. Den sista sticker ju ut lite, men det är meningen. Jag kör fullt ös på sista kilometern, givet att tekniken hålls och känslan är bra.

Jag ÄLSKAR att springa på detta sättet. Jag är alltid lika lyrisk efteråt. Det är något magiskt med att bygga upp tempot bit för bit. Känna hur kroppen kommer igång, och hur pulsen långsamt stiger närmre sitt max. Att få hålla igen men ändå vara aktiv. Känna att där hela tiden är några växlar till att använda. Och på slutet, när man börjar bli trött, så finns där ofta en sista växel kvar som man inte riktigt visste om att den fanns, och det är precis den där sista växeln som man vill känna lite på. För den når man aldrig om man drar järnet från början i en intervall, då kommer mjölksyran långt tidigare.

Om jag måste välja något favoritpass att springa så är det nog detta som står som vinnare!
Rekommenderar det varmt till alla som vill springa med ett härligt, motiverande upplägg där man kan leka med farten.

Annonser

7 km fartlek

Efter en långsam lördagsmorgon med katten i soffan framför nyhetsmorgon snörde jag på mig löparskorna och gav mig ut. Fartlek stod på schemat, och det var så kul och härligt att jag samlade ihop inte mindre än sju kilometer totalt.

Fartlek är precis som det låter; en lek med farten. Till skillnad från intervaller där man ofta följer ett specifikt upplägg med angivna sträckor och vilopauser så är gränserna på fartleken lite mer diffusa. Jag trycker på tempot en bit, springer långsamt, springer lagom, och ibland slår jag av på takten helt och går en liten bit eller stannar och knyter skorna eller nåt. Ett perfekt sätt att samla på sig några extra kilometer, men ändå kunna trycka på ordentligt på farten bitvis. Att utmana sig själv och växla hastighet är utvecklande både mentalt och för löpsteget. För mig är fartlekspassen ren löparglädje och jag tror att det är fler än jag som kan ha stor nytta av dessa pass. Testa du också!

IMG_5156-0.JPG

Min energi börjar verkligen komma tillbaka nu, och även om benen var trötta på slutet så fanns inte alls den där trötta och illamående känslan idag. High five för det!

Nu tänkte jag snart käka lunch och sedan bänka mig framför hoppningen som börjar vid 13-snåret. Heja Sverige och deras hästar och ryttare!

 

 

 

Sju kilometer fartlek

Mitt bästa tips till er just nu; fartlek!
I alla fall om ni är som jag, som lätt faller in i ett lite för behagligt tempo när ni springer era rundor. Att istället springa rundan på ett annorlunda vis är utvecklande och lite chockande för kroppen.

Igår kväll var det dags för min vanliga sjukilometersrunda. Opepp efter en varm dag med jobbig storhandling inför midsommar (det är SÅ jobbigt att storhandla själv, i alla fall när man står i kassan och råkar vända upp och ner på en liter jordgubbar också…). Jag var inte alls särskilt sugen på löpning alltså. Men sagt är sagt och jag hade bara fokus på känslan efteråt och att ta mig ut. -”Gå om du vill då, men UT ska du” tänkte jag.

Istället för att hålla ett jämt tempo hela rundan så körde jag naturlig fartlek. Inga regler eller så, utan bara varierat tempo. Småjogga, gå raskt, sprinta, löpa i högre tempo än vanligt osv. Det var riktigt roligt och när jag väl tryckte på och kom upp i högre hastighet kände jag av tydligare hur jag kunde hålla tekniken. Jag fick riktigt bra kontakt med baksidan, motorn, och efteråt var jag helt slut i benen och bålen. Kroppen kändes sådär genomarbetad och glad.

För en vanlig motionär, som vi allra flesta faktiskt är, så är det här med naturlig fartlek väldigt effektivt. Att trampa på, höja tempot och framför allt variera tempot borde vi göra oftare!

20140619-072219-26539534.jpg – Två trötta löparben efter passet!